Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: Ian Fleming’

octopussy

Två år efter Ian Flemings död publicerades denna novellsamling. Den innehöll från början endast de två novellerna i bokens titel men utökades i senare utgåvor med ytterligare två korta historier. Samtliga av de fyra berättelserna som slutligen ingick i samlingen hade publicerats tidigare och samtliga utspelade sig innan händelserna som ägde rum i Flemings sista roman, The Man with the Golden Gun. Novellen Octopussy hade tidigare varit följetong i Daily Express. The Living Daylights hade blivit publicerad i Sunday Times under titeln Berlin Escape. The Property of a Lady hade specialskrivits för auktionshuset Sotheby’s egen tidsskrift. Och småparodiska 007 in New York hade ingått i Flemings resebok Thrilling Cities. Att samla dessa fyra historier i en volym var aldrig Flemings idé, utan beslutades efter hans död av hans bokförlag. Novellsamlingen har därmed ingen röd tråd och den är en udda skara historier av varierande kvalité.

Octopussy

Octopussy påminner om tidigare Fleming-historier såsom Quantum of Solace eller The Spy Who Loved Me där James Bond själv endast har en marginell roll. Huvudpersonen i denna berättelse är Major Dexter Smythe, som bor i en villa på Jamaicas kust. En dag får han besök av Bond, som frågar honom om hans tjänstgöring under kriget. Smythe inser att hans förflutna hunnit ikapp med honom. Under de sista dagarna av kriget tjänstgjorde Smythe vid Alperna, där han med hjälp av en lokal guide lyckades hitta en gömma med naziguld. Smythe mördade mannen, gömde hans kropp i en glaciärspricka och lade beslag på guldet. Flera år senare hittades kroppen och Bond, som hade känt guiden innan kriget, beslöt sig för att leta reda på hans mördare. Smythe berättar sanningen för Bond. När denna ger sig av simmar Smythe ut mot ett korallrev där en halvtam bläckfisk – ”Octopussy” – håller till. Smythe blir stucken av en skorpionfisk och vid lukten av blodet i vattnet går även bläckfisken till attack.

Flemings porträttering av den ensamme och alkoholiserade gamle majoren är denna novells främsta styrka. Och det finns något inbyggt spännande i idén om naziguldet som han stjäl. Över lag är detta en bra novell, men inte en av Flemings bästa.

The Property of a Lady

Denna novell användes delvis i manuset till filmen Octopussy från 1983. I novellen besöker Bond auktionshuset Sotheby’s i London för att identifiera en KGB-agent, som han vet kommer bjuda på en Fabergé-klocka. Fleming lyckas bygga upp en viss spänning då Bond letar i folkmassan efter vem som gör tecken åt auktionsförrättaren. Den snobbiga miljön är också trevlig att ta del av. Men över lag är detta mest en parentes bland Bond-äventyren. Titeln skulle jag gärna se att man använde som titeln på en kommande Bond-film, men själva innehållet gjorde man vad man kunde med i filmen Octopussy.

propertyofalady

The Living Daylights

Detta är helt klart den starkaste av novellerna i denna samling. Detta är en mycket mörk historia som säger en hel del om karaktären James Bond. MI6-agenten 272 sitter fast i Östberlin och planerar att ta sig över till västsidan (detta var innan Berlinmurens uppförande). KGB känner till detta och har skickat ut sin bästa prickskytte, med kodnamnet Trigger, för att likvidera den brittiske agenten då han korsar gränsen. Bond skickas till Berlin för att skjuta KGB-agenten innan den hinner döda 272. Bond gillar inte jobbet. Det är kallblodigt mord, anser han. Men han inser att det är ett nödvändigt ont och att jobbet måste göras. I tre nätter sitter han vakt i en lägenhet med utsikt över ingenmanslandet som 272 ska fly över. På östsidan ser han samtliga kvällar en damorkester gå till och från repetitioner i en närliggande byggnad. Bond fastnar för en vacker blond cellist. Sista kvällen flyr MI6-agenten över gränsen och i ett av fönstren i huset med damorkestern ser Bond Trigger sikta efter den flyende mannen. Bond gör sig beredd att skjuta KGB-agenten med sitt prickskyttegevär, men ser då plötsligt att Trigger är den vackra blondinen med cellon. Han beslutar då att inte döda henne, utan skjuter istället geväret ur hennes händer.

tld illu

Det är intressant att se att Bond har en moralisk kod. Han vägrar att döda Trigger eftersom hon är en vacker kvinna. Och när befälet Spender hotar med att rapportera Bond bryr han sig inte. Han skulle nästan vara tacksam över att bli av med jobbet. Detta är den ända riktigt klassiska novellen i samlingen, på samma nivå som The Hildebrandt Rarity eller For Your Eyes Only.

007 in New York

Om The Property of a Lady var en parentes, så är detta snarare en fotnot i Flemings litterära skapelse. Det är egentligen inte en novell, snarare en självparodisk liten kladd. Att inkludera den i denna samling bidrar endast med att sänka intrycket av boken. Berättelsen ingick som sagt i Flemings reportagebok om världsmetropoler – Thrilling Cities. Där var den menad som en lite rolig bonus. Utan sitt sammanhang blir den bara absurd. Vi får följa Bond sittandes i en taxi påväg till sitt hotell i New York och reflektera kort om stadens bra och dåliga ställen. Dessutom får vi hans recept på äggröra. Knappast en värdig avslutning på en serie på 14 böcker.

Tyvärr är Octopussy and The Living Daylights den absolut svagaste av de James Bond-böcker av Ian Fleming som publicerats. De två originalnovellerna är inte sämre än nåt i den tidigare novellsamlingen For Your Eyes Only, men intrycket av boken över lag dras ned av de två andra, svaga berättelserna. Författaren hade aldrig för avsikt att dessa titlar skulle samlas i en enda volym och därför finns det inte heller någon röd tråd eller tydlig tematik. Det hela blir ett slags antiklimax.

Detta var mitt sista inlägg i serien Tema: Ian Fleming. Detta har varit mitt mest ambitiösa tema hittills. Dels på grund av att det är det första tema som enbart bestått av bokrecensioner. Att läsa en bok tar ju mer tid och energi än att se en film. Men antalet inlägg har också varit fler än vad mina andra tema-serier bestått av. Tema-serierna på denna blogg reflekterar lite hur jag är som person. Jag hakar periodvis upp mig på ett särskilt område som jag då ägnar mycket uppmärksamhet åt. Jag har X-Files-perioder där intresset för den serien är större än annars. Jag har skräckfilmsperioder, Sherlock Holmes-perioder, Ozzy Osbourne-perioder etc. Just nu är jag inne i en ”litterär James Bond-period”. Och den håller i sig, trots att jag nu läst alla Flemings böcker. Så vad göra? Jo, jag fortsätter att läsa de 007-romaner som skrivits av andra författare efter Fleming. Mer om detta i kommande inlägg…

Annonser

Read Full Post »

Den sista av Ian Flemings romaner om James Bond publicerades efter författarens död. Fleming hade avslutat ett första utkast och börjat redigera det, men hann aldrig avsluta arbetet. Han dog i augusti 1964 av en hjärtattack. Efter att bokförlaget låtit författaren Kingsley Amis se över manuskriptet gavs boken ut i april 1965. Fleming brukade fylla ut sina romaner med en hel del detaljer, såsom beskrivningar av miljöer, kläder, mat, personer och liknande. Detta hann han dock inte göra med sin sista roman och boken är därför en av hans kortare. De samtida kritikerna var inte särskilt imponerade och många framhöll att boken kändes halvfärdig. Jag skulle inte hålla med om det, men visst känns boken lite udda. Jag tycker att den främst tjänare som ett slags epilog till den storslagna Blofeld-trilogin. Och som sådan känns den lite abrupt.

Trots att boken till viss del saknar de levande miljöbeskrivningar och cyniska observationer som var Flemings signum, så finns det en hel del andra positiva och intressanta aspekter hos dem. You Only Live Twice slutade med en förvirrad Agent 007 med minnesförlust. I tron att han var en japansk fiskare vid namn Taro beslutade han sig för att ge sig av till den ryska staden Vladivostok i jakt på sitt förflutna. Samtidigt trodde hans överordnade att han dött i kampen mot sin dödsfiende Ernst Stavro Blofeld.

tmwtgg1

I början av The Man with The Golden Gun är James Bond tillbaka i London. Han kontaktar MI6 och begär att få tala med M. På hans gamla arbetsplats är man förvånade över att se honom vid liv ett år efter hans försvinnande. Secret Service anar oråd, men M går ändå med på att träffa honom. Vid mötet förklarar Bond att ryssarna hjälpt honom inse att han blivit utnyttjad som ett vapen och att Öst och Väst måste samarbeta för världsfred. Sedan försöker han mörda sin gamle chef med en cyanidpistol. M lyckas ta skydd och Bond faller ihop medvetslös. M inser att Bond blivit hjärntvättad av ryssarna. Han låter skicka Bond till ett behandlingshem för att han ska bli sitt gamla goda jag. Därefter måste 007 bevisa för MI6 att han fortfarande är att räkna med. M skickar honom på ett farligt uppdrag till Jamaica för att avrätta lönnmördaren och gangstern Fransisco Scaramanga, ”mannen med den gyllene pistolen”. På Jamaica lyckas Bond snart träffa Scaramanga. Denne anställer honom som säkerhetschef på sitt hotell och Bond har nu chansen att likvidera sin måltavla.

Bokens intressantaste del är inledningen, med en hjärntvättad Bond som försöker mörda självaste M. Idén är spektakulär och riktigt mörk. Bond beskrivs som robotisk, med tom blick. Tyvärr känns det som om denna inledande episod mest blir som en liten parentes då incidenten är överspelad. Efter att Bond blivit återställd och utskickad på sitt uppdrag nämns bokens mörka inledning knappt igen. Jag tror att detta dock sett annorlunda ut om Fleming haft chansen att ytterligare putsa på manuskriptet. Han hade mycket enkelt kunnat ha lagt in små reflektioner från Bonds sida över det inträffade. Eller varför inte små ångestattacker eller mardrömmar? En sak som kan ses som en kvarvarande psykologisk konsekvens efter mordförsöket på M är Bonds oförmåga att döda kallblodigt. Vid flera tillfällen har han tillfälle att döda Scaramanga, men väljer att inte göra det eftersom han inte vill göra sig skyldig till ett kallblodigt mord. Det är KGB-metoder, resonerar han. Detta står ju i bjärt kontrast till hur den KGB-programmerade Bond uppträdde. Den återställde Bond måste istället uppträda mer gentlemannamässigt, mer brittiskt. En annan effekt av hjärntvätten är att Bond är mycket mer allvarlig här. Hans sinne för humor är som bortblåst. Men det är också mycket möjligt att Fleming tänkt lägga in lite mer humor, men aldrig fick chansen.

tmwtgg

Något som också stör mig är att Bond verkar totalt ha glömt bort de senaste mycket mörka år med bl.a. hans hustru Tracys död. Förvisso fick han sin hämnd i förra boken. Och han fick framtidstro tack vare mötet med den japanska kulturen och sina nya vänner. Men ändå. Efter att Bond blivit återprogrammerad verkar allting vara som vanligt igen för vår hjälte. Status quo är återställt. Detta finner jag föga trovärdigt, men framför allt är det ett stort antiklimax till den kedja av händelser som började för fem böcker sedan i Thunderball. Bond mötte en ny hänsynslös fiende i SPECTRE, han blev förälskad, gifte sig, hustrun blev mördad, Bond blev deprimerad, drack för mycket, tappade livslusten, åkte till Japan och ströp sin hustrus mördare, skadades svårt, fick minnesförlust, trodde sig vara en japansk fiskare, åkte till Sovjet, blev hjärntvättat och försökte mörda sin egen chef M!

Och efter allt detta så är det enda Bond behöver några veckor på ett behandlingshem för att bli sitt gamla jag igen! Jag hoppas verkligen att om Fleming haft chansen, så skulle han ha broderat ut boken med fler referenser till ovanstående händelser. Jag tycker bokens grundläggande premisser är bra – att Bond måste bevisa vad han går för efter allt som hänt. Men boken hade tjänat på att gå mer in på djupet av Bonds inre. Som boken nu är känns det som att inledningen är en separat, fristående del och att storyn kring Scaramanga är en annan fristående del.

Med det sagt så är detta ändå en bra bok. Den är långt ifrån nån av de sämre böckerna i serien. Det som lyfter den är de mörka, mer psykologiska aspekterna, trots att dessa glöms bort längre in i historien. Romanen tjänar också på sitt korta format. Storyn är ganska simpel. James Bond ska döda Scaramanga. En sådan story går inte att göra hur lång som helst. Fleming håller tempot uppe genom hela boken och det blir aldrig några långa transportsträckor. Scaramanga är också en mycket karismatisk skurk, lika minnesvärd som Hugo Drax, Goldfinger eller Blofeld. Det antyds också att han är sexuellt attraherad av Bond. Finalen mellan honom och Bond är också klassisk. Efter en skottlossning på ett tåg genom Jamaicas träskmarker fortsätter kampen mellan de två skadade motståndarna ute i träsket. Bond har feber och hallucinerar. När han hittar Scaramanga sitter denne och äter en rå orm för att få energi.

tmwtgg2

Ian Flemings sista James Bond-roman är en klassisk bok, trots sina brister. Den har en mycket stark inledning, en bra story, en intressant skurk och välskrivna actionsekvenser. Över lag är det en bra Bond-historia, men som final på den större ”Berättelsen om James Bond” (som startade 1953 med Casino Royale) så är boken något av en antiklimax.

Read Full Post »

yolt pan

You Only Live Twice var den sista av Ian Flemings böcker som publicerades innan författarens död. Det är också den mörkaste av hans böcker. Mot slutet av sitt liv blev Fleming alltmer melankolisk, vilket speglades i hans litteratur. De samtida kritikerna visste inte riktigt vad de skulle tycka om dessa allt allvarligare Bond-äventyr. Jag tycker att de är bland de mest intressanta i Flemings produktion. Flemings mörka sinnelag gjorde att hans huvudkaraktär faktiskt utvecklades från bok till bok. Och trots att skurkarnas motiv och planer kanske inte var lika uppseendeväckande som i hans tidigare böcker, så lyftes de senare böckerna upp av en mer mogen ton och en djupare emotionell kärna. Med det sagt finns det fortfarande fantastiska drag i berättelsen. Precis som i On Her Majesty’s Secret Service så lutar sig handlingen mot ett antal otroliga sammanträffanden. You Only Live Twice kan inte beskrivas som särskilt realistisk. Historien känns som hämtade ur en gammal saga. Men jag tror att det är just detta som var Flemings tanke. Boken känns som en moderniserad version av någon uråldrig myt. En myt där hjälten måste besegra ett externt hot för att komma tillfreds med sina inre demoner. Och tack vare att man som läsare verkligen har sympati för den deprimerade Bond så blir man väldigt engagerad och mån om att se honom lyckas. Man vill se Sankt Göran besegra draken. Men man vill också se honom komma till ro med sig själv.

En mycket stark aspekt av boken är dess skildring av Japan och japansk kultur. Detta var också något de samtida kritikerna hade svårt för. De tyckte att den innehöll för lite action och att boken snarare fungerade som en reseskildring. Detta kan jag ha viss förståelse för. Men samtidigt är den japanska kulturen beskriven på ett så fascinerande sätt! Fleming är känd för sina miljöbeskrivningar, men aldrig tidigare har han beskrivit en främmande kultur på ett så levande sätt. Visst finns det en underton av rasism, men över lag kan man som läsare verkligen se hans fascination  för landet. Och enligt mig är Japan en mycket viktig karaktär i boken. Dess kultur, myter och andlighet spelar en stor roll för handlingen och karaktären James Bond. YOLT playboy

Efter att hans hustru Tracy mördats av Blofeld är James Bond en deprimerad man. Han dricker och spelar för mycket. Han är bitter och uppgiven. Han har misslyckats med sina två senaste uppdrag och M funderar på att ge honom sparken. Men som en sista utväg ger han istället Bond ett omöjligt uppdrag. Bond tas bort från 00-sektionen och får en diplomatisk uppgift. Japan har nämligen fått tillgång till hemliga Sovjetiska radiosändningar. Japanerna kallar detta projekt för Magic 44. Bond ska övertyga chefen för landets underrättelsetjänst, Tiger Tanaka, att dela med sig av dessa sovjetiska hemligheter.

Dr Guntram Shatterhand bor i en gammal borg på den japanska kusten där han ordnat en trädgård fylld med giftiga växter och farliga djur. Denna trädgård har blivit en vallfärdsort för suicidala japaner – av vilka det finns mängder i det hedersdominerade samhället, enligt Fleming. Dr Shatterhand samlar på död, menar Tiger Tanaka. Hans trädgård kallas för dödens trädgård. Den har blivit en nagel i ögat för de japanska myndigheterna och för att Bond ska få tillgång till Magic 44 måste han avrätta doktorn. Bond accepterar dealen och när han upptäcker att Dr Shatterhand egentligen är hans gamla fiende Ernst Stavro Blofeld ser han ett tillfälle att hämnas sin döda hustru.

You only live twice:
Once when you are born
And once when you look death in the face

Temat för boken är död och återfödelse. Och dessa teman gör den till den mest existentiella av Flemings böcker. Såväl Bond som skurken Blofeld genomgår ett slags död och uppståndelse.

Den Blofeld vi möter är inte densamme som i tidigare böcker. Från en iskall och intellektuell maffiaboss har han blivit en psykopat besatt av döden, klädd i en antik samurajrustning. Han har inga storslagna planer, som de i Thunderball eller On Her Majesty’s Secret Service. Det enda han ägnar sin tid åt är att utöka sin ”dödssamling”. Han bor med Irma Bunt i den gamla borgen vid den japanska kusten, omgiven av sin dödens trädgård. Han liknas flera gånger vid Dracula, en annan legendarisk skurk som dött och återuppstått.

Samurai

Detta ger boken en nästan mytisk känsla som förstärks av Flemings sätt att väva in den japanska kulturen, dess myter och religion i berättelsen. Vid ett tillfälle besöker Bond och kvinnan Kissy Suzuki en uråldrig helig plats – de sex beskyddarna. Dessa är sex stycken stenstoder som står och vakar vid kusten. Kissy ber en bön inför dem och Bond tycker sig se hur en av dem nickar till svar. Liksom han gjorde med voodoo i Live and Let Die så väver Fleming här in den lokala mystiken i berättelsen. Men där voodoon utgjorde ett hot, så är den japanska mystiken snarare beskyddande. På sätt och vis var boken före sin tid på denna punkt. Bond åker till Fjärran Östern och hittar en ny mening i livet. Detta flera år innan hippierörelsen började göra detsamma. Även om hippierörelsens främsta vallfärdsort var Indien, så handlar det i båda fallen om en exotifiering av asiatisk religiositet. Det är i här Bonds återfödelse äger rum. Tracys död dominerar bokens inledning. Men det är inte främst japansk religion som hjälper Bond att gå vidare. Snarare är det vänskapen han utvecklar med Tiger Tanaka och det enkla liv han upplever tillsammans med ama-flickan Kissy. Det är vänskap och naturen och till sist även hämnden som hjälper honom gå vidare. I bokens sista del går han under täckmantel i en japansk fiskeby som Taro Todoriki. Han spenderar några dagar i det primitiva samhället och känner sig väldigt hemma där. Efter att ha fått sin hämnd, efter att ha sett döden i vitögat, får han ett slag mot huvudet och minnesförlust. Han tror sig vara Taro på riktigt och stannar med Kissy i fiskebyn en lång tid. På MI6 i Lodnodn tror man att han är död och M författar hans dödsruna. Hans död och återfödelse är därmed fullbordad.

Slutet är briljant. Bond hittar en tidningsartikel där ordet ”Vladivsotok” förekommer. Ordet ringer en klocka någonstans i Bonds hjärna. Han vet inte varför, men av någon anledning känner han att han måste bege sig dit för att få reda på vem han är. Han lämnar Kissy, som är gravid med hans barn, och ger sig av på resan mot Ryssland. Det är en fantastisk cliffhanger.

Read Full Post »

ohmss one

Den svårmodige antihjälten har under de senare åren blivit alltmer populär. Framför allt på film. Under 2000-talet har publiken föredragit hjältar med en mer komplex psykologi. Hjältar som räddar världen och dödar skurkar samtidigt som de har ett konstant leende på läpparna har på många håll sorterats bort till förmån för mer ”realistiska” karaktärer. Sådana som plågas av existentiella eller moraliska frågor. Filmerna om Jason Bourne kan räknas hit. Liksom Christopher Nolans Batman-trilogi. Och Bryan Singers X-men-filmer. De James Bond-filmer som Daniel Craig haft huvudrollen i kan också sorteras in i denna kategori. Målet med dessa har varit att presentera en mer realistisk Bond. En man som måste döda i tjänsten, men som inte gillar det. En man som formats av tragedier såsom sin älskade Vespers död. En sådan version av hjälten har dock inte alltid varit lika populär. När filmerna om James Bond tidigare försökt vara lite mer allvarliga, som George Lazenbys och Timothy Daltons filmer, så svek publiken. Just nu verkar dock denna mer eftertänksamma ton gå hem bättre (läs gärna mitt blogginlägg om denna trend och dess samband med 9/11).

Faktum är att en allvarlig sida alltid funnits hos karaktären James Bond. Redan hos Ian Fleming. Och den är som tydligast i hans senare böcker. On Her Majesty’s Secret Service är kanske det mest lyckade försöket att låta Bond bli mer mänsklig, mer eftertänksam och känslomässig. Här lyckas nämligen Fleming att förena det realistiska med det fantastiska. En totalt orealistisk story förs ned på jorden genom en huvudkaraktär som känns mer äkta än någonsin tidigare.

ohmss2

Bond träffar den suicidala kvinnan Tracy på den franska kusten. Snart blir han kidnappad av hennes far – maffialedaren Marc-Ange Draco. Denne erbjuder Bond en miljon pund om han gifter sig med Tracy. Det tror han nämligen är det enda sättet att rädda dottern från att ta livet av sig. Bond avböjer, men erbjuder sig dock att dejta Tracy om Marc-Ange kan ge honom information om var SPECTRE-ledaren Blofeld befinner sig. Det framkommer snart att Bonds ärkefiende bor sig i Schweiz och påstår sig vara greven Blueville. Blofeld har anlitat heraldikerämbetet i London för att få laglig rätt till grevetiteln. Bond infiltrerar Blofeld alphögkvarter Piz Gloria under täckmanteln Sir Hilary Bray från heraldikerämbetet. På Piz Gloria finns också tio unga kvinnor som genomgår en topphemlig behandling mot olika allergier. Det visar sig snart att Blofeld planerar ett biologisk krig mot Storbritannien. Genom hypnos och hjärntvätt planerar han att sända kvinnorna till England, bärandes på biologiska vapen som ska förstöra landets grödor och djurhållning. Bond flyr från Piz Gloria och med hjälp av Marc-Anges organisation återvänder han snart för att förgöra operationen och fånga Blofeld. Blofeld undkommer dock. Bond gifter sig med Tracy, men bara några timmar senare mördas hon av Blofeld.

ohmss mclusky1

Boken har en alltigenom episk känsla. I dess början möter vi en Bond som länge varit ute på en fruktlös jakt efter Blofeld (sedan Thunderball). Jakten är alltså redan på bokens första sida igång. Dessutom tar Fleming oss med till flertalet olika miljöer som är mycket levande beskrivna. Vi har den franska kusten där han möter Tracy och hennes far. Boken utspelar sig också till ganska stor del i London. Huvudmiljön är dock de schweiziska alperna. Detta var första (och enda) gången Bond besökte fjällen i Flemings böcker. Miljöombytet är välkommet. Som läsare har man börjat tröttna lite på Bonds ständiga resor till USA eller Jamaica.

Den tionde av Flemings Bond-böcker skrevs och gavs ut tio år efter den första, Casino Royale. Det finns många paralleller mellan de två böckerna som ger ett djup åt denna berättelse och åt Bond själv. Det finns en kontinuitet i hans karaktär och vi får insyn i hans känslor på ett nytt sätt. I bokens inledning befinner sig Bond åter i Royale-les-Eaux. Varje år besöker han nämligen Vespers grav där. Denna gång möter han återigen en suicidal kvinna. Tracy, som Bond räddar från ett självmordsförsök (genom dränkning), blir ett substitut för kvinnan han inte kunde rädda. Det är nästan som om Fleming ger sin hjälte en chans till botgöring. Han gör för Tracy det han inte kunde göra för Vesper. I den första boken var Bond beredd att lämna sitt jobb och gifta sig med Vesper. Nu går han åter i tankar på att lämna tjänsten. Och faktum är att han också friar till Tracy.

Vesper och Tracy är paralleller till varandra. De är egentligen de ende kvinnorna Bond faller för på allvar och som han vill spendera resten av livet med. De har båda ett mystisk förflutet som plågar dem. Och kanske är det också detta mysterium som attraherar Bond till dem. Tracy är dock, enligt mig, en mycket mer sympatisk karaktär än Vesper. Kanske för att hon inte framställs som lika inkompetent. Ingen av dem är dock någon av Flemings mest minnesvärda kvinnliga karaktärer. Men det känns ändå som om Fleming verkligen ansträngt sig för att göra Tracy intressant. Läsaren ska förstå varför just hon blir den utvalda.

Genom att framställa Bond som en levande person med känslor får man som läsare också här ta del av tillfällen då han är genuint lycklig. Han älskar Tracy och är glad över att gifta sig med henne. En genuint lycklig Bond är något sällsynt. Tragedin blir därmed så mycket större då Tracy drabbas av samma öde som Vesper – döden. Boken har förmodligen det mest minnesvärda slutet av alla Flemings böcker. Man känner verkligen empati för Bond här. Han är egentligen totalt maktlös. Trots sin styrka, sin intelligens och sitt mod så kan han inte värna det som betyder mest för honom. Han är och förblir en ensamvarg. En alltigenom ensam person.

ohmss1

Som jag nämnt i tidigare inlägg i denna tema-serie, så kan man dela in Flemings böcker i två kategorier; de mer realistiska och de fantastiska. Ibland blandas dock dessa två och en kategorisering är inte alltid lika enkel. Så är fallet här. För detta är den mest känslomässigt djupgående boken hittills. Genom att Bond reagerar som en vanlig dödlig människa med äkta känslor så höjs bokens realism. Det är lättare att som läsare identifiera sig med honom och han agerar och resonerar som en riktig person. Samtidigt är skurkens plan en av de mer otroliga. Och antalet sammanträffanden som hjälper Bond i kampen mot skurken är otroligt många. Flemings försök att blanda det realistiska med det fantastiska i en och samma bok blev inte alltid så lyckat. Goldfinger, exempelvis, börjar ganska lågmält med en Bond som dricker sig berusad för att dämpa känslan av avsky över att ha behövt mörda en motståndare. Bokens ton förändras dock snart och blir allt mer otrolig. De två tonerna kan inte riktigt samsas i samma bok. Detta var också ett problem i Sebastian Faulks fortsättningsroman Devil May Care. I On Her Majesty’s Secret Service fungerar det dock av någon anledning mycket bra. Eftersom storyn är såpass välstrukturerad och eftersom tempot är tämligen högt och eftersom man som läsare blir känslomässigt involverad så bryr man sig inte om att skurken Blofelds plan känns ganska löjlig på sina håll. Jag har alltid svårt för när filmer och böcker använder sig av hypnos eller hjärntvätt. Främst för att jag tvivlar på att dessa fenomen fungerar på det sätt som det framställs i populärkulturen. Men i detta fall förlåter jag denna lilla brist, eftersom resten av boken är  så stark.

Tack vare fascinerande karaktärer och miljöer och en äkta känslomässig kärna blir On Her Mejsty’s Secret Service en mycket bra Bond-roman. Den säger något om Bond som person och fiktiv karaktär. Denna bok är helt klart en av Flemings tre bästa.

 

Read Full Post »

tswlm5

The Spy Who Loved Me är förmodligen den mest udda av alla Ian Flemings James Bond-böcker. Den är helt klart den mest experimentella och otypiska av dem. Därmed är den kanske också den mest kontroversiella. Den sågades av kritiker då den publicerades. Fleming själv var såpass missnöjd med boken att han bestämde att handlingen aldrig fick filmatiseras. Endast titeln fick användas. Jag tycker dock att detta är en av hans mer intressanta böcker. Och faktum är att den är mycket bättre än flera av hans mer ”traditionella” Bond-äventyr. Vad var det då som var så kontroversiellt med boken? Till att börja med är Bond inte huvudpersonen. Han är en bifigur, som gör entré först i bokens sista tredjedel. Dessutom är berättelsen skriven ur förstapersonsperspektiv. Och för det tredje är berättaren en kvinna.

Vivianne Michelle möter vi på ett motell vid Lake George nära gränsen till Kanada. Hon har i uppgift att ta hand om motellet, tills dess ägare ska komma förbi och stänga det för säsongen. Hon är ensam och ett oväder drar in. Genom tillbakablickar får vi lära känna henne. Hon reste från Kanada till England när hon var 17 år gammal för att gå i flickskola där. Hennes första kärlek var Derek, men relationen slutade inte lyckligt. Snart träffar hon dock tysken Kurt, som hon också inleder en relation med. Men då hon blir gravid tar också denna relation slut och Kurt ger henne pengar för att kunna genomföra en abort i Schweiz.

Efter sex år i England återvänder hon till Kanada. Hon är en ny person. Efter att ha blivit sviken av de män hon älskat beslutar hon sig för att leva ett mer självständigt liv. Hon köper en moped och gör en resa på egen hand i norra Nordamerika. På så sätt kommer hon snart till motellet vid Lake George och hon får en tillfällig anställning där.

tswlm

Tillbakablickarna avbryts då två mystiska män stiger in på motellet. De är de gangsters med smeknamnen Sluggsy och Horror. De jobbar för motellets ägare, som gett dem i uppdrag att bränna ned det för att få ut försäkringspengarna. I deras väg står Vivianne. De båda främlingarna beslutar sig för att Vivianne måste dö. När allt hopp verkar vara ute knackar det plötsligt på dörren. Ute i regnet står en man som söker skydd mot stormen. Helt ovetandes har han trampat rätt in i den livsfarliga situationen. Som tur är heter mannen James Bond. Och livsfarliga situationer är hans specialitet.

jag tycker The Spy Who Loved Me visar på Flemings bredd som författare. Boken är som sagt ett radikalt steg åt sidan från hans tidigare verk. Det är tydligt att han ville visa att han kunde skriva annat än otroliga äventyrsromaner. Detta är definitivt den mest jordnära 007-historien. Förvisso har den en känsla av pulp fiction över sig. Och visst är det otroligt att James Bond – av alla människor i världen – helt plötsligt av en slump kommer till Viviannes undsättning. Men det gör ingenting. Trots flertalet klichéer (eller kanske just tack vare dem) så är detta en mycket underhållande och faktiskt tankeväckande bok.

Det är intressant att se hur Fleming sätter sig in i en ung kvinnas situation. Han var ju trots allt en snobbig, konservativ man ur överklassen som förmodligen inte hade så mycket gemensamt med kvinnor i 20-årsåldern. Den ungdomskultur som uppstod på 1950-talet bildade en historiskt gap mellan generationerna. Fleming tillhör den äldre generationen, men hans huvudkaraktär tillhörde den yngre. Impulsivt tänker jag att Fleming förmodligen inte hade en aning om vad en ung person i början av 60-talet tyckte och tänkte. Inte minst en kvinna. Men ändå känns Vivianne som en äkta karaktär av kött och blod. Visst skiner Flemings manliga blick igenom gång på gång. Men man blir också förvånad över hans empati och eftertänksamhet då han beskriver hur Vivianne gång efter annan blir ett offer för mäns sexism. Fleming var naturligtvis också väldigt sexistisk och jag kan tänka mig att han faktiskt själv behandlade kvinnor på samma sätt som männen i boken behandlar Vivianne. Missförstå mig rätt. Boken är långt ifrån feministisk. Detta blir tydligast då Fleming skriver att alla kvinnor älskar ”semi-rape”. Visst finns det kvinnor (och män) som gillar att bli dominerade i sängen, men att påstå att alla kvinnor älskar att bli halvt våldtagna är minst sagt problematiskt. Dessutom är detta en typisk damsel-in-distress-historia, där en kvinnas liv gång på gång formas av männen i historien vare sig de är ungdomskärlekar, gangsters eller hemliga agenter. Men boken visar ändå att Flemings kvinnosyn ändå inte behövde vara såpass endimensionell som den ibland anklagas för att vara.

tswlm2

En annan intressant aspekt av boken är sexet som skildras. På sin tid ansågs Bond-böckerna vara nästa rent pornografiska. Med dagens ögon är sexet över lag väldigt milt. Vanligtvis består Flemings sexscener av en het kyss, att Bond smeker kvinnans bröst och att de omfamnar varandra i sänghalmen. Innan sexet egentligen kommer igång så bryter vanligtvis Fleming. Han låter resten av akten ske i läsarens fantasi och börjar istället på ett nytt stycke där det roliga är slut, vanligtvis genom en redogörelse för vad som sker nästa morgon. Så är inte fallet i The Spy Who Loved Me. Här får vi en ingående redogörelse för Viviannes första sexuella erfarenheter med Derek. Hur de utövar petting, innan han nästan tvingar henne till att bli av med oskulden. Det är intressant att sexet beskrivs mer ingående när Fleming låter en kvinna berätta. Kanske var det för att detta var mer kittlande för Flemings manliga läsare?

Vivianne formas i stor utsträckning av sina sexuella möten. Med Derek handlade det bara om att tillgodose hans behov. Med Kurt var sexet mycket bra, men slutade i tragedi med graviditet och abort. Det är på grund av dessa män som Vivianne till slut får nog och lämnar England för sin roadtrip i Kanada. Här blir återigen Flemings sexism tydlig. Jämför detta med Bond och hans sexuella äventyr. Inte formas han av dessa! Det är uppenbart att Fleming var av den uppfattningen att män har makt över kvinnor via sex. Sexet är tydligen mer betydelsefullt och känslomässigt för kvinnor än för män. Men frågan är vilken roll som är att föredra? De män i historien för vilka sex inte är särskilt betydelsefullt framställs inte i någon ljus dager. De är män som sviker, som utnyttjar. Men är inte egentligen Bond också en av dessa män, undrar jag? I Flemings övriga böcker får man alltid intrycket av att kvinnorna Bond har relationer med (”Bond-brudarna”) är på det klara med att deras relation bara kommer vara i några veckor. Att det är helt OK med det faktum att Bond snart drar vidare. Att de inte känner sig utnyttjade. Men är det verkligen så? Vad tycker Solitaire eller Tatiana Romanova om Bond efter att han har dragit? Utnyttjade inte han dem också? Och vad tycker Vivianne om Bond efter att den här boken är slut? Enligt Fleming så har hon bara positiva minnen av honom. Han räddade henne från skurkarna, han var snäll mot henne och de älskade med varandra. Och självklart fanns det inga tankar på någon form av längre relation. Men vad gör James Bond bättre än Derek och Kurt? Förutom att han är en större charmör och en riktig karlakarl?

tswlm3

Det är väl denna del av boken som inte känns riktigt äkta. Fleming använder här en kvinna som berättare. En kvinna som blivit utnyttjad av de män hon älskat. Därmed hade Fleming verkligen chansen att titta på Bond från en kvinnas perspektiv. Jag är övertygad om att ett sådant perspektiv hade lyft fram karaktärens negativa sidor. Tyvärr sumpar Fleming denna chans. Bond framstår återigen som en hjälte. Och kvinnan i fråga är tacksam över att ha möt, räddats av och älskat med honom. Hade berättelsen varit lite mer realistisk så hade Bond framställts mer i stil med pojkvännerna Derek och Kurt. Förvisso hade detta kanske förstärkt bilden av den kvinnliga huvudkaraktären som ett offer. Men det är hon ändå. Som sagt, detta är långt ifrån någon feministisk bok. Och Fleming missar chansen han har med en kvinnas perspektiv på Bond. Trots detta är det en mycket intressant historia med flera tankeväckande avsnitt och en väldigt unik vinkel. Jag tycker därför att detta är en av de mer minnesvärda Bond-böckerna och en mycket underhållande läsupplevelse.

Read Full Post »

tb1

Oh hell, let’s just do what we always do. Hijack some nuclear weapons and hold the world hostage. Yeah?

Dr. Evil (Austin Powers: International Man of Mystery)

Skurkar som snor atombomber och hotar världen är idag en Hollywood-kliché. Vi har sett det i otaliga actionrullar och intrigen känns inte särskilt originell. Annat var det år 1960 då Ian Fleming skrev sin nionde roman.  Fleming var förmodligen inte den förste som använt sig av idén om förlorade kärnvapen, men ämnet var ändock högaktuellt. Under det kalla kriget var hotet från bomben alltid närvarande, framför allt i det amerikanska samhället. Fleming tog vara på denna rädsla när han skrev Thunderball.

Thunderball är av flera anledningar en mycket intressant bok. Den utgör en brytningspunkt i Bond-serien där fokus flyttades från det kalla kriget och mer politiska intriger till att istället kretsa allt mer kring James Bond som person. Fokuset på Bonds inre känsloliv hade förvisso redan varit det centrala i den föregående boken, novellsamlingen For Your Eyes Only, och som läsare av Thunderball är det kanske inte främst Bonds känsloliv som fångar ens  uppmärksamhet. Men fokus flyttas här från Bonds kamp mot ryssarna, till en mer personlig tvekamp mellan agent 007 och hans nya fiende SPECTRE. Fleming ansåg vid den här tiden att det kalla kriget hade börjat mattas av och det är tydligt i romanen. De gamla fienderna SMERSH har lagt ned och läsaren påminns gång på gång om att tiderna har förändrats. Bokens inledning känns faktiskt väldigt positiv. Det är nya tider, frid och fröjd. Till och med Bond mår ovanligt bra. Han har skickats till en hälsoklinik på M:s order och är när han kommer hem en strikt renlevnadsmänniska (som bara röker tio istället för sextio cigaretter om dagen). Denna positiva stämning förstörs dock av SPECTRE. Fleming behövde naturligtvis en ny färgstark fiende. Han hittade på den apolitiska terroristorganisationen och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Organisationen sköts som ett företag och påminner lite om hur man kan tänka sig att maffian fungerar. Genom att introducera SPECTRE blir Bond-äventyren på sätt och vis mindre politiska, men de är ändå i hög grad påverkade av sin samtid. Sovjets skurkroll blir markant nedtonad. Detta är intressant eftersom Fleming egentligen hade fel. I början av 1960-talet inleddes en ganska hetsig periodmellan Öst och Väst. Rymdkapplöpningen började ta fart, Berlinmuren byggdes och Kuba-krisen ägde rum året efter att Thunderball publicerades.  Kuba-krisen aktualiserade återigen hotet från atombomben. Att Fleming bytte ut sin ryska skurkar mot SPECTRE kan istället ses som ett svar på Storbritanniens allt mindre roll som världsmakt. Imperiet blev allt mindre och Storbritannien var ingenting jämfört med USA och Sovjet. Men i Bondböckernas fantasivärld är det fortfarande Storbritannien som är västvärldens försvarare.

tb4

Boken är också intressant på grund av sin tillkomsthistoria. Historien började som ett filmmanus Fleming skrev i samarbete med Kevin McClory och Jack Whittingham. Filmen blev aldrig av och Fleming använde sig då av manuset som grund till sin nya bok. Han hade gjort på ett liknande sätt med både Dr No och For Your Eyes Only. Men då boken publicerades stämdes Fleming av McClory och Whittingham, vilket bl.a. ledde till att McClory fick filmrättigheterna till boken. Därför står denne som producent till filmatiseringen från 1965, samt nyinspelningen Never Say Never Again från 1983.

Att boken från början var ett filmmanus märks. Den har ett högt tempo och känns mer som en äventyrsroman än som en spionhistoria. Boken påminner som både Dr No och Goldfinger med sin överdrivna och orealistiska intrig. Men här görs det med en mycket större finess än tidigare. Visst är delar av innehållet – såsom hur det kommer sig att Bond åker till Bahamas och där hittar bomberna – lite långsökta. Men det hela känns aldrig allt för otroligt. Fleming ger det hela en realistisk känsla, genom att bl.a. i detalj beskriva hur skurkarnas förarbete och planeringar samt kapningen av bombplanet går till. Det höga tempot assisteras också av den begränsade tid Bond har på sig för att hitta bomberna. Det finns en ”tickande-bomb-spänning” som för tankarna till Alfred Hitchcock. Detta bidrar också till den filmiska känslan. Romanen innehåller också ett flertal väl utplacerade våldsamma actionscener. Jag tror att detta kan vara den mest actionfyllda romanen sedan Live and Let Die. Inledningvis har vi ett mordförsök på Bond på hälsohemmet Schrublands, sedan mördar Blofeld en av sina undersåtar på SPECTRE:s konferens. Därefter mördas skurken Count Lippe genom att hans bil exploderar. Sedan har vi kapningen av bombplanet Vindicator och några kapitel senare så attackeras Bond då han undersöker skurken Emilio Largos båt Disco Volante. Finalen under vattnet är också spännande och som tur är inte lika slarvigt beskriven som klimaxen i Goldfinger. Här vet man vad som sker. Fleming beskriver undervattensmiljöerna och det våld som utspelas där på ett mycket färgrikt och realistiskt sätt.

tb3

Efter två ganska ointressanta romaner så är det också trevligt att Bond återigen blir mer av en människa av kött och blod. Han ges flertalet oneliners i denna bok som visar på hans sinne för humor. Filmerna blev senare mycket humoristiska, men böckerna var oftast inte lika lättsamma. Och Bond har återigen riktiga känslor. Detta framgår på ett lysande sätt i en scen mellan Bond och den unga kvinnan Domino. Bond berättar för henne att hennes bror är död. Mördad av hennes älskar Largo. Avsnittet är mycket välskrivet. Bond tycker verkligen att det är svårt. Han är uppriktigt ledsen över att behöva berätta för henne. Rädd för vad det ska göra med henne. Det faktum att de ligger med varandra precis innan samtalet ger honom också dåligt samvete. Han vet att han utnyttjar henne och han tycker egentligen inte om det, eftersom han verkligen håller av henne. Dominos cyniska reaktion känns också realistisk. Hon förstår att hon blivit utnyttjad. Sorgen över broderns död blandas med hennes sårade känslor. Avsnittet avslutas med att Domino frågar Bond när de kommer ses igen. Bond kan inte svara på det. Han förnekar det för sig själv, men vet att hon förmodligen inte kommer klara sig ur historien med livet i behåll. Bond är beredd att offra Domino. Förvisso för att rädda hundratusentals människor. Men det gör inte saken lättare för honom. Fleming ger oss här en inblick i de moraliska gråzoner Bond rör sig i. Han har berört detta förut, men sällan på ett såpass vasst och pricksäkert sätt. Aldrig tidigare har Bond varit tvungen att göra något så iskallt och grymt för ett högre syfte. Aldrig har han varit så kall och samtidigt så sentimental.

Över lag är detta ett stort steg upp från de två tidigare romanerna. Boken fungerar väldigt bra som en äventyrsroman och känns som ett helgjutet 007-äventyr. Den är inte lika klassisk som From Russia, With Love eller Live and Let Die, men kvalitetsmässigt är den inte långt ifrån.

 

 

Read Full Post »

fyeo1

Ian Fleming hade gjort flertalet försök att ge sin skapelse James Bond ett liv på vita duken eller TV. Dr. No hade från början varit ett TV-manus. Och 1958 fick Fleming i uppdrag av CBS att skriva manusutkast till en TV-serie om Bond. Idén skrotades snart, men Fleming använde några av de utkast hans skrivit som grund för novellsamlingen For Your Eyes Only. Dessa noveller kom vid en mycket bra tidpunkt. Trots att Flemings böcker alltid var publikframgångar så hade deras kvalité sjunkit de senaste åren. Det som behövdes var något nyskapande och novellformatet gav Fleming chansen att experimentera lite med sin populäre figur. I dessa noveller fanns det inte riktigt utrymme för de mer överdrivna scenarion som präglat de senaste 007-romanerna. Äventyren var tvungna att vara lite mer anspråkslösa. Därmed fanns det också utrymme för lite mer eftertanke. Fleming kunde koncentrera sig på karaktären Bond.

Boken Dr No hade fått väldig hård kritik då den publicerades. Fleming tog illa vid sig av kritiken. Goldfinger var redan färdigskriven när Dr No publicerades så det första Fleming skrev efter att ha genomlidit kritikernas gatlopp var For Your Eyes Only. Det var en mörk tid för honom. Utöver attackerna på hans böcker, så knakade äktenskapet i fogarna. Fleming mådde inte bra. Hans mörka sinne och osäkerhet påverkade hans skrivande. Till det bättre, enligt mig. Bond blev mer melankolisk och mer mänsklig. Detta tjänade boken med de fem novellerna på.

From a View to a Kill

Boken inleds med en ganska medelmåttig historia. En brittisk motorcykelkurir med hemliga dokument bli mördad i skogarna utanför Paris. Bond får i uppdrag att utreda mordet och upptäcker att ryssarna har en liten underjordisk bas i skogen.

Novellen är varken särskilt intressant eller spännande. När vi möter Bond sitter han på ett café i Paris och reflekterar över hur staden var när han var ung och hur den förändrats åt det sämre sedan dess. Här får vi reda på att Bond miste sin oskuld vid sexton års ålder på en parisisk bordell. Bond är på dåligt humör efter ett misslyckat uppdrag och har beslutat sig för att supa sig full och hitta en kvinna för natten. När Flemings noveller är som bäst så är de som små studier av Bonds personlighet. Små inblickar i hans inre liv blir i bästa fall som ett tema för hela novellen. Här är dock Bonds känsloliv och reflektioner helt avskilda från det lilla äventyr som sedan följer. Äventyret i sig är dock ganska ointressant, trots fina naturbeskrivningar av skogarna i St. Germain. Det är dock trevligt att ta del av Bond-äventyr som känns lite mer realistiska. Det är positivt att alla hans uppdrag inte består av att slåss mot något orealistisk superskurk som vill ta över världen.

favtak

For Your Eyes Only

Om den inledande novellen var något av ett misslyckande, så är detta det motsatta. Eftersom de flesta av Flemings Bond-noveller främst är korta äventyr så behöver de erbjuda läsaren något extra. Annars kan man lika gärna hoppa över novellerna och läsa något av de längre äventyren istället. När Fleming lyckas med novellformatet är då han ger läsaren ett kort äventyr som också har ett starkt genomgående tema. Ett tema som säger någonting om vem Bond är eller någonting om den värld i vilken han lever. Temat för denna novell är rättvisa och hämnd. M:s vänner, paret Havelock, blir brutalt mördade på sin gård i Jamaica. Mannen bakom mordet är en f.d. Gestapo-officer vid namn von Hammerstein. Denna befinner sig i en avskild lyxvilla i Vermonts skogar, precis vid gränsen till Kanada. M ber om Bonds hjälp och det är denne som tar beslutet att avrätta von Hammerstein. Bond beger sig till Kanada och ger sig ut i vildmarken mot den avskilda villan. Med sig har han ett långdistansgevär. Strax innan han ska lönnmörda von Hammerstein stöter han på en kvinna med pilbåge i skogen. Detta är Judy Havelock, det mördade parets dotter, som också är ute efter hämnd.

fyeo

Berättelsens starkaste aspekter är dess reflektioner kring just hämnd och rättvisa. M är för första gången rådvill om vad han ska göra. Bond ställer upp och tar beslutet åt honom. M kanske tvivlar, men hos Bond finns det inget tvivel – von Hammerstein förtjänar att dö. Bond ifrågasätter dock senare detta. Han har tagit på sig uppgiften att hämna paret Havelock, trots att han varken känt dem eller deras mördare. För Judy Havelock är saken enklare. Hon är besatt av tanken på hämnd. Tack vare det framstår hon som en av de mest självständiga av Bond kvinnor. Åtminstone fram tills att hon dödar von Hammerstein, blir skadad och mjuknar upp gentemot Bond.

Flemings språk är väldigt bra här. Hans miljöbeskrivningar är mycket levande och detaljrika. Han beskriver både den jamaicanska och norra nordamerikanska naturen på ett mycket romantiskt sätt. Likaså är våldet effektivt iscensatt. Såväl det inledande brutala mordet, som den avslutande skottlossningen.

Quantum of Solace

Detta är förmodligen den novell samlingen som har högst litterär kvalité. Berättelsen är ett experiment från Flemings sida. Här är Bond bara en åhörare i ramberättelsen till den historia som är novellens centrala innehåll. Quantum of Solace måste vara något av det mest eftertänksamma Fleming skrivit. Bond är på middag hos guvernören av Bahamas. Berättelsen guvernören berättar för Bond handlar inte om spioner eller internationella intriger, utan om ett kärlekslöst äktenskap där de båda makarna psykiskt torterar varandra. Fleming levde själv i ett äktenskap som stundtals var kärlekslöst. Både han och hans hustru hade otaliga affärer vid sidan av. Faktum är att guvernörens berättelse är baserad på en sann historia, som Flemings älskarinna Blanche Blackwell berättat för honom. Novellens tes är att ett äktenskap eller förhållande kan överleva allt så länge det finns en grundläggande uns av mänsklighet kvar mellan de båda makarna, så länge de inte hatar varandra. När detta uns av av förbarmande – titelns ”quantum of solace” – inte längre finns är förhållandet dött. Jag vet inte om jag håller med Fleming, men jag tycker ändå att detta är bland det djupaste han skrivit. Dessutom känns detta mer som än novell än övriga noveller i denna bok. Berättelsen tar vara på novellformatet och är mer än bara ett kort äventyr. Trots att Bond bara är en perifer figur i denna berättelse så är det ändå intressant att det är denne ständige ungkarlen, som enligt novellen aldrig hade för avsikt att gifta sig, som får höra guvernörens historia. Och mot slutet så konstaterar han att berättelsen är mer dramatisk än hans egna liv.

Risico

Detta är kanske den av samtliga noveller som mest påminner om ett klassiskt 007-äventyr. Här finns egentligen alla klassiska ingredienser och en klar dramaturgisk formel med tre tydliga akter. Den enda skillnaden är att det är i miniformat. Bonds uppdrag är att stoppa inflödet av italienska droger till England. I Rom möter han sin kontaktman Kristatos, som förklarar att mannen bakom droghandeln är en viss Colombo. Bond får kontakt med Colombos älskarinna, men när han ska möta henne blir han tillfångatagen. Colombo förklarar för Bond att det inte är han som smugglar heroinet, utan att det faktiskt är Kristatos som gör det. Historien avslutas med att Bond tillsammans med Colombos mannar anfaller Kristatos högkvarter. Bond dödar Kristatos och hittar stora mängder råopium.

Detta är ett underhållande litet äventyr och förmodligen hade det blivit ett spännande TV-avsnitt om de planerna inte skrotats. Faktum är att novellen filmatiserades som en del av filmen For Your Eyes Only 1981. Trots att den filmen vävde ihop flera Fleming-äventyr (bl.a. novellen For Your Eyes Only och delar ur Live and Let Die) till en helt ny historia, så ligger just denna sekvens i filmen väldigt nära den litterära förlagan. Nästan allt ur novellen är med i filmen: mötet med Kristatos på restaurangen, sättet Colombo tjuvlyssnar på dem, sättet Bond tar kontakt med Colombos flickvän Lisl, scenen med Lisl på stranden, att Bond förs i fångenskap till Colombos båt, samt natträden mot Kristatos magasin.

risico

Berättelsen är underhållande och unik eftersom den är den första av Flemings historier som innehåller en stor oväntad vändning, en twist. Vanligtvis vet vi vem som är skurken från början. I denna historia visar det sig att det är Bond kontaktman som är den egentliga fienden. Men utöver detta bjuder novellen inte på några djupare teman eller studier över vem Bond är. Med det sagt är det ett underhållande litet äventyr. Som en typisk Bond-roman, fast i miniformat.

The Hildebrand Rarity

Den sista är en av de starkare novellerna i samlingen. Den är också den mörkaste. Teman från tidigare noveller går igen. Bond tillbringar några dagar ombord på miljonären Milton Krests lyxjakt. Krest är en osedvanligt otrevlig typ som misshandlar sin fru Liz. Bond avskyr mannen och vill flera gånger ingripa mot dennes behandling av sin hustru. Återigen får Bond inblick i ett kärlekslöst äktenskap. Men här är förövar- och offerrollen tydligare än i Quantum of Solace. I slutet av novellen hittar Bond Krest död mitt i natten. Mördad. Bond är osäker på om mördaren är Liz eller Bonds vän Fidele, som den fulle Krest hånat tidigare samma kväll. Det spelar ingen större roll för honom. Han städar upp på brottsplatsen och dumpar kroppen i vattnet. Återigen hjälper Bond någon (förmodligen Liz) att hämnas på en vidrig människa. Detta är utanför tjänsten, precis som i For Your Eyes Only. Krest förtjänade, enligt Bond, att dö. Precis som von Hammerstein.

thrBond känner mycket medlidande i denna historia. Han känner det för den förtryckta och hunsade Liz. För vännen Fidele som utsätts för Krests elaka tunga. Till och med för fiskarna vid ett korallrev, som Krest förgiftar i jakt på den sällsynta Hildebrand-rariteten. Han tycks till och med känna en viss sympati för Krest då denne blir mördad på en mycket brutalt sätt. Han får den dyrbara fisken nerstoppad i halsen och kvävs till döds. Bonds eftertänksamhet. Hans inre moraliska diskussioner gör honom till en mycket mer levande karaktär.

Read Full Post »

Older Posts »