Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: Vincent Price’

Här kommer min sista Vincent Price-recension. Snart börjar dock ett nytt tema.

Jag väljer här att recensera den näst sista filmen i Roger Cormans Edgar Allan Poe-serie, The Masque of the Red Death. Jag har tidigare recenserat den första (House of Usher) och den tredje (Tales of Terror) i serien. Anledningen till detta urval kanske verkar ganska godtycklig. Men dessa tre filmer är mina favoriter i serien, dessutom är de var för sig särskilt intressanta. House of Usher var den första i serien och introducerade många av dess kännetecken. Tales of Terror skiljer sig från resten och är tämligen nyskapande då detta var en sorts antologi med tre fristående berättelser, varav en var snarare var komedi än skräck. Masque of The Red Death är på sätt och vis inte alls lika nyskapande som de ovan nämnda. Men det är den överlägset bästa av de återstående Poe-filmatiseringarna.

Filmen är baserad på Poes novell med samma namn, men man har också stoppat in delar ur novellen Hop-Frog. Prins Prospero är djävulsdyrkare, och har bjudit in ett antal lokala adelsmän till sitt slott, för att söka skydd från den Röda Döden – sjukdomsepidemin som härjar i det medeletida Europa. Prospero kidnappar en from, ung kvinna från en närliggande by i hopp om att kunna få henne att tappa sin kristna tro. Prospero anordnar en maskerad och bland gästerna uppräcker han en figur klädd i en röd kåpa. Han tror att det är Satan själv, men det visar sig vara något ännu värre…

Filmen har både positiva och negativa sidor. Återigen är Vincent Price underbar och denna gång får han en hel del saftigt ödesmättade repliker. Dialogen över lag är väldigt bra. För ovanlighetens skull så har han också denna gång fått två ganska färgstarka motspelerskor. Jane Asher gör ett fint porträtt av den varmt troende Francesca.Och Hazel Court får mycket utrymme som den satansdyrkande Juliana. Två starka och karismatiska kvinnor. Skip Martin spelar dvärgen Hop Toad och han är väldigt karismatisk. Jag uppskattar också Patrick Magee som den sliskige Alfredo. Robert Brown  – James Bonds chef M mellan 1983-89 – dyker för övrigt också upp.

Filmen känns också väldigt extravagant jämfört med de övriga i serien. Scenografin och kulissarbetet, som Daniel Haller står bakom, har aldrig sett så påkostad och storslagen ut. Dessutom har vi här en hel del skådespelare och statister, vilket ger en mer påkostad känsla än  exempelvis House of Usher – som egentligen bara hade fyra skådespelare. Till detta kommer även en mängd häftiga kostymer. Storyn i sig känns ganska komplex om man jämför med den övriga serien. Det finns flera olika historier som vävs samman. Adelsmännen som gömmer sig i slotten, Prosperos satanism, hans relation till Juliana, bortrövandet av Francesca och hennes far och kille, det ständiga hotet från Röda Döden, Hop Toad och Alfredo osv… En mängd historier som vävs samman. Men det känns inte som att det är för många historier. Det lyckas faktiskt och filmen har en fin struktur och ett bra tempo. Jag uppskattar också de existentiella och religiösa teman som tas upp i filmen. Detta ger den ett lite större djup än övriga filmer i serien. Kampen står främst mellan satansdyrkare Prospero och den kristna Francesca. Allt ställs på sin spets då Röda Döden i egen hög person stiger in i handlingen och leverrar ett gäng nihilistiska repliker. Det är väldigt snyggt gjort. Till detta kommer även den magnifika musiken av David Lee. Möjligtvis har denna film det bästa soundtracket i serien.

Men det finns naturligtvis vissa svaga sidor hos filmen också. Dvärgen Hop-Toads partner Esmeralda spelas av ett barn – Verina Greenlaw – och har därefter fått rösten dubbad av en vuxen kvinna. Det var en väldigt dålig idé från regissören Cormans sida. Det är uppenbart att Creenlaw är ett barn och man fattar inte ens att hon skall föreställa en dvärg förrän hon börjar prata. Det ger också lite obehagliga pedofil-vibbar då det ser ut som att en vuxen dvärg är kär i ett litet barn. I början pratar Prospero och Alfredo om Esmeralda på ett sexuellt sätt… vilket också känns absurt. Fanns det verkligen inga riktiga dvärg-kvinnor som kunde ta rollen?

En annan invändning jag har är mot användandet av starka färger. I filmen förekommer ett antal färgstarka rum, samt i slutet en processon av Röda Döden, Gula Döden, Blåa Döden osv. Rummen målade i var sin distinkt färg är förvisso från Poes original, men här tycker jag man hade kunnat använda lite mer dämpade färger. Som det är nu känns det mer swinging 60’s än medeltid. Och vem har egentligen hört talas om Blåa, Lila och Guldfärgade Döden? Svarta Döden förstår man är Digerdöden (Black Death på engelska). Och Röda Döden är påhittad av Poe och har ju en central roll i filmen. Men de andra ”Döderna” känns ganska löjliga. Nä, den sista scenen med dessa hade kunnat göras om.

Men bortsett från dessa små detaljer är denna film en fest för ögat. Den är underhållande, obehaglig och har ett bra tempo. Roger Corman lyckades återigen göra en klassiker.

Betyg 4 av 5

Fotnot – Filmerna i Roger Cormans Poe-cykel är: House of Usher (1960), The Pit and the Pendulum (1961), The Premature Burial (1962) [utan Vincent Price], Tales of Terror (1962), The Raven (1963), The Haunted Palace (1963) [egentligen baserad på en novell av H.P. Lovecraft], The Masque of the Red Death (1964), samt The Tomb of Ligeia (1964)

Annonser

Read Full Post »

Det börjar närma sig slutet av min Vincent Price-serie, och nu kommer inläggen med få uppehåll. Som planen ser ut så är detta min nästa sista recension i detta tema. Jag hade tänkt starta ett nytt tema efter detta, återigen en specifik skådespelare – men av en helt annan genre. Detta är för övrigt mitt 200:e inlägg.

Regissören William Castle gjorde sig på 1950-talet ett namn som mannen bakom ett antal B-skräckisar med speciella gimmickar. I filmen The Tingler (1959) lät han installera vibratorer i biopublikens säten, som vibrerade vid vissa läskiga tidpunkter i filmen. Han kallade det ”Perspeto”. För House on Haunted Hill lät han ett skelett fäst i linor flyga över publiken, då en liknande händelse visades på duken. Detta var ett slags alternativ till 3D-filmen, som var väldigt stor på 50-talet.
När man idag ser Catles filmer är det naturligtvis utan dessa gimmickar. Men trots det är det en upplevelse. House on haunted hill har länge funnits inom public domain, vilket betyder att filmen är fri att ges ut av vilket DVD-förlag som helst. Dessutom kan man ladda ner den gratis och lagligt, eftersom upphovsrätten gått ut. Detta har gjort att House on Haunted Hill är en av Vincent Prices mest spridda och lättillgängliga filmer. Den finns t.ex. i sin helhet på YouTube.

Handlingen är ganska enkel. Price spelar miljonären Fredrick Loren, gift med Annabelle – hans fjärde hustru. De har bjudit in fem personer till ett hemsökt hus och erbjudit 10 000 dollar till den som stannar över natten. Gästerna är Nora, som jobbar för Loren, piloten Lance, Watson Pritchard som äger det hemsökta huset, psykologen Dr. Trent, samt den spelberoende skribenten Ruth Bridgers.

Trots att Price är den ende skådespelaren i gänget som jag känner till sedan tidigare, så tycker jag ändå att det är en färgstark ensemble. Elisha Cook gör en bra insats som nervvraket Watson. Hans skrämda uppsyn och darriga sätt är verkligen effektivt. Som Lorens hustru ser vi Carol Ohmart. Hon och Price fungerar väldigt bra tillsammans. De har båda många vassa repliker och Ohmart har också något av den sadistiska utstrålning som gör Price så bra.
Filmen börjar med att vi bara ser en svart ruta/duk och hör några skrin av fasa och andra läskiga ljud. Snart dyker Elisha Cooks ansikte upp och talar till publiken:

The ghosts are moving tonight, restless… hungry. May I introduce myself? I’m Watson Pritchard. In just a moment I’ll show you the only really haunted house in the world. Since it was built a century ago, seven people including my brother have been murdered in it, since then, I’ve owned the house. I only spent one night then and when they found me in the morning, I… I was almost dead.

Därefter får vi möta Mr Loren, som introducerar oss för gästerna. Den ”fjärde väggen” bryts, och det märks redan här att denna film är gjord med glimten i ögat och att upplevelsen var viktigare än någon form av artistisk ambition. När gästerna har anlänt byggs stämningen upp steg för steg på ett oerhört effektivt sätt. Det börjar med att Loren förklarar spelreglerna för sina gäster. De flesta är skeptiska, förutom Watson som varnar de andra för spökena. Sedan fortsätter det med några droppar blod, en kuslig gammal tant som uppenbarligen attackerar en gäst, Nora och Lance beslutar sig för att undersöka, relationerna utvecklas, ett par avhuggna huvudena hittas, de spöklika uppenbarelserna ökar. Det hemsökta huset är stort och fullt av gamla kristallkronor, spindelväv, hemliga gångar osv. Det är med andra ord kusligt underhållande.

Filmen är väldigt effektivt strukturerad. Den är väldigt underhållande och blir aldrig tråkig. Alla skådespelarprestationer är inte på topp, men det lekfulla tempot och den uppenbara skaparglädjen bakom kompenserar för det. Visst, det finns en hel del väldigt löjliga delar, men det är just detta som ger filmen en del av sin charm (så är det ju med alla gamla skräckisar). Detta är den bästa sortens B-skräckisar. Vincent Price är underbar i en av sina mest typiska roller. Man förstår att till och med Alfred Hitchock blev imponerad, och beslöt sig för att göra en egen svartvit, B-skräckis – Psycho.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Deckarförfattaren Cornelia Van Gorder hyr ett hus på landet där flera mord tidigare har ägt rum. Bakom morden står seriemördaren The Bat. Husets ägare har förskingrat en miljon dollar, som han gömt någonstans i huset. Men innan denne får tag på sina gömda pengar, blir han mördad. Cornelia misstänker både en viss Dr Wells, samt butlern Warner.

The Bat är inte en skräckfilm – trots att den på olika DVD-omslag gärna marknadsförs som det – utan snarare en Agantha Christie-liknande pusseldeckare. Den är baserad på en pjäs och regisserad av Crane Wilbur. Pjäsen hade filmats två gånger tidigare. 1926 gjordes en stumfilmsversion och 1930 gjordes en ljudfilm med titeln The Bat Whispers av United Artists. Versionen från 1926 inspirerade Bob Kane att skapa sin seriefigur Batman.

Det finns några scener med kuslig atmosfär; det gamla huset drabbas av en storm och en kloförsedd man i svart smyger i korridorerna. Men i övrigt är det ganska tråkigt att följa Cornelia (Agnes Moohead) och hennes hembiträde. De är inte särskilt engagerande karaktärer. Inte direkt några Miss Marple. Vincent Price har en biroll som fladdermusexperten Dr Wells. Han roll är en s.k. red herring – han finns med enbart för att vilseleda publiken till att tro att det är han som är mördaren. Han gör en godkänd insats, men tyvärr är manuset ganska tråkigt och ger honom inte särskilt mycket att arbeta med. Faktum är att hela filmen är seg och tråkig. Detta är ett försök att göra ett klassisk herrgårdmysterium, men det misslyckas fatalt. Som sagt så finns det en del scener med en kuslig atmosfär, men i övrigt är det en ointressant film med väldigt bleka skådespelare. Bortsett från Price, som sagt. Men när han dör så dör också mitt intresse för filmen.

Betyg 1 av 5

Read Full Post »

Denna gång blir det en tidig Vincent Price-rulle.

Detta var en av Vincent Prices tidigaste roller. Filmen är en uppföljare till James Whales klassiker The Invisible Man från 1933. Whales film var en underbar blandning av skräck, science fiction och svart humor, och hade den fantastiske Claude Rians i huvudrollen. The Invisible Man Returns var en av många B-filmsuppföljare som Universal spottade ur sig på 40-talet. I samma veva gav man också ut en mängd The Mummy-filmer, uppföljare till Dracula och Frankenstein, och naturligtvis monster mash-filmer som House of Frankenstein.

Betoningen ligger inte på skräck här. Det är snarare ren underhållning det handlar om. The Invisible Man Returns är en blandning av science fiction och kriminaldrama. Brodern till originalfilmens Dr Griffin ger osynlighetsserumet till den för mord oskyldigt dömde vännen Radcliffe (Price). Denne lyckas tack vare sin osynlighet rymma och ger sig ut på jakt efter den egentliga mördaren. Sakta men säkert drivs dock Radcliffe till vansinne, en biverkning av osynlighetsdrogen.

Vincent Price får, i en av sina tidigaste skurkroller, redan här användning för sin distinkta röst. Precis som i originalet är det genom en sadistisk röst vi får lära känna huvudpersonen. Och Price gör det bra. Till en början verkar han inte särskillt intressant, men han kommer i sitt esse då han får leverera megalomaniska tal. En annan stark aktör är Cedric Hardwicke, som tyvärr inte får så mycket att göra i rollen som Cobb, mannen som Radcliffe vill hämnas på.

Intrigen i sig är det väl inget större fel på, trots att den inte känns särskilt originell. Men tempot i filmen är ganska segt, och man saknar den mörka humoristiska ton som Whales regi gav originalet. Specialeffekterna är dock lite bättre än i första filmen och idag så är det främst dessa som imponerar. Visst, ibland ser man tydligt fiskelinorna. Men det är också många häftiga effekter som man inte förstår hur de på 40-talet, utan CGI, kunde göra. Filmen är en godkänd uppföljare, men långt ifrån den klassiker som originalet var. Jämför man den med andra Universal-uppföljare lämnar den även här mycket mer att önska. För mig är den intressant främst på grund av Vincent Price. Utan honom hade filmen förmodligen varit väldigt tråkig.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

Här kommer ännu en del i min recensionserie av Vincent Price-filmer.

Roger Cormans serie av Edgar Allan Poe-filmatiseringar bestod av åtta filmer mellan 1960 till ’64. Tales of Terror var den tredje, som skiljer sig från de övriga, då det inte är en historia som berättas, utan tre. Problemet som alltid har funnits då man filmat Poe är att hans berättelser är korta noveller. Ofta utspelar de sig under endast ett fåtal timmar och beskriver en ensam karaktärs känslor av skräck, och de har sällan någon utvecklad handling. Corman hade tidigare, och senare, löst detta genom att utveckla historierna ganska mycket. Eller att blanda in element från flera Poe-verk till en handling. Här löste han det genom att göra en liten antologi med tre separata berättelser ganska löst baserade på fyra Poe-verk; Morella, The Black Cat och The Cask of Amontillado, samt The Facts in the Case of M. Valdemar. Filmsegmenten är ganska löst baserade på nämnda noveller, och i alla tre har Vincent Price en bärande roll. Men det görs också gästspel av två andra klassiska skräckikoner – Peter Lorre och Basil Rathbone.

Morella

Detta är förmodligen det segment som skiljer sig mest från källtexten. Vincent Price spelar återigen en plågad adelsman. Han är en försupen man, som lever i ett stort förfallet hus och fortfarande sörjer sin sedan 20 år döda fru. Det är en godkänt prestation från Price, men inte någon av hans mer minnesvärda karaktärer. Den nedgågna herrgården är grå, dammig och full av spindelväv. Huset påminner mig om Miss Havishams herrgård i Charles Dickens roman Lysande Utsikter. Här och där finns en del färgklickar (kläder, röda vaxljus) som konstrast och gör den visuella upplevelsen väldigt tilltalande. Price karaktär får besök av sin dotter Lenora (Maggie Pierce), som han inte träffat sedan hustruns död. Det blir snabbt tämligen meloddramatiskt. Men Les Baxters musik höjer stämningen och avsnittet har en härligt kuslig känsla. Det är en klassisk haunted house-historia. Avsnittet är nästan som en mini-variant av Cormans House of Usher. Slutet är nästan indentiskt med det i House of Usher, och man har till och med återanvänt visst material därifrån. Det är lite tråkigt. Men i övrigt en härligt kuslig liten historia.

The Black Cat

Peter Lorre har huvudrollen i detta avsnitt och han är mest full hela tiden. Detta är ett komiskt segment, något nytt i serien. Det skulle senare tas fullt ut i fullängdaren The Raven (1963). Det är ganska underhållande ibland, men tyvärr har komedin just här inte åldrats allt för väl. Kulisserna är återigen i toppklass och det är det visuella som är detta avsnitts starkaste sida. Scenerna mellan Lorre och Vincent Price är härliga att se, trots att humorn känns lite halvdan. Price spel är extremt campy här. Lorres karaktär har hallucinationer ibland och till en början känns dessa bara udda – man förstår inte varför han har dem. men snart inser jag att de är väldigt effektiva. De blir fler och fler, mer levande ju närmre finalen vi kommer. Det är ett underhållande litet avsnitt, men hade tjänat på lite högre tempo.

The Case of M. Valdemar
Detta är nog min favorit ur trilogin. Avsnittet har en väldigt Poe-ig känsla med sina teman om hypnos och död. Det är förmodligen också det avsnitt ur trilogin som ligger närmast Poes original. Här paras Vincent Price ihop med ännu en legendar – Basil Rathbone. Price gör återigen en plågad adelsman, den dödssjuke Mr Valdemar. Men denna gång är det inte han som är skurken. Det är Rathbones hypotisör Carmichael. Denne vill hypnotisera Valdemar i dödsögonblicket, för att ta reda på vad som händer efter döden. Att höra den döde Valdemar beskriva vad han ser i dödsriket är faktiskt tämligen kusligt. När hans lik sedan vaknar till liv och kastar sig över Carmichael känns det lite billigt. Som Corman/Poe-slut nr 1A. Jag blir förvånad att huset inte brinner ner igen.
Rathbone är underbart iskall i sin roll. Hans spelstil är Prices totala motsats och han överglänser faktiskt denne här. Något i hans karaktär påminner mig om Jan Malmsjös biskop i Fanny och Alexander. Detta är en kuslig och effektiv historia, och enligt mig den bästa i Tales of Terror.

Roger Cormans regi behåller i alla avsnitten sin distinkta stil. På samma sätt som i de övriga Poe-filmerna ger studiomiljö en klaustrofobisk sagovärldskänsla, vad nu det är för något.

Filmens tre stjärnor gör bra ifrån sig. Ibland går Price lite på rutin, vilket är förståeligt. Filmen erbjuder honom, trots att han spelar tre olika roller, inte särskillt mycket nytt att bita i. Trots det är han bra. Bäst gillar jag Rathbones iskalle hypnotisör. De övriga birollerna är i sedvanlig ordning ganska anonyma, men sköter sitt jobb. Detta är ett återkommande problem i denna filmserie. Eftersom budgeten var ganska låg hade man råd med att anlita gamla stjärnor som Price, Lorre, Rathbone eller Boris Karloff. Men när det gällde yngre skådespelare, hade man inte råd med samma talang. Skillnaden i talang mellan dessa äldre, erfarna herrar och deras yngre motspelare är ibland plågsamt uppenbar. Det är inte heller helt de yngre skådisarnas fel, då manuset lägger fokus på legendarernas karaktärer.

Filmens starka sida är dess myskusliga stämning. Tack vare att det är tre korta historier blir det aldrig segt eller långtråkigt. Cormans team gör ett fint jobb med foto, scenografi och musik. Detta är en klassiker, trots att det inte är en av de starkaste filmerna i Poe-serien.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Här kommer ännu en recension i min serie om Vincent Price-filmer.

House of Wax var en banbrytande film på många sätt. Det var en av de första färgfilmerna som släpptes i 3D. De flesta biobesökarna hörde stereoljud för första gången i biosalongen då de såg House of Wax. Det var också den första 3D-filmen för Vincent Price, som skulle komma att kallas 50-talets 3D-kung då han var den skådespelare som medverkade i flest sådana filmer. Det var också kanske främst denna film som etablerade Price som skräckfilmsskådisen framför alla andra. Tack vare denna film så räknas Price till de stora klassiska skräckskådisarna.

Filmen i sig var faktiskt en nyinspelning. Faktum är att historien filmats hela tre gånger; 1933 med Lionel Atwill, ´53 med Price och 2005 med… Paris Hilton och hon från tv-serien 24… Låt oss för evigt glömma den där sista.

Price spelar vaxskulptören Henry Jarrod. Denne äger ett vaxmuseum som går ganska dåligt, men Jarrod älskar ändå sina vaxskulpturer som vore de levande människor. Han blir förråd av en finansiär som, i hopp om att få ut försäkringspengarna, tänder eld på museet och Jarrod tros omkomma i lågorna. Men han överlever och öppnar ett nytt museum. Han vill hämnas på de som förrått honom, samt återskapa sina förstörda verk så fort som möjligt. Hans händer är dock förstörda, så han kan inte längre skapa sina mästerverk. Lösningen – mörda ett gäng människor och doppa dem i vax.

Filmen har många starka sidor. Price är kusligt bra som skurken Jarrod. Scenografin är storslagen och häftig. Men det finns en mängd problem.

Filmens inledningsscen är tillika filmens höjdpunkt och allt därefter känns som en ända lång transportsträcka fram till filmens final, då vi återigen får lite action i Jarrods hemliga ”vaxlaboratorium”. Under tiden får vi följa karaktären Sue Allen spelad av Phyllis Kirk. Hon är kompis till ett av Jarrods offer och blir misstänksam när en av figurerna på vaxmuseet ser exakt ut som hennes mördade vän. Jag frågar mig varför det ägnas så mycket tid på denna karaktär? Karaktären i sig är inte särskilt intressant, och Kirk är en ganska blek hjältinna. Under filmens gång dyker också en hemskt missbildad mördare upp, och det visar sig i finalen att det är Jarrod. Till vardags bär han en mask för att dölja sitt vanställda yttre. Detta är för overkligt. Många år senare skulle Price återigen spela en missbildad karaktär med en verklighetstrogen mask – i skräckkomedin The Abominable Dr Phibes. Men i den komedin försöker man i alla fall uppnå någon form av realism och gör Price ofömögen att använda sina maskläppar – han öppnar aldrig munnen. Men här ser masken uppenbarligen totalt äkta ut (eftersom det ju är Price riktiga ansikte) och det är meningen att vi som publik ska tro på detta. Det görs inte med någon glimt i ögat, utan helt seriöst. Det är med andra ord en ganska dålig idé. Det funkar i high-tech action som Mission Impossible, men inte i en film som skall utspela sig kring förrsa sekelskiftet.

Det känns som hela filmens struktur har ganska hafsigt ihopsatt. Grundidén är bra. Vaxdockor och faxmuseer är i sig ganska obehagliga. Att göra en skräckfilm på detta tema är en lysande idé. Men tyvärr lyckas inte manusförfattarna eller regissören André de Toth fylla denna historia med någon egentlig substans. Filmens kanske största problem är att den är tämligen seg. Hade tempot varit lite mer fartfyllt – vilket hade uppnåtts genom att strukturera om storyn – så hade man haft överseende med saker som Jarrods overkliga mask eller Kirks tråkiga karaktär. Nu känns det hela halvfärdigt.

Trots att filmen har sina brister så är den en visuell fest för ögat. Detta är en påkostad film och det syns. Kostymerna och scenografin är läcker. Det finns en hel del bra biroller – som den karismatiske Paul Cavanagh och Charles Bronson.

Detta var en film som hade mycket potential, men som tyvärr inte levererade. Den har fått kultstatus och ses idag som en klassiker. Detta beror nog främst på handlingens grundläggande premisser, som kittlar skräcknerven – vaxdockor som egentligen är lik – samt naturligtvis Vincent Price och hans klassiska prestation. Filmen får betyget godkänt, men inte mer än så.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Här kommer ännu en del i min recensionserie av Vincent Price-filmer.

Detta var den första en serie Edgar Allan Poe-filmatiseringar som regissören Roger Corman gjorde på 60-talet. Corman ses idag som något av en föregångare för independentfilmer, och gjorde sig på 50- och 60-talen ett namn som b-filmsregissör. Efter ett gäng framgångar lyckades han övertyga American International Pictures att slå ihop budgeten för två svartvita b-filmer, och istället göra en dyrare färgfilm. Corman hade länge tyckt om Poe, och särskilt novellen The Fall of The House of Usher. Poes verk var också vad som i USA kallas public domain, dvs. att upphovsrätten gått ut och verken är fri egendom. Samtidigt hade Hammer Studios gotiska skräckfilmer (bl.a. Dracula och Frankenstein med Christopher Lee och Peter Cushing) gjort succé i Europa. Man beslutade sig därmed för att göra House of Usher. I huvudrollen som den plågade aristokraten Roderick Usher castade man Vincent Price. Denne var som bekant en etablerad stjärna inom de mer morbida genrerna, men såg sin karaktär mer som en klassisk roll än som en skräckuppvisning.

Filmen handlar i korthet om hur Philip Winthrop (Mark Darmon) anländer till familjen Ushers gods, för att hämta sin trolovade Madeline Usher (Myrna Fahey). Dennes bror, Roderick (Price), motsätter sig dock deras förlovning. Roderick är blek och överkänslig mot nästan allt, och berättar för Philip att det vilar en förbannelse över familjen Usher. En majoritet av deras förfäder har drabbats av galenskap, och mord och fördärv har kantat deras historia. Roderick är besatt av att låta familjen dö ut med honom och hans syster.

Corman film är väldigt stilistisk. Inspelad i en studiomiljö som medvetet ser orealistisk ut. Corman har förklarat att han ville förmedla en känsla av att detta utspelade sig i en annan värld. Han ville också förmedla Poes teman om det undermedvetna. Resultatet blev färgrika, gotiska kulisser, men samtidigt en ganska instängd känsla. En drömlik känsla, om man så vill. Detta fungerar utmärkt och filmen blir en fest för ögat, liksom en klaustrofobisk mardröm.

Vincent Price gör en av sina bästa roller. Hans karaktär påminner lite om rollen han spelade i Dragonwyck, fast här är den uppskruvad några varv. Price är blek, har kritvitt hår. Han pratar väldigt tyst och ser olycklig ut hela tiden. Här finns inte några sadistiska repliker eller galna skratt. Nej, Roderick Usher är en plågad själ.

De övriga skådespelarna är ganska anonyma. Darmon och Fahey gör ett godkänt jobb, men det är nästan taskigt att låta dem spela mot den karismatiske Price.

Historien i sig är kanske inte särskilt originell, men den uppfyller alla förväntningar jag har. Den snygga scenografin, den bombastiska musiken, den effektiva regin, Vincent Price och den kusliga stämningen är filmens starka sidor och det man egentligen ser den för. Detta är en av de bättre filmerna i Corman Poe-cykel och en av Price bästa roller.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »