Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: Sofia Coppola’

En intressant intervju med Sofia Coppola, gjord i samband med releasen av Somewhere. Så den handlar främst om den filmen, men också lite mer om hennes filmskapande generellt. Lite om den kreativa processen, hur hon arbetar osv. Inget sensationellt, men ändå intressant. Detta får bli avslutningen på mitt Tema: Sofia Coppola.

Jag ser fram emot hennes nästa film, The Bling Ring, som ska ha premiär 2013. En grupp udda tonåringar, besatta av att bryta sig in hos kändisar, känns som en story gjord för Coppola. Kolla in detta klipp om ni vill veta mer om det verkliga fallet. Jag tycker det verkar lovande, trots träbocken Emma Watson i huvudrollen. Filmen har redan lyckats bli lite kontroversiell, på grund av att både polismannen som hade hand om utredningen, samt en av de skyldiga, båda arbetar på filmen som ”technical consultants”, något som kritiserats av domaren i brottsmålet. Jaja, en intressant film verkar det bli i alla fall.

Nedan kommer ytterligare ett YouTube-klipp. En sjukt snygg hyllning till Coppolas filmskapande.

Read Full Post »

Efter utflykten till 1700-talet återvänder Sofia Coppola i sin fjärde film till nutiden och bekant territorium. En man och en mycket yngre kvinna utvecklar en relation på ett hotell. Likheterna med Lost In Translation är slående. Mannen och kvinnan i denna film är far och dotter. Fadern är skådespelaren Johnny Marco (Stephen Dorff) och dottern är 11-åriga Cleo (Elle Fanning). Johnny verkar genomgå någon form av existentiell kris. Inget han gör ger honom tillfredsställelse och han går genom livet permanent uttråkad. Han söker dränka sin leda med alkohol och kvinnor. Plötsligt får han dock uppgiften att ta hand om sin 11-åriga dotter. Hon får följa med honom när han jobbar och deras relation utvecklas och snart verkar det som att Johnny hittat det han letat efter.

Berättelsen är kanske inte särskilt originell; Den uttråkade rike personen som söker efter tillfredsställelse. Frälsningen som kommer i form av ett barn. Det är saker vi sett förut. Men Sofia Coppolas hantverk är säkert. Filmen har ett väldigt behagligt tempo. Det händer inte så mycket. Coppola använder sig av långa tagningar utan särskilt mycket dialog. Det är något som för tankarna till Sergio Leone. Filmen känns väldigt monoton, och jag tror att det är meningen. Johnny liv är väldigt enformigt och detta är Coppolas sätt att förmedla det på.

Filmen har av elaka kritiker kallats ”Nowhere”, eftersom “that is where the movie is going…” Men jag håller inte med. Visst, storyn är ganska enkel. Genom relationen med dottern inser Johnny vad som är värdefullt i livet, han förändras och beslutar sig för att bryta med sitt destruktiva liv. Men sättet det förmedlas på är väldigt poetiskt. Johnny går genom i stort sett hela filmen med uttråkad min – förutom då han är med sin dotter. Då ler han och verkar åtminstone något gladare än vanligt. Men det är först emot slutet, då han lämnat sin dotter på ett sommarläger, då han bryter ihop och verkligen visar sina känslor. ”I am nothing. Not even a person”, säger han i scenen som innebär en vändning. Jag kommer att tänka på en liknande scen i en helt annan film. I Get Carter går titelpersonen (Michael Cain) runt och ser sammanbiten och förbannad ut hela tiden. Men i en scen, då han inser att hans brorsdotter blivit sexuellt utnyttjad, bryter han ihop och gråter. Det är då vi känner sympati för honom. I fallet med Johnny i Somewhere har hans gråt-scen en liknande funktion. Det är här vi inser att vändningen kommer. Och liksom i Get Carter så görs det på ett väldigt subtilt sätt. Det är inga stora känslor. Inga orkestrar som spelar i bakgrunden. Det är ett dunkelt hotellrum, en telefon och en man som gråter.

Sofia Coppola är en mäster på subtilitet, vilket kanske får en del att avfärda hennes filmer som tråkiga. Men jag tycker att de ligger och balanserar perfekt på gränsen mellan artistiska och kommersiella. Hon har också en förmåga att blanda in humor i dramat. Detta fungerade bättre i Lost in Translation, bl.a. mycket på grund av Bill Murray. Men här blir det också väldigt tragikomiskt när Johnny ligger och tittar på två strippor som utför en show åt honom på hans hotellrum. Kameran dröjer så länge på dem att det blir absurt att bevittna deras rutinartade och uttråkade rutin. Johnny är så uttråkad att han somnar.

Coppolas filmer handlar ofta om privilegierade kvinnors självbild och utveckling. Därmed känns hennes filmer väldigt personliga. Somewhere har liknande motiv, men här ligger fokuset på den manliga karaktären. Det är Johnnys isolering och depression, trots sin framgångsrika karriär som är storyns ryggrad. Men det finns också ett kvinnligt perspektiv i dottern Cleo. Relationen mellan Cleo och Johnny, ska enligt regissören delvis vara inspirerad av hennes egna relation med sin far – regissören Francis Ford Coppola. Det är en vacker och intressant relation de har. Dottern ser både upp till och dömer sin far. De båda spelas utmärkt av Stephen Dorff och Elle Fanning.

Somewhere känns som en systerfilm till Lost In Translation. Många teman återkommer. Men tyvärr saknar den det där lilla extra. Kanske beror det på alla trådar som inte följs upp. Kanske är det att historien inte känns lika originell. Kanske är det huvudrollsinnehavarna som inte är lika karismatiska som Scarlett Johansson och Bill Murray. Jag vet inte. Somewhere är en bra film. Men den lever inte riktigt upp till sina föregångare.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Jag gillade verkligen, som alla andra, Sofia Coppolas Lost In Translation (2003). Det var ett vackert, nästan meditativt porträtt av två ensamma människor och den unika relation som uppstod mellan dem. Det stilrena fotot, den drömska atmosfären och den sparsmakade musiken bidrog till en förkrossande helhet.

Jag var därmed väldigt sugen på mer. Därför blev jag besviken då jag fick reda på att Coppolas nästa film skulle vara ett kostymdrama om Marie Antoinette. Missförstå mig inte. Jag är mycket historieintresserad och utbildar mig faktiskt till lärare i ämnet. Och Frankrike på 1700-talet är en fascinerande period. Upplysningen och alla dess idéer, samt de besläktade händelserna som Franska Revolutionen, är fascinerande. Men på film blir det ofta väldigt stelt. Kostymdramer är en svår genre. Filmerna i denna genre faller ofta i fällan att bli historielektioner. Vill jag lära mig någon om historia så läser jag dock hellre en bok eller går till just – en historielektion. Jag tittar inte på film. Kostymdramer är vanligtvis fokuserade på att redogöra för långa, utdragna händelseförlopp där en mängd historiska gestalter spelade roll. Resultatet blir därmed att dessa filmer ofta har en mängd olika karaktärer som man aldrig hinner lära känna på djupet, samt en hel del s.k. exposition – dialog vars syfte är att förklara för publiken vad som händer. Det vli lätt mycket politiskt babbel. Med andra ord: ytliga personporträtt och tråkig dialog. Även om filmerna i sig kretsar kring fascinerande historiska händelser, så dränks själva storyn.

Marie Antoinettes öde är intressant och lånar sig väldigt bra till att filmas. Som dotter till en Österrikisk furste blir hon bortgift till den franske kronprinsen Ludvig. Hon kommer in i en helt ny värld på Versailles, där de materiella tillgångarna inte har några gränser. Det dröjer dock länge innan hon och hennes make lyckas fullborda äktenskapet, någon som sätter press på den unga drottningen. Hon lever i en skyddad värld på hovet, samtidigt som det blir allt oroligare bland de franska medborgarna. Snart är den Franska Revolutionen i full gång. Filmen visar inte hennes slutgiltiga öde, som offer för giljotinen.

Historien är det inget fel på. Mina farhågor handlade snarare om problemet med kostymdramegenren i sig. Men jag blev glatt överraskad. För detta är inte ett kostymdrama. Det är en high school-film! Det är berättelsen om en tonårstjej. Förvisso finns kostymerna där. De är väldigt häftiga. Och förvisso är filmen faktiskt inspelad på Versailles. Och alla karaktärer är historiska personer. Men dessa ting kommer egentligen i andra hand. Som brukligt när jag har sett en film så går jag in och tittar på dess IMDb-sida för att kolla upp lite fakta om den, och vad folk har att säga om filmen. Till min förvåning såg jag att den hade ett ganska lågt betyg på 6.8, samt att många klagade på att filmen inte var historiskt korrekt, eller att den fokuserat allt för mycket på Maria Antoinette och inte alls redogjort för den politiska situationen i Frankrike. Exakt! vill jag utbrista. För Sofia Coppolas mål är inte att göra en historisk redogörelse för Frankrikes historia under den tid Marie Antoinette var drottning. Det är snarare ett psykologisk porträtt av den tonårstjej som vid 15 års ålder giftes bort till kronprisen av Frankrike och hennes liv vid det franska hovet. Coppola har gjort impressionistiskt porträtt av henne. Filmen är väldigt stilistisk med granna pastellfärger och popmusik från 80-talet som för tankarna till en musikvideo. Det är tydligt att intentionen inte är en historiskt korrekt film, bl.a. då vi får se ett par Converse i drottningens skosamling. Filmen har också en udda mix av skådespelare. Jason Schwartzman spelar den blyge Ludvig XVI. Han kanske inte är så porträttlik, men han gör karaktären levande och minnesvärd. Likaså gör Rip Torn i rollen som den burleske kung Ludvig XV. Torn är den siste jag hade tänkt mig i rollen, och just därför är det ett genidrag att ge honom den. Nämnas bör också Judy Davies som den strame Comtesse de Noailles, drottningens rigida första hovdam, vars hela värld kretsar kring hovetiketten. Det är också kul att se den brittiske komikern Steve Coogan i den lite mer seriösa rollen som Österrikes ambassadör och drottningens goda vän.

Huvudrollen görs av Kirsten Dunst som verkligen glänser här. Vi får följa Marie Antoinette under en lång period. Först är hon en osäker tonåring i en helt ny värld, sedan hänger hon sig åt lyxlivet på hovet, sedan blir hon mor och tillgiven maka, osv. Till sist blir hon ett offer för kronans oförmåga att styra Frankrike, och en måltavla för den upproriska mobben. Hon är perfekt som den ensamma kvinnan som utnyttjas av alla runtomkring henne.

Sofia Coppolas Marie Antoinette är i mångt och mycket en high school-film i 1700-talsskrud. Den unga drottningen är nykomlingen som gör allt för att passa in på hovet. Hon blir snart den populära kvinnan som alla vill vara vän med. Men snart vänder det och hon blir måltavlan för allas elaka tunga.

Scenografin och dräkterna är en fröjd för ögat, liksom Lance Acords drömska fotografi. Musiken som först verkar udda, blir ett effektivt sätt att förmedla de känslor som den tonåriga drottningen har.

Jag blev positivt överraskad av denna film. Den är inte alls lika stark som Lost In Translation, men den är ändå förvånansvärt lik sin föregångare.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Lost In Translation var min introduktion till Sofia Coppolas filmskapande. Och det var hennes definitiva genombrott som filmskapare. Kritikerna var eniga i sina lovord till filmen, det blev en publiksuccé och nominerades till fyra Oscars.

Bill Murray spelar den avdankade skådespelaren Bob Harris som tillbringar några dagar på ett hotell i Tokyo. Han är i Japan för att göra reklam för japansk whisky. Ensam och uttråkad, lider han av sömnbrist. På samma hotell bor den unga studenten Charlotte (Scarlett Johansson). Hon är där tillsammans med sin make John (Giovanni Ribisi), som hela dagarna jobbar med fotografering. Charlotte är också ensam och uttråkad, osäker på sitt äktenskap. Bob och Charlotte möts på hotellets bar, och en unik relation utvecklas mellan de båda.

Coppola har förklarat filmen som ett kärleksbrev till staden Tokyo. Och man kan säga att staden är en av de tre huvudkaraktärerna. Genom flera sekvenser med knapp eller ingen dialog, får vi se olika delar av stadens kultur. Charlotte besöker ett buddhistiskt tempel, en arkadspelshall, betraktar stadens tusentals neonljus och reklamskyltar. Bob är på en plåtning, en reklamfilmsinpelning och japansk talk show. Värt att notera är att det alltid är ur de två amerikanernas, Bills och Charlottes, perspektiv som vi betraktar japanerna och deras sedvänjor. Därför blir det avsiktligt lite uppvridet, nästan karikatyrartat, för att vi i publiken skall känna oss delaktiga i kulturkrocken. Det är ett smart drag från Coppolas sida.

Överlag har Lost In Translation en väldig bra grund i manuset. Coppola lade sex månader på manusarbetet, för vilket hon belönades med en Oscar. Manuset är väldigt välstrukturerat, både vad gäller den övergripande dramaturgin och mindre detaljer. Dialogen är trovärdig, och levereras väldigt naturligt av skådespelarna. Men det förekommer också en hel del tystnad, där karaktärerna och publiken mest bara betraktar. Många av de bästa tillfällena är då en karaktär utan ord reagerar på andra karaktärers repliker. Också i skildringen av olika slags relationer tecknar Coppola väldigt stabilt. Relationen mellan Bob och Charlotte är det som de flesta bär med sig långt efter de sett filmen. De är två främlingar av olika kön och ålder, men ändå uppstår en nära vänskapsrelation dem emellan. Samtidigt som den har ett romantiskt drag över sig, så finns det också något av en fader-dotter-relation i den. Och den är smärtsamt tillfällig. Charlottes relation till sin make John är också väldigt skickligt gestaltad, liksom Bobs och hustruns. Som en röd tråd genom hela filmen går en tråd av underfundig och stillsam humor. Små komiska genidrag gör att man ständigt drar på munnen och till och med skrattar högt ett antal gånger. Det finns något tragikomiskt över det mesta i filmen. Den förskräckligt klichéartade och tråkiga sångerskan i baren, Murrays improvisationer och deadpan-repliker eller killen som med cigg i munnen gravallvarligt imiterar Keith Richards/Slash då han spelar ett gitarrspel i arkadspelshallen, är bara några av de tillfällen som är oerhört komiska.

Berättelsen blir till liv genom en serie fascinerande bilder. För foto står Lance Acord, som även skulle arbeta med Coppola på Marie Antoinette. På ett typiskt sätt för Sofia Coppola så är varje bildruta noggrant uttänkt. Ett gråaktigt morgondis tycks ligga över hela filmen, och kameran mediterar länge vid finurliga detaljer. Tillsammans med tystnaden skrivs poesi. Bildkompositionen är utmärkt och rent estetiskt är detta en fest för ögat. Det är stilrent och avskalat. Mycket av detta kommer naturligtvis från hotellets design, som lånar sig väldigt bra till att fotograferas. Och Acord lyckas även mycket bra med att fånga skådespelarna och förstärka deras insatser. Med vida vinklar som visar ensamma människor i tomma lokaler, förmedlas känslan av ensamhet och isolering. Genom att fokusera på Johanssons och Murrays ansikten när andra karaktärer agerar, fångas deras tysta reaktioner på ett genialt sätt.

Bill Murray och Scarlett Johansson är utmärkta i sina respektive roller. Tack vare dessa två starka skådespelare blir historien om den äldre Bob och den unga Charlotte, trovärdig och vacker. Trots att deras relation är nästan totalt asexuell (eller kanske tack vare), så blir de ett klassikt filmpar av samma dignitet som Allen+Keaton i Annie Hall, Leigh+Gable i Gone With The Wind, DiCaprio+Winslet i Titanic eller Bogart +Bacall i The Big Sleep. Murray lyckas kombinera sin väldigt distinkta cyniska stil med en karaktär som också är sorgsen, trött och bitvis söt. Lost in Translation var Scarlett Johanssons definitiva genombrott som vuxen (17 årig) skådespelerska. Trots att hon sedermera varit magnifik i filmer som Girl with a Pearl Earring, A Love Song for Bobby Long, Match Point eller Vicky Christina Barcelona, så tycker jag att detta fortfarande är hennes bästa prestation. Här är hon perfekt som den osäkra, men mogna Charlotte. Hon är nyfiken och intelligent, samtidigt som hon är oerhört sårbar. De två skådespelarna tar fram det bästa ur varandra och det är på dessa två som hela filmen står. Hade någon annan skådespelare tillsatts i någon av rollerna, hade filmen fallerat.

Men som det nu är så fallerar inte filmen. Tvärtom. Sofia Coppola lyckas här binda samman ett stort antal talanger och slutprodukten är så nära perfekt man kan komma. Coppolas genombrott är också den film som alla hennes framtida alster kommer mätas mot. Den är hennes mästerverk och chansen är tyvärr liten att hon i framtiden kommer producera något lika bra. Foto, story, musik och skådespel blir till en stillsam symfoni. En symfoni som man inte vill ska ta slut. Lost In Translation är magisk. Från den första bildrutan till den sista.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

The Virgin Suicides var Sofia Coppolas långfilmsdebut. Hon skrev själv manuset, baserat på en bok av Jeffrey Eugenides.

Filmen utspelar sig i en amerikansk förort på 1970-talet, och kretsar kring de fem tonårssystrarna Lisbon som styrs av strängt troende föräldrar. Grannpojkarna är fascinerade av de vackra tjejerna, och det är genom dessa grannpojkar som historien berättas. Storyn börjar med att den yngsta systern Cecilia gör ett självmordsförsök. Efter denna incident försöker föräldrarna vara lite mer öppna och toleranta, men när Cecilia till slut lyckas ta livet av sig, så blir deras försök att skydda sina döttrar allt mer extrema.

Filmen handlar i stor utsträckning om hur det är att vara tonåring och är på så sett en typisk ungdomsfilm i samma stil som Fucking Åmål eller Thirteen. I fokus står den näst yngsta systern Lux (Kirsten Dunst) som är den mest trotsiga av syskonen. Kirsten Dunst är fantastisk i rollen. Hennes gestaltning osar såväl nyfikenhet och glädje, som ångest och sorg. Dunst är trovärdig som en energisk och hormonstinn tonårstjej, vars liv isoleras och begränsas av föräldrarna. Över lag är skildringen av tonåringar på högstadiet väldigt träffsäker. Här finns de tidlösa grupperingarna, skitsnacket, osäkerheten och pinsamheten.

Berättar gör en anonym person ur pojkgrupp. Det är skådespelaren Giovanni Ribisis röst vi hör. Numera har en berättarröst nästan blivit en kliché, men här fungerar det väldigt effektivt. Han låter både sorgsen, fascinerad och bitter. Vid sidan av berättaren får vi också ta del av grannarnas skvaller. Deras tissel och tassel. Pojkarnas beundran för systarna, som inom kort blir vuxna kvinnor, är effektivt framställd. Publiken får ta del av en hel del plågsamt pinsamma situationer, som tar oss tillbaka till våra egna tonår. Men Sofia Coppola rör också vid någonting större. Det handlar inte bara om relationen mellan tonårskillar och tonårstjejer, utan också om män och kvinnor generellt.

Som systrarnas föräldrar ser vi Kathleen Turner och James Woods. Både Turner och Woods gör förmodligen sina respektive karriärers bästa prestationen här. Turners mor är sträng, men godhjärtad. Woods far är tafatt och rörande. Trots att de utsätter sina döttrar för ett helvete – islorerar dem nästan totalt från omvärlden – så har man sympati för dem. Trots alla regler, så finns det något djupt mänskligt och rörande hos dem. De blir inga monster som driver sina barn till självmord. Coppola lägger ingen skuld på dem. Hon visar bara upp tragedin, och lämnar frågorna öppna. Varför tar flickorna livet av sig? Det finns inget enkelt svar på detta. Visst finns det hemska scener, som då modern tvingar Lux att bränna sina Kiss– och Aerosmith-skivor. Det är en av de mest smärtsamma scenerna i filmen. Men det finns också scener som när flickorna ska gå på skolbalen, och mamman glatt hjälper dem med klänningarna.

Josh Hartnett gör skolhunken Trip, som blir kär i Lux. Jag har aldrig sett Hartnett i en bättre roll heller. Han är utmärkt och scenen då han är på besök hos Lux’ familj för att se på TV med dem, är fantastisk rolig.

Berättarstilen påminner om det vi finner i senare Coppola-produktioner; stilrena bildkompositioner, sekvenser med sparsmakad dialog, ett drömskt suggestivt ljus och ett pricksäkert val av pop- och rockmusik från 70-talet. Händelserna utspelar sig kronologiskt, och berättarrösten guidar publiken genom tragedin. Men här och där avbryts den linjära och realistiska historien. I en drömlik sekvens som får illustrera den yngsta systern Cecilias dagboksanteckningar dyker hastigt en enhörning upp. I en annan sekvens får vi se en äldre version av Hartnetts karaktär Trip bli intervjuad angående systrarna. Mot slutet har Kathleen Turner en kort sorgsen voice over. Saker som dessa sticker ut ur den generella berättarstrukturen och bryter en aning mot konventionerna. Men det stärker också känslan av autenticitet, och ger till och från känslan av att man ser på en dokumentär. Eller åtminstone att filmen är baserad på en sann historia – vilket den inte är.

Filmen har ett sentimentalt skimmer över sig. Karaktärerna är mänskliga. Här finns inga hjältar och inga skurkar. Det finns sidor att älska och hata hos dem alla. Sofia Coppolas debut är också en av hennes starkaste filmer. Den är stilistiskt säker, hennes berättarstil mogen. Slutresultatet är en väldigt stark, vacker, rolig och tragisk film.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

På 1970-talet gjorde Francis Ford Coppola ett gäng filmiska mästerverk, därefter blev det av någon outgrundlig anledning aldrig riktigt lika bra igen. Talangerna tycks ha lämnat den gamle mannen, och istället fallit på hans dotter – Sofia Coppola.

Sofia Coppola inledde sin karriär som skådespelerska och fotomodell. Hennes största roll var som Al Pacinos dotter i The Godfather Part III (1990). Här regisserades hon av sin far, och trots att filmen i sig fick godkända omdömen, så sågades hennes rollprestation vid fotknölarna. Under 90-talet arbetade hon mycket som modell, men hade siktet inställt på att bli regissör. I kortfilmen Lick The Star (1998) på 14 minuter introducerades många element som skulle bli typiska för hennes filmer; teman som ensamhet och isolation, samt samarbetet med fotografen Lance Acord.

Långfilmsdebuten The Virgin Suicides (1999) producerades av fadern Francis Ford Coppola, och var en succé hos kritikerna. Detta var Coppolas första samarbete med skådespelerskan Kirsten Dunst. Lost In Translation (2003) var hennes definitiva genombrott. Kritikerna var eniga i sina lovord till filmen, den blev en publiksuccé och nominerades till fyra Oscars. Coppola van en av dessa – för bästa originalmanus. Detta är min (och många andras) favorit bland hennes filmer. Det stilrena fotot, den drömska atmosfären och den sparsmakade musiken bidrog till en förkrossande helhet.

Hennes nästa film var kostymdramat Marie Antoinette (2006) med Kirsten Dunst i titelrollen. Filmen blev återigen en framgång hos kritikerna, även om den inte ansågs lika stark som sin föregångare. Många fann stilblandningen förvirrande. Coppola hade inte för avsikt att göra en historiskt korrekt film. För Marie Antoinette var ett impressionistiskt porträtt av den franske 1700-talsdrottningen, där pastellfärger och 80-talsmusik gav känslan av en lång musikvideo.

2010 kom hennes senaste film Somewhere. Efter utflykten till 1700-talet återvände Coppola i sin fjärde film till samtiden. Likheterna med Lost In Translation var slående. En man och en mycket yngre kvinna utvecklar en relation på ett hotell. Men denna gång handlar det om en far-dotter-relation. Tydligen mycket inspirerad av Coppolas relation med sin egen far. Somewhere kunde ses som en systerfilm till Lost In Translation, om än inte lika stark.

Sofia Coppola tillhör en generation av regissörer (tillsammans med namn som exempelvis Paul Thomas Andersson, Spike Jonze och Wes Andersson) som gör stilistiska och udda dramer med en hel del humor. I Coppolas filmer finns det alltid något medititavit, nästan drömskt. Ämnena kan ofta vara tunga, men en underfundig humor präglar ofta berättandet. Coppola är en regissör som gärna använder sina egna erfarenheter i sitt filmskapande. Hon skriver manus själv och hennes berättelseer kretsar ofta kring välbärgade, men marginaliserade unga kvinnor. Ämnen som självbild och personlig utveckling är genomgående. Och detta gör hennes filmer väldigt personliga. Hennes språk är avskalat och subtilt. Vissa skulle kanske kalla hennes filmer tråkiga, men jag älskar hennes lugna tempo. Det finns i hennes verk en perfekt balans mellan det egenartade och det kommersiella.

Under de kommande veckorna kommer jag ha ett Tema: Sofia Coppola. Jag kommer där recensera hennes fyra långfilmer. 2013 har hennes nya film, The Bling Ring, premiär.

Read Full Post »