Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: Sherlock Holmes’

banner sherlock holmes

holmes1

Arthur Conan Doyles litterära skapelse – detektiven Sherlock Holmes – blev snabbt ett kultfenomen. I över 120 år har Conan Doyles berättelser, liksom omtolkningar av och parodier på dessa, trollbundit en stor publik. Holmes är den karaktär som tolkats av flest (över 70) skådespelare i mer än 200 filmer eller TV-program. Fansen var redan från början mycket hängivna och bildade sällskap som The Baker Street Irregulars där man förde kvasiakademiska diskurser kring Holmes och hans värld. En av dessa fans är Mattias Boström som författat den populärvetenskapliga Från Holmes till Sherlock . Här går han igenom karaktärens historia från Conan Doyles inspirationskälla Dr Jospeh Bell till den senaste versionen av superdetektiven i form av Benedict Cumberbatch. Den är fascinerande läsning och en riktig blandvändare för ett Holmes-fan som jag. Med det sagt är boken inte helt oproblematisk.

holmes5

Boken lyfter upp en hel del intressanta element ur det populärkulturella fenomenets historia. Den ger en intressant insyn i författar-, tidnings- och utgivningsvärlden kring förra sekelskiftet. Boström redogör för flera av de faktorer som bidrog till Sherlock Holmes initiala succé, såsom novellformatet, Sidney Pagets illustrationer samt historiernas simpla uppbyggnad och utformning. Boken redogör också för hur många av de saker vi förknippar med bilden av Holmes växte fram. Hur deerstalker-mössan, pipan, förstoringsglaset, överrocken och höknäsan kom att associeras med detektiven.

holmes2

Författaren har gjort ett gediget researcharbete och väver in en hel del intressant kuriosa. Inte minst är det kul att ta del av Conan Doyles bekantskapskrets, bestående av bl.a. Oscar Wilde, J.M. Barrie och George Bernard Shaw. Hans lärare vid läkarutbildningen i Edinburgh , Dr Bell, var också bekant med Robert Louis Stevenson och Florence Nightingale. Problemet är dock att dessa personer oftast presenteras av rent sensationalistiska skäl. Det handlar om namedroppping av den värsta sorten. Ofta presenteras dåtidens kändisar i förbigående för att frambringa en dramatisk ”visste-du-att-effekt”. Detta blir i längden lite löjligt och känns mest som när en besserwisser vill klämma in lite trivia i ett samtal. Den enda anledningen är för att framhäva sin egen allmänbildning.

Boken är utformad och skriven som en roman där författaren är den allvetande berättaren som beskriver sina karaktärers inre liv, deras tankar, humör, minspel mm. Detta är saker som historiker inte har någon tillgång till och där Boström tagit sig poetiska friheter. Boken förlorar därmed i trovärdighet även om den förvisso kanske vinner i underhållningsvärde. Men främst är det ett grepp som ligger boken i fatet. Personporträtten är mycket vinklade. En historiker ska aldrig döma de objekt han undersöker, utan bara presentera fakta. Som läget nu är vet man inte som läsare vilka faktapåståenden man ska tro på. Som en blivande lärare i historia och som en person som dessutom främst är van vid att läsa akademisk litteratur blir detta beklämmande för mig. Det blir svårt att vara källkritisk mot Boströms bok. Bara för att den är populärvetenskaplig betyder det inte att den måste vara såpass ”publikfriande” att den är utformad som en roman. Känslan jag får då jag läst ut den är att jag lärt mig en massa saker men samtidigt ingenting alls.

En annan brist är Boströms desperata försök att ge boken en svensk prägel, och knyta an figurens historia till Sverige. Sveriges betydelse för fenomenet Sherlock Holmes är ytterst liten och försöken att göra den större känns enbart krystade.

holmes4

Bokens första del är den mest intressanta, där Boström berättar om Conan Doyles liv och hur han kämpade med sin skapelse. Doyle var en oerhört produktiv författare och något av en workoholic. Men han var också en övertygad imperialist och senare i livet spiritist. Att han blev trött på Holmes är välkänt. Sedan blev han till freds med att överskuggas av sin skapelse. Efter hans död får vi följa hans efterlevande familjs kamp för att säkra alla rättigheter till figuren. Boström framställer Conan Doyles söner som giriga klåpare. Det är en tragisk historia om hur faderns litterära arv tycks innebära guld och gröna skogar men i realiteten resulterar i det motsatta. Tyvärr saknar jag någon vidare analys av alla de populärkulturella omtolkningarna av figuren Holmes. De olika filmatiseringarna berörs ganska kortfattat och fokus ligger på hur filmerna kom till och tog emot av publiken. Ingen analys görs av vad de specifika gestaltningarna av Holmes säger om sin samtid.

holmes3

Men med alla dessa brister i åtanke så sträckläste jag ändå boken. Den är, trots sina svaga punkter, oerhört intressant och faktiskt välskriven trots att den populärvetenskapliga tonen är lite för påtaglig. Det arbete som Boström lagt ner på efterforskningar verkar mycket imponerande. Som någon som är intresserad av Holmes är detta väldigt underhållande och intressant läsning. Men, som sagt, inte helt oproblematisk.

Annonser

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Sherlock

BBC:s nytolkning av Sherlock Holmes blev snabbt ett kultfenomen. Seriens popularitet är anmärkningsvärd, och det tydligaste beviset på att Arthur Conan Doyles skapelse är odödlig. Sherlock är inte bara en deckare för det nya millenniet vad gäller tiden den utspelar sig i. TV-serien har också fångat en hel generation av tittare och gjort Benedict Cumberbatch till en ikon. Sherlock Holmes är (i brist på ett bättre ord) hipp. Steve Moffat och Mark Gatiss har tagit den gamla dammiga detektiven, slängt pipan och deerstalkern i soptunnan och stöpt om honom. Han har blivit ännu en av de hjältemodiga nördar som är så populära inom film och TV just nu. Och den rollen passar honom som hand i handske.

Till en början var jag skeptisk inför konceptet. Men när jag började titta på serien fascinerades jag främst av på vilket underfundigt och genialt sätt manusförfattarna lyckades uppdatera och modernisera Conan Doyles historier. Efter ett tag så sögs jag in alltmer och förstod snart att Sherlock var ett fenomen i sig. Även om man som tittare inte alls har någon förkunskap om Sherlock Holmes, så är det ofrånkomligt att drabbas av den välgjorda serien. Och trots att det jag finner mest njutbart hos den klassiske Holmes – Londondimman och den viktorianska erans mystik – här lyser med sin frånvaro, så är Cumberbatch och Martin Freeman för tillfället lika ikoniska i sina roller som Rathbone och Bruce eller Brett och Hardwicke.

Hur ska man då recensera en hel TV-serie som består av nio 90-minuter långa avsnitt? Man gör en topplista så klart! Nedan listar jag helt enkelt samtliga avsnitt från det sämsta till det bästa.

9. The Hounds of Baskerville (Säsong 2. Avsnitt 2)
Detta är utan tvekan den mest kända och mest filmatiserade av Conan Doyles Holmes-berättelser. En mängd halvtaskiga filmer har gjorts på historien. T.o.m. filmatiseringen med Jeremy Brett misslyckades. Tyvärr går Gatiss/Moffat samma öde till mötes. Problemet i den litterära förlagan är den förbannade hunden. Hur gör man en historia med en stor helvetisk hund utan att det blir löjligt? Och hur gör man detta i en modern tappning? Denna series svar är hemliga militära experiment och en historia som är för mycket science fiction för min smak. Det hela blir för orealistiskt och lite löjligt.

8. The Sign of Three (3.2)
Detta är kanske det mest udda avsnittet i serien då det bryter väldigt mycket mot de konventioner publiken vant sig vid. Holmes uppgift är inte att lösa en kriminalgåta, utan att som best man hålla tal på Watsons bröllop. Genom detta tal får vi ta del av ett flertal fall som duon gått igenom. Dessutom stoppar Holmes ett mord under bröllopsfesten. Men fokus i detta avsnitt ligger helt på Holmes och Watsons relation. Och aldrig tidigare har Holmes antisociala beteende blivit tydligare. För min del blir det lite för mycket. Att Holmes skulle vara en ”fungerande sociopat” är lite för långt från originalet för min del. Ett väldigt komiskt avsnitt, som lider av en ofokuserad regi och ett taffligt berättande.

7. His Last Vow (3.3)
Avsnittets första halva är till det närmaste perfekt. Det känns som en klassisk Holmes-historia, med politiska intriger, en obehaglig skurk och en hel del humor. Författarna till Sherlock kan i bästa fall väva intressanta och smarta intriger, fulla av oväntade vändningar och häpnadsväckande scenarion. Det finns dock en tendens, som märks i detta avsnitt, att försöka överträffa sig själv i smarthet. Detta blir tydligt i andra halvan av detta avsnitt. Twisterna känns mest som effektsökande trick och efter ett tag slutar man ta dem på allvar. Det blir nästan parodiskt. Serien hade i sin tredje säsong fått en riktig kultstatus vilket verkar ha gått till upphovsmakarnas huvuden. Bortsett från detta är avsnittet väldigt snyggt gjort och mycket spännande. Lars Mikkelsen spelar Charles Augustus Magnussen (Milverton i Conan Doyles original), en utpressarnas Napoleon. Mikkelsen är utmärkt i rollen och lyfter verkligen detta avsnitt. Enligt mig är han den bästa skurken hittills i serien. Något som också lyfter detta avsnitt är ”drömsekvenserna” inne i Holmes ”mind palace” som är extremt suggestiva.

6. The Blind Banker (1.2)
Avsnittet börjar lovande nog med vad som verkar vara en typiskt deckarnöt för Holmes att knäcka. Hemliga tecken och koder, omöjliga mordfall och kinesisk organiserad brottslighet. Det hela bådar väldigt gott och spänningen är på topp genom hela avsnittet. Trots att skurken är en besvikelse och att avsnittet i sig kanske inte är det mest minnesvärda så är detta en välskriven historia, som går i Conan Doyles anda.

5. The Empty Hearse (3.1)
Sällan har förväntningarna på ett avsnitt varit så höga. Hur lyckades Holmes fejka sin död? var det alla fans undrade. Moffats och Gatiss lösning var kanske inte briljant, men ändå någorlunda tillfredställande. Dessutom ganska komisk på en meta-nivå. Inspirerade av spekulationerna bland fansen, presenterade de en mängd möjliga scenarion utan avslöja om något av dem var sant. Fokus ligger på Holmes återkomst och dess effekt på Watson, som lurats att tro att han var död. Veckans kriminalfall, en stundande terroristattack, hamnar i bakgrunden. Jag gillar dock att man som vanligt alluderar en hel del till den litterära förlagan. Bl.a. Sebastian Morans medverkan i handlingen. The Empty House är en av mina favoriter bland Conan Doyles noveller.

4. The Reichenbach Fall (2.3)
Den slutgiltiga konfrontationen med Moriarty hade varit så mycket bättre med en annan skådespelare i skurkrollen. Andrew Scott spelar över å det grövsta och är helt enkelt inte trovärdig. Moriarty ska vara kall och beräknande. Inte en psykotisk clown. Inte The Joker. I övrigt är detta en välskriven och mardrömslik paranoiathriller där Moriarty lyckas svärta ner Holmes rykte och få alla att tro att han egentligen är en bedragare som iscensatt de spektakulära fall han varit med att lösa. Den slutgiltiga cliffhangern har blivit en modern klassiker.sherlock3

3. The Great Game (1.3)
Det första mötet mellan Holmes och Moriarty var något av en besvikelse, eftersom jag inte alls tror på Scott som ”the Napoleon of crime”. Men bortsett från de sista minuternas antiklimax, så är detta ett väldigt bra avsnitt. Från bomben på Baker Street, till de mystiska tennisskorna och den sadistiske lek den okände masterminden leker med Holmes så är detta en nervkittlande och mycket skickligt skriven historia. Avsnittets uppbyggnad är väldigt effektivt och spännande. Och cliffhangern i slutet går inte heller av för hackor.

2. A Scandal in Belgravia (2.1)
Det tog ett tag för mig att acceptera att Irene Adler var en dominatrix. För mig har denna karaktär alltid osat klass. Dessutom tyckte jag att hennes relation med Holmes skildrades allt för melodramatiskt. I originalnovellen A Scandal in Bohemia, blir Holmes betagen av Adler, men på ett mycket mer subtilt (och förvisso tidstypiskt) sätt. Men avsnittet har en udda charm och snart sugs man in i den bombastiska historien. Lara Pulver är genial som femme fatalen Adler och man tror verkligen att hon kan få självaste Holmes att darra. Novellen följs ganska troget, men räcker bara som inledning på avsnittet. Det efterföljande historien involverar Mycroft Holmes, CIA, Moriarty och pakistanska terrorister. Det är snyggt gjort.

sherlock2

1. A study in Pink (1.1)
Det absolut första avsnittet är och förblir det bästa enligt mig. Deckargåtan här är kanske inte den mest spektakulära men därför också den som mest påminner om de klassiska Conan Doyle-historierna. Här finns inga spioner eller internationella kriser. Inga superskurkar eller hemliga militäranläggningar. Storyns upplägg påminner i månt och mycket om romanen A Study in Scarlett. Watsons första möte med Holmes är på pricken gestaltat, både vad gäller skådespelarna och regin. Watson slängs in i Holmes liv och de två blir snabbt vänner. Introduktionerna av de olika bi-karaktärerna görs också väldigt snyggt. Och Phil Davis är en utmärkt seriemördare.

Den första säsongen tycker jag är den starkaste, även om den andra säsongen också var mycket bra. Dock börjar en alarmerande trend av ”att vara för smart för sitt eget bästa” krypa in i manusen, vilket tyvärr påverkade den tredje säsongen negativt. Den senaste säsongen var helt klart en besvikelse och ett kvalitetsmässigt steg i fel riktning. Med det sagt håller den dock fortfarande en relativt hög kvalité.  Över lag är detta en mycket bra serie och den främsta anledningen till att Sherlock Holmes har fått en liten renässans de senaste åren. Gatiss och Moffat har lyckats med det svåra uppdraget att hedra Conan Doyles original och samtidigt vara nyskapande. För man måste vara nyskapande när det gäller Holmes. Karaktären är 120 år gammal och måste omtolkas för att fortsätta vara relevant. Publiken vill inte ha ännu en dammig, kostymig och gubbig version av The Hound of The Baskervilles. Man vill ha det Conan Doyle erbjöd sina läsare runt förra sekelskiftet – en skarpsinnig, något excentrisk och modern brottsbekämpare.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Härmed fortsätter jag mina kortrecensioner av avsnitt ur TV-serien med Jeremy Brett som Sherlock Holmes. Efter Holmes uppenbara död i det sista avsnittet av The Adventures of Sherlock Holmes, bytte serien namn till The Return of Sherlock Holmes. Den skulle senare byta namn igen. Men avsnitten nedan, utvalda utifrån Arthur Conan Doyles lista över sina favoritnoveller, kommer samtliga från säsongerna med titeln The Return of Sherlock Holmes. Två av Conan Doyles favoritnoveller – nr 7 (The Five Orange Pips) och nr 12 (The Reigate Squires) – filmatiserades aldrig och kan därför naturligtvis inte vara med på listan. Vilken serie/avsnitt det handlar om finner ni inom parentes, följt av ett betyg på skalan 1 till 5.

6. The Empty House (Return, 1.1) Betyg: 4 av 5


Detta var det första avsnittet med Edward Hardwicke i rollen som Dr Watson. Det är också här Sherlock Holmes återvänder efter sin uppenbara död i The Final Problem. Tre år har gått sedan dess. Hardwicke är en äldre, mer vemodig Watson, vilket passar den utveckling karaktären genomgått under Holmes frånvaro. Det är svårt att egentligen säga vem som är den bäste Watson av Burke och Hardwicke, men jag föredrar nog den senare då jag finner honom mer karismatisk och något ”djupare”. Med det sagt har jag alltid haft svårt för Watsons glädje över att återse Holmes. Holmes har trots allt fejkat sin egen död och grundlurat sin bäste vän som verkligen har sörjt honom. Men Watson visar ingen ilska alls över detta, vilket alltid har tett sig lite orealistisk hos mig. Detta är ett problem i novellen som ändå är en av de bättre av Conan Doyle. I övrigt är detta ett mycket spännande avsnitt, där de mest intressanta delarna utgörs av det vi får se av Watson på egen hand. Finalen, som utspelar sig i ett mörkt hus i väntan på en lönnmördare, är mycket suggestiv. Det slutgiltiga slagsmålet är, trots att det är bättre än det i The Final Problem, dock också väldigt ”teateraktigt”.

8. The Second Stain (Return, 1.4) 4/5
En av de starka sidorna hos Conan Doyles författarskap var den variation i typen av historier och kriminalgåtor Holmes upplevde. Det kunde röra sig om allt från mycket grymma våldsbrott till mer triviala mysterier. Conan Doyle skrev om allvarliga saker som mord, men också försvunna ädelstenar eller internationella kriser. Stilen på novellerna kunde lika gärna vara gotiska historier som spionthrillers. Denna berättelse är synnerligen välskriven och börjar mycket allvarligt då Holmes tillfrågas av självaste premiärministern att hitta ett viktigt dokument som stulits. Samtidigt mördas en känd brottsling som skulle kunna ha varit inblandad i brottet. Men allt utmynnar i en ganska mänsklig historia och själva upplösningen är rent av komisk.

I avsnittets styrka ligger klurigheten i dess mysterium och inte minst Holmes genialitet. När denna TV-serie var som bäst överförde den Conan Doyles finurliga gåtor på ett väldigt effektivt sätt. I detta avsnitt tycker jag också att Brett är väldigt bra på att förmedla hur engagerad Holmes blir i sina fall. Han är såpass inne i sitt tankearbete att han råkar tända eld på tidningen med den tändsticka han tänt pipan med. Och när en klantig poliskonstapel som visat brottsplatsen för en främmande kvinna bekräftar att det fotografi Holmes visar honom är på sagda kvinna, så ger Brett ifrån sig ett glatt tjut. Inte för att han löst fallet, utan snarare  för att han helt enkelt haft rätt! Och för att inte tala om hans glädjeskutt på slutet!

9. The Devil’s Foot (Return, 2.1) 2/5

devils foot
Om avsnittet ovan var bland de mer lättsamma är detta nog ett av de mörkaste i serien. Holmes är sårbar och hans narkotikabruk har en mer central roll i handlingen. Man har använt sig av den karga naturen vid den engelska kusten som ett slags spegelbild av Holmes inre liv. I avsnittet är han sjuklig och har sina inre demoner att tampas med. Men historian handlar inte bara om inre demoner. Conan Doyle var en känd apologet för spiritismen vilket dock sällan påverkade hans Holmes-historier. Men detta är en av få berättelser där det övernaturliga kan sägas ha en roll. Med det sagt så tillskrivs det övernaturliga aldrig någon egentlig legitimitet men karaktärernas övertro färgar narrativet och läsaren blir osäker på om Holmes i detta äventyr tagit steget in i en ny sfär och kanske för första gången möter det paranormala. Tyvärr finns novellens ursprungliga ambiguitet inte bevarad i avsnittet. Främst beror detta på den relativt taffliga regin som inte lyckas bygga upp någon gotisk stämning över huvud taget. Det hela är ganska tråkigt filmat då man misslyckas med att ta vara på det romantiska landskapets mystik. Färgskalan är genomgående grå och tråkig och avsnittet över lag blir tyvärr ganska outhärdligt. Detta är synd, då novellen har så mycket potential. Detta hade kunnat bli Jeremy Bretts svar på Basil Rathbones gotiska klassiker Faces Death eller House of Fear. Istället blir det ett misslyckande, där ett tråkigt bildspråk varvas med amatörmässiga ”drömsekvenser” och noll spänning byggs upp. Och vad är grejen med Bretts frisyr?!

10. The Priory School (Return, 1.6) 3/5

Den nioårige sonen till en rik godsherre kidnappas från sitt rum på internatskolan. Tyskläraren är också spårlöst försvunnen. Inget krav på lösensumma står att finna. Fadern (och tillika skolans beskyddare) verkar mer intresserad av att inte låta tidningarna få nys om historian, än av att hitta sin son. Det är skolans rektor som efter tre dagar kommer till Holmes. Mot faderns vilja.
Berättelsen är kanske inte något utöver det vanliga, men den är väldigt effektivt berättad. Fram tills storyns klimax känns historian ganska medelmåttig. Men, som så ofta med Conan Doyle, så är det i bakgrundshistorien – tidigare händelser som motiverar karaktärernas agerande – som det riktigt fascinerande ligger.
Detta blir till slut en berättelse om en broders avundsjuka och viljan att vinna sin faders gunst. Det handlar också om ett barns längtan efter sin moder och om en far som gör så gott han kan för sina barn, men vars handlingar ändå kostar barnen allt.

11. The Musgrave Ritual (Return, 1.3) 4/5
Detta avsnitt lyckas där The Devil’s Foot gick bet. En sjuklig Holmes åker till den engelska landsbygden för semester. Vistelsen utvecklas dock till en mystisk, gotisk historia som utspelar sig på Musgrave Manor. Herrgården ser ändamålsenligt kuslig ut och en ödesmättad atmosfären genomsyrar avsnittet. Ingredienserna – bestående av ett gammalt gods, galenskap, någon som blir levande begravd – känns som hämtad ur Edgar Allan Poe. Det något nihilistiska slutet känns också igen från honom. Men här finns också i klassiska Holmes-anda en kod att lösa. Koden består av den uråldriga Musgrave-ritualen – ett antal gamla verser nedklottrade på 1600-talet. Musgraves betjänt vill åt detta gamla dokument och Holmes listar ut att verserna är ett slags skattkarta. Problemlösningen och själva skattjakten – då Holmes, Watson och Musgrave följer kartans anvisningar över ägorna – är väldigt underhållande. Musiken bidrar mycket till spänningen och stämningen liksom den tighta regin och det skräckfilmsinspirerade bildspråket. Den ödesmättade gotisk stämning varar ända fram till avsnittets sista sekunder.

De två första serierna med Brett som Holmes, The Adventures och The Return of Sherlock Holmes, är de bästa. Kanske är det ingen slump att samtliga av Conan Doyles favoritnoveller filmades under dessa tidiga år. Senare skulle ytterligare två säsonger spelas in, med titlarna The Case-Book respektive The Memoirs of Sherlock Holmes. Dessa tog sig större friheter med Conan Doyles historier. Vissa avsnitt var i långfilmsformat, något som aldrig riktigt fungerande. Inte ens när man under Return-tiden filmat fullängdsromanerna The Hound of The Baskervilles och The Sign of Four hade resultatet blivit särskilt bra. Kvalitén sjönk, liksom den manodepressive Jeremy Bretts hälsa. Under de senare åren av serien behövde han ha tillgång till en syrgasmask vid inspelningarna. Han hade kraftiga humörsvängningar, rökte kopiöst och led av hjärtproblem. Serien lades ner 1994 och Jeremy Brett dog inte långt därefter den 12 september 1995.

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Det bästa med Granadas TV-serie är att den når målet. När Jeremy Brett tillfrågades om varför det behövdes ännu en version av Sherlock Holmes svarade han att Arthur Conan Doyles detektiv aldrig tidigare filmatiserats. Och det ligger något i detta. Holmes har figurerat i ett stort antal filmer och TV-serier, men mycket sällan har Conan Doyles historier filmatiserats på ett någorlunda troget sätt. Det var detta Granada skulle råda bot på. Målet var att göra trogna filmatiseringar av novellerna. Och resultatet var lyckat. Conan Doyles historier kommer verkligen till liv som aldrig förr.

Brett är också den skådespelare som lyckats bäst med att fånga den litterära Sherlock Holmes. Alla hans manér och excentriciteter, samt hans logiska resonerande och genialitet fångas på pricken. Ibland kan han framstå som något teatralisk och ibland spelar han över. Detta gör att jag föredrar Basil Rathbones variant. Att plötsligt hoppa över möbler eller brista ut i gapskratt kommer förvisso ur novellerna, men det blir lätt för mycket av denna varan. Med det sagt är Brett ändå mycket bra och som sagt den skådespelare som kommit närmast originalet.

Över lag håller serien en hög standard, men ibland blir resultatet inte helt lyckat. Framför allt kan tempot bli aningen segt, inte minst under seriens senare år, då en sjuk och överviktig Brett inte längre övertygade lika mycket i rollen. Men oftast så är det väldigt underhållande tolkningar. Serien är extremt välgjord. Dess scenografi och kostymer ser verkligen ut att vara som hämtade från 1890-talet. Och Holmes lägenhet, samt exteriörerna på Baker Street, är på pricken så som de ska vara.  Och TV-formatet, med entimmesavsnitt, passar Conan Doyles noveller mycket bra.

Serien består av totalt 41 avsnitt, varav fem stycken snarare var längre TV-filmer. De första två säsongerna hade titeln The Adevntures of Sherlock Holmes. Denna serie följdes av The Return of…, The Case-Book of… och The Memoirs of Sherlock Holmes. Jag kan i detta inlägg inte gå igenom samtliga avsnitt. Jag behöver därför avgränsa mig. Samtidigt måste jag grunda mitt urval på något. Det var ett tag sedan jag såg igenom hela serien, och jag minns inte riktigt vilka avsnitt jag tycke var bra eller dåliga. Men eftersom TV-serien strävade efter att vara trogen Conan Doyle, så tycker jag det är passande att grunda mitt urval hos honom. Han gjorde en lista med sina 12 favoritnoveller om Holmes. Och eftersom två av titlarna på denna lista aldrig filmatiserades så blir det 10 avsnitt jag nedan gör små kortrecensioner på. Tursamt nog så resulterar detta urval också i 5 avsnitt med David Burke som Watson, och 5 avsnitt med Edward Hardwicke i rollen. Vilken serie/avsnitt det handlar om finner ni inom parentes, följt av ett betyg på skalan 1 till 5.

1. The Speckled Band ( Adventures, 1.6) Betyg 2 av 5

Detta var Conan Doyles favoritnovell, men jag tycker att filmatiseringen av den i form av detta avsnittet är en ganska medelmåttig historia som inte bjuder på något särskilt minnesvärt. Alla klassiska Holmes-ingredienser finns här. Eftersom majoriteten av avsnittet utspelar sig på landet så kan Holmes gå runt i den klassiska deerstalker-hatten. Förstoringglaset har han också i högsta hugg. Mysteriet är en klassiskt ”låsta rummet”-historia, men slutet är alltför förutsägbart. Det finns bara en misstänkt person och det visar sig också vara denne som är mördaren. Den grymme svärfadern Dr Grimesby Roylott spelas av Jeremy Kemp, som tar i å det grövsta. Med det sagt är det en underhållande porträttering. Varför han vill mörda sina två styvdöttrar bli aldrig riktigt klarlagt och inte heller varför han låter zigenare bo på sina ägor. Avsnittet känns halvfärdigt, vilket inte hjälps av det tämligen sega tempot.
2. The Red-headed League ( Adventures, 2.5) 4/5

Detta är en av Conan Doyles bästa historier och eftersom avsnittet följer originalet så nära blir det också ett av de bästa avsnitten. Holmes får ta del av en uppenbart absurd situation, ett mysterium som inte verkar ha någon logisk förklaring. Men bakom denna gåta döljer sig en plan att stjäla guld från en bank, en plan Holmes naturligtvis avslöjar. Det metodiska uppklarandet av mysteriet är den stora behållningen med detta avsnitt, som förstärks av de färgstarka skådespelarna. Roger Hammond spelar Mr Wilson, den rödhårige pantbaksföreståndaren som kommer till Holmes för hjälp. Han är en väldigt underhållande karaktär. Tim McInnerny spelar hans lömske assisten som är den som utför kuppen mot banken. Manusförfattarna har på ett väldigt effektivt sätt vävt in karaktären Moriarty i storyn, som hjärnan bakom planen. Detta är faktiskt en förbättring jämfört med originalet. Moriarty är en klassisk karaktär, men uppstod liksom ur intet i Conan Doyles novell The Final Problem. För författaren var han bara ett medel för att ta död på Holmes och han hann aldrig bygga upp honom som en hotfull närvaro i tidigare äventyr. Detta gör dock TV-serien på ett mycket tillfredsställande sätt. Eric  Porter är också mycket bra i rollen som den ondskefulla och kallsinnigt geniale professorn. Moriarty har aldrig riktigt gjorts särskilt tillfredsställande på film eller TV, men Porter är den bästa gestaltningen av honom hittills.

3. The Dancing Men (Adventures, 1.2) 4/5

Denna deckargåta är också en klassiker. De centrala elementen är kodknäckning och en oväntad vändning i mitten. De bästa Holmes-historierna är oförutsägbara och det är detta avsnitt. Återigen håller man sig nära originalet. Avsnittet har flera gemensamma nämnare med The Speckled Band (såsom godset på landet och ett mysterium som grundas på en ung kvinnas rädsla), men här finns en mer intressant intrig och bättre persongalleri. En mystisk kod, en oförklarlig kedja händelser, ett herrgårdsmysterium, två pistolskott som visar sig vara tre. Det är kul att vi vistas lite mer hemma hos Holmes och Watson på Baker Street. Liksom i A Scandal in Bohemia handlar det om en tragisk kärlekshistoria, om en kvinna som försöker fly från sitt förflutna och det hela är faktiskt ganska rörande. Inte minst bidrar den vackra, känsloladdade musiken till detta. Men inte minst beror det också på det faktum att man ofta i dessa avsnitt använde Conan Doyles ursprungliga repliker och författaren hade faktiskt ett väldigt vackert språk, något som ofta glöms bort. Hans repliker har en lyrisk ådra och hans sätt att beskriva kärlek och skönhet är väldigt vackert. Speciellt då dessa beskrivningar kommer från den känslokalle och sexuellt hämmade Holmes.

4. The Final Problem (Adventures, 2.6) 4/5


Detta var egentligen tänkt att bli Conan Doyles sista novell om Holmes och hans död var tänkt att vara helt slutgiltig. Detta var den första och sista gången läsaren mötte Moriarty. I serien har denne karaktär och hans ondskefulla inflytande byggts upp bit för bit i flera avsnitt. Detta gör att den slutgiltiga konfrontationen mellan de båda fienderna väger så mycket tyngre.  Det är en spännande historia i vilken Holmes är det jagade villebrådet och den som måste fly undan skurken. Avsnittet har ett högt tempo och en ödesmättad ton. Manuset tar sig vissa friheter med originalet. Att Watson och Holmes fortfarande bor ihop på Baker Street avviker exempelvis från novellen. Avsnittet spelades in på plats i Schweiz och det innehåller väldigt vackra miljöer. Äventyret har något av en roadmovie över sig eftersom våra hjältar alltid är på resande fot med Moriarty hack i häl. Jag gillar att Moriarty vet var Holmes bor och att han bara kan komma på besök för att be honom hålla sig borta från hans affärer. Det känns väldigt gentlemannamässigt, väldigt brittiskt och ”fair play”. Att detta är två jämbördiga genier som utmanar varandra gestaltas på ett snyggt sätt i denna scen. De behöver knappt ens tala med varandra eftersom de redan vet vad den andre kommer säga. Ska man säga något negativt så skulle det vara att finalen, slagsmålet mellan Holmes och Moriarty, är något av en besvikelse. Actionscenerna i TV-serien liknade alltid teaterslagsmål och var varken spännande eller realistiska. Bortsett från detta är The Final Problem ett klassiskt avsnitt.

5. A Scandal in Bohemia (Adventures, 1.1) 3/5

Detta det första avsnittet i TV-serien var en fin inledning. Man började med den första novellen som publicerades och som ofta anses vara en av de bästa. Brett är i högform som Holmes och David Burke är en hemskt sympatisk Dr Watson. Han är trovärdig men kan också vara komisk. Inte klumpig som Nigel Bruce, men när han nöjt och girigt gnuggar händerna över den stora summa pengar den böhmiske kungen gett Holmes i arvode kan man inte annat än skratta. Burkes kemi med Brett är också ypperlig. Irene Adler spelas av Gayle Hunnicutt som fungerar väldigt väl i rollen trots att hon får för lite att göra. Avsnittet bygger dock upp storyn på ett sådant sätt att man verkligen tror på att hon blir ”The Woman” för Holmes. Det är en väldigt gripande historia om en känslig kvinna som inte låter sig utnyttjas av maktens män. Hon följer sitt hjärta och att hon dessutom överlistar självaste Sherlock Holmes gör att hon vinner publikens beundran, precis som hon vinner Holmes’. Detta var en stark inledning, som lovade mycket inför vad som komma skulle.

Resterande fem avsnitt, alla med Edward Hardwicke i rollen som Watson, recenserar jag i nästa inlägg på bloggen.

 

Read Full Post »

banner sherlock holmes

murder1

Sherlock Holmes mötte Jack The Ripper för andra gången på vita duken i denna thriller från 1979. Murder by decree är en väldigt speciell film av flera anledningar. Att göra en mashup där Holmes möter historiens mest mytomspunna seriemördare var ingen originell idé, utan hade som sagt skett tidigare. 1965 kom den Hammer Horror-inspirerade A Study in Terror, som dock var ganska medioker. Den lade, utöver Holmes och Watsons uppsluppna relation, betoningen på splatter och sex. Resultatet var väldigt ojämnt och det kändes lite olustigt att sådana mörka verkliga händelser behandlades på ett såpass glättigt sätt. Stämningen i Muder By Decree är mycket mer passande. Det är förmodligen en av de mörkaste Sherlock Holmes-filmerna någonsin. Befolkningen i Whitechapell och de prostituerade ser – till skillnad från 1965 års version – passande nog tämligen miserabla ut. Miljöerna är mörka, obehagliga och mycket mer realistiska. Hela filmen genomsyras av en suggestiv stämning som blir som mest påtaglig i de sekvenser där vi får följa Jack the Ripper på dennes jakt. Bl.a. använder man s.k. fisheye-linser i kameran vilket förstärker det surrealistiska och mardrömsaktiga.

murder2

Christopher Plummer gör en annorlunda Holmes. Han är mycket mer sansad och inte alls lika teatralisk som andra tolkningar jag sett. Han är introvert, eftertänksam och ibland nästan tankspridd. Borta är Basil Rathbones sylvassa repliker, istället resonerar Holmes lugnt och eftertänksamt. Borta är Jeremy Bretts excentriteter och Benedict Cumberbatchs asociala besserwisser. Plummer känns mycket mer mänsklig. Aldrig har jag sett en lika empatisk och medlidande detektiv. Vi har här en mer normal Holmes, vilket är ovanligt. Och till en början gillar jag det. Plummer ligger kanske inte så nära den litterära förlagan, men huvudsaken för mig är att det känns fräscht och något nyskapande. Men efter ett tag inser jag att Plummer är för lite som Holmes ska vara. Man känner inte riktigt igen honom. Denna karaktär känns mer som vilken generisk deckare som helst som bara råkar heta Sherlock Holmes. Det som till en början känns som en fräsch fläkt av känslosamhet resulterar efter två timmar i en bottenlös sentimentalitet.

I rollen som Dr Watson har vi den utmärkte James Mason. Han framstår inte som en idiot a la Nigel Bruce, trots att han ibland är lite komiskt tafatt. Hans och Holmes relation liknar ibland ett gammalt gift par. Det är uppenbart att Watson kan bli trött på sin vän och kombinerad med lite åldersriktig gubbtjurighet så blir Masons porträtt mycket realistisk. Vänskapen och relationen känns äkta. Detta är två män som känt varandra och bott tillsammans länge. De kan visa tillgivenhet men också bli irriterade på varandra. Det tillför något nytt till ett av historiens mest välkända radarpar.

De mer realistiska rollporträtten rimmar också bättre med det faktum att man här tar upp verkliga och bestialiska mord. Filmen har en allvarlig ton och om man hade hängivit sig åt excentriciteter eller teatraliska framställningar hade det förmodligen lämnat en bitter eftersmak, vilket det gjorde i A Study in Terror.

murder3

Filmens handling baseras på Stephen Knights konspirationsteori om mordfallen som publicerats några år tidigare i hans bästsäljare Jack The Ripper: The Final Solution. Konspirationer var vanligt på film under 1970-talet, bl.a. på grund av Watergate-skandalen. Knights teori går ut på att morden utfördes av någon med en nära relation till kungafamiljen eftersom prinsen Albert Victor skulle ha fått ett barn med en prostituerad och att morden var del i en mörkläggning. Man kopplar också samman The Ripper med Frimurarordern. Bilden av mördaren är den klassiska –  en man med hög hatt och slängkappa, ståendes under en gatlykta på en dimmig Londongata med en blodig kniv i handen. Bröderna Hughes film From Hell med Johnny Depp i huvudrollen som historiske polisen Abberline baserades också på Knights teorier. Faktum är att de båda filmerna påminner extremt mycket om varandra i såväl handling, detaljer som bildspråk. From Hell är i allt väsentligt en nyinspelning av Murder ByDecree. Den enda skillnaden är egentligen namnet på huvudpersonen. Knights konspirationsteori har gång efter annan avfärdats av samtliga seriösa historiker och experter som kan nåt om fallet. Men den är ändå fascinerande som underlag för en snygg thriller.  Blir man irriterad över att filmen handskas fritt med historiska fakta, då ska man inte se den. Då tycker jag faktiskt inte man ska se på film över huvud taget. Då kan man istället läsa en dokumentär bok på ämnet, som Glenn Lauritz Anderssons utmärka Jack Uppskäraren – Kriminalfall och legend. Faktum är att Andersson i sin bok nämner Murder By Decree som en av de främsta filmerna om Jack The Ripper. Detta visar på hur flytande gränsen mellan fakta och fiktion har blivit kring den mystiske mördaren. Och som filmatiserande av legenden om Jack the Ripper är Murder By Decree ett utmärkt bidrag. Som Sherlock Holmes-film är den inte alls lika framgångsrik. Främst på grund av att Plummers Holmes inte alls känns som Holmes.

murder4

Bland annat stör det mig att Holmes har så lätt att tro på mediet Robert Lees. Donald Sutherland är mycket bra i rollen och förvisso trodde Arthur Conan Doyle på såväl medium som älvor, men hans skapelse Holmes kan inte tolkas som något annat än en strikt rationalist. Att dessutom föra in övernaturliga element i en historia baserad på verkliga händelser känns bara udda. Hade detta varit ”Sherlock Holmes vs. Dracula”  hade det väl varit okej. Men varken Holmes eller Ripper-genren bör innehålla nåt övernaturligt.

Skulle jag bedöma filmen utifrån dess estetiska kvalitéer skulle den få högsta betyg. Sällan har det viktorianska London varit så dimmigt och stämningsfullt! Skulle jag se på skådespelarprestationerna – likaså! Samtliga aktörer övertygar. Inte minst de två huvudrollsinnehavarna. Skulle jag bedöma filmen som endast en Jack The Ripper-film skulle den också få ett högt betyg. Men som Sherlock Holmes-film kan jag inte lovprisa den. Filmen har två premisser, två löften. Den ska innehålla dels The Ripper och dels Holmes. Den levererar bara en av dessa. Och när en film misslyckas med att leva upp till det den utlovat sin publik, då blir publiken besviken.

murder5

Filmen är spännande, ibland gastkramande. Den är snyggt gjort och har ett intelligent manus. Jag hade gärna gett den ett högt betyg, men kan inte göra det då jag känner mig en aning lurad på Holmes-konfekten.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

terror1Sherlock Holmes har, i princip sedan begynnelsen, ofta omtolkats eller periodiserats. Ofta har han varit föremål för s.k. crossovers eller mash-ups. I dessa böcker och filmer möter han andra litterära eller historiska figurer. Dessa äventyr har ibland varit präglade av komik, men ofta har det varit seriösa försök att göra spännande historier. Sherlock Holmes figurerade i skuggorna i Kim Newmans Anno Dracula. Han mötte utomjordingar i H.G. Wells-uppföljaren Sherlock Holmes’s War of the Worlds. Han analyserades av Sigmund FreudThe Seven-Per-Cent Solution. Och i A Study in Terror möter han Jack The Ripper.

Idén med att låta Sherlock Holmes slåss mot Jack The Ripper är ganska självklar med tanke på att de två figurerna var verksamma i samma stad vid samma tidsperiod. Att den ena faktiskt var en riktig mördare tycks inte vara ett problem. Historien om The Ripper har dramatiserats så många gånger att det tagit udden ur dessa över 120 år gamla brott och gjort mördaren till en minst lika mytisk gestalt som den fiktive detektiven. Att de två möts är alls ingen unik idé. Det skulle ske flera gånger, bl.a. i boken The Last Sherlock Holmes Story och i filmen Murder By Decree. Senast 2009 kom ytterligare en bok på samma tema – Dust and Shadow.

terror2

A Study in Terror verkar dock ha varit den första filmen där de två legenderna möttes. Filmen var en lågbudgethistoria producerad i England i samarbete med Arthur Conan Doyles efterlevande. Före regin stod James Hill, en ganska okänd regissör som mest gjort TV-serier. Handlingen förhåller sig mycket löst till de historiska fakta, vilket förvisso kan te sig ganska självklart eftersom man inkorporerat Holmes i historien.

Det blir ganska snart uppenbart att filmen främst är ett försök att rida på den våg av gotiska  skräckfilmer som bolagen Hammer och American International Pictures var ledande inom. Betoningen ligger här, liksom i de filmerna, på blodigt våld och sexiga kvinnor. Filmens färgstarka röda blod är tidstypiskt. Detsamma gäller de snygga kvinnornas dekolletage. Alla offren i denna film är löjligt snygga. Jag har svårt att tänka mig att prostituerade i de fattigaste delarna av London år 1888 kunde se så fräscha och bra ut. Men det är bara att acceptera. Det är liksom en del av hur genren såg ut på 60-talet, filmad i stark Technicolour och  med ganska campigt skådespeleri. Inte minst vittnar filmens poster om detta, som av någon udda anledning kopplar samman filmen med den samtida TV-serien om Batman (POW! BIFF! BANG! i äkta serietidningsstil och utnämnandet av Holmes som ”the orignal caped crusader!” ).

I huvudrollen som Sherlock Holmes ser vi en ung John Neville. Denne är för mig mest känd som den mystiske Well-Manicured Man i The X-Files. Han fungerar helt OK i rollen. Hans utseende är perfekt med de höga kindbenen och den markerade näsan. Hans gestaltning påminner kanske främst om Basil Rathbone, trots att han saknar dennes intensitet och rappa repliker. Som Dr Watson ser vi Donald Houston, ett slags fattig mans Nigel Bruce. Denne framstår inte som en lika stor fåne som Bruces’ Watson, men tyvärr har han inte heller en lika varm karisma. Hans Watson är ganska tråkig och ibland spelar Houston över. Det gör också Robert Morley, men på ett positivt sätt i rollen som detektivens bror Mycroft. Det är också kul att se en mycket ung Judi Dench i en biroll som en frivilligarbetare i ett soppköp.

terror3

Det filmen lyckas best med är de atmosfäriska scenerna. När kameran smyger efter en ensam kvinna genom de kullerstensbelagda gränderna, där dimman och nattens mörkret skymmer sikten. Det gotiska bildspråket är i dessa scener mycket stämningsfullt. Filmen är faktiskt över lag ganska snygg vad gäller kulisser och kostymer. Att budgeten skulle vara liten märks för det mesta inte. Och visst är den underhållande. Regin är en aning ofokuserad och handlingen är inte den lättaste att hänga med i.Valet att fokusera på en adlig familj drabbad av intriger och galenskap känns ganska omotiverat. Hade man hållit sig närmare det historiska fallet, och inte hittat på en massa bi-handlingar, tror jag resultatet hade blivit bättre. Den ibland något glättiga och ”jolly good time, old fellow”-tonen rimmar också ganska dåligt med de förfärliga brotten.

Över lag så är detta en godkänd bagatell, men ingen av de riktigt klassiska Sherlock Holmes-filmerna. Den fungerar som underhållande kuriosa.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Hammer Film Productions började i slutet av 1950-talet göra filmatiseringar av gotisk skräcklitteratur. Kronjuvelerna i produktionskatalogen var Curse of Frankenstein, Horror of Dracula och The Mummy – alla regisserade av Terence Fisher. Bolaget gjorde också en nyinspelning av Arthur Conan Doyles The Hound of The Baskervilles. Boken passade väldigt väl in i den genre som filmbolaget nischat in sig på. Den utspelade sig under den viktorianska tiden, innehöll ett ödsligt gods, ond bråd död och ett (slags) monster. Hammer hade också en självklar huvudrollsinnehavare under kontrakt; Dr Frankestein/Dr Van Helsing i egen hög person – Peter Cushing. Denne var dessutom en äkta sherlockian.

Vad skulle man då göra med sin andra stjärna? Christopher Lee kunde inte vara Dr Watson, men fick istället spela den s.k. ”romantic lead” Sir Henry Baskerville. Mannen som hemsöks av den gamla legenden om helveteshunden. Det är ganska kul att se Lee i något annat än en skurkroll. Här är han mycket karismatisk.

Peter Cushing känns självklar i huvudrollen. Han är lika kvick i sina repliker som Basil Rathbone och har en liknande karisma. Samtidigt betonar han Holmes bohemiska stil utan att spela över (vilket Jeremy Brett tenderade att göra). Den enda minuspoängen är att han inte är särskilt lång, vilket förminskar hans pondus en del. Speciellt i de scener då hans står bredvid Christopher Lee.

I rollen som Watson ser vi André Morell. Denne gör Watson till en kompetent och intelligent man, till skillnad från Nigel Bruces karaktär i Rathbone-filmerna. Men tyvärr saknar han den karisma som Bruce och andra Watsons har uppvisat och blir därmed en av de mindre minnesvärda.

Filmens bildspråk och utseende påminner mycket om det Terence Fisher givit publiken i sin tidigare skräckfilmer. Det hela inleds med en välgjord prolog som utspelar sig på 1700-talet. Redan från början märks det att detta är en Hammer-produktion; filmmusiken är av typisk skräckfilmstyp, liksom det expressionistiska bildspråket. Det är en fröjd för ögat och filmens estetik kan helt klart mäta sig med versionen från 1939. Att allt här visas i Technicolor bidrar till en extra dimension. Detta var faktiskt den första Sherlock Holmes-filmen som spelades in i färg.

Fishers regi är på samma nivå som i hans bästa Dracula- eller Frankenstein-filmer. Han hade ett finstämt sätt att filma på. Mycket av hans filmers kvalitéer kommer ur den stämning han lyckas frambringa som är poetisk och nästan meditativ. Detta bröt han av med chockartade skräckscener, med färgglatt blod eller hemska monster. Mystiken och vidskepelsen var hans signum, liksom betoningen på sex och religion.

Filmen tar legenden om helveteshunden på allvar och Fischer behandlar den på samma sätt som han behandlade övernaturliga fenomen i sina andra filmer. Vi får inte se hunden förrän på slutet och förklaringen är naturligtvis inte övernaturlig. Men fram tills att Holmes ger oss en naturlig förklaring till händelserna så är filmen i allt väsentligt en klassisk spökhistoria. Detta är i enlighet med Conan Doyles original.

Manuset tar sig en hel del friheter med originalet. Den lägger till en hel del scener, mest actionbetonade sådana, för att öka tempot. Och jag ser inget större fel i det. Boken har trots allt filmatiserats ett stort antal gånger vilket gör att ännu en bokstavstrogen tolkning skulle vara högst ointressant. Andra filmversioner har också försökt med att brodera ut storyn, men det har aldrig gjorts lika effektivt som här. Att denna film är så framgångsrik beror mycket på den ödesmättade stämningen som genomsyrar och driver historien. Förmodligen är detta den bästa filmversionen av romanen och en av de bästa Sherlock Holmes-filmerna någonsin.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »