Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: Michael Caine’

Detta blir mitt sista inlägg i Tema: Michael Caine, men denna gång handlar det inte om en filmrecension. Det är en bok det handlar om. Jag har nämligen läst Caines självbiografi The Elephant to Hollywood.

Den något underliga titeln syftar på Caines resa från området Elephant & Castle, London till Hollywood. Resan är geografisk såväl som själslig och klassmässig. Ett genomgående tema är nämligen den klassresa Caine genom sin filmkarriär genomgått. Han betonar gång på gång den enkla, nästan fattiga bakgrund, han kommer ifrån. Hans mor jobbade som städare och hans far sålde fisk på den lokala marknaden. Caine berättar om tiden under Andra Världskriget då han som barn evakuerades till den engelska landsbygden, hur han tar sina första staplande steg som skådespelare på diverse lokala teatrar, samt hans militärtjänstgöring i Korea.

Michael Caine berättar med stor glädje om sina framgångar. Hur han träffade och arbetade med Hollywoods främsta elit, om sina husköp och en stor mängd intressanta historier bakom kulisserna på diverse filmer. Man får en genomgående känsla av att han är stolt över vad han åstadkommit, men han skryter aldrig. Han är ödmjuk och erkänner att mycket av hans framgång har berott på tur. Dalarna i sin karriär är inget han försöker sopa under mattan.

De bästa delarna av boken utspelar sig i början av Caines karriär. Då han arbetade hårt för att nå framgångar som skådespelare. Tydligen ansågs han inte ha rätt utseende, och fick ofta höra att han såg ut att vara homosexuell. Han beskriver ett stort antal tillfällen då han blivit starstruck. Som då han gjorde sin dittills största roll i en TV-pjäs med titeln The Compartment. Några veckor senare, vid Picadilly Circus, träffade han på Roger Moore, som sade till honom ”I want to tell you that you’re going to be a big star.” Caine stod med öppen mun, totalt talträngd…

Caine tar också upp ämnen som han brinner för. Han anser att militärtjänstgöring borde vara obligatoriskt för unga män, trots sina egna hemska upplevelser i Korea. Under inspelningen av Zulu i Sydafrika väcktes också ett starkt hat mot apartheidsystemet och alla former av rasism. Han skriver också om alla sina klassiska roller som Harry Palmer, Alfie och Jack Carter. Efter premiären av hans genombrottsfilm Zulu, så befann Caine sig på en restaurang med sin vän Terence Stamp. Vid ett annat av borden satt Harry Saltzman, som producerade James Bond-filmerna. Saltzman bjöd över Caine på en drink och erbjöd honom huvurollen i The Ipcress File. Caine tackade ja, och återvände sedan till sitt bord. Stamp frågade vad Saltzman velat och Caine förklarade: ”I’ve got a starring role in a movie and a seven year contract”. ”But you’ve only been gone two minutes!” utbrast Stamp.

Caines minnen av 60-talet präglas av The Swinging London; fester, alkohol, kvinnor. Men ganska snart märker man ett starkt sentimentalt drag genom historien. Som när han beskriver hur han försöker få sin mor att gå med honom på galapremiären av Zulu. Modern vägrar och Caine får gå själv. Men på röda mattan, bland fansen och autografjägarna, bakom vakterna som försöker mota undan dem, ser han sin mor stå och titta på sin son. Ett ögonblick han aldrig kommer glömma, skriver han.

Sentimentaliteten kommer också fram i berättelsen om hur han träffade sin hustru, Shakira. Han såg henne i en TV-reklam, och blev blixtförälskad. Övertygad om att han var tvungen att hitta henne, hörde han sig för och fick snart reda på vem hon var. Han ringde henne, bad om att få träffa henne och de båda blev snart ett par, och har varit gifta sedan 1973. Sentimental är han också då beskriver sin dotters födsel. Även vissa filminspelningar beskrivs med denna känsla. Kanske framför allt The Man Who Would Be King, Educating Rita och The Cider House Rules. Och när skräpfilmerna i hans karriär nämns, så är det oftast med en stor dos befriande humor.

Jag har läst en del biografier av musiker och skådespelare. Och det är inte alltid de lyckas. Det finns ofta intressanta delar för de läsare som är fans. Men ofta kan det bli tämligen ointressant, eller oerhört självbelåtet. Men så blir aldrig fallet med denna bok. Visst finns det delar som kunde kortats ner eller skippats helt, men Caines ödmjukhet, humor och sentimentalitet gör The Elephant To Hollywood väldigt charmig att läsa. Enligt omdömena på bokens baksida så skrev The Daily Mail:

To read Caine is to be in the company of an amiable, sentimental man who has achived great success – and hapiness – without appearing to be in the least smug.

Och det är en väldigt passande beskrivning.

Annonser

Read Full Post »

Detta är min sista recension i min temaserie om Michael Caine.

Frampton: It’s not Northern Ireland, Harry.
Harry Brown: No it’s not. Those people were fighting for something; for a cause. To them out there, this is just entertainment.

I min sista filmrecension i Tema: Michael Caine, väljer jag att recensera en av de få filmer från senare år där Michael Caine har huvudrollen. Han har under de senaste åren främst haft biroller, bl.a. i Christopher Nolans Batman-filmer. Men här är det en huvudroll som gäller. Och det är en roll som känns som klippt och skuren för Caine.

Han spelar Harry Brown, pensionerad marinsoldat som bor i ett slummigt London-kvarter. Stadsdelen terroriseras av våldsamma ungdomsgäng och våld, droger och kriminalitet är en del av vardagen. När hans vän Len blir brutalt mördad får Harry nog. Han beslutar sig för att göra någonting åt gängen, och ger sig ut på en brutal hämndaktion.

Harry Brown är en intressant film, med många trådar och teman. Ett av dessa är åldrande. Daniel Barbers film börjar som en sorgsen meditation över åldrandet. Harrys fru ligger för döden. Han bor ensam. Hans ende vän är Len. Och det verkar nästan som att Harry umgås med honom mer för att slippa vara ensam, än för att han trivs i hans sällskap. De två männen verkar inte känna varandra särskillt djupt. De talar inte mycket med varandra. Ålderstemat knyter också an till ämnet rädsla. Harry är rädd. Nära Harrys hem finns en gångtunnel som fungerar som mötesplats för de kriminella ungdomarna. När Harry ska ta farväl av sin döende hustru vågar han inte gå genom tunneln, och kommer därför fram till sjukhuset försent. Len är också rädd, och rädslan driver honom till att handla irrationellt, vilket resulterar i hans egen död. Filmen berör också civilkurage, om än i en något förvriden form. Hustuns och vännens död driver Harry från en tillvaro i ständig skräck, till att agera mot den misär som präglar hans närområde. Hans svar på våldet är ännu mera våld. ”Fight fire with fire”, som det heter. Hans metoder är långt ifrån politiskt korrekta eller moraliskt försvarbara, men samtidigt förstår man honom. Harry agerar på det enda sätt han kan – med våld. Detta – den tvivelaktiga moralen – är något filmen fått kritik för. Men man kan fråga sig vad för film det hade blivit om han istället hade gått till polisen, startat en namninsamling eller organiserat stödgrupper med den lokala kyrkan…

Men trots att Harry Brown blir en ”hämnande ängel” så förblir han, mycket tack vare Caine, mänsklig. Filmer blir aldrig någon Death Wish, och Caine blir inte något i stil med Sean Connerys pensionärsactionhjälte i The Rock. Trots att han ger sig ut på en våldsturné så är han fortfarande en 75-årig änkling med lungemfysem. Han stapplar nästan fram ibland, håller pistolen klumpigt, andas tungt och vid ett tillfälle kollapsar han. Han är ingen actionhjälte som kastar ur sig one-liners av typen ”I’m too old for this shit!”. Han är en desperat man. Och trots att han ibland känner tillfredsställelse över sina offers öden, så förhärligas inte hans våldshandlingar. Harry Brown mördar kallblodigt flera människor, som förvisso själv är mördare, men som publik tycker man ändå att han ofta är alltför grym emot dem. Det han gör försvaras aldrig. Det framställs inte som det moraliskt rätta. Men däremot så förstår vi honom. Vi förstår att han är förbannad.

Och här i ligger också filmens samhällskritik. Den misär och det våld som skildras i filmen skiljer sig nog onte så mycket ifrån hur det är i dessa slumkvarter i verkligheten. Poliserna framstår som inkompetenta byråkrater som inte förstår att hantera situationen. Att ungdomsgängen inte uppstår ur intet, utan är resultatet av ett större samhällsproblem tycker jag också förmedlas. Barnen till kriminella blir också kriminella. Våldet går i arv. Och hela stadsdelar blir grogrunder för detta. Denna misär resulterar i desperata handlingar hos frustrerade personer. Våldet föder mer våld.

Filmen har jämförts med Death Wish, Gran Torino och även Get Carter. Filmer om hämnare eller självutnämnd rättsskipare finns i mängder. Men att jämföra filmen med Caines egen Get Carter kan vara intressant. I båda filmerna är huvudpersonen ute efter hämnd då en närstående blivit mördad, i båda filmerna dödar han ett flertal skurkar innan han hittar den huvudansvarige för mordet. Båda filmerna utspelar sig i liknande miljöer – grå, trista och skitiga arbetarklass- och slumområden. Filmerna har en realitsisk och nihilistisk ton, och är på sätt och vis moraliskt likgiltiga. Skillnaden är att Jack Carter är en kriminell mördare som vi egentligen saknar all sympati för. Men Harry Brown är en mycket mer alldaglig, mänsklig gestalt. Han gråter, är rädd, är ensam, är arg. Han är sympatisk. Han skulle kunna vara vilken gammal gubbe som helst.

Michael Caine är utmärkt i rollen. Och detta är en av hans bästa prestationer i karriären, på samma nivå som i ovan nämnda Get Carter eller The Quiet American. Hans gestaltning av Harry som en alldagligt, ibland något tafatt och orolig gammal gubbe är exeptionell. Han är inte – som Empire Magazine skrev i sin recension av filmen – ”the unparalleled king of cool”. Den coolhet som han utsrålat i filmer som The Italian Job, The Ipcress File eller Get Carter lyser här med sin frånvaro. Han är en vardaglig man här. Tydligen såg Caine mycket av sig själv i rollen. Harry var en före detta marinsoldat som tjänstgjorde på Nordirland, och Caine tjänstgjorde i armén och var stationerad i Korea. Dessutom utspelar sig filmen i det område där Caine växte upp, Elephant and Castle. Caine blir Harry Brown och Harry Brown blir mänsklig.

Ska jag klaga på någonting så måste det vara att slutet blir lite för mycket Vilda Västern-aktigt. De första 85% av filmen är väldigt lågmälda och stilistiska, varför en utdragen skottlossning på en pub och en något krystad ”twist” känns lite malplacerat. Men bortsett från att slutet blev lite överdrivet, så är detta en mycket bra och intressant film.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

They say you come to Vietnam and understand a lot in a few minutes. The rest has got to be lived. They say whatever it was you were looking for, you will find here. They say there is a ghost in every house, and if you can make peace with him, he will stay quiet.

Fowler

The Quiet American är baserad på en roman av den brittiske författaren Graham Greene. Historien har filmats tidigare. Michael Caine spelar rollen som Fowler, en brittisk journalist stationerad i Saigon under 1950-talet. Han har en mycket ung och vacker vietnamesisk älskarinna, och en fru hemma i England som vägrar skilja sig från honom. En dag träffar han amerikanen Pyle (Brendan Fraser). Snart har Pyle också träffat Fowlers flickvän Phoung (Do Thi Hai Yen) och fattat tycke för henne. Pyle förklarar som en gentleman för Fowler vad han känner, och ett udda triangeldrama börjar utvecklas. Filmen kretsar också kring amerikanernas första inblandning i Vietnam-konflikten.

Jag tillhör den skaran som anser att Brendan Fraser är en underskattad skådespelare. För mig har det förvisso länge varit svårt att tvätta bort Djungel-George eller Mumien-filmerna. Men faktum är att Fraser i filmer som denna, eller Gods And Monsters, visar att han kan göra bra ifrån sig i välgjorda dramer.

Och The Quiet American är en välgjord film. För regin står Phillip Noyce, som tidigare mest gjort actionthrillers som Patriot Games, The Saint och The Bone Collector. Och trots att denna film utspelar sig under ett krig och innehåller vissa actionelement (som ett antal bilbomber), så är det främst en ganska stillsam historia. Det är ett drama som kretsar kring de två karaktärerna Fowler och Pyle. Det märks att det ligger en litterär förlaga till grund för manuset. Filmens dialog är otroligt välskriven, och ibland får man nästan känslan av att man bevittnar en väldigt bra teaterpjäs. Skådespelarna bidrar naturligtvis till den intensiva känslan av realitet.

Fowler: I know I am behaving badly, but I have every intention of behaving badly. As a matter of fact, this is exactly the kind of situation where one should behave badly.

Detta är ett klassiskt traingeldrama, som blir en allegori om Vietnamkonflikten. Mellan de två männen inleds ett slags spel om kvinnan de båda åtrår. Spelet i sig är på ytan väldigt civiliserat, nästan aldrig rent ut aggressivt. Man känner för alla karaktärer. Man har sympati för Caines Fowler både när han är elak och när han är ledsen. Den enda karaktär man inte bryr sig vidare mycket om är kvinnan Phoung, spelad av Do Thi Hai Yen. Av någon anledning så framställs hon på ett väldigt endimensionellt sett. Hon är inte mycket mer än ett objekt för de båda männens åtrå. Porträttet känns väldigt stereotypt och omodernt. Hon är bara vacker och till lags hela tiden. Trots att man verkligen tror på Michael Caiens kärleksförklaringar till henne, så förstår man inte varför han är så kär i henne. Vad i hennes personlighet är det han attraheras av? Tack vare det endimensionella porträttet av Phoung blir också ålderskillnaden mellan henne och Fowler än mer uppenbar. Tyvärr framstår han ibland som mer gubbsjuk än förälskad. Kanske är det meningen att det ska vara fritt för tolkning. Kanske tror Fowler att han är kär, när han egentligen bara är ute efter lamkött. Kanske kan hennes ungdom hålla tankarna borta från hans egna åldrande. Jag vet inte. Men oavsett så finns det en rad repliker som är klassisk kärlekslyrik, som till exempel:

Fowler: If I lost her, for me, it would be the beginning of death.

Filmen är under de första två tredjedelarna bara ett traingeldrama. Men plötsligt händer något, som jag inte förutsåg. Filmen vänder, och saker som på ytan såg ganska simpla ut, får en ny innebörd och ett nytt djup. Det står mer på spel än de tre huvudkaraktärerna. Denna vändning är väldigt effektiv. Många filmer har en s.k. ”twist” på slutet. Ibland lyckas de, men det är allt för sällan. Här är den oväntad, och vad ännu mer sällsynt är, väl underbyggt och bra. Twisten i The Quiet American är på samma nivå som mina andra favorittwister; de i Efter Bryllopet och The Ghost Writer.

Och Michael Caine då? Jo, han är utmärkt i huvudrollen. Han behöver, som vanligt, inte göra mycket alls. Hans hat mot Pyle är undertryckt och passivaggressivt. Han lyckas göra att man faktiskt tror att Fowler är kär i Phoung. Han är inte bara en gammal brittisk gubbe ute efter en ung vietnamesiska. Hans rollprestation är så övertygande, så stillsam och så känslomässigt äkta att man inte annat kan göra än tro honom. Återigen blir Michael Caine sin karaktär. Och han fick ytterligare en Oscarsnominering för det. Detta är en av hans bästa roller.

Filmen är en utmärkt blandning av kärleks- och spionhistoria, med både känslomässigt djup och en brinnande aktuell samhällskritik. Om det inte varit för det förvånansvärt sexistiska sättet som den kvinnliga karaktären framställdes på, så skulle filmen fått ett högre betyg.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Mina recensioner av Michael Caine-filmer fortsätter.

Michael Caines 1990-tal liknade till stor del hans 80-tal. En stor mängd smörja blandades med en handfull kvalitetsfilmer. Men till skillnad från 80-talet så präglades 90-talet av en viss uppåtgående trend. Årtioende började tämligen blygsamt. Caine medverkade i ett gäng TV-filmer, en Steven Seagal-rulle och två Harry Palmer-filmer som släpptes på video. Hans bästa roll under denna period var som Scrooge i The Muppet Christmas Carol. Men 1998 började det ljusna då han fick en Golden Globe för sin roll som en sliskig manager i filmen Little Voice. Detta var första tecknet på att Caines karriär var påväg uppåt igen.

Det andra teckent på detta var den Oscar han fick för rollen som Dr. Wilbur Larch i Lasse Hallströms filmatiseringa av John Irvings roman The Cider House Rules. Dessa två kritikerrosade filmer återupprättade Caine som en seriös skådespelare. De innebar också en ny fas i hans karriär: som många äldre skådespelare spelade Caine allt oftare biroll.

Dr. Larch (Caine) driver ett barnhem i Maine. Ett av barnen som växer upp där är Homer (Tobey Maguire). Denne blir som en son till Larch. Doktorn lär Homer allt han kan om läkaryrket. Men när paret Wally (Paul Rudd) och Candy (Charlize Theron) kommer till Dr Larch för en abort, bestämmer sig Homer för att följa med dem ut i världen utanför barnhemmet. Han får jobb hos Wallys familjs äppelodlingar, där han bor med de övriga arbetarna i cidehuset och får en allt närmare relation med Candy.

Lasse Hallström har gjort en varm och engagerande film. Det är en klassisk ”coming of age story”, berättad i ett sentimentalt sken. John Irving skrev själv manuset baserat på sin roman. Filmen fångar tidsandan (tidigt 1940-tal) väldigt bra, och är över lag väldigt fint fotograferad (av Oliver Stapleton). Det finns något drömskt över hela historien. Årstiderna på äppelodlingen kommer och går, en hel del dramatiska händelser sker – men livet går vidare. Vill man vara cynisk man kan man säga att det finns ett stänk av såpopera över handlingens utforming: enstaka dramatiska händelser (en romans, ett fall av incest, ett dödsfall) som inte påverkar handlingens utkomst särskilt mycket. Filmkritikern Roger Erbert skrev ”Historien berör många teman, stannar kvar vid vissa av dessa, går vidare och kommer aldrig fram till någonting särskilt.” Men jag ser inget större problem i detta. Historien är ett kapitel ur Homers liv, sett ur hans synvinkel. Det är berättelsen om när Homer lämnade barnhemmet, lärde sig om äpplen och kärlek, fick se havet för första gången, och fick ta del av vissa mörka delar av världen utanför.

Det är också berättelsen om en far och son. Dr Larch är som en far för Homer, och parallellt med Homers historia får vi också följa Dr Larch på barnhemmet. De två historierna vävs samman genom den brevväxling som de båda karaktärerna har. Dr Larch vill få Homer att komma tillbaka till barnhemmet och ta över hans jobb, men Homer vill inte.

Abort är ett genomgående tema i filmen. Dr Larch genomför medicinskt säkra, men olagliga, aborter på oönskade barn. Homer vägrar att utföra dem. På barnhemmets baksida står en stor brännugn, där de aborterade fostren bärs ut och eldas upp. Temat behandlas på ett ganska objektivt sätt och tankar både till stöd och mot abort lyfts fram.

I huvudrollen ser vi Tobey Maguire innan han blev känd som Spider Man. Han gör ett trovärdigt och karismatiskt porträtt av Homer. Han är en naiv, och glad ung man. Men allt eftersom mognar han, och får göra några väldigt svåra val. Han växer upp.

Michael Caine vann en Oscar för rollen som Dr Larch. Det är inte hans bästa roll, men det var inte hans roll i Hanna and Her Sisters heller, som han fick sin första Oscar för. Men han är ändå väldigt övertygande som den kärleksfulle, ibland krävande och envise, eter-beroende doktorn. Caine har här en amerikansk dialekt, och blir än en gång ett med sin karaktär. De övriga skådespelarna är också väldigt bra. Charlize Theron har nog aldrig varit vackrare, eller mer karismatisk än här. När vi först får möta hennes karaktär Candy är hon sårbar och sjuklig, men snart utvecklas hennes relation med Homer och hon lär honom en hel del om världen utanför. Man förstår varför han blir förälskad i henne. Jag blev också förvånad över att se Paul Rudd i en såpass seriös roll (för mig är han först och främst, och kommer alltid att vara, Brian Fantana). Värd att nämnas är också Delroy Lindo i rollen som Mr Rose, som gör sin egen dotter gravid.

Hallströms film är vacker och gripande. Men jag känner ändå att den är gjord enligt konstens alla regler. Det är en väldigt sentimental historia, vilket försärks av den klichértade musiken. Ett något mer avskalat soundtrack à la Thomas Newman hade nog hjälp filmen en hel del. Nu blir detta underhållande, gripande och vackert. Men inte särskilt originellt. Det känns som man har sett den här typen av historia flera gånger tidigare. Filmen känns väldigt mainstream och anpassad för att många skall tycka om den. Med andra ord är den uddlös, och saknar ett eget artistiskt uttryck. Den är en smula anonym på den fronten. Det enda som varslar om att det är Hallström som gjort den är sentimentaliteten. Därför blir det inget högre betyg.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Tema: Michael Caine fortsätter.

I min genomgång av Michael Caine-filmer, har jag valt två filmer per decennium fr.o.m. 1960-talet. Eftersom jag inte vill bemöda mig med att genomlida filmer jag redan vet är dåliga (som Blame it on Rio, The Jigsaw Man, Jaws 4 eller Blue Ice), så har jag valt de filmer som har tämligen gott rykte. Detta har resulterat i att de filmer jag valt har haft ganska bra kvalité. Men att hitta Caine-filmer från perioden sent 80- och tidigt 90-tal som är bra blir svårt. Det finns ett fåtal, som Hannah and Her Sisters (för vilken han fick sin första Oscar) eller Dirty Rotten Scoundrels, men denna period var utan tvekan Caines bottenpunkt i karriären. Faktum var att han själv vid denna tid var övertygad att hans karriär snart skulle vara över.

Efter att ha recenserat Caine i genrer som action, thriller, drama och äventyr, så kändes det dags att se honom i något mer komiskt. Och faktum är att familjefilmen The Muppet Christmas Carol är en av de bästa filmerna Michael Caine medverkade i under denna period.

Långfilmer med Mupparna hade producerats sedan slutet av 1970-talet. Filmerna blandade dockorna med riktiga skådespelare och innehöll ofta musikalliknande sångnummer. Mupparnas skapare Jim Henson dog 1990, varför hans son Brian Henson, står för regin här. Majoriteten av karaktärerna spelas av mupparna, med få undantag – däribland Michael Caine i huvudrollen som den elaka Ebenezer Scrooge. Filmen följer Charles Dickens kortroman förvånansvärt nära. Ofta används t.o.m. exakt samma repliker som i originalet. Men man har naturligtvis tagit sig vissa friheter, bl.a. så är Dickens själv närvarande i storyn som berättare (i Gonzos gestalt, tillsammans med sidekicken Rizzo the Rat). Dessutom finns en hel del musikalnummer och en hel del typisk Mupparna-humor. Bob Cratchit spelas av Kermit (Steve Withmire), hans fru av Miss Piggy (Frank Oz). Tiny Tim spelas av Robin The Frog (Jerry Nelson). Fozzie The Bear spelar Fozziwig och den unge Scooges lärare spelas av Sam The Eagle.

Jag såg denna film flera gånger då jag var liten. Så för mig har den därmed en sentimental kvalité. Men trots det vill jag mena att detta är en av de filmer som bäst levererar s.k. julstämning. En hel del av detta ligger naturligtvis i Dickens berättelse, som på samma gång lyckas vara både gripande, kuslig och hjärtevärmande. Men ifrån de första sekunderna av filmen, där kameran sveper över snöiga hustak, samtidigt som Miles Goodmans musik spelar, fångas känslan perfekt. De häftiga kulisserna och modellerna ger en härlig sagokänsla.

Denna sagokänsla förstäks också av de tvära kontrasterna som är en av grunderna i sagan. Ibland blir det riktigt kusligt, som precis innan de första spökena visar sig för Scrooge. När bröderna Marley (gestaltade av gamla griniga gubbarna Statler och Waldorf) väl visar sig, är det tillbaka till den gamla goda Mupparna-humorn.

De tre julspöken som besöker Scrooge under natten är fantasifullt utförda. Det första ”Tidigare Julars Ande”, är en liten flicka. Spök-barn är alltid läskiga, och jag minns att jag fann detta spöke väldigt obehagligt när jag var liten. Det andra spöket ”Nuvarande Julars Ande” är en härlig, stor och rödhårig tomte-figur. Det tredje spöket, ”Kommande Julars Ande”, skrämde skiten ur mig som barn.

Filmen innehåller ett gäng härliga och medryckande musikalnummer som sätter sig på hjärnan. Filmtidningen Empire skrev om filmen: ”Michael Caine singing to a bunch of puppets: it shouldn’t work, but somehow it does.” Och det är sant. Historien i sig är rörande. Men trots att filmen är full av muppar, så är den ändå gripande. Mycket av detta beror på Michael Caines porträtt. En sak som gör filmen så lyckad är att Michael Caine är totalt seriös i rollen som den girige Scrooge. Caine tar inte lättare på denna rollen än på någon annan roll. Han ger sitt allt, och gör ett fängslande porträtt. Vid Scrooges förändring mot slutet av filmen, då Caine stämmer upp i en gladlynt julsång, så är det svårt att sluta le.

Varje år kring jul kommer det ett antal julfilmer. Få av dem håller måttet. Det finns en del klassiker som levererar en riktig julstämning (däribland It’s a Wonderful Life), men de flesta missar målet. The Muppet Christmas Carol är en av mina favoriter i jul-genren. Det är en film som fungerar för både stora och små (på samma sätt som många Pixar-filmer). Och den ger mig sentimentala julkänslor, trots att jag skriver detta mitt i sommarn.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

The Forth Protocol är en av Michael Caines lite mer obskyra filmer. Den är från den tiden av hans karriär då han varvade stora framgångar med en rad magplask. Och filmen i sig hamnar någonstans i mitten. Den är inget mästerverk, men inte heller en kalkon. Det är en medelmåttig film, som inte står ut av någon särskild anledning. Den största dragningskraften med filmen är att den till vissa aspekter påminner om Caines Harry Palmer-filmer från 1960-talet. Caine spelar nämligen en figur som påminner om Palmer.

John Preston (Caine) jobbar åt den brittiska underrättelsetjänsten med att avslöja spioner i det egna landet. Hans jobb är fullt av byråkrati och chefer som är missnöjda med Prestons ovilja att smöra för dem. Preston ges snart uppgiften att övervaka Englands hamnar och flygplatser. Samtidigt skickas KGB-agenten  Petrovskij (Pierce Brosnan) till England med uppdraget att sätta ihop en atombomb, och detonera den nära en amerikansk militärbas. Preston är honom snart på spåret.

Filmen är baserad på en roman av spionmästaren Frederick Forsyth, som också skrivit The Day of the Jackal och The Odessa File. För regin står John Mackenzie, som också gjort Graham Greene-filmatiseringen The Honorary Consul med Caine i en av rollerna.

The Fourth Protocol har, liksom Palmer-filmerna, en ganska nedtonad och realistisk känsla. Vi får se ett mulet England och mycket av filmen har filmats på riktiga platser i och runtom London. Framför allt tycker jag att filmen fångar 80-talet på ett bra sätt. Eftersom den är så realistisk och utspelar sig i riktiga miljöer får man se mycket av hur det såg ut i 80-talets England; i villaförorten, på tunnelbanan, centrala London etc.

Historien är inget utöver det vanliga, men det är ett effektivt hantverk man får ta del av. Filmen är spännande, och har ett nästan perfekt tempo för spionthrillergenren. Varken för mycket action eller för tråkigt.

Skådespelarna gör generellt sett gott ifrån sig. Det är härligt att se Michael Caine i Harry Palmer-mode igen. Han är rolig, otrevlig och slug. Pierce Brosnan går mest runt och ser sammanbiten ut genom hela filmen. På grund av manuset fanns det kanske inte så mycket mer för honom att göra. Jag tycker ändå att han gör en godkänd insats och det är kul att se honom som skurk. Som Caines två chefer finner vi Ian Richardson (god) och Julian Glover (ond). Båda männen gör starka insatser, trots att Glover tenderar att spela över ibland.

Det enda som verkligen drar ner filmen är att de ryska KGB-cheferna pratar engelska. Dessutom med utpräglade amerikanska Texas-brytningar, vilket bara var förvirrande.

Det finns inte mycket mer att skriva om denna mellanfilm. Den kom i en mellanperiod av Caines karriär. Den tillhör inte hans bästa filmer, men inte heller hans sämsta. Han gör en bra insats, men når inte upp till samma höjder som i t.ex. Get Carter eller Hannah and Her Sisters. Typisk mellanfilm, med andra ord. Och den får betyg därefter.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

Som jag skrev i mitt första inlägg i denna serie, så är Michael Caines karriär intressant av flera orsaker. En av dem är hans 80-tal, då hans karriär var på stadig väg neråt. Caine verkade medverka i nästan allt han blev erbjuden, och under 80- och 90-talen var han med i ett stort antal riktigt dåliga filmer. Men då och då under denna period så medverkade han också i kritikerrosade filmer – såsom denna. Educating Rita fick tre Oscarnomineringar, bl.a. Michael Caine för bästa manliga huvudroll. Den vann 3 BAFTA i kategorierna Manlig huvudroll, Kvinnlig huvudroll och Bästa film. Detta är alltså en av de få filmer från Caines ”dåliga period” som tydligen inte alls är dålig.

Filmen är regisserad av Lewis Gilbert och baserad på en pjäs av Willy Russel, som även skrev manuset till filmen. Rita är en ung arbetarklasskvinna från Liverpool som, i jakt efter att hitta sig själv, beslutar sig för att läsa en litteraturkurs på universitetet. Caine spelar den misslyckade poeten och alkoholiserade litteraturprofessorn Frank som blir hennes lärare. Rita är frispåkig och är inte alls som de andra studenterna. Frank blir fascinerad av henne och mötet betyder en förändring för de båda. De vill båda slippa undan de monotona och instängda miljöer de kommer ifrån.

Filmen har, vad jag förstår, väldigt gott rykte. Det verkar vara en av Michael Caines personliga favoriter. Men enligt mig finns det en hel del problem. Inte nog med att storyn känns igen och numera är ganska kliché (Good Will Hunting, Dead Poets Society, Finding Forrester, Freedomwriters). Men filmen, som ändå har en socialrealistisk ton och ett starkt budskap, känns överlag ganska naiv och förenklande. Porträttet av arbetarklassen som antiintellektuella, simpla människor styrda av konservativa åsikter och stereotypa könsroller känns väldigt sunkigt och fördomsfullt. Ritas make är kanske det främsta exemplet: han vill ha ett barn, han tycker inte om att Rita utbildar sig och han bränner i en scen hennes böcker (han är med andra ord denna films Gaston från Disney’s Skönheten och Odjuret). Att Michael Williams är en förskräcklig skådespelare gör inte saken bättre. Julie Walters rollprestation har lovordats, men jag antar att det är en sådan prestation som man antingen älskar eller hatar. Jag gör det senare. Walters spelar över i ordets yttersta bemärkelse. Hennes försök att göra Rita impulsiv och originell, får henne bara att framstå som dum. Hennes sätt att föra sig på och hennes accent känns väldigt krystad och orealistisk. Walters hade tidigare spelat rollen på scen, och där fungerade hon förmodligen bättre.

Problemet ligger också i manuset. Tanken med filmen verkar vara att dessa två karaktärer, som på sätt och vis kommer från två olika världar, möts och upptäcker vad som verkligen är viktigt i livet. De hjälpter varandra att förändras och att bryta med det som håller dem nere. Rita vill bryta med den antiintellektuelaism som tydligen råder inom arbetarklassen, hon vill finna sig själv. Det Frank tydligen ska bryta med är sin destruktiva alkoholdränkta livsstil. Men vi får aldrig se resan. I Ritas fall så förändras hon uppenbarligen över en natt från halvdum hårfrisörska till intellektuell kulturälskare. I Franks fall ser vi ingen förändring alls. Det enda som ändras hos honom är att han får håret klippt under filmens fem sista minuter.

Ett annat problem jag har med manuset är alla sidohistorier; Franks tjej har en hemlig affär med hans kollega, Ritas man tycker inte om att hon läser, Ritas familj vill att hon ska skaffa barn, Ritas rumskompis försöker ta livet av sig osv osv. Orginalpjäsen hade, vad jag förstår, bara två karaktärer (Rita och Frank) och bara ett ställe den utspelade sig på (Franks kontor). Varför drog man in alla dess klichéartade, ointressanta karaktärer och sidohistorier? Varför inte bara göra en mer bokstavlig filmatisering av pjäsen? Jag tror, utan att ha sett pjäsen, att det skulle blivit bättre.

Finns det ingenting bra med filmen då? Filmen utspelar sig i England, men spelades till stor del in vid Trinity College i Dublin, Irland. Miljön har fångats väldigt bra och rent estetiskt är filmen härlig att se.

Och man kan väl lugnt säga att trots att jag är besviken på filmen i sig, så förtjänade verkligen Michael Caine sin Oscarsnominering. Han är oerhört bra! Han lyckas med att göra den tämligen endimensionella karaktären Frank till en fullt trovärdig människa. Han är rolig, tragisk, besvärlig och sympatisk om vartannat. Man känner verkligen sympati för honom och man bryr sig verkligen om honom. Det är inte ofta en såhär medioker film har en sådan fulländad rollprestation, och detta bevisar ytterliga för mig att Michael Caine är en läskigt begåvad aktör. Han räddar faktiskt filmen från att endast vara en sentimental röra. Det är tack vare Caine som filmen får en svag trea, istället för en tvåa.

Betyg 3 av 5

20120613-133208.jpg

Read Full Post »

Older Posts »