Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: James Bond’

Att som James Bond-nörd recensera en ny film i serien brukar vara ganska oproblematiskt. Kanske behöver man se filmen ett par gånger innan man kommer till ett slutgiltigt omdöme, men eftersom man ju är så bekant med James Bond-receptet, så är det en ganska lätt uppgift. Det handlar i stort sett bara om att kolla av en ckecklista; Fanns det häftiga actionscener? Var skurken bra? Var brudarna trovärdiga och fängslande? Var filmen spännande? Hade Bond häftiga repliker? Gjorde han typiska James Bond-saker? Men sedan 2006 har det inte längre varit lika enkelt. Bond-filmerna är nämligen inte lika förutsägbara som de en gång var. Och Skyfall är för mig mycket svår att bedöma. Jag skriver dock denna recension ändå, trots att jag egentligen borde se filmen mer än en gång innan jag gör så.

Daniel Craigs tre James Bond-filmer skiljer sig markant från de som producerades mellan 1962-2002. I Casino Royale (2006) bröt man med den kronologi som löst bundit ihop de 20 första Bond-filmerna, och beslöt sig för att ”reboota” serien – man började på ny kula. I Casino Royale fick Bond sin 00-status, sin licens att döda, och vi fick följa 007 på sitt allra första uppdrag. James Bond besegrade skurken, men filmen slutade ändå i tragedi då Bonds käresta tog sitt liv. I nästa film, Quantum of Solace (2008), fick vi följa en ursinnig Bond på jakt efter männen som var ansvarig för hans älskades död.

Daniel Craigs James Bond-filmer har ett större psykologiskt djup än de tidigare i serien. Hans James Bond är en bräcklig människa, en avtrubbad yrkesmördare med äkta känslor. Han är den mest mänsklige James Bond vi har haft. Hans karaktär påminner extremt lite om den karaktär Sean Connery eller Roger Moore spelade. Han är mycket mörkare än till och med Timothy Daltons version. Han är Ian Flemings James Bond. Och specifikt är han den James Bond som Fleming skrev om i sina mörkare böcker. I böcker som Casino Royale (1953) , On Her Majesty’s secret service (1963) eller You Only Live Twice (1964) skriver Fleming om en mänsklig James Bond. En spion som inte tycker om att döda. En man som dränker sina sorger i sprit och kvinnor. Han gråter. Han är deprimerad. Det är denna James Bond som Daniel Craig gestaltar på bioduken. Och i Skyfall så gör han det i ännu större grad än tidigare.

För det är just boken You Only Live Twice – den mörkaste av Flemings romaner och hans näst sista om 007 – som ligger som tematisk grund till mycket av Skyfalls handling. I filmens början går ett uppdrag snett och James Bond försvinner och tros vara död. M skriver en dödsruna över Bond. Detta är element hämtade ur boken. När Bond till sist återvänder är han i dåligt fysiskt och psykiskt skick, och M är osäker på om han duger för sitt jobb. Även detta är hämtat ut nämnda bok. I filmen får vi också reda på mer om Bonds barndom – som namnen på hans föräldrar – vilket också är hämtat ur boken. 

Regissören Sam Mendes är känd för sina relationsdramer som American Beauty, Revolutionary Road och Road to Peridition. Hans kompetens som dramaregissör lyser igenom i denna film. Detta är helt klart den mörkaste James Bond-filmen, och den som i störst utsträckning utforskar psykologin hos Bond. Det är också den där relationerna mellan karaktärerna står som mest i fokus. Manuset – av Neil Purvis/Robert Wade (5 Bond-filmer) samt nykomlingen John Logan – är uppbyggt som ett slags triangeldrama mellan Bond, hans chef M och skurken Silva. Detta triangeldrama kombineras med de typiska Bond-ingredienserna: magnifika actionscener, exotiska platser, mystiska kvinnor och så vidare. Resultatet är en fascinerande James Bond-film, där storyn faktiskt berör publiken på riktigt. Det är något man aldrig sett tidigare. Och det gör det väldigt svårt för mig att placera i filmen i ett sammanhang med de övriga 22 filmerna i serien. Den sticker ut. Något som jag uppskattar väldigt mycket.

James Bond-filmerna kan delas in i tre olika kategorier. 1) “De Fantastiska/Överdrivna”de mest orealistiska och spektakulära filmerna, som bär lite gemensamt med Ian Flemings originalvision. 2) ”De Seriösa/Flemingska”: de som har en mer nedtonad handling och som liknar Flemings vision. 3) ”De Vanliga/Mellan-filmerna”: de som ligger någonstans mitt emellan dessa två extremer. Skyfall hamnar i den andra kategorin – ”Seriösa/Flemingska” – och kan förmodligen stå som det mest extrema exemplet på en seriös James Bond-film.

Den har det mest genomarbetade och välstrukturerade manuset till en Bond-film sedan 60-talet. Och på något motsägelsefullt sätt är förmodligen Skyfall den James Bond-film som mest liknar Ian Flemings litterära skapelse, trots att filmen inte är baserad på någon av hans böcker. Det finns så många scener som är som lyfta ur Flemings böcker. Som den då Silva och Bond har en skyttetävling med antika pistoler, casinoscenen eller Silvas antydda homosexualitet – allt detta är extremt Flemingskt. För att inte tala om scenerna i Skottland. Att Bond i finalen hade brist på vapen, och istället får förlita sig på sin egen uppfinningsrikedom för att bekämpa skurkarna. Detta är väldigt mycket i Flemings anda. Och vad ännu bättre är: scenerna för handlingen framåt. De är inte bara påklistrade för att filmen skall kännas som en Bond-film.

Naturligtvis är filmen inte perfekt. Det finns vissa problem. Filmen innehåller en hel del dialog som, om än välskriven, påverkar tempot och  är inte alltid på topp. Och den ursprungliga intrigen, jakten efter hårddisken med agenternas namn, rinner ut i sanden efter ett tag. Den tråden får aldrig någon tillfredsställande upplösning. Men detta är bara detaljer.

Skyfall är extremt fint fotograferad av Roger Deakins. Förmodligen den snyggaste filmen i serien. Speciellt gillar jag scenerna i Shanghai, Macao och Skottland. Filmens mörker kommer också av att mycket utav handlingen utspelar sig på natten.

Daniel Craig gör här sin absolut bästa prestation som James Bond. Han är den bästa skådespelaren i rollen. Inte den bästa Bond. Inte än i alla fall. Men han är helt klart den bästa skådespelaren av de som spelat rollen. På så vis är han bättre än både Connery, Moore och Dalton. Judi Dench gör också sin bästa prestation i rollen som M. I denna film får hon mycket mer utrymme än tidigare, och hennes relation till Bond (och skurken Silva) är central för handlingen. Hennes modersroll används på ett bra sätt. Även detta tycker jag ligger i Flemings anda, då M i böckerna är ett slags surrogatpappa till Bond. Återigen ett tecken på respekt för Flemings skapelse från filmskaparnas sida.

Ralph Fiennes är utmärkt i rollen som Mallory, en hal figur som man i början inte litar på. Men mot filmens slut får man respekt för honom, och hans slutgiltiga roll är extremt snyggt framställd. Både Bérénice Marlohe och Naomi Harris får tyvärr för lite utrymme i filmen, men deras roller tillför ändå mycket till handlingen och de är båda kompetent gestaltade. Harris är den mer kompetenta aktören och hennes relation och replikskiften med Bond är välskrivna. Marlohes karaktär Severine är välskriven och man hade gärna sett mer av henne, men frågan är om Marlohe hade kunnat bära en större roll. Jag tycker också om att Rory Kinnear återkommer som Tanner – Bond enda egentliga vän på MI6 enligt Fleming. Och Ben Whishaw i rollen som Q är perfekt. Han är en värdig arvtagare till Desmond Llewellyn som spelade Q mellan 1962-1999. Han är en ung datanörd, men kanaliserar Llewlyn samtidigt som han sätter sin egen prägel på rollen. Underbart! Återigen ligger mycket av framgången här på manuset och replikerna.

Vad ska man säga om Javier Bardem som skurken Silva? En extremt välskriven roll och en extremt duktig aktör. Ett extremt originellt motiv för en Bond-skurk. En del – som tydligen gillar att jämföra Skyfall med Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi (helt utan underlag må jag tillägga) – har jämfört honom med Jokern. Jag ser inte likheterna. Andra har jämfört honom med Hannibal Lecter. Och visst, när Silva sitter fängslad i en glaskub hos MI6 – visst påminner det om The Silence of The Lambs. Med det är bara ytliga jämförelser. Bardem har lyckats göra Silva helt till sin egen. Han är obehaglig, rolig, over-the-top men samtidgt trovärdig. Och tragisk. Man har sympati för honom. Jag tror till och med Bond och M känner en viss sympati för honom. Han är en av de bästa Bond-skurkarna någonsin.

En annan sak jag uppskattar med filmen är dess humor. Det finns en mängd roliga repliker i klassisk 007-tradition. Dessutom finns små hyllningar till tidigare filmer i serien. Ett av de främsta exemplen på detta är Bonds Aston Martin DB5 med de klassiska modifieringarna á la Goldfinger. Bilens slutgiltiga öde, samt Bonds reaktion, är fantastiskt.

James Bond fyller 50 år i år. Det senaste jubileet, då serien fyllde 40 år, resulterade i den sämsta James Bond-filmen någonsin. Die Another Day (2002) var en katastrof, fylld med klumpiga blinkningar och referenser till de tidigare filmerna i serien. När man ser Skyfall blir det ännu tydligare vilken total katastrof Die Another Day var. För det är såhär en hyllning till James Bond-serien skall se ut. För Skyfall har en hel del blinkningar till Bonds förflutna, men samtidigt tar den Bond till en plats där han aldrig tidigare varit. Filmen utmanar konceptet på ett framgångsrikt sätt. Sam Mendes tar de olika delarna av vad som gör en Bondfilm och leker med dem. Exempel på detta är filmens klimax, som utspelar sig på Bonds hemmaplan. Detta står i stark kontrast till alla andra Bond-filmer, där Bond är den som anfaller skurkens högkvarter.

Filmen rör om i grytan. Den bryter ned James Bond-konceptet, och använder karaktärer och element på ett sätt som man inte trodde de kunde användas på. Och när allt är klart. När dryga två timmar av action, spänning, svårmod, humor och tragedi är över, då är allting tillbaka på ruta ett igen. James Bond är hemma där han skall vara. Han är tillbaka.

Betyg 4 av 5

SPOILER-VARNING!! NEDAN AVSLÖJAS VITALA DELAR AV FILMENS HANDLING OCH SLUT!

Med det sagt så finns det vissa saker som jag hade svårt att acceptera i filmens upplösning. För det första Ms (Dench) död. För mig blev detta lite väl melodramatiskt. Dessutom betydde det att allt som Bond och MI6 kämpad för hela filmen igenom var i onödan. Bond misslyckades med sina försök att rädda M. Silva vann, även om han inte fick uppleva det. Dessutom tycker jag att Bond i Craigs skepnad redan har fått uppleva nog med smärta. Jag tycker man hade kunnat låta Dench klara sig, och sedan gå i pension. Men nu får vi aldrig någon känslomässig payoff. Utan filmen slutar i tragedi.

För det andra så har jag i nuläget lite svårt att acceptera att Eve (Naomi Harris) visade sig vara Miss Moneypenny i filmens slutscen. Jag tror Naomi Harris kommer bli en bra Miss Moneypenny i framtida filmer, men jag finner ändå två brister i detta koncept. Dels har jag svårt att se karaktären Miss Moneypenny med ett förflutet som fältagent. Hon är endast en sekreterare, inget mer. Dessutom så tycker jag att Eves övergång från fältagent till sekreterare var svagt skriven. Hennes nya yrkesroll var dåligt underbyggd och kändes omotiverad. Ett genidrag var dock att vi aldrig fick se Bond och Eve Moneypenny ha sex. Det är någonting som vi i publiken inte ska veta något om.

Med dessa smärre invändningar så måste jag bara få kommentera filmens slutscen. Filmens sista par minuter är, för ett nostalgiskt James Bond-fan som jag, magiska. Här får vi del av den bästa referensen tillbaka i tiden. Bond stiger nämligen in på den nye Ms (Ralph Fiennes) kontor, som är en exakt replika av det kontor som M hade i den första Bond-filmen Dr No (1962) och under hela seriens gång fram till och med 1980-talet. Det är exakt samma rum där Connery, George Lazenby, Moore och Dalton fick sina uppdrag av Bernard Lees och Robert Browns M. Det är egentligen det enda hem James Bond haft på bioduken. På så sätt sluts cirkeln på ett extremt elegant sätt.

________________

Kolla gärna in mitt Tema: James Bond. Och särskilt inlägget Del 9. Half monk, half hitman – Daniel Craig (2006-). Andras recensioner av Skyfall: Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, SvD, Metro, GP.

Annonser

Read Full Post »

Promobild för Casino Royale

Nu är vi framme vid den sista delen i mitt James Bond-tema. Och här ska jag redogöra för de senaste 2, 5 filmerna.

Efter att man firat Bonds 40-års jubileum med den ekonomiska succén, men kvalitétsmässiga bottennappet, Die Another Day, så beslutar Bond-producenterna att byta ut Pierce Brosnan (förmodligen den mest populäre Bond sedan Sean Connery) och ersätta honom med den okände, blonde Daniel Craig. Brosnan hade option på en femte film och hade förmodligen tänkt sig spela James Bond en sista gång. Han fick tydligen sparken på ett ganska otrevligt sätt. Valet av Craig som hans ersättare blev snabbt kontroversiellt. I tidningarna stod det om inbitna fans som rasade över att Craig var ful, kort och blond. I själva verket var dessa nog en högljud minoritet. Pressfotot som släpptes på honom försäkrade de flesta om att han kunde se Bond-ig ut, och att han var en bra skådespelare visste de som sett Layer Cake eller Road to Perdition.

I samband med nyheten kungjordes också att nästa Bondfilm skulle vara en filmatisering av Ian Flemings första James Bond-roman Casino Royale från 1953. Detta var en våt dröm som gick i uppfyllelse för många fans. EON Productions (familjen Broccolis bolag som producerat alla Bond-filmer) hade tidigare saknat rättigheterna till boken och den hade aldrig givits en ordentlig filmatisering.

Det stod också snart klart att man i och med den nya filmen skulle välja att avbryta den kronologi som löst bundit samman alla tjugo 007-rullar sedan starten 1962. För trots att alla filmer hade varit tämligen fristående, utspelat sig i sin samtid, och att Bond egentligen inte åldrats på över 40 år (eftersom skådisarna byts ut då de blir för gamla) så hade de alltid löst bundits samman av olika faktorer – främst genom att hänvisa till händelser i tidigare filmer.

Men man ansåg helt enkelt tiden mogen för att bryta med den gamla tidslinjen och börja om från början igen. Och man började med den första Bond-boken, som aldrig tidigare filmats på ett seriöst sätt. Jag ställde mig först kritisk till att bryta kronologin, men i efterhand så inser jag att det var vist gjort. Tiden var förvisso mogen, kanske till och med lite övermogen. Idén om att ”börja om från början” eller ”reboota” serien hade funnits redan då Roger Moore slutat 1986. Det hade kanske inte varit en så dum idé att göra det redan då.

Eva Green och Craig i en känslosam scen från Casino Royale

För regin stod återigen Martin Campbell, som ju introducerat Brosnan i GoldenEye (1995). Casino Royale blev en succé både hos kritiker och publik. Bonds transformation från tämligen naiv och tjurskallig nykomling, till den mer smidige och elegantare, men också känslomässigt avtrubbade, spionen är effektivt iscensatt. Casino Royale har också förmodligen den bästa Bond-bruden i Eva Green som Vesper. Bond blir faktiskt kär i henne och bestämmer sig för att sluta på MI6. Manuset är så nära Flemings bok som är möjligt, samtidigt som nya saker skrivits in och hela storyn har förflyttats från Kalla Kriget till modern tid.

Alla de som varit emot Craig i rollen fick äta upp sina ord. Med ens hade nästan alla glömt bort Pierce Brosnan och Craigs insats hyllades universellt. Lite synd kan jag faktiskt tycka om Brosnan. Han hade under hela sin tid som Bond efterfrågat mer att arbeta med som skådespelare och hade gärna filmat boken Casino Royale. Brosnan kan spela bra om han får chansen, och det var synd att han fick såpass halvtaskiga manus att arbeta med på sin tid. För manuset till Casino Royale ger verkligen Craig mycket att använda sina skådespelartalanger till. Hans James Bond är förmodligen den mest dynamiske någonsin. I mångt och mycket påminner han om Timothy Dalton. De ville båda göra Bond mer mänsklig och realistisk. Farligare och mer våldsam. Dalton läste alla Ian Flemings romaner som förberedelse inför rollen. Något jag inte tror Craig har gjort. Men om Dalton var mer passionerad och hetlevrad, så är Craig en kall yrkesmördare där det bubblar under ytan. Man märker att det är kaos inom honom, men att han biter ihop och får utlopp för sin ilska då han slåss med diverse fiender. Av de två känns Dalton som den mer mänsklige, den man har mest sympati för. Daniel Craigs Bond är mer avtrubbad och nästan obehaglig. Men han kan också vara charmant och  den gentelman vi känner sedan tidigare. Bonds personlighet är något som dessa nya filmer gräver djupt i.

Bond: So you want me to be half-monk, half-hitman?
M: Any thug can kill. I need you to take your ego out of the equation.

Craig och Olga Kurylenko

Detta fick man se prov på i Craigs nästa Bond-film, Quantum of Solace. Den fick ganska ljummen kritik i tidningarna. Filmens största problem var att regissören Marc Forster inte var van att göra actionfilmer och att de många actionscenerna därmed var dåligt klippta, röriga och svåra att hänga med i.

Ett problem för många recensenter var också den nya versionen av karaktären James Bond. Filmen uppvisade en klumpigare, tjurskalligare, sorgsnare James Bond. Man tyckte James Bond i Daniel Craigs skepnad påminde för mycket om exempelvis Bourne-filmernas hjälte, och saknade elegansen, humorn och allt annat man förknippar med James Bond. Men då glömde de att detta på sätt och vis faktiskt var en helt ny filmkaraktär. Men som sagt, detta var en Bond som liksom Daltons liknade Ian Flemings litterära Bond mest. Ian Flemings James Bond var inte Roger Moore, inte ens San Connery. Flemings Bond var en man som mördade kallblodigt och sedan dränkte sitt samvete i sprit och kvinnor. När jag för första gången såg filmen tänkte jag på början av romanen Goldfinger, där Bond sitter på en flygplats och dricker whiskey och reflekterar över en mexikan han precis mördat. Jag påmindes också om boken You only live twice, där James Bond är så deprimerad över sin hustru Tracys död att han misslyckas med två uppdrag och hans chef, M, överväger att sparka honom. Just detta tema påminner stark om det i Quantum of Solace. Och för mig, som gammal Bond-nörd, var det kul att se Ian Flemings James Bond på vita duken (även om storyn inte var en Fleming-story, som förra filmen). Daniel Craigs Bond är oberäknelig. I ”den gamla filmserien 1962-2002” visste vi att Bond och bruden skulle få varandra, skurken skulle dö, Bond skulle rädda världen. Här är det inte lika självklart. Exempelvis tror man för ett ögonblick att Bond ska ta livet av sig själv och den kvinnliga huvudrollen. Detta hade man aldrig upplevt tidigare i en Bondfilm och det gjorde det hela mycket mer spännande.

Men det var också här som Craig fick bete sig lite mer och ser lite mer ut som den James Bond vi var vana vid. Kostymerna, som var ganska frånvarande i förra filmen, var frekventa här. James Bond är en snobb och ska klä sig i kostym. Det var också härligt att se när Bond vägrar bo på det hotell MI6 fixat åt honom, eftersom det är för sunkigt. Det blir istället det lyxigaste hotellet i stan. Detta är nästan Roger Moore-fasoner, vilket välkomnas.

Javier Bardem och Daniel Craig efter presskonferensen 03-11-2011.

Från den presskonferens som hölls den tredje november i år om nästa film i serien vet vi följande:

Titeln på nästa James Bond-film är SkyFall, och den började spelas in i november i år. Svensk premiär är i oktober 2012. Regissör är Sam Mendes (American Beauty, Revolutionary Road, Road to Perdition) och han har sagt att filmen skall påminna i ton om Casino Royale. Handlingen:

James Bond’s loyalty to M is tested as her past comes back to haunt her. As MI6 comes under attack, 007 must track down and destroy the threat, no matter how personal the cost.

Ralph Fiennes och Javier Bardem har skurkrollerna. Den kommer utspela sig i bl.a. Shanghai, Skottland och Istanbul. Naomi Harris (Pirates of the Carrabean 2 och 3) har en roll som karaktären Eve. Franska Berenice Marlohe har också en av de kvinnliga huvudrollerna, kallad Severin. Legendaren Albert Finney ska tydligen också vara med. Och naturligtvis återvänder Craig som Bond och Judi Dench som M. Jag tycker det låter lovande.

Länkar om Skyfall: 1,2,3,4,5,6

—————————————————–

[Lät mycket av ovanstående text bekant kan det bero på att en del är hämtat ur den recension av Casino Royale jag skrev i mars i år.]

Read Full Post »

Pierce Brosnan i en klassisk Bond-pose

Det tillhör traditionen att varje Bondfilm avslutas meddelandet att Bond snart återkommer; ”James Bond Will Return”. Men efter Licence to Kill (1989) dröjde det ca sex år innan ännu en Bondfilm producerades. Ett sådant lång uppehåll hade aldrig tidigare förekommit i James Bond-serien. Anledningarna till förseningarna var flera, men främst berodde de på rättighetskonflikter. I april 1990 började man förarbetet med Bond 17 och tanken var att scener skulle spelas in i Hong Kong, men detta rann snart ut i sanden. Nästa bud var att filmen skulle börja spelas in i början av 1994, men när detta inte skedde fick Timothy Dalton nog. Trots att han var kontrakterad av spela in en tredje Bondfilm så abdikerade han från rollen. Detta tycker jag är mycket tråkigt eftersom det hade varit spännande att se Dalton i ytterligare ett äventyr. Men förmodligen var det oundvikligt.

In på scenen steg då Pierce Brosnan, som först hade varit aktuell då man letade efter en ersättare för Roger Moore 1986. Han hade då på sätt och vis blivit snuvad på rollen – en roll han tycktes född att spela. Nu fick han då till sist sin revansch i GoldenEye som släpptes 1995 i regi av Martin Campbell. Filmen producerades inte av legendaren Albert R. Broccoli vars hälsa hade avtagit snabbt, utan av dennes dotter Barbara och styvson Michael G. Wilson. Många filmkritiker och tyckare undrade om en James Bond-film skulle fungera på 1990-talet. Berlinmurens fall och Sovjetunionen upplösning förändrade världen och underhållning som James Bond ansågs tillhöra det förflutna. Han var en relik ifrån det Kalla Kriget. Det märks i GoldenEye att filmmakarna har haft detta i åtanke.

Bond anländer till Ryssland. Brosnan och Joe Don Baker.

Filmen inleds med en uppradning av klassiska James Bond-element; en actionfylld inledningscen, en biljakt i den klassiska bilen Aston Martin DB5, Bond förför en kvinna, Bond går på casino, Bond beställer en Vodka Martini och presenterar sig som ”Bond… James Bond”. Allt detta innan filmens egentliga handling ens har satt igång. Det känns som det är producenternas sätt att säga ”James Bond är tillbaka. Och han är densamme!” Med detta fastslaget så byter filmen stil. Bond är tillbaka på MI6 i London och har ett möte med sin chef M. Som nu är en kvinna! Spelad av Judi Dench. Dench har nu, 2011, spelat denna roll i över 15 år och vi är alla vana vid att Bonds chef är kvinna. Men 1995 var detta väldigt revolutionerande. Det var ett sätt att göra Bond mer modern – framför allt i hans relation med det motsatta könet. Följande replikskifte satte an tonen:

M: You don’t like me, Bond. You don’t like my methods. You think I’m an accountant, a bean counter more interested in my numbers than your instincts.
Bond: The thought had occurred to me.
M: Good, because I think you’re a sexist, misogynist dinosaur. A relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.
Bond: Point taken.

En  annan sak man gjorde var att skicka Bond rakt in i den gamla fiendens territorium. För först gången i Bond-serien åker James Bond faktiskt till Ryssland. Och det är ett dystert Ryssland vi får se. Tonen i hela GoldenEye är ganska mörk och Ryssland skildras som ett land i förfall. Vapnet som skurkarna snor – filmtitelns Goldeneye – är i sig ett gammalt satellitvapen från Sovjettiden dekorerat med bokstäverna CCCP. Huvudskurken är dock ingen gammal rysk general eller liknande (den ryske generalen är bara en hantlangare den här gången), utan faktiskt en gammal kollega till Bond – agent 006 (spelad av Sean Bean). Att skurken är en av de egna, en vän till Bond, är en fin touch. I denna nya värld så är rollerna inte statiska. Det är inte längre bara Öst som är Bonds fiende. Fienden kan vara vem som helst. Efter Kalla Krigets slut är världen om något ännu mer oberäknelig och skurkarna kan komma från de mest oväntade håll. Och då behövs hjältar som James Bond kanske i ännu högre grad. Det verkar vara det budskap producenterna vill ge publiken. Och visst, vi förstår det. Den odödlige James Bond lyckades överleva ända in i 90-talet. Vi drar alla en suck av lättnad.

"Looking for a news story?" Brosnan och Michelle Yeoh

Efter den ambitiösa återkomsten i GoldenEye verkade allt vara som vanligt igen. Bond var oerhört populär i Pierce Brosnans gestalt. En helt ny generation introducerades till karaktären. I sedvanlig Bond-tradition dröjde det bara två år innan nästa film, Tomorrow Never Dies (1997), kom ut. Detta kanske är den mest anonyma av Brosnans filmer. Men man märker att Brosnan här känner sig lite mer säker i rollen, och filmen följer den gamla Bond-mallen på ett fint sätt. Att Bond stöter på ett gammalt ex, spelad av Teri Hatcher, var ett intressant grepp. Man har ju faktiskt undrat vad som händer med alla Bonds brudar mellan filmerna. Vi får ju aldrig se när det tar slut mellan dem. Tydligen var det inte alltid så trevligt:

[Paris ger Bond en örfil]
Bond: Was it something I said?
Paris: How about the words, ”I’ll be right back”?

Men som sagt. I övrigt är filmen ganska anonym och inget som står ut.

Brosnans bästa film som Bond tycker jag är 1999-års The World Is Not Enough. Titeln är tagen från romanen On Her Majesty’s Secret Service och är familjen Bonds motto. I alla Brosnans filmer gjorde man små försök att fördjupa karaktären och göra honom mer trovärdig. Detta berodde i mångt och mycket på Brosnan som ville ha mer att arbeta med som skådespelare. I GoldenEye måste Bond slåss mot en gammal vän, i Tomorrow Never Dies träffar han en gammal kärlek och i Die Another Day hålls han fängslad i 14 månader. I denna film dras han med en skadad axel och blir dessutom förälskad i Elektra (Sophie Marceau) som sedan visar sig vara filmens skurk. Jag tycker att man i denna film hittade rätt balans mellan tre saker; för det första karaktärsdjup och känslomässiga konflikter, för det andra en genomarbetad story med flera ”twister” och för det tredje många häftiga actionscener.

Brosnan gör förmodligen sin bästa prestation som Bond. Marceau är underbar i rollen som Elektra King. Robert Carlyle gör bra ifrån sig som terroristen Renard. Dessutom återvänder Robbie Coltrane i rollen som Bonds allierade Valentin Zukovsky. Det som verkligen förstör en annars bra film är två bröst som tydligen heter Denise och Richard. De dyker upp och stör en hel del i filmen och man undrar vad de gör där. Nog för att det är en Bondfilm, men det känns ändå onödigt att ha ett par bröst som bara går omkring och inte bidrar med något. Ett riktigt lågvattenmärke i Bond-serien. Synd på en såpass bra film, som för övrigt var den första Bond-rulle jag såg på bio.

Den sämsta Bondbruden sedan Britt Ekland 1974 - Denise Richards.

Pierce Brosnans sista Bondfilm kom 2002 och hette Die Another Day. Det var här som det gick riktigt, riktigt snett… Det är svårt att veta var man ska börja. Så mycket med denna film är bara så fel. Vi har ett palats av is där det inte är kallt, en koreansk skurk som genomgår en Face/Off-operation så att han ser ut som vilken engelsman som helst, vi har en stor sattelit som sprutar eld, vi har Halle Barry, vi har en bil som kan bli osynlig, vi har en datoranimerad Bond som vinsurfar på en tsunami och så vidare och så vidare… För regin stod galningen Lee Tamahori. Han är numera mest känd för att han blev arresterad av polis full och utklädd till kvinna. Ungefär lika värdigt var hans bidrag till Bond-serien.

Precis som för tidigare skådisar avslutade Pierce Brosnan sin Bond-karriär i moll. Han var under sin tid väldigt populär. För många var han på samma nivå som Sean Connery och Roger Moore. När jag såhär tio år senare ser tillbaka på hans Bond-era, så slås jag av att han trots allt var ganska anonym. Han satte ingen riktig prägel på rollen. Han såg verkligen ut som Bond och han hade charmen, men ändå. Om Connery hade den råbarkade sexigheten, Moore elegansen och Dalton hotfulllheten, så hade Brosnan – vad? Utseendet?

Han skulle komma att överlämna rollen till någon som fick kritik för just det – sitt utseende. Daniel Craig var ingen klassisk skönhet. Dessutom var han kort. Och blond. Kunde det verkligen bli någon Bond av honom?

Det behandlar vi i sista delen i min serie om James Bond. Tills dess: Håll ut, James Bond Will Return.

Read Full Post »

Ever. Seriously.

När Roger Moore slutade som James Bond 1985, var Pierce Brosnan först påtänkt som hans efterträdare. Men Brosnans roll i TV-serien Remington Steele satte stopp för det.

Bond-producenterna, med Albert R. Broccoli i spetsen, vände sig då till Timothy Dalton som varit en kandidait inför rollen redan 1969 inför On Her Majesty’s Secret Service. Då Dalton hade dock tackat nej (!) till rollen, då han ansåg sig för ung. Men ca tjugo år senare, 1987, var han ca 40 år gav Bond den auktoritet rollen krävde.

Många fans hade dock vant sig vid tanken att Brosnan skulle spela Bond och blev besvikna när Dalton fick rollen. Inte nog med att Dalton måste fylla både Sean Connerys och Roger Moores skor – han blev också oundvikligen jämförd med Brosnan – mångas idealkanditat till Bond-rollen.

Detta tillsammans med det faktum att Dalton endast gjorde två filmer har resulterat i att han kommit lite i skymundan i Bond-historien. För många är Dalton ”han som inte var som så bra” och man blandar ofta ihop honom med George Lazenby (”han som bara gjorde en”). Det är väldigt synd tycker jag. Och orättvist mot både Dalton och Lazenby.

Jag tycker faktiskt att Timothy Dalton är en väldigt bra James Bond. Han kommer inte upp i samma nivå som Connery eller Moore (vilket han kanske hade gjort om han spelat rollen lika länge som de) men han är bättre än exempelvis den populäre Brosnan. Dalton efterträdde Moore i rollen, och står i stark kontrast till sin föregångare. Deras tolkningar är natt och dag ifrån varandra. Dalton tyckte att James Bond-serien hade lämnat Ian Flemings vision och blivit för lättviktiga. Han ville ta Bond tillbaka till rötterna, närmare Fleming, mer allvarlig. Han ville göra Bond mer realistisk och farlig. Och det gjorde han också.

Maryam d'Abo och Timothy Dalton

Daltons första Bond-rulle var The Living Daylights (1987). Detta är en klassisk spionthriller i Kalla Kriget-miljö, som för tankarna till From Russia With Love (1963) eller For Your Eyes Only (1983). Filmen är snyggt gjord, liksom alla filmer i John Glens regi och det känns som den sista ”klassiska” Bond-filmen (tillika den sista med en Fleming-titel på ett bra tag). Filmens manus är välarbetat och det är en spännande historia, där Bond inte vet vem han kan lita på. Man märker också att Bond blir kär i Kara Milovy (Maryam d’Abo) och han håller sig till henne genom hela filmen. Kemin är bra mellan Dalton och d’Abo – som har ett vackert, men (för Bond-sammanhang ovanligt) alldagligt utseende. Det uppskattas och känns realistiskt på något sätt. Man förstår också varför Bond faktiskt blir kär i henne. Filmen saknar en riktig final och avslutningen känns lite som en antiklimax. Det saknas också en riktigt bra skurk. Jeroen Krabbé känns som en biskurk, medans Joe Don Baker är ganska anonym som Brad Withaker. John Rysh-Davies är väldigt karismatisk som den mystiske General Pushkin.

Detta var den sista filmen som kompositören John Barry skulle göra musik till. Sammanlagt gjorde han musik till 13 Bond-filmer och bidrog i stor grad till att definiera hur en Bond-film skulle låta. Musiken i denna film hör till hans bästa, och titellåten med A-ha är en av de bättre, trots sitt något daterade sound.

Manuset till filmen hade skrivits innan huvudrollen tillsats och förmodligen hade både Roger Moore och Pierce Brosnan funnits i huvudet på manusförfattarna under arbetet. Detta tycker jag ger filmen en fin balans mellan den klassiska Bond-stilen och den hårdkokta stil Dalton bringade med sig då han tog över rollen. Vissa oneliners som Moore hade levererat med ett höjt ögonbryn, levererar Dalton sammanbitet och bistert. Med andra oneliners försöker Dalton emulera det mer lättviktiga arvet från Moore, men det fungerar inte riktigt lika bra.

Dalton och Cary Lowell

I nästa film, Licence to Kill (1989), var manuset skräddarsytt för Dalton. Det resulterade i den hårdaste Bond-filmen hittills, och personligen tycker jag att man tappade Bond-känslan lite grann. ”Bond-känsla” är ett väldigt subjektivt epitet, men jag tycker det har att göra med filmernas tidlöshet. Naturligtvis är alla Bond-filmer starkt präglade av sin tid. Ingen som ser Thunderball kan undgå att den är inspelad på 60-talet. Och ingen som ser Live and Let Die kan missa alla utsvängda byxor och afrofrisyrer a la 70-talet. Men hemligheten bakom att Bond-serien överlevt så länge tror jag har att göra med att karaktären James Bond på sätt och vis är obunden av tiden. Bond fungerar lika bra 1965, som 1973 som 2006. Förvisso förändras han lite. Kvinnorna får större, seriösare roller. Bond röker inte längre. Sovjet är inte längre den ständige fienden. Men Bond, gentelmannaagenten med aptit på lyxliv och farliga uppdrag, är ändå densamme. På så sätt märker jag att Licence to Kill saknar lite av den klassiska Bond-känslan, eftersom den känns som den Bond-film som åldrats sämst. Med andra ord, den liknar sin samtida actionfilmer från 80-talet allt för mycket. Hade man bytt ut Dalton och hans engelska dialekt mot Sylvester Stallone eller Bruce Willis, så hade filmer bara varit en i mängden av actionrullar från sent 1980-tal. Det är lite synd.

Den har naturligtvis sina kvalitéer. Dalton är bra. Han är ännu farliga här, då han är ute efter hämnd för ett attentat på sin gamle vän Felix Leiter (David Hedison). Dalton är sammanbiten och humorlös, vilket passar filmens stämning perfekt. Det ligger väldigt nära Ian Flenmings Bond, i min mening. Robert Davi är också minnesvärd som drogbaronen Sanchez. Han känns som Bonds like både i intellekt och råstyrka och känns som ett riktigt hot. Mer realistisk än de klassiska skurkarna under Connerys och Moores år. Det finns också ett gäng andra minnesvärda skurkar i Sanchez’ entoruage; Anthony Zerbe spelar den obehaglige Milton Krest, Benicio del Toro den psykotiske Dario och Anthony Starke gör en något bortglömd roll som veke, me trovärdige ekonomi-nissen Truman-Lodge.

Robert Davi (t.h.) är skurken Franz Sanchez

Tyvärr är de kvinnliga karaktärerna ganska bleka. Cary Lowells pojkflickiga Pam är väldigt okarismatisk och hon har ingen kemi med Dalton. Talisa Soto ser väldigt bra ut, men det blir plågsamt uppenbart att att hon endast är en fotomodell utan någon vidare skådespelartalang. Filmen är ganska melodramatisk på ett o-Bondskt sätt. Det känns lite olyckligt. Daniel Craig (vars Bond-stil påminner mycket om Daltons) visade tjugo år senare i Casino Royale att Bond kunde vara allvarlig och känslosam utan att vara melodramatisk. Men i Licence to Kill blir det lite för mycket, vilket blir tydligt i repliker som Sotos ”I love James so much” eller Lowells ”There’s more to this than your personal vendetta”.

När 1980-talet gick över i 1990-talet förändrades världen. Berlinmuren föll. Sovjetunionen imploderade och det Kalla Kriget tog slut. Detta hade konsekvenser även för en trivialitet som James Bond-serien. Hela det moderna spion- och underättelsesystemet hade varit ett resultat av spänningarna mellan Öst och Väst, och figuren Bond hade varit en fantasi-barn av denna tid. Nu var den tiden förbi och frågan var om James Bond skulle överleva in i 90-talet. Samtidigt skakades producenterna av Bond-filmerna av rättsprocesser som kom att fördröja inspelningen av nästa film. Och mannen som varit med att lansera Bond-filmerna i början av 60-talet – Albert R. Broccoli – blev på ålderns höst vid allt sämre hälsa. Det skulle dröja ända fram till 1995 innan en ny Bond-film såg dagens ljus. Då hade Dalton tröttnat på att vänta och mannen som en gång missat sin chans att spela Bond, fick nu upprättelse. Pierce Brosnans tid som James Bond är vad nästa inlägg i denna serie kommer att handla om.

Read Full Post »

Allvarlig åldrande Moore...

Dags för mitt sjätte inlägg på temat James Bond. ”Temat”, som jag kallar det, är i princip en genomgång av alla James Bond-filmer i kronologisk ordning, med lite åsikter, reflektioner och dylikt kring seriens utveckling. I detta inlägg skriver jag om de två mesta Bond-skådisarnas avsked till rollen.

Året är 1981. Den senaste filmen, Moonraker (1979), var och kommer förmodligen förbli den mest överdrivna Bond-filmen någonsin. Men precis efter att Moonraker hade blivit så mycket over-the-top som den kunde bli, så ändrade man som brukligt inriktning. For Your Eyes Only (1981) är en återgång till Ian Flemings spionhistorier. Denna film är förmodligen den mest jordnära av Moores Bondfilmer och också en av hans starkaste. Det är en klassisk spionhistoria löst baserad på flera olika Fleming-noveller, med flera twister och där vi för ovanlighetens skull inte vet vem skurken är från början av filmen. Vi möter ett fint galleri med starka skådespelare. Vi har Julian Glover som Kristatos, Topol som Columbo, Michael Gothard som Locque och Carole Bouquet som Melina.

Detta var den första av fem Bond-filmer som John Glen regisserade på 80-talet. Glen skulle i alla sina filmer lägga tyngdpunkten på Fleming-andan. Hans filmer är alla stabilt gjorda, snyggt regisserade och har oftast en story som lånar element från diverse Fleming-berättelser. Detta var den mest stabila period i Bond-serien sedan guldåldern 1962-65. Det berodde förmodligen på att man behöll samme regissör och samma manusförfattare (Richard Maibaum och Michael G. Wilson) en längre tid. Den tämligen enväldige producenten Albert R. Broccoli bidrog säkerligen också till stabiliteten (den mer excentriske Harry Saltzman hade tvingats lämna samarbetet inför The Spy Who Loved Me 1977).

1983 regisserade Glen Roger Moores näst sista film, Octopussy. Men återigen skulle Bond-serien åka på konkurrens. Warner Bros. släppte samma år James Bond-filmen Never Say Never Again. I huvudrollen såg publiken återigen Sean Connery. Bakgrunden var att filmens producent, Kevin McClory, i början av 60-talet skrivit ett filmmanus tillsammans med Ian Fleming. Manusarbetet rann ut i sanden, men Fleming använde det istället som grund till sin Bond-bok Thunderball. McClory stämde Fleming, och fick rätt att använda historien till en egen James Bond-film. Så Never Say Never Again är i princip en nyinspelning av Thunderball (1965). Kort sagt kan man säga att det är en mycket sämre film. En av de sämsta Bond-filmerna, även om den har sina kvalitéer. Det är till exempel kul att se Sean Connery tillbaka i rollen, åldern till trots. Men samma känsla som infann sig vid Diamonds Are Forever (1971) infinner sig också här: det är synd att Connerys sista film inte blev bättre.

Allvarlig åldrande Connery...

Då är Octopussy mycket bättre (trots den något underliga titeln). Faktiskt en av Moores bästa, och precis som sin föregångare, en mer trovärdig Kalla Kriget-historia, med en imponerande skådespelarensemble med Maud Adams i spetsen. Vissa tycker den är för komisk och ger som exempel scenen då Bond är utklädd till clown. Men jag tycker faktiskt att just denna scen fungerar perfekt, eftersom Moore spelar scenen helt allvarlig. Bond är desperat och försöker få en cirkuspublik att förstå att en atombomb snart kommer explodera. Repliken ”Let me go, there’s a bomb in there” fungerar faktiskt trots att Bond är utklädd till clown.

Inte-så-allvarlig åldrande Moore...

Moores sista film, A view to a kill (1985) var dock en besvikelse. Moores ålder (57 år gammal) var naturligtvis ett problem. Men det i sig behöver inte förstöra en film. Moore hade varit en aning för gammal redan i Moonraker år 1979. Det är dock den tämligen tråkiga och fantasilösa storyn som förstör filmen, liksom de ointressanta skådespelarna. Den enda egentliga behållningen är Christopher Walken som skurken Max Zorin. Detta var svanesången för Moore, och precis som vad gäller Connery så tycker man det är synd att hans sista film inte blev bättre. Både Connery och Moore gjorde totalt 7 Bond-filmer vardera. De var båda två utmärkta i rollen på sitt eget unika sätt. Men det verkar drabba alla som gör mer än en Bond-film att deras sista blir ganska halvtaskig (detta skulle även drabba kommande Bond-skådespelare). Låt mig parafrasera T.S. Eliot:

This is the way my Bond career ends
This is the way my Bond career ends
This is the way my Bond career ends
Not with a bang but a whimper.

Efter Moores avsked så tog Timothy Dalton över i rollen som agent 007. Den återgång till Ian Flemings James Bond som tagit sin start i John Glens regi 1981, tog härmed ett nytt steg. De kommande åren skulle publiken få se en Bond som var Moores raka motsatts. En farliga Bond. Som det stod på postern till The Living Daylights (1987): ”The new James Bond… living on the edge.”

Åldrad åldrande Moore... facelift till trots.

Read Full Post »

Roger Moore och Barbara Bach i The Spy Who Loved Me

Roger Moore hade länge varit en lovande kandidat till rollen som James Bond. Under 60-talet hade han gjort sig känd i rollen som Simon ”Helgonet” Templar och var i början av 70-talet en etablerad stjärna. Efter att Sean Connery blivit erbjuden rekordsummor för att återvända till rollen, men avböjt, tog Moore över.

Som jag skrev i det första av dessa Bond-inlägg, så har jag alltid haft svårt att bestämma mig för vem som är den bäste Bond av Moore och Connery. Oftast lutar jag dock åt Connery. En av anledningarna till detta är att Connery har en råbarkad hotfullhet i rollen, som Moore saknar. I scener som tågfighten i From Russia With Love eller hissfighten i Diamonds Are Forever så är Connery trovärdig och ser verkligen farlig ut. Man hade inte gärna mött honom i ett slagsmål. Moore däremot framstår aldrig som farlig. Han spelade in liknande scener, tågfighten med Tee-Hee i Live and Let Die och en annan med Jaws i The Spy Who Loved Me. Men i dessa scener klarar sig inte Bond tack vare sin styrka, utan snarare genom att överlista skurkarna på ett oftast komiskt sätt – exempelvis att använda en trasig lampa för att ge Jaws en elchock i hans metalltänder. Där Connery var mer av en actionhjälte var Moore en serietidningsfigur med en massa prylar. Jag kanske tar i en aning, men det jag försöker beskriva är Moores svagaste sida. I övrigt tycker jag väldigt mycket om honom som Bond. Humorn kan ibland bli för mycket, men oftast är den perfekt timad och fungerar i filmerna. Moore är en mästare på att leverera roliga insinuationer och på att höja ena ögonbrynet i vid rätt tillfälle. Och får han tillfälle kan han också vara gravallvarlig – som scenen i The Spy Who Loved Me där han erkänner att han har dödat Anyas älskare, eller i For Your Eyes Only då han besöker sin döda hustrus grav. Men Moore filmer fungerar som bäst då de är något nedtonade. De behöver vara nedtonade för att inte flippa ur totalt.

Bond tar hand om Jaws i The Spy Who Loved Me

Guy Hamilton regisserade Moores två första filmer, Live and let Die (1973) och The Man with the golden gun (1974). Ingen av dessa är särskilt starka. Precis som Hamiltons föregående film, Diamonds Are Forever (1971), så känns filmerna ganska billiga, är fyllda av sega partier, har väldigt långsökta handlingar och för mycket humor. Det finns dock också ljuspunkter. I Live and Let Die spelar Jane Seymore Bonds kvinna Solitaire, och jag gillar henne. Yaphet Kotto är också bra som skurken Kananga/Mr. Big. Att se Bond så totalt utanför sitt rätt element – d.v.s. i Harlem, New York – är också underhållande.  I den senare filmen spelas skurken Scaramanga av Christopher Lee, som är som klippt och skuren för rollen. Lee, och den delen av intrigen där Bond står på Scaramangas dödslista, är bra. Liksom Maud Adams som skurkens kvinna. Men Britt Ekland som Bondbruden är förskräckligt dålig och förmodligen den sämsta i Bond-historien. Hon är definitionen av en dum blondin och det är anmärkningsvärt att karaktärer som dessa ens skrevs.

Christopher Lee och Roger Moore

Den tredje filmen med Moore är kanske hans bästa. The Spy Who Loved Me spelades in 1977 och här klaffade allting perfekt. Lewis Gilbert tog över regin och lyckades göra en rolig, spännande, actionfylld och kanske framför allt snygg film. Miljöerna är fantastiska. Liksom scenografin och kläderna. Det är underligt att Gilbert, som gjorde Connerys sämsta Bond-film (dittills) – You Only Live Twice – också gjorde Moores bästa. Moore själv gör en av sina bästa insatser som Bond. Han verkar trivas väldigt bra i rollen. Man märker att han har kul. Men han kan också vara allvarlig i några korta scener, vilket uppskattas och ger en fin balans. Barbara Bach är också duktig som den ryske agenten Anya. Hennes karaktär är väl så långt man kan komma från Britt Eklands i förra filmen. Det är också här vi möter Jaws (Richard Kiel) för första gången. Tyvärr är huvudskurken Stromberg (Curt Jurgens) tämligen ointressant. Dock gillar jag när Bond kallblodigt gör slut på honom.

Precis som tidigare trappades budget och storslagenhet upp allt eftersom i Bondserien. Moores två första filmer hade varit relativt ”down to earth”. Hans tredje var väldigt storslagen, men balansen mellan fantasi och verklighet fungerade perfekt. Man kompenserade för det spektakulära och otroliga med rätt sorts självdistans och en gnutta allvar. Men efter succén med The Spy Who Loved Me och efter att ha sett hur stor succé Star Wars blev, beslutade producenterna att ösa på med så mycket de kunde. För andra gången spårade James Bond-serien ut.

Moonraker (1979) anser jag är en av de sämre Bondfilmerna. Inte bara på grund av att Bond åker ut i rymden. Filmen är full med löjliga prylar, för mycket (halvtaskig) humor och en himla massa smygreklam. Handlingen är en upprepning av förra filmen, fast sämre och overkligare. Skådespelarna är ganska bleka – såväl Lois Chiles karaktär Holly, som Michael Lonsdales skurk Drax. Att Jaws (Richard Kiel) återvänder är även det löjligt. Att denne blir kär och byter sida i slutet framkallar obehagsrysningar. Det finns positiva sidor. Moore är en bra Bond. Vissa scener är klassiska, såsom då Bond skjuter en prickskytt under fasanjakten eller nästan tuppar av i en centrifug. Men att Bond åker ut i rymden och det skjuts med laserpistol är helt enkelt för mycket. Det är inte Bond.

Lois Chiles och Roger Moore in rymden

Men precis som efter You Only Live Twice, förra gången Bond spårade ut, beslutade filmmakarna att gå ”back to basics”. Att återgå till Ian Flemings berättelser, att fokusera mer på en spionhistoria och intressanta karaktärer. Och det gjorde man, i nästan ett helt årtionde…

Read Full Post »

George Lazenby som Bond

Stackars George Lazenby. Och stackars Sean Connery. Han hade hoppat av serien bl.a. på grund av att han inte tyckte att karaktären James Bond var på väg någonstans. Och precis då så filmar producenterna On Her Majesty’s Secret Service – som är en av de filmer där vi verkligen får se Bond-karaktären utvecklas. Bond är nämligen på jakt efter Blofeld från förra filmen och har blivit nästan lite besatt av tanken att finna honom. Dessutom träffar han den olyckliga Tracy och räddar henne från att ta livet av sig. Tracys pappa, maffiabossen Draco vill att Bond ska gifta sig med henne och erbjuder honom en miljon pund för detta.

Bond: I find her fascinating. But, she needs a psychiatrist, not me.

Draco: What she needs is a man… to dominate her! To make love to her enough to make her love him! A man like you!

Ja, han är kanske inte världens bäste far. I alla fall. Bond vägrar, men blir ändå kär i Tracy. Till slut gifter de sig och strax därefter blir hon dödat av Blofeld. Så slutar filmen. Det där tror jag verkligen Sean Connery hade haft kul med. Något att bita i. Bond blir kär. Han säger upp sig. Och gråter (nästan, iallafall). Men Connery hade slutat, och istället tog man in den australiske fotomodellen George Lazenby. Han är utan tvekan filmens allra svagaste punkt. Han är bra i actionscenerna, men väldigt träig och okarismatisk i övrigt. Speciellt de känslomässiga scenerna. Han är OK, men inte mer än så. I övrigt är detta dock en av de bättre Bondfilmerna. Mycket av det berodde på regissören Peter Hunt, som bestämt ville hålla sig nära Ian Flemings original. Diana Rigg är utmärkt som Tracy. Gabriele Ferzetti är väldigt bra som hennes far Draco. Telly Savalas är också väldigt hotfull som Blofeld. Förmodligen är han den bäste av de som spelat honom, även om han inte är perfekt. I övrigt är musiken fantastisk, liksom fotot, miljöerna, handlingen och actionscenerna.

"Suppose I would kill you, for a thrill" - Rigg som Tracy

George Lazenby hoppade dock av efter bara en film, då han inte trodde på serien. Extremt dåligt omdöme. Hade han stannat i två eller tre filmer till tror jag att han hade växt i rollen. Därför är det lite synd om honom.

"Hi, I'm Plenty"

Synd tycker jag också det är för Sean Connery som 1971 återkom till Bond-rollen i Diamonds Are Forever. Synd, eftersom Connery önskat sig lite mer utveckling i karaktären och att han missat det tillfället. Han återkom istället till en medelmåttig Bond-film (hans sämsta – med undantaget för hans andra, ”inofficiella”, comeback 1983:s Never say never again). Han verkar här nästan tröttare än i sin förra Bond-film, You only live twice, och betydligt äldre. Hanldingen i filmen, och skådespelarna, är också medelmåttiga. Filmen är ganska seg och actionscenerna kunde varit bättre. En actionscen är dock väldigt bra och påminner en del om fighten på Orinetexpressen i From Russia With Love – här är det en fight mellan Bond och Peter Franks i en hiss. En hel del humor får vi ta del av, och det är oftast ett plus. Efter att On Her Majesty’s Secret Service hade avvikt en hel del från den typiska Bond-formulan, så anlitade producenterna regissören Guy Hamilton – som regisserat den mest klassiska Bondfilmen Goldfinger. Tyvärr beror nog det mesta av filmens brister på denne man.

Efter Diamonds Are Forever slutade Connery (tämligen) permanent och in i rollen klev Roger Moore

Read Full Post »

Older Posts »