Att som James Bond-nörd recensera en ny film i serien brukar vara ganska oproblematiskt. Kanske behöver man se filmen ett par gånger innan man kommer till ett slutgiltigt omdöme, men eftersom man ju är så bekant med James Bond-receptet, så är det en ganska lätt uppgift. Det handlar i stort sett bara om att kolla av en ckecklista; Fanns det häftiga actionscener? Var skurken bra? Var brudarna trovärdiga och fängslande? Var filmen spännande? Hade Bond häftiga repliker? Gjorde han typiska James Bond-saker? Men sedan 2006 har det inte längre varit lika enkelt. Bond-filmerna är nämligen inte lika förutsägbara som de en gång var. Och Skyfall är för mig mycket svår att bedöma. Jag skriver dock denna recension ändå, trots att jag egentligen borde se filmen mer än en gång innan jag gör så.
Daniel Craigs tre James Bond-filmer skiljer sig markant från de som producerades mellan 1962-2002. I Casino Royale (2006) bröt man med den kronologi som löst bundit ihop de 20 första Bond-filmerna, och beslöt sig för att ”reboota” serien – man började på ny kula. I Casino Royale fick Bond sin 00-status, sin licens att döda, och vi fick följa 007 på sitt allra första uppdrag. James Bond besegrade skurken, men filmen slutade ändå i tragedi då Bonds käresta tog sitt liv. I nästa film, Quantum of Solace (2008), fick vi följa en ursinnig Bond på jakt efter männen som var ansvarig för hans älskades död.
Daniel Craigs James Bond-filmer har ett större psykologiskt djup än de tidigare i serien. Hans James Bond är en bräcklig människa, en avtrubbad yrkesmördare med äkta känslor. Han är den mest mänsklige James Bond vi har haft. Hans karaktär påminner extremt lite om den karaktär Sean Connery eller Roger Moore spelade. Han är mycket mörkare än till och med Timothy Daltons version. Han är Ian Flemings James Bond. Och specifikt är han den James Bond som Fleming skrev om i sina mörkare böcker. I böcker som Casino Royale (1953) , On Her Majesty’s secret service (1963) eller You Only Live Twice (1964) skriver Fleming om en mänsklig James Bond. En spion som inte tycker om att döda. En man som dränker sina sorger i sprit och kvinnor. Han gråter. Han är deprimerad. Det är denna James Bond som Daniel Craig gestaltar på bioduken. Och i Skyfall så gör han det i ännu större grad än tidigare.
För det är just boken You Only Live Twice – den mörkaste av Flemings romaner och hans näst sista om 007 – som ligger som tematisk grund till mycket av Skyfalls handling. I filmens början går ett uppdrag snett och James Bond försvinner och tros vara död. M skriver en dödsruna över Bond. Detta är element hämtade ur boken. När Bond till sist återvänder är han i dåligt fysiskt och psykiskt skick, och M är osäker på om han duger för sitt jobb. Även detta är hämtat ut nämnda bok. I filmen får vi också reda på mer om Bonds barndom – som namnen på hans föräldrar – vilket också är hämtat ur boken.
Regissören Sam Mendes är känd för sina relationsdramer som American Beauty, Revolutionary Road och Road to Peridition. Hans kompetens som dramaregissör lyser igenom i denna film. Detta är helt klart den mörkaste James Bond-filmen, och den som i störst utsträckning utforskar psykologin hos Bond. Det är också den där relationerna mellan karaktärerna står som mest i fokus. Manuset – av Neil Purvis/Robert Wade (5 Bond-filmer) samt nykomlingen John Logan – är uppbyggt som ett slags triangeldrama mellan Bond, hans chef M och skurken Silva. Detta triangeldrama kombineras med de typiska Bond-ingredienserna: magnifika actionscener, exotiska platser, mystiska kvinnor och så vidare. Resultatet är en fascinerande James Bond-film, där storyn faktiskt berör publiken på riktigt. Det är något man aldrig sett tidigare. Och det gör det väldigt svårt för mig att placera i filmen i ett sammanhang med de övriga 22 filmerna i serien. Den sticker ut. Något som jag uppskattar väldigt mycket.
James Bond-filmerna kan delas in i tre olika kategorier. 1) “De Fantastiska/Överdrivna”: de mest orealistiska och spektakulära filmerna, som bär lite gemensamt med Ian Flemings originalvision. 2) ”De Seriösa/Flemingska”: de som har en mer nedtonad handling och som liknar Flemings vision. 3) ”De Vanliga/Mellan-filmerna”: de som ligger någonstans mitt emellan dessa två extremer. Skyfall hamnar i den andra kategorin – ”Seriösa/Flemingska” – och kan förmodligen stå som det mest extrema exemplet på en seriös James Bond-film.
Den har det mest genomarbetade och välstrukturerade manuset till en Bond-film sedan 60-talet. Och på något motsägelsefullt sätt är förmodligen Skyfall den James Bond-film som mest liknar Ian Flemings litterära skapelse, trots att filmen inte är baserad på någon av hans böcker. Det finns så många scener som är som lyfta ur Flemings böcker. Som den då Silva och Bond har en skyttetävling med antika pistoler, casinoscenen eller Silvas antydda homosexualitet – allt detta är extremt Flemingskt. För att inte tala om scenerna i Skottland. Att Bond i finalen hade brist på vapen, och istället får förlita sig på sin egen uppfinningsrikedom för att bekämpa skurkarna. Detta är väldigt mycket i Flemings anda. Och vad ännu bättre är: scenerna för handlingen framåt. De är inte bara påklistrade för att filmen skall kännas som en Bond-film.
Naturligtvis är filmen inte perfekt. Det finns vissa problem. Filmen innehåller en hel del dialog som, om än välskriven, påverkar tempot och är inte alltid på topp. Och den ursprungliga intrigen, jakten efter hårddisken med agenternas namn, rinner ut i sanden efter ett tag. Den tråden får aldrig någon tillfredsställande upplösning. Men detta är bara detaljer.
Skyfall är extremt fint fotograferad av Roger Deakins. Förmodligen den snyggaste filmen i serien. Speciellt gillar jag scenerna i Shanghai, Macao och Skottland. Filmens mörker kommer också av att mycket utav handlingen utspelar sig på natten.
Daniel Craig gör här sin absolut bästa prestation som James Bond. Han är den bästa skådespelaren i rollen. Inte den bästa Bond. Inte än i alla fall. Men han är helt klart den bästa skådespelaren av de som spelat rollen. På så vis är han bättre än både Connery, Moore och Dalton. Judi Dench gör också sin bästa prestation i rollen som M. I denna film får hon mycket mer utrymme än tidigare, och hennes relation till Bond (och skurken Silva) är central för handlingen. Hennes modersroll används på ett bra sätt. Även detta tycker jag ligger i Flemings anda, då M i böckerna är ett slags surrogatpappa till Bond. Återigen ett tecken på respekt för Flemings skapelse från filmskaparnas sida.
Ralph Fiennes är utmärkt i rollen som Mallory, en hal figur som man i början inte litar på. Men mot filmens slut får man respekt för honom, och hans slutgiltiga roll är extremt snyggt framställd. Både Bérénice Marlohe och Naomi Harris får tyvärr för lite utrymme i filmen, men deras roller tillför ändå mycket till handlingen och de är båda kompetent gestaltade. Harris är den mer kompetenta aktören och hennes relation och replikskiften med Bond är välskrivna. Marlohes karaktär Severine är välskriven och man hade gärna sett mer av henne, men frågan är om Marlohe hade kunnat bära en större roll. Jag tycker också om att Rory Kinnear återkommer som Tanner – Bond enda egentliga vän på MI6 enligt Fleming. Och Ben Whishaw i rollen som Q är perfekt. Han är en värdig arvtagare till Desmond Llewellyn som spelade Q mellan 1962-1999. Han är en ung datanörd, men kanaliserar Llewlyn samtidigt som han sätter sin egen prägel på rollen. Underbart! Återigen ligger mycket av framgången här på manuset och replikerna.
Vad ska man säga om Javier Bardem som skurken Silva? En extremt välskriven roll och en extremt duktig aktör. Ett extremt originellt motiv för en Bond-skurk. En del – som tydligen gillar att jämföra Skyfall med Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi (helt utan underlag må jag tillägga) – har jämfört honom med Jokern. Jag ser inte likheterna. Andra har jämfört honom med Hannibal Lecter. Och visst, när Silva sitter fängslad i en glaskub hos MI6 – visst påminner det om The Silence of The Lambs. Med det är bara ytliga jämförelser. Bardem har lyckats göra Silva helt till sin egen. Han är obehaglig, rolig, over-the-top men samtidgt trovärdig. Och tragisk. Man har sympati för honom. Jag tror till och med Bond och M känner en viss sympati för honom. Han är en av de bästa Bond-skurkarna någonsin.
En annan sak jag uppskattar med filmen är dess humor. Det finns en mängd roliga repliker i klassisk 007-tradition. Dessutom finns små hyllningar till tidigare filmer i serien. Ett av de främsta exemplen på detta är Bonds Aston Martin DB5 med de klassiska modifieringarna á la Goldfinger. Bilens slutgiltiga öde, samt Bonds reaktion, är fantastiskt.
James Bond fyller 50 år i år. Det senaste jubileet, då serien fyllde 40 år, resulterade i den sämsta James Bond-filmen någonsin. Die Another Day (2002) var en katastrof, fylld med klumpiga blinkningar och referenser till de tidigare filmerna i serien. När man ser Skyfall blir det ännu tydligare vilken total katastrof Die Another Day var. För det är såhär en hyllning till James Bond-serien skall se ut. För Skyfall har en hel del blinkningar till Bonds förflutna, men samtidigt tar den Bond till en plats där han aldrig tidigare varit. Filmen utmanar konceptet på ett framgångsrikt sätt. Sam Mendes tar de olika delarna av vad som gör en Bondfilm och leker med dem. Exempel på detta är filmens klimax, som utspelar sig på Bonds hemmaplan. Detta står i stark kontrast till alla andra Bond-filmer, där Bond är den som anfaller skurkens högkvarter.
Filmen rör om i grytan. Den bryter ned James Bond-konceptet, och använder karaktärer och element på ett sätt som man inte trodde de kunde användas på. Och när allt är klart. När dryga två timmar av action, spänning, svårmod, humor och tragedi är över, då är allting tillbaka på ruta ett igen. James Bond är hemma där han skall vara. Han är tillbaka.
Betyg 4 av 5
SPOILER-VARNING!! NEDAN AVSLÖJAS VITALA DELAR AV FILMENS HANDLING OCH SLUT!
–
–
Med det sagt så finns det vissa saker som jag hade svårt att acceptera i filmens upplösning. För det första Ms (Dench) död. För mig blev detta lite väl melodramatiskt. Dessutom betydde det att allt som Bond och MI6 kämpad för hela filmen igenom var i onödan. Bond misslyckades med sina försök att rädda M. Silva vann, även om han inte fick uppleva det. Dessutom tycker jag att Bond i Craigs skepnad redan har fått uppleva nog med smärta. Jag tycker man hade kunnat låta Dench klara sig, och sedan gå i pension. Men nu får vi aldrig någon känslomässig payoff. Utan filmen slutar i tragedi.
För det andra så har jag i nuläget lite svårt att acceptera att Eve (Naomi Harris) visade sig vara Miss Moneypenny i filmens slutscen. Jag tror Naomi Harris kommer bli en bra Miss Moneypenny i framtida filmer, men jag finner ändå två brister i detta koncept. Dels har jag svårt att se karaktären Miss Moneypenny med ett förflutet som fältagent. Hon är endast en sekreterare, inget mer. Dessutom så tycker jag att Eves övergång från fältagent till sekreterare var svagt skriven. Hennes nya yrkesroll var dåligt underbyggd och kändes omotiverad. Ett genidrag var dock att vi aldrig fick se Bond och Eve Moneypenny ha sex. Det är någonting som vi i publiken inte ska veta något om.
Med dessa smärre invändningar så måste jag bara få kommentera filmens slutscen. Filmens sista par minuter är, för ett nostalgiskt James Bond-fan som jag, magiska. Här får vi del av den bästa referensen tillbaka i tiden. Bond stiger nämligen in på den nye Ms (Ralph Fiennes) kontor, som är en exakt replika av det kontor som M hade i den första Bond-filmen Dr No (1962) och under hela seriens gång fram till och med 1980-talet. Det är exakt samma rum där Connery, George Lazenby, Moore och Dalton fick sina uppdrag av Bernard Lees och Robert Browns M. Det är egentligen det enda hem James Bond haft på bioduken. På så sätt sluts cirkeln på ett extremt elegant sätt.
________________
Kolla gärna in mitt Tema: James Bond. Och särskilt inlägget Del 9. Half monk, half hitman – Daniel Craig (2006-). Andras recensioner av Skyfall: Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, SvD, Metro, GP.