Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: Steve McQueen’

steve-mcqueen

getaway1

Steve McQueen hade i flera år kämpat för att göra en film om det franska racerloppet Le Mans. Filmen blev till sist gjort och släpptes 1971. Tyvärr floppade hjärteprojektet både hos kritiker och publik. Vid det här laget behövde McQueen en comeback. Efter att ha läst Jim Thompsons kriminalhistoria The Getaway tyckte han att romanens huvudkaraktär – Doc McCoy – var den perfekte antihjälterollen för honom. McQueen producerade filmen och anlitade den legendariske regissören Sam Peckinpah.

Peckinpah var känd för sina våldsamma filmer och hade fått smeknamnet ”Bloody Sam”. Men faktum var att hans filmer innehöll mer än bara blod och våld. Peckinpah var själv något av en rebell. Hetlevrad och udda. Hans filmer kretsade ofta kring underdogs som på ett eller annat sätt försökte göra rätt för sig. Han var helt klart rätt man för jobbet att berätta historien om ex-fången McCoy och hans hustru Carol som efter ett bankrån lurar såväl maffian som polisen och ger sig av på en actionfylld resa mot friheten i Mexico.

McQueen var som bekant känd som ”the king of cool” efter filmer som The Great Escape och Bullitt. Men frågan är om detta inte är hans coolaste roll. Den är åtminstone den brutalaste och sitter som hand i handske på honom. Han är som klippt och skuren för Doc McCoy. Hans outfit med svart kostym och hagelbössa är minst lika klassisk som polotröjan och axelhölstret från Bullitt. Han är bister och hård, men samtidigt väldigt mänsklig och mjuk. Speciellt i relationen med Ali McGraw.

getaway3

getaway4Filmen fick mycket publicitet tack vare det faktum att McQueen och stjärnskottet McGraw inledde en relation under inspelningen. Det som komplicerade saker och ting var att McGraw var gift med Hollywood-mogulen Robert Evans. McGraw hade blivit känd under det sena 60-talet efter sin roll i filmen Love Story, men ville visa att hon kunde annat än att vara kär och gråta på film. Tyvärr är förmodligen McGraw filmens svagaste punkt. Hon och McQueen har något form av kemi – underligt vore väl annat? Men det känns som om hon inte riktigt kan hantera materialet. McGraw är väldigt vacker (på ett typiskt 70-talsmanér) och fungerar rätt okej i rollen, men det känns som att hon försöker hänga med. Det kan också handla om att de andra skådespelarna är såpass starka att de liksom stjäl scenerna ifrån henne, trots att hon gör ett okej jobb. Hon är inte usel, men en starkare skådespelerska hade fungerat bättre och gjort någon mer anmärkningsvärt av rollen. Flera av de andra skådespelerskor som var påtänkte för rollen – såsom Cybill Sheperd eller Angie Dickinson – hade förmodligen gjort ett bättre jobb. Med det sagt kan man ändå acceptera McGraw, för trots att filmaffischen får filmen att framstå som en stor team-up, så är detta främst McQueens film.

Faktum var att det var McQueen som i egenskap av producent hade sista ordet över den slutgiltiga produkten. Detta klagade Peckinpah på eftersom McQueen enligt honom valde att ha med scener där han själv såg cool ut och klippte bort material där han inte stod i fokus. Så må vara fallet, men jag tror inte att det har påverkat filmen negativt. Det är en film med en mycket distinkt karaktär och där regissörens hand tydligt märks.

getaway6

Flera av filmens actionscener har slow motion-effekter på ett sätt som för sin tid känns väldigt nyskapande. I filmens klimax – en häftig skottlossning i ett trapphus – är McQueen beväpnad med en hagelbössa och vi får se hur hans skott splittrar dörrar och hur träflisor flyger genom luften, hur blodet skvätter och skurkar faller bakåt. Allt i härlig ultrarapid. Det hela accentueras av många häftiga vinklar och en innovativ klippning. Peckinpah arbetar också mycket med ljud. Rytmiska ljud som växer i volym och läggs lager på lager för att stegra sig till ett crescendo i takt med spänningen, tills det hela exploderar i en actionsekvens.

Utöver Docs och Carols resa mot Mexico så får vi också följa gangstern Rudy som är på jakt efter dem och de pengar de har med sig. Rudy hjälpte till vid bankrånet, men försökte efteråt döda Doc och sno pengarna. Doc var dock beredd, sköt Ruby och flydde med pengarna. Men den sliskige gangstern bar skyddsväst och inleder snart sin jakt efter hämnd och stålar. Al Lettieri (”The Turk” från The Godfather) är väldigt karismatisk  i rollen som den fullkomligt svinige gangstern. Bihistorien är nästan lika intressant som huvudstoryn. Rudy uppsöker en veterinär för att få hjälp med sin skottskada. Det slutar med att han kidnappar veterinären och dennes unga hustru och tvingar dem att köra honom mot Mexico. Den unga hustrun utvecklar snabbt någon form av Stockholmssyndrom och inleder en sexuell relation med sin kidnappare. Detta driver maken till vansinne och det psykologiska spelet är både plågsamt och fascinerande. Det finns också en mycket mörk humor över dessa sekvenser. Historien hade kunnat utvecklas till en helt egen film.

getaway5

Tyvärr var The Getaway början på slutet för McQueen. Han gjorde två riktiga klassiker till – Papillon och The Towering Inferno – men under andra hälften av 70-talet gick hans karriär utför och kan skulle aldrig riktigt komma att återhämta sig. Som ”the king of cool” är nog The Getaway kronan på verket. Aldrig mer skulle han lyckas uppnå en sådan nivå av ren maskulinitet, rebellanda och samtidigt självkontroll. Vill man få en förståelse för varför McQueen fick sin kultstatus så är dennaa film ”recquired viewing”.

Betyg 4 av 5

Slutnot: Detta är sista inlägget på mitt lilla Tema: Steve McQueen. Jag hade tänkt recensera The Great Escape och Papillon också, men orkade inte riktigt med det. Anledningen är att jag såg dem kort innan jag kom på idén med att göra detta tema och båda filmerna är såpass långa att jag inte orkar se om dem igen bara för att recensera dem här. Men för den intresserade kan jag ju skriva att The Great Escape är en fantastisk krigsfilm av den gamla skolan med en underbar ensemble som jag skulle ge 4 av 5 oliver i betyg. Papillon är en oerhört gripande historia där McQueen och Dustin Hoffman hela tiden tävlar om att stjäla scenerna. En extremt fascinerande historia med en av McQueens mest nakna och dynamiska rollporträtt. En stark 4:a (på gränsen till 5) till den rullen.

Read Full Post »

steve-mcqueen bullitt1

Samma år som The Thomas Crown Affair hade premiär kom denna kulklassiker. Och de två filmerna kunde inte vara mer olika. I den ena spelar Steve McQueen en elegant och rik brottsling. Här gestaltar han en oborstad och cynisk polis. Den ena filmen hade en distinkt stil, fylld med lyx och starka färger. Den andra är en hårdkokt, realistisk och mörk mordhistoria. Det är ett bevis på McQueens förmåga att han fungerade ypperligt i båda dessa kontexter. Båda filmerna var succéer, men Bullitt är med rätta den som anses som den riktiga klassikern.

Filmen gjordes 1968, men känns som en film från 1970-talet. Med dess realism och pessimistiska ton, och inte minst de hårdkokta replikerna, så platsar den väl jämte 70-talets mer naturalistiska kriminalfilmer, såsom French Connection och Dirty Harry.

Faktum är att man avstod från att bygga kulisser och istället valde att spela in på riktiga platser för att höja realismen. Andra små detaljer bidrar också till att det känns som att det vi ser händer på riktigt. Dessa detaljer bidrar till en nästintill dokumentär känsla. När ambulanspersonalen bär ut en skadad polis på bår så är dörren till ambulansen stängd och McQueen måste hjälpa dem att öppna för att de ska få in den skadade mannen. I annan scen på en restaurang råkar kyparen slå till McQueen med menyn då han ska ta beställningen. Detta är bara små detaljer, saker som känns improviserade eller som faktiska småfel som man beslöt att ha kvar i filmen för att öka känslan av realism.

bullitt2

Även polisernas arbete känns realistiskt och skildras med en slags rutinartad tristess. Detta kommer sig nog främst ur skådespelarnas, och då främst McQueens, prestationer. En scen som illustrerar detta fint är då Bullitt och hans kollega letar igenom en mördad kvinnas bagage. Det de finner är en avgörande ledtråd som innebär en stor vändning i utredningen och filmens handling. Men de två poliserna verkar ändå trötta, luttrade och långt ifrån exalterade. De gör ett jobb och går på rutin. Av någon anledning sitter dock publiken som klistrad för att inte missa en enda detalj. Det är briljant.

Denna realism är också det som gör den klassiska biljakten så bra. Det är fantastiskt att den fortfarande håller, nästan 50 år senare. Jag tror dock att det som gjorde jakten så uppmärksammad i filmens samtid skiljer sig från det som fått den att bestå alla dessa år. När filmen kom blev biljakten omskriven av flera olika anledningar; jaktens längd, de imponerande stunten, den höga farten, den imponerande klippningen och det faktum att McQueen till stor del själv satt bakom ratten. Men idag har man sett biljakter som håller på längre, med häftigare stunt, högre fart, flashigare klippning och efter att ha sett Tom Cruise klättra utanpå Burj Khalifa och ett lyftande flygplan så är en McQueen som stampar på gaspedalen inte så märkvärdigt. Men trots detta är biljakten från Bullitt fortfarande en av de bästa i filmhistorien. Och jag tror detta beror på att den är relativt enkel. Den är avskalad och nästan vad man skulle kunna kalla stilren.

bullitt4

Vi har två bilar. Bullits mörkgröna Ford Mustang och lönnmördarnas svarta Dodge Charger. Bilarna representerar styrka och effektivitet. De är två jämlikar i en kamp mot varandra. Jakten byggs upp genom att mördarna skuggar Bullitt. Han upptäcker dem snart, försvinner och dyker sedan upp i skurkarnas backspegel. Nu är det han som skuggar dem. Mördarna tar det lugnt och saktar in vid en korsning. Men helt plötsligt gasar de iväg och Bullitt tar upp jakten. Inte ett ord yppas under hela sekvensen. Och det faktum att Bullitt och hans byte inte känner varandra – de är inte ärkefiender, de har inte ens träffats – bidrar också till känslan av att detta är två professionella, starka men motsatta krafter som möts.

Ingen musik spelas under jakten. Soundtracket består endast av motorernas vrål. Inga spektakulära orealistiska stunt kläms in. Här behöver inget klättra utanpå motorhuven, ingen behöver köra upp på hustak eller balansera på två hjul. Det är endast höga hastigheter och smarta manövrer från förarna som gäller. Visst görs det imponerande saker med bilarna, men det är inget som inte skulle kunna ske under en riktig biljakt.

bullitt5

Vi får också följa jakten från början till slut. Filmen klipper aldrig till något annat som sker samtidigt, utan håller fokus i över 10 minuter på kampen mellan de två titanerna. Det handlar om ren muskelkraft, till skillnad från de cirkuskonster som senare biljakter bjudit på (Matrix Reloaded, Fast & Furious, Death Proof mfl). Det är simpelt och därmed väldigt effektivt. Jakten byggs upp effektivt och blir aldrig långtråkig. När Bullitt väl hinner ikapp Dodge Chargern och börjar preja den av vägen känner man som publik ”Nu jäklar är ni fast”. En av männen i den flyende bilen sticker då ut en hagelbössa genom fönstret och skjuter mot Mustangen. Ärligt talat så vet man som publik inte hur det ska gå. Hastigheten är så hög – och känns så hög – att ett enda litet snedsteg skulle innebära att Bullitt flyger av vägen. Men som tur är så är det skurkarna som gör det lilla snedsteget och i en väldigt naturtrogen olycka kör deras bil av vägen  och kraschar in i en bensinstation och en explosion river bilen och kropparna inuti i stycken. Det är en briljant klimax till en nervkittlande och historisk jakt.

Steve McQueen baserade mycket av sin gestaltning av Bullitt på den riktige San Francisco-polisen Dave Toschi, som senare kom att leda utredningen kring Zodiac-morden. Denne polis och hans utredning var också inspirationen för Clint Eastwoods Dirty Harry. I David Finchers magnifika film Zodiac från 2007 gestaltades Toschi av Mark Ruffalo.

En av mina favoritscener i filmen är då Bullitt går och handlar. Han går utan att tveka rakt fram till frysdisken och köper ca 7 paket (en veckas ranson?) av portionsförpackad färdigmat, s.k. TV-dinners. Detta säger så mycket om karaktären. Dels att han är en ensamvarg, men också att han är såpass slukad av sitt jobb att han inte har tid (eller förmåga) att laga mat åt sig då han kommer hem på kvällen. Om han kommer hem. Frågan är om detta är McQueens bästa roll. Han är perfekt som den cyniske, men effektive polisen. Hans spelstil är väldigt naturalistisk och modern vilket också gör att filmen känns som närmare släkt med 1970-talets thrillers än de från 60-talet.

bullitt3

Jag tycker också att Robert Vaughn är väldigt bra som den sliskige och osympatiske politikern Walter Chalmers. Rollen hade kunnat vara en karikatyr, men känns lika realistisk som resten av filmen. Vaughn har den karisma som en amerikansk politiker behöver och ser ut som en svärmorsdröm. Men under ytan är han samvetslös och bryr sig bara om sin egen karriär. Filmen innehåller en svordom, en av de första gångerna ordet ”bullshit” användes på film. Det är då Bullitt proklamerar sin avsky för Chalmers. Det är dramatisk, effektivt och känns befriande att något till slut säger det som alla i publiken tänker. Porträtteringen av osympatiska politiker är också någonting som känns före sin tid och var vanligare på film efter Watergate i början av 70-talet.

Över lag är Peter Yates regi tight. Han får även de minsta detaljerna att vara fascinerande och han hanterar action och karaktärer lika bra. Utöver biljakten så är finalen på flygplatsen också väldigt imponerande. Faktum är att McQueen själv lade sig på marken och lät ett riktigt flygplan passera över honom! Scenen inspirerade en liknande klimax i Michael Manns moderna klassiker Heat, och flera av bilderna, vinklarna och planens rörelser kopierades.

Värt att nämnas är också Lalo Schifrins jazziga soundtrack som bidrar till 60-talskänslan och hjälper till att fånga tidsandan. Detta är trots allt San Fransisco 1968 och trots att vi inte ser några hippies så bidrar musiken ändå med lite swing (tyvärr har dock Anchorman förstört restaurangscenen där en ung kvinna går loss på jazzflöjt).

Bullitt är en klassisk kriminalfilm som inspirerat många efterkommande filmer i genren. Den är kanske mest känd för sin briljanta biljakt, men det finns mycket mer i den som gör den till en riktig klassiker. McQueen gör kanske sin bästa roll någonsin och har sällan varit coolare. Tonen i filmen känns realistisk och spänningen är genomgående på topp. Filmen känns förvånansvärt modern och före sin tid, samtidigt som den fint skildrar det samtida San Francisco – inte minst genom att använda riktiga platser. Filmen fick bra kritik när den kom och har stått emot tidens tand väl. Detta är en av de bästa polisfilmerna någonsin.

Betyg 5 av 5

 

 

Read Full Post »

steve-mcqueen

Title: THOMAS CROWN AFFAIR, THE (1968) ¥ Pers: McQUEEN, STEVE ¥ Year: 1968 ¥ Dir: JEWISON, NORMAN ¥ Ref: THO002AO ¥ Credit: [ UNITED ARTISTS / THE KOBAL COLLECTION ]

Thomas Crown är en uttråkad miljonär och något av en adrenaline junkie. For skojs skull organiserar han ett bankrån och stjäl över 2, 5 miljoner dollar. Pengar han inte behöver. Polisen som utreder fallet får hjälp av en utredare från försäkringsbolaget – Vicki Anderson. Denne misstänker snart Crown och inleder efter en tid ett förhållande med honom som del av sin utredning. De två faller dock snart för varandra på riktigt och frågan är om Vicki kommer kunna göra sin plikt och sätta fast Crown.

Jag såg John McTiernans nyinspelning när jag var ungefär 12 år eftersom Pierce Brosnan spelade huvudrollen. Jag hade väl förväntat mig en typisk heist-film i stil med Oceans Eleven (som dock kom några år senare), men blev faktiskt oväntat berörd av kärlekshistorien. Jag tyckte nog sexscenen där Rene Russo häller en flaska vatten över Brosnan var lite gross, men i övrigt var det en film jag såg om flera gånger på VHS. Faktum är att jag än idag tycker att det är en av Brosnans bästa filmer och tyvärr är den också den legendariske regissören McTiernans (Die Hard, The Hunt For Red October, Predator) sista lyckade rulle.

Därmed var det med ganska höga förväntningar som jag satte mig ned för att se originalet. En sak stod klart för mig ganska snart: detta är nog en av de snyggaste filmer jag sett. Kostymerna, scenografin och den övergripande designen, skådespelarna och miljöerna. Allt är top notch. Och tack vare Steve McQueen, musiken och den starka regin så har filmen också en stor portion ”cool”, mycket mer än nyinspelningen.

Naturligtvis är det inte en helt problemfri film. Man kan ju inte bara döma den efter dess yta. Jag är osäker på huruvida McQueen egentligen passar i rollen som Crown… Han är minst sagt karismatisk, men inte lika elegant som Brosnan var i nyinspelningen. Faktum var att Sean Connery erbjöds rollen, men tackade nej. Något  han senare kom att ångra. Jag tror Connery hade funkat. McQueen var ingen gentleman, utan mer av en cool, oborstad och maskulin rebell. Han funkar dock eftersom han är den han är. Och det faktum att han inte verkar känna sig helt hemma i kostymerna bidrar faktiskt till hans karaktär. Crown blir här en man som njuter av lyxen, men samtidigt är på jakt efter någonting mer. Som faktiskt blir något av en rebell mot sin egen livsstil. Han skiter i att vara hövlig mot affärskollegor, kanske dels på grund av att han är såpass rik att det inte gör något – men kanske också för att han i hemlighet föraktar den värld han är en del av. Det blir ett intressant porträtt. Och även om man kanske tycker att rollen inte är klippt och skuren för McQueen så räcker det med att bara titta på honom då han åker segelflyg, kör dune buggy eller går runt i snygga kostymer och solglasögon. Kan man bli mer cool?

crown3

Faye Dunaway är minst lika snygg som McQueen i rollen som försäkringsagenten Vicki Anderson. Hon är alltid klädd i de mest eleganta kläderna och hon har rätt attityd. Kanske tar hon lite väl mycket skit från sin chef (fint gestaltad av Paul Burke), men hon är ändå stark och karismatisk. Sällan har filmvärlden skådat ett lika snyggt par som hon och McQueen. De två har kemi, men tyvärr tycker jag inte att kärlekshistorien är lika stark som i McTiernans version av filmen. I den versionen var kärleksrelationen filmens ryggrad, men här hamnar den något i skymundan bakom allt ögongodis.

crown4

Regissören Norman Jewison har gjort en mängd klassiker. Han jobbade med McQueen på The Cincinnati Kid och har också gjort filmer som In The Heat of The Night, Fiddler on the Roof, Jesus Christ Superstar, Moonstruck och The Hurricane. Han är en oerhört kompetent och varierad regissör och har ett öga för starka bilder. Hans inramningar av scener, vad han fokuserar på, vinklar etc. vittnar om detta. Det hela bidrar till filmer som är väldigt minnesvärda för sina bilder. Men han är också bra på att leverera känslor och det är ett bevis på hans förmåga att man trots allt köper kärlekshistorien här. Filmen är inte särskilt lång, men tempot är högt. Jewison arbetar mycket med split screen, där flera vinklar av samma scen visas samtidigt sida vid sida. Det bidrar till den visuella njutningen och är ett trick som efterapats många gånger – nu senast i Guy Richies 60-talsrulle The Man from U.N.C.L.E.

crown2

Det finns dock vissa snedsteg. Den klassiska schackscenen där Dunaway förför McQueen är svår att ta på allvar efter att man sett Austin Powers: The Spy Who Shagged Me. Men även utan denna kontext är den en aning överdriven och utdragen. Och som sagt, kärlekshistorien hade kunnat vara starkare. Med det sagt hjälps filmen något oerhört av Michel Legrands fantastiska musik. De jazziga och romantiska tonerna och inte minst Noel Harrisons vackra The Windmills of Your Mind ger filmen den romantik den kanske saknade i själva manuskriptet.

Sammantaget är detta en mycket underhållande film. Kanske är den inget mer än en bagatell, men den är väldigt välgjord sådan. Det är förmodligen en av historiens snyggaste filmer, som sagt. Och jag ser inget negativt i det. Det är mycket yta, men nog med djup för att tillfredsställa iallafall mig.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

steve-mcqueen

Poster - Magnificent Seven, The_02

Jag har aldrig varit ett särskilt stort fan av westerngenren. Med det sagt så anser jag att Sergio Leones Dollar-trilogi är mästerverk och hans Once Upon a Time in the West är en av historiens bästa filmer. John Sturgess The Magnificent Seven är dock ingen spagetti-western, men däremot intressant av andra skäl. Faktum är att den är en nyinspelning av Akira Kurosawas De Sju Samurajerna, med handlingen förflyttad till Mexico och det sena 1800-talet.

Filmen känns som den felande länken mellan den klassiska amerikanska western (av den typ John Wayne brukade spela i) och Leones mer existentiella filmer. Filmens bildspråk, musik och grundläggande historia känns väldigt gammaldags, medan actionsekvenserna, de mörka karaktärerna och den cyniska tonen känns mer modern.

Filmens starkaste sida är helt klart karaktärerna och de karismatiska skådespelarna. Yul Brynner var filmens största stjärna och leder ensemblen med fast hand. Han har en otrolig magnetism och pondus och är helt trovärdig som den luttrade revolvermannen som söker någon form av botgöring genom att hjälpa en utsatta mexikansk by från ett banditgäng.

Steve McQueen får inte så mycket att göra, men gör det bästa av det han får. McQueen var missnöjd med det lilla utrymme han fick i filmen och beslöt sig därför att alltid göra något extra med de scener han var med i. Även om han bara satt tyst i bakgrunden så hade han små ticks och manér för sig för att publikens uppmärksamhet skulle dras till honom. Detta irriterade stjärnan Brynner. Kanske för att det faktiskt funkar. McQueen är redan i denna tidiga roll extremt cool.

magnificent-seven-steve-mcqueen

Charles Bronson är muskelberget med ett hjärta. Han utstrålar inte samma tysta intelligens som McQueen, men har en starkare värme. Därför är det väldigt passande att det är Bronsons karaktär som blir vän med de tre små pojkarna. Filmen osar av testosteron och därför behövs karaktärer som dessa. Man bryr sig om Bronson och hans relation med barnen. Hans slutgiltiga öde får därmed också en känslomässig tyngd man kanske inte förväntat sig i en film som denna.

the-magnificent-seven-bronson-kids

Robert Vaughn är kanske den minst ”coola” av de sju revolvermännen, men kanske därför också den mest mänskliga karaktären. Han klär sig stiligt och har en något överlägsen attityd. Men han döljer en osäkerhet, rädsla och han plågas av mardrömmar. När det blir skarpt läge gömmer han sig först, men överkommer snart sina osäkerheter. Vaughn ger oss här ett porträtt som är långt ifrån hans självsäkre Napoleon Solo i The Man from U.N.C.L.E.

Tyvärr fokuserar filmen allt för mycket på den unge, hetlevrade Chico, spelad av tyske Horst Buchholz. Han är den yngste i gänget, egentligen en mexikansk bondpojke. Han ser upp till de luttrade revolvermännen, men inser inte vilka tomma liv de lever. Han är den karaktär som mot slutet av filmen tar chansen att leva ett bättre liv. För de andra är det för sent. Chico är viktig för att få fram filmens budskap, men han är också manusets svagaste punkt och den sämsta skådespelaren i ensemblen. Hans ”motivationstal” då de sju ankommer till den mexikanska byn för första gången är plågsamt dåligt agerat och skrivet. Och kärlekshistorien mellan honom och en lokal bondflicka är väldigt undermålig, klichéartad och ointressant.

The-Magnificent-Seven-6097_3

Ett annat problem är porträtteringen av mexikanerna. De tre ”huvudmexikanerna” är väl ganska trevliga antar jag, men i övrigt är de mexikanska karaktärerna en anonym massa. De känns klichéartade och lite dumma. Att de måste ta hjälp av amerikaner för att bli kvitt sina plågoandar känns också smått rasistiskt. Med det sagt måste Eli Wallachs prestation framhållas. Han är utmärkt som huvudskurken, även om man ser för lite av honom.

Den avslutande actionscenen är intensiv och häftig. Men precis innan den kommer igång så har filmen tappat rejält i tempo. Den hade kunnat trimmas ned för att hålla spänningen uppe. Hade man flyttas fokus från Buchholz till McQueen hade filmen också klarat sig bättre. Med det sagt är detta fortfarande en bra film, inte minst tack vare mängden hårdkokta repliker och den fantastiska rollistan, som utöver de redan nämnda även innehåller James Coburn och Brad Dexter. Filmen var en succé då den kom. Den fick tre uppföljare och en TV-serie gjordes också. En nyinspelning är på gång. Jag kan förstå filmens klassikerstatus, inte minst p.g.a. att rollistan innehöll såpass många blivande Hollywood-legendarer. Men jag har sett flera filmer i samma genre som är bättre.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »