Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tema: X-men’

Denna recension har dröjt, bl.a. på grund av semester. Men nu återvänder jag till mina anteckningar och ska med dessa och några veckors reflektion försöka sammanställa mitt intryck av X-men: Days of Future Past.

Först och främst drar jag en suck av lättnad. Jag hade sett mycket fram emot denna film, men samtidigt hade jag också varit lite tveksam till om Bryan Singer verkligen skulle lyckas med sitt ambitiösa projekt. Filmen är smockfull med såväl ett stort antal karaktärer och komplicerad tidsresor och i ett sådant sammanhang kan intressanta personporträtt hamna i skymundan. Och det har alltid varit karaktärerna och deras inre resor som varit X-men-filmernas starkare sidor. Tack och lov så rodde Singer hem detta. För det är de personliga strapatserna som än en gång står i fokus. Och enligt min uppfattning har denna film också en central story som är en av de bättre i serien. Trion Jane GoldmanSimon Kinberg och Matthew Vaughn har uppenbarligen lagt ned mycket arbete ett manuset som ger publiken en spännande och känslomässigt engagerande historia.

Förhandssnacket har kretsat mycket kring den stora skådespelarensemblen. Och trots att filmen inte riktigt har tid att ge Ellen Page eller Halle Barry särskilt mycket att göra så känns deras roller ändå inte bortslösade. De är bikaraktärer här, som råkar spelas av kända skådespelare. Istället väljer Singer att fokusera på en kärntrupp bestående av James McAvoy, Michael Fassbender, Hugh Jackman, Nicholas Hoult, Jennifer Lawrence – och till viss mån Patrick Stewart. Och naturligtvis gör samtliga av dessa ett utmärkt jobb. Jackman är i sedvanlig ordning filmens huvudperson, men för omväxlings skull får han vara något mer än en action-man. Det är han som måste resonera med McAvoys desillusionerade Charles Xavier. Rollerna är ombytta, vilket är väldigt intressant. Det är som om Obi-Wan Kenobi skulle få livsvisdom från Han Solo. Trots att Jackman är filmens huvudkaraktär så är McAvoy dess centralgestalt. Det är honom vi som publik känner mest för och det är på honom allt hänger. McAvoy är fantastisk i rollen och har här mycket mer att bita i här än i First Class. Även Jennifer Lawrence har här en mer intressant roll än i förra filmen, trots att hon egentligen inte är mycket mer än en McGuffin.

days2

Days of Future Past är en oerhört snygg film. Framtidsmiljöerna är kanske inte de mest originella, men de är ändå stämningsfulla ochväcker en nyfikenhet. Jag hade gärna sett mer av dessa. Singer lyckas också fånga 1970-talet mycket bra, både vad gäller mode, bilar, musik och det politiska läget.

Själva tidsresekonceptet är inte heller särskilt nyskapande. Ur en dystopisk framtid sänds en ensam krigare för att ändra något i det förflutna, som kommer vara avgörande för framtiden. Vi har sett det ett stort antal gånger tidigare, i bl.a. Termiantor och 12 Monkeys. Men trots den komplicerade handlingen så tar tidsresorna inte fokus från det man verkligen bryr sig om – relationerna mellan Professor X, Magneto och Mystique. Detta är inte en film om tidsresor, utan det är en film om hopp. Tidsresorna är bara ett verktyg för att berätta en mer intressant historia om Charles Xavier, Raven och Erik Lehnsherr. Det fungerar väldigt effektivt.

days3

En annan mycket bra aspekt av av filmen är actionscenerna. Trots att X-men-filmerna är actionfilmer så finns det en brist på riktigt spektakulära och imponerade actionsekvenser. Det försöker man råda bot på här. Inledningsscenen är häftig, men en blivande klassiker sker någongång i filmens mitt. Det är fritagningen av Magneto från hans cell under Pentagon. Här utspelar sig en väldigt häftig sekvens med den supersnabba mutanten Quicksilver (Evan Peters).

Naturligtvis finns det en del logiska hål, inte minst om man ska se filmen tillsammans med de övriga i serien. Samtidigt lyckas den med sina tidsresor också åtgärda några av de luckor som tidigare filmer gett upphov till. Filmens slutscen är fantatsisk, dels för att den på ett genialt sätt handskas med några av de klavertramp serien gjort tidigare. Men också för att den ett fint bokslut till något som berör Wolverine. Mer än så skriver jag inte. Men jag blev faktiskt lite rörd av slutscenerna.

Ett problem jag hade var att den dystopiska framtiden verkar ha kommit ur intet. Den dåliga framtiden finns ex nihilo i filmen, utan att man sett några tendenser till den i tidigare alster. Hur blev det såhär hemskt? Det vet vi inte. Det verkar ha gått mycket snabbt från det positiva slutscenerna i The Last Stand till detta helvete på jorden. Det skulle krävts en film emellan för att överbrygga gapet (The Wolverine berörde inte direkt denna utveckling, utan var ju en ganska isolerad historia). Men man får väl acceptera filmens premisser ändå, antar jag. Gör man det kan man luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.

days4

I övrigt hade jag gärna sett mer från denna framtid. Inte minst tycker jag att Magneto i Ian McKellens gestalt fick för få scener. Detsamma gäller förresten för Peter Dinklages skurk Bolivar Trask i 70-talet. Dinklage är såpass karismatisk att man alltid vill se mer av honom.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta är ett visuellt spektakel som kombinerar snygg sci-fi action med en riktig story. Mina förväntningar överträffades och detta är en av de bättre (om inte den bästa) av filmerna i serien. Helt klart den mest episka. Nu ser jag fram emot X-Men: Apocalypse.

Betyg 4 av 5

Läs gärna mina recensioner av samtliga X-men-filmer:

X-men (4 av 5)
X-men 2 (4 av 5)
X-men: The Last Stand (3 av 5)
X-men Origins: Wolverine (2 av 5)
X-men: First Class (4 av 5)
The Wolverine (3 av 5)

Read Full Post »

Som framgått tidigare på denna blogg gillar jag vissa superhjältefilmer, men jag har aldrig varit ett riktigt fan av genren. Jag kan tycka att sådana filmer är underhållande, men i längden blir flygande fighter och kollapsande skyskrapor lite väl mycket. Undantaget har alltid varit Batman (såväl Christopher Nolans, som Tim Burtons och i viss mån även Joel Schumachers filmer). Och på senare år har även X-Men-filmernas charm blivit tydlig för mig. Jag har aldrig läst en X-men-tidning, men samtliga filmer har varit god underhållning. Trots vissa snedsteg (X-Men Origins: Wolverine) anser jag att standarden varit relativt hög. Tack vare en intressant symbolik och paralleller till verkliga livet blir filmerna någon form av samhällskritik. Vilket kanske inte är det man förväntar sig av såpass lätt underhållning. Mutanternas situation och deras förhållande till samhället har likheter med såväl medborgarrättsrörelsen i USA, som HBTQ-personers kamp för sina rättigheter och förföljelsen av judarna i Tredje Riket. Den första och andra filmen i serien, samt prequeln X-Men: First Class, är mina tre favoriter.

Det ser därför ljust ut för kommande filmen X-Men: Days of Future Past, där regissören Bryan Singer från de två första filmerna förenar skådespelarensemblen från sina filmer med den från First Class. Filmen är baserad på den klassiska storyn med samma namn som publicerades i serietidningsform på 1980-talet (som jag inte läst). Folks förväntningar verkar allmänt höga. Mina likaså. Förhandsmaterialet verkar lovande. Singer är tillbaka i regissörsstolen. Det finns naturligtvis orosmoment. Storyn verkar stå i fokus här, vilket kan vara både en för- och nackdel. I samtliga tidigare filmer i serien har storyn alltid fått stå i bakgrunden till förmån för karaktärerna. Olika skurkar har haft olika ondskefulla planer som X-men-teamet måste stoppa. Men dessa ondskefulla planer har sällan varit minnesvärda. Istället är det karaktärernas utveckling, relationer och resor som varit fascinerande. Wolverines sökande efter svar om sitt förflutna. Hans dödsdömda relation till Jean Gray. Professor Xaviers och Magnetos komplicerade vänskap/fiendskap. Mystiques relation till Xavier. Och så vidare… Jag hoppas att det i den kommande filmen kommer ges utrymme för dessa karaktärer och att inte tidsresor, action, Sentinels, dystopier, alternativa tidslinjer och CGI-landskap tar över. Manusförfattarna är Simon Kinberg (X-Men: The Last Stand), Jane Goldman (Kick-Ass, The Woman in Black) och Matthew Vaughn (Kick-Ass). Deras meritlistor är tyvärr inte allt för imponerande. Vaughn regisserade X-Men: First Class, som han också skrevs tillsammans med Goldman. Men anledningen till att resultatet i det fallet blev såpass bra var fokuset på karaktärerna – inte storyn i sig. Därför är det lite oroande att så mycket av förhandsmaterialet för nya filmen fokuserar på storyn.

Ensemblen är imponerande. Den består bl.a. av Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Anna Paquin, Ellen Page, Nicholas Hoult, Peter Dinklage, Ian McKellen och Patrick Stewart. Ett problem som förföljt X-men-filmerna är det stora antalet karaktärer med superkrafter. Det är på grund av detta som huvudintrigen ofta fått stå i bakgrunden, för att ge karaktärerna utrymme. Men ändå har filmerna känns överbefolkade. Det bästa med senaste filmen The Wolverine var att det bara fanns ett par-tre stycken mutanter i den. Om man vill ha tid att göra lite mer djupgående personporträtt i en film som antagligen blir drygt två timmar, så kan man inte ha för många karaktärer.

Trots dessa orosmoment så tror jag att filmen kommer blir mycket bra. Jag har höga förhoppningar och detta är en av de filmer jag ser mest fram emot under 2014. Kolla bara in den senaste och slutgiltiga trailern:

 

Arbetet med nästa film i serien, X-Men: Apocalypse, har redan påbörjats. Det mesta pekar på att Bryan Singer kommer regissera även den. Ryktena säger att filmen kommer utspela sig under 1980-talet och fokusera First Class-ensemblen. Därefter väntar ännu ett soloäventyr för Wolverine återigen regisserad av James Mangold. Blir detta Hugh Jackmans åttonde och därmed sista film som karaktären? Det ryktas också om en solofilm för Jennifer Lawrences karaktär Mystique. Det ser jag fram emot.

___

PS. Utkastet till denna text skrevs innan det blev känt att Bryan Singer anklagats för att ha utnyttjat en femtonårig pojke sexuellt i slutet av 1990-talet. Om det är sant är det naturligtvis vidrigt. Men jag har alltid kunnat skilja konstnären från dennes konst. Jag kan beundra en film, trots att dess regissör begått vidriga gärningar. Om det visar sig att Singer är av samma skrot och korn som Roman Polanski eller Woody Allen, så bör han ställas till svars för detta. Oavsett vad som är sant eller ej, så påverkas inte mina förväntningar inför den kommande filmen.

 

Read Full Post »

x-banner

wolv1

För mig känns The Wolverines blotta existens en smula udda. Den verkar något omotiverad och kommer oundvikligen hamna i skuggan av den kommande X-Men: Days of Future Past. Den känns som något slags prolog till den filmen.

Anledningen till dessa känslor är kanske främst att förra solo-filmen för denne karaktär – prequeln X-Men Origins: Wolverine –  blev så misslyckad och universalt sågad. Jag hade förstått det som att man på grund av detta övergav fortsatta planer på s.k. spin-off-filmer, och istället återvände till det mer framgångsrika ensemble-konceptet med X-Men: First Class. Men så dyker plötsligt då denna film upp.

En av anledningarna till att man ändå gjorde The Wolverine var att man ville göra karaktären rättvisa, vilket den första fristående filmen inte gjort. Och denna goda vilja kan man inte klandra filmbolaget Fox för. ”Gör om,  gör rätt” som det heter. Att Hugh Jackman, som också är producent här, när en kärlek till karaktären som gjorde honom till stjärna är också uppenbart – han har varit drivande i skapelseprocessen. Och att Wolverine är den mest populära av alla karaktärer i X-men råder det inget tvivel om. Man man hade kanske önskat lite mer variation med ett par fristående filmer om andra karaktärer, som Storm, Mystique eller Cyclops. Men kanske är Wolverine den enda som kan bära en hel film på egen hand. Jag menar, vem skulle vilja se en superhjältefilm med Halle Barrey i huvudrollen?

Ett av målen med denna film var att ge karaktären Logan/Wolverine ett djup, och att utforska hans karaktär. Man funderade länge på att göra ännu en prequel. Den odödlige Logan har trots allt  levt ca 170 år. Men istället beslöt man, vist nog, att låta filmens handling utspela sig i nutid några år efter X-Men: The Last Stand. Jag uppskattar att man knyter an till händelserna i den ganska utskällda tredje X-men-filmen. Karaktären Jean Grey hemsöker Logans drömmar, och det är trevligt  att Famke Janssen har  en relativt stor roll. Vi får här se vilken effekt  hennes död hade på Logan, något som det inte riktigt fanns utrymme för att utforska i The Last Stand. Att hon är död och han levande är ett försök att illustrera ett av filmens teman – odödlighetens förbannelse. Detta är något man känner igen från andra filmer, såsom Highlander. Tyvärr försvinner denna intressanta aspekt bland allt annat  som händer någonstan i mitten av filmen. Men inledningsvis känns det sparsmakat och snyggt framställt, och Logans enda kommentar om det är ”You don’t want what I’ve got”.

wolv5

Det är i respons till karaktären Yashida, en gammal bekant som Logan räddade undan atombomben i Nagasaki i slutet av Andra Världskriget. Denne söker som gammal och döende upp Logan, och erbjuder honom ett byte – odödlighet mot dödlighet. Ett lovande erbjudande för någon som tvingats se alla han älska dö ifrån honom. Logans avböjande av erbjudandet grundar sig inte i att han njuter av sin odödlighet, tvärtom. Men han har funnit sig till rätta i smärtan och bitterheten. När vi för första gången möter honom är han en isolerad och avdankad hjälte. Han är skäggig och oklippt, i stort sett hemlös, boendes i en grotta i Kanadas skogar. Men precis som Bruce Wayne i The Dark Knight Rises eller James Bond i Skyfall, så dras den motvillige hjälten tillbaka till hetluften. Även detta är ett klassiskt scenario. Just influenserna från Christopher Nolans Batman-filmer känns påtagliga här. Regissören James Mangold, som tidigare gjort karaktärsdrivna filmer Walk the Line, Girl Interrupted och  Cop Land, ger filmen en lågmäld, mörk och mer realistiskt ton än vad vi tidigare sett i X-men-serien. De tidigare filmerna har i stor utsträckning handlat om utanförskap och omvärldens misstänksamhet mot de som är annorlunda. Här ser det annorlunda ut. Fokuset ligger inte på mutanterna som grupp, utan utanförskapet som berörs är Logans isolering. Han är ensam, har lämnat X-menteamet – det enda som gav hans liv någon mening. Och kvinnan han äslkade lever inte längre. Han behöver något att kämpa för, någon att bry sig om. Vilket han finner i Japan.

wolv4

Handlingen fångar publikens engagemang i tillräckligt stor mån, utan att vara något spektakulärt. Som i de bästa X-men-filmerna är det inte skurkarna och deras ondskefulla planer som driver filmen, utan karaktärerna. Det hela spårar förvisso ur en aning i filmens final, men i övrigt känns den inte alls lika ”fantastisk”och science fiction-betonad som tidigare rullar. Manuset tar nog med tid på sig att introducera karaktärerna och storyns premisser, och jag uppskattar att man tar sig tid innan actionscenerna brakar loss. Att skurken lyckas göra Wolverine dödlig är ett bra grepp ur berättarsynvinkel, då en odödlig och ostoppbar hjälte kan ta död på mycket av spänningen. Vi vet naturligtvis att Logan kommer överleva (inte minst  eftersom vi vet att han är med i nästa film i serien), men hans dödlighet gör att han inte är lika osårbar som tidigare. Detta resulterar i att vissa händelser i slutet av filmen faktiskt överraskar mig och lämnar frågor öppna inför kommande filmer. Hugh Jackman gör förmodligen sin bästa prestation i titelrollen. Han gestaltar ilskan och smärtan, men också ett starkt moraliskt patos. Han är en motvillig hjälte, men har ändå en strikt uppfattning om rätt och orätt. Och de som i hans mening handlar orätt sitter illa till.

Bortsett från Jackman gör de andra skådespelarna ett fint arbete. Rila Fukushima är mycket karismatisk i rollen som hans följeslagare Yukio. Svetlana Khodchenkova spelar denna films skurk – mutanten Viper. Det positiva med denna film är att antalet mutanter är ganska lågt, och att deras krafter är ganska ospektakulära. Vi har bara Wolverine med sin helandekraft och sina klor, Viper med sina reptilliknande egenskaper och sitt gift, samt Yukio som kan se människors framtida dödsögonblick. Detta gör att filmen inte lider av den överpopulation av superhjältar och superkrafter som ibland påverkade originaltrilogin negativt. Här  är det färre antal karaktärer och färre superkrafter, vilket ger mer utrymme för personporträtten och karaktärsutveckling.

wolv2

Filmen har naturligtvis brister. Vissa aspekter av storyn känns lite halvdana. Varför måste Wolverine inleda en romans med karaktären Mariko? Fram till sexscenen dem emellan tyckte jag hade de hade fått ett slags far-dotter-förhållande, och romansen kändes helt opassande. Mariko (Tao Okamoto) flydde under Logans beskydd från den japanska maffian och sin egen ondskefulle far, varför jag kände att Logan blev ett slags substitut och fadersgestalt för henne. Inte minst p.g.a. åldersskillnaden mellan skådespelarna (och inte minst karaktärerna! Är han kanske… 150 år äldre än henne?). Men en Hollywood-film måste ju innehålla en kärlekshistoria ingen bryr sig om, så de tryckte in en sexscen. Filmens final har jag redan berört,men jag känner att tonen förändrades här och det blev lite för mycket förutsägbar CGI-action. Och varför alla dessa actionfilmsklichéer? Och vad har hänt med Wolverines frisyr? Den ser tillplattad och dum ut. Hans ”horn” ser numera snarare ur som Stig Helmer-tuffsar!

Jämfört med den tidigare Wolverine-filmen är detta dock ett stort steg i rätt riktning. Filmen når inte topparna från X-men 2 eller X-men: First Class, men den är en värdig uppföljare till originaltrilogin och fungerar också förmodligen som en tillfredsställande prolog till den troligtvis mycket mer episka Days of Future Past. Som jag nu verkligen ser fram emot!

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

x-banner

fc1

X-men Origins: Wolverine var den första i en tänk serie filmer under rubriken X-Men Origins. Trots filmens kvalitativa (men inte publikmässiga) misslyckande, ville Fox ändå fortsätta på konceptet och tanken var att nästa Origins-film skulle fokusera på Magneto (spelad av Ian McKellen i ”originaltrilogin”). Av olika anledningar blev denna film aldrig gjord, och konceptet lades ned.

Prequel-tanken övergavs dock inte. Att bara fokusera på en enskild karaktär verkade dock – att döma av Wolverine-filmen – inte vara rätt väg att gå. En ny ingång behövdes. Man valde därför att låta filmen kretsa kring både Erik Lehnsherr/Magneto och Charles Xavier/Professor X och hur dessa två tillsammans skapar det första X-men-teamet – den s.k. ”första klassen” i Xaviers skola.
fc2

Efter de ojämna föregående filmerna är detta en återkomst till rätt form. X-Men: First Class konkurerar med X-Men 2 om att vara den bästa filmen i serien hittills. Regissören Matthew Vaughn tar här det bästa från Bryan Singers filmer och blandar det med ett slags James Bond-pastisch. Teman som känns igen är de om utanförskap och spänningen mellan evolution och revolution – eller diplomati och väpnat motstånd. Det är djupa existentiella frågor som ställs. Men det gör i snygg 60-talsskrud (som osar såväl tidig James Bond som Mad Men) i en värld full av spioner, där Kalla Kriget är på sin topp.

Den unge Erik Lehnsherrs/Magnetos (Michael Fassbender) jakt efter hämnd på krigsförbrytaren Shaw som mördade hans mor är det som driver handlingen framåt. Denne Shaw spelas av Kevin Bacon och är filmens skurk. Shaws plan är som tagen ur en Bond-film – starta ett kärnvapenkrig mellan Öst och Väst á la You Only Live Twice, The Spy Who Loved Me mfl. Ändå känns planerna relativt nedtonade i jämförelse med de två första filmernas dito. Bacon är briljant i rollen, och känns som ett riktigt oberäkneligt hot.

fc3

Hela ensemblen är väldigt bra. James McAvoy övertygar som en ung Charles Xavier. Michael Fassbender har sagt att hans roll i princip var ett slags audition för James Bond. Och det ligger något i det. Fassbender har Timothy Daltions intensitet och hans jakt efter hämnd driver hela storyn. Man sympatiserar med honom, och ser verkligen smärtan och hatet i hans blick. Samtidigt har han också en djävulsk charm och humor, som jag tyckte påminde om Ian McKellens tolkning av karaktären – som ibland lutade åt lite camp. Icke att förglömma är den underbara Jennifer Lawrence som Mystique. Hon är på sätt och vis denna films svar på Rouge – den osäkra tonåringen som vill gömma sin mutation och helst bara vara en vanlig tjej. Men snart inser hon att hon bör vara stolt över vem hon är. Den triangeldrama-liknande relationen mellan henne, Xavier och Lehnsherr är snyggt uppbyggd och gör hennes handlingar och val trovärdiga. Över lag vilar filmen på dessa starka karaktärer och den utveckling de går igenom. Detta har alltid varit det som varit X-men-filmernas starkaste sida – karaktärerna. De storslagna actionscenerna eller skurkarnas planer på världsherravälde har alltid kommit i skymundan, eftersom karaktärerna varit så dominerande. De är intressanta, trovärdiga och lätta att identifiera sig med. Dessutom är de ganska bad ass.

fc4

Detta var helt klart rätt väg att gå. X-men: First Class är en av få prequels som faktiskt lyckas. Kanske beror detta på att den förhåller sig ganska fritt till den tidigare kanon. Detta gör att filmen kan ta sig större friheter. Till viss del påminner den mer om en regelrätt reboot. Inga av skådespelarna från de tidigare filmerna är med (förutom en briljant liten cameo från Hugh Jackmans Wolverine). Och dessutom ignorerar eller motsäger filmen många av de fakta som presenterades i de tidigare filmerna.  Här kommer vi till filmens största styrka och svaghet. Det förekommer ett stort antal kronologiska felaktigheter som det inte går att logiskt få bukt på.  Jag nämner av utrymmesskäl bara några:

  • I första X-men säger Xavier att han och Erik Lehnsherr möttes för första gången då de var 17 år gamla. I First Class är de båda i ca 30.
  • Karaktären Moira McTaggart var i The Last Stand en brittisk läkare i 30-års åldern 2006. I First Class är hon en CIA-agent i 30-årsåldern 1962. Hon ska med andra ord ha bytt jobb och nationalitet – och inte åldrats alls på 40 år. Det bör tilläggas att hon inte är en mutant.
  • I slutet av filmen, som utspelar sig 1962, blir Xavier invalidiserad och rullstolsbunden. Men i en återblick i The Last Stand och i Wolverine-filmen ser vi att Xavier kan gå ca år 1985. För att sedan vara rullstolsbunden (igen?!) då första filmens handling startar.

Det lättaste sättet att få bukt med dessa kronologiska motsägelser är att betrakta First Class som en reboot, en nystart på filmserien som ignorerar tidigare filmer. Men, tack vare den kommande filmen X-Men: Days of Future Past, blir detta inte möjligt. Vissa av de kronologiska motsägelser First Class gav upphov till har regissören Bryan Singer sagt sig velat rätta till i den kommande filmen. Handlingen i den kommande filmen inbegriper tidsresor och alternativa tidslinjer och här kommer två ”generationer” mutanter mötas, vilket också gör det tydligt att First Class är en de facto prequel och inte en reboot.

fc5

Det är en soppa, som dock inte är ett särskilt stort bekymmer för mig. Att strunta i vissa grejer ger filmmakarna en större artistisk frihet till kreativt skapande och filmen hade med största sannolikhet blivit sämre om den slaviskt följt alla premisser som tidigare filmer i serien satt upp. Paradoxalt nog är dessa motsägelser både till filmens för- och nackdel. Men framför allt till dess fördel. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Filmen blev bättre av att man var lite friare i förhållandet till tidigare filmer.

Denna film ger upphov till de kanske största kronologiska motsägelserna, men det gör inget eftersom filmen är såpass bra. Den har en välskriven story med en mångfacetterad tematik, snygga specialeffekter och actionsekvenser, samt riktigt fängslande karaktärer. Bäst hittills? Ja, kanske. Och Hugh Jackman är knappt ens med…

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

x-banner

wolv1

Efter 2006-års X-Men: The Last Stand och den ljumma kritik den filmen fick utstå, blev det uppenbart att 20th Century Fox var tvungna att pröva något nytt. I tre filmer hade vi följt superhjälteteamet X-men, och tydligen kunde inte mycket mer göras utifrån detta upplägg. Man behövde nya idéer.

Eftersom man hade 50 år av serietidningar att använda sig av så torde inspirationen inte direkt lyst med sin frånvaro. Tidningarna om X-men hade ett stort urval av karaktärer och berättelser att ösa ur. Detta ledde till idén om en prequel-serie, där man skulle göra filmer om de olika mutanternas ursprung. Bl.a. fanns det planer på filmer om Magneto, Deadpool och Storm. Men man valde att börja denna nya inriktning med att fokusera på den mest populäre av dessa superhjältar – Hugh Jackmans Logan/Wolverine.

Logans/Wolverines minnesförlust och jakt efter vem han egentligen är präglade den ursprungliga X-men-trilogin, varför en spinn off med honom i fokus kändes som ett naturligt val. Men tyvärr blev resultatet av olika anledningar inte särskilt lyckat. Det är minst sagt spretigt. Bra aspekter blandas med ett halvdant manus, halvfärdiga idéer och en ofokuserad regi. Filmen blev generellt sågad när den kom, och den är helt klart den sämsta filmen i serien hittills. Finns det nåt positivt att säga om den?

När man började göra prequels i serien uppstod en hel del kronologiska hål och knutar, vilket naturligtvis förvirrar publiken en aning. Ett exempel på detta är Wolverines relation med Victor Creed/Sabretooth. I första X-men-filmen från 2000 möts dessa två och ingen av dem tycks känna igen varandra. I X-Men Origins: Wolverine får vi dock reda på att de är bröder! Som haft en nära relation i nästan 100 år! Att Logan inte minns kan vi acceptera – han har minnesförlust efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men vad har Sabretooth för ursäkt – att hans djuriska natur tagit över så mycket att han inte bryr sig längre?

wolv2

Men om man bortser  från hål som dessa finns det egentligen inget större fel på filmens grundstory. Med det sagt finns det inget särskilt minnesvärt med den heller. Vi får exakt det filmens titel lovar – Wolverines ursprung.

Vi får följa Logan från barndomen på 1840-talet och ta del av hans relation med sin halvbror Victor. I ett snyggt montage (filmens bästa del) följer vi dem genom otaliga krig – Amerikanska inbördeskriget, Första och Andra Världskriget, fram till Vietnamkriget. Det är här huvudintrigen börjar, där Logan och hans bror rekryteras av William Stryker till ett specialförband med mutanter som utför hemliga militära uppdrag. När gruppens metoder blir för grymma, lämnar Logan den – men hans bror stannar kvar. Flera år senare söker Stryker upp Logan, och varnar honom för ett nytt hot. Detta leder till en konfrontation med Logans bror, den alltmer djuriske Victor/Sabretooth. Det leder också till att Logan genomgår det experiment där hans hela skelett draperas med metall. Och att han tappar minnet efter den explosiva finalen.

Filmens bästa del är som sagt dess inledande krigsmontage. Hela filmen hade gärna fått kretsa kring brödernas krigsupplevelser. Det är uppenbart att såväl Logan som hans bror tycker om att kriga. Att Logan en gång i tiden ägnade sig åt grymheter var något som antyddes i X-men 2, men det hade gärna fått ges mer utrymme här. Att visa en moraliskt tvetydig Logan med en blandning av blodtörst och samvetskval hade varit mycket mer intressant än den helylle-hjälte som är denna films huvudkaraktär.

Att mystiken försvinner är det inneboende problemet i själva prequel-konceptet (Läs mer om prequel-genren i detta inlägg). Filmens största problem är att den tar bort mycket av den mystik som gjorde Wolverine intressant i originaltrilogin. Frågan om vem Logan/Wolverine är – hans födelsedatum/ort, familj o.dyl. – får vi reda på inom loppet av några minuter. Mysterium nr. 1 är därmed avklarat.

wolv5

Vi kommer således till Mysterium nr. 2: Hur kommer det sig att Logans skelett har försetts med ett hölje av den oförstörbara metallen adamantium, och vad har hans minnesförlust med denna händelse att göra? Jo, svaret på dessa frågor vet vi ju i stort sett redan, tack vare de suggestiva flashbacksekvenserna och karaktären Strykers medverkan i X-men 2. Den andra X-men-filmen gav egentligen publiken allt de behövde veta om Wolverines förflutna, utan att avslöja för mycket eller förstöra mystiken.

Det enda denna film nu kan göra är att fördjupa publikens kunskaper och fylla i detaljerna. Men det är inte ett incitament nog för att hålla intresset uppe hos publiken. Filmen blir därmed förutsägbar och mindre spännande. Att vi nu känner till hela Wolverines förflutna påverkar också resten av filmserien negativt. Hans fortsatta sökande efter svar blir inte lika fascinerande i kommande filmer. Det resulterar också i att vi som publik hela tiden ligger steget före hjälten. Detta är problematiskt eftersom det är svårt att ”se upp till” en hjälte som man själv har ett övertag över. Publiken kan nu hånfullt ropa åt Logan ”Jag vet nåt som inte du vet!”.

wolv3

Bortsett från brister i själva grundkonceptet, är själva hantverket över lag ganska klumpigt. Valet av Gavin Hood som regissör är något underligt. Denne hade tidigare gjort independentfilmen Tsotsi, vilket var ett sydafrikanskt drama, samt den politiska dramathrillern Rendition. Att låta honom hantera en superhjältefilm var ett dåligt beslut. Det resulterar varken i bra action eller särskilt intressant drama. Såväl tempo som dramaturgi känns lite klumpigt. Karaktärer agerar på sätt man kan ifrågasätta eftersom de sällan ges något motivation. Manuset drabbades också av den manusförfattarstrejk som påverkade många Hollywoodfilmer vi denna tid. Manuset känns som en soppa, med kanske en eller annan twist för mycket. I efterhand har Hugh Jackman beklagat sig över resultatet och att filmen inte gjorde karaktären rättvisa.

Över lag måste jag dock ge filmen ett godkänna betyg. Jackman är som vanligt helgjuten i huvudrollen och gör det bästa av det manus han blivit given. Liev Schreiber gör också en bra insats som Victor Creed/Sabretooth. Denne fungerar nästan som hjältens doppelgänger – hans onde, mer djuriske tvilling. Det finns en dynamik mellan dessa två, som tyvärr inte ges nog med utrymme. I rollen som Stryker ser vi Danny Huston, som övertygar gestaltningen av en ung Brian Cox. Ryan Reynolds dyker också upp som supermutanten Deadpool.

Filmens tolkning av denna karaktär hatades dock av Marvel-nördarna. Kanske skulle jag också ha starkare känslor kring honom – och vara generellt mer kritisk mot filmerna över lag – om jag brydde mig det minsta om serietidningarna. Jag respekterar nördars vurmande för sina ”darlings” (därför kan jag verkligen hata Bond-filmer som Moonraker eller Die Antoher Day), men vad gäller X-men kan jag inte stämma in all den kritik som fanboysen uttrycker. Jag bryr mig alltså inte om huruvida karaktären Deadpool levde upp till den litterära förlagan eller ej. Han funkade okej som superskurk i filmens final – om än på ett jäkligt löjligt sätt.

Med det sagt, anser jag X-men Origins: Wolverine vara ett nätt och jämt godkänt bidrag till X-men-filmerna, men inget som berör mig lika mycket som de bästa filmerna i serien. 2013 kom det – något oväntat med tanke på hur sågad denna film blev – ännu en spinn off med Jackman i centrum. The Wolverine hette den, och därmed fick karaktären den film han förtjänade. Mer om den i ett senare inlägg. I nästa X-men-recension blir det dock (nästan) Jackman-fritt!

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

x-banner

x33

Efter två framgångsrika filmer i serien som gick hem hos både kritiker och publik avböjde Bryan Singer från att regissera den tredje X-men-filmen. Övertog jobbet gjorde Brett Ratner som hade en minst sagt ojämn regissörsgärning bakom sig. Action hade han regisserat i Rush Hour, och att han kunde hantera karaktärer med komplex psykologi vittnade hans Red Dragon om. Problemet var bara att Red Dragon egentligen är den enda bra film Ratner tidigare gjort.

Grundintrigen kretsar denna gång kring ett ”botemedel”, som skulle göra mutanterna fullt normala. Bakom botemedlet står den amerikanska staten, som menar att det endast ska vara frivilligt. Men snart uppdagas det att det även används som ett vapen mot brottsliga mutanter. X-men, med Professor Xavier i spetsen, ser avvaktande på denna utveckling. Deras ärkefiende Magneto ser dock detta botemedel som det första steget mot en total utrotning av mutanterna, och anser att det ända sättet att reagera är med våld.

Det är, som alltid, lätt att se paralleller till verkliga livet. Konflikten mellan mutanter och vanliga människor går att jämföra med de riktiga konflikter som minoritetsgrupper i det västerländska (men kanske främst amerikanska) samhället upplever. Kopplingen till HBTQ-personers situation är kanske den mest uppenbara. Inte minst på grund av att mutanternas krafter visar sig först i och med puberteten. Att mutationerna är någonting avvikande som bör botas om det är möjligt, påminner om synen på homosexuella som fortfarande många i USA har. Dessa paralleller med verkliga livet var bl.a. någonting som attraherade Ian McKellen till rollen som Magneto. McKellen är gay och en stark förespråkare för HBTQ-personers rättigheter.

x32

Till skillnad från i de två tidigare filmerna, bygger inte grundintrigen på att en enskild individ hotar med våld mot en annan part. Istället visar filmen på flera olika reaktioner mot ett mer ”politiskt” hot – botemedlet. Mutanterna delas i olika läger. De som, likt Magneto, ser botemedlet som första tecknet på en Förintelse. X-men, som inte riktigt vet hur de ska handskas med det. Och till sist, de mutanter som vill använda  sig av botemedlet och bli normala. Detta ställer hela temat om utanförskap och viljan att passa in på sin spetts. Resultatet blir intressanta konflikter och en bra dynamik. Karaktärer försätts i nya situationer, och vi får ser hur de reagerar vid nya utmaningar.

Ett lysande exempel på detta är då Magentos trogne följeslagare Mystique (Rebecca Romijn) ofrivilligt blir botad. Hur reagerar Magneto då hans extremt lojala vän och älskarinna inte längre är en mutant? Jo, han överger henne. Detta visar på hur avtrubbad han har blivit efter att i åratal ha blivit betraktat med rädsla och hat av vanliga människor. Men Magneto har själv blivit lika hatisk, diskriminerande och elitistisk som de människor som hatat honom. När någon inte passar in i hans genetiskt perfekta sfär, är de inte längre välkomna. Det är ett klassiskt litterärt motiv- man blir det man själv kämpar emot. Ironiskt nog anammar Magneto just de übermensch-idéer som inspirerade den nazism han själv varit ett offer för som barn. Han är minst lika fascistisk som den fascism han tror sig kämpa emot. Detta gör honom, naturligtvis, så mycket intressantare.

x34

Dessa paralleller till verkligheten och dessa intressanta karaktärer är någonting som i allra högsta grad utforskades i de tidigare filmerna. Men här ställs många av dessa frågor på sin spets. Tonårstjejen Rouge (Anna Pequin), som i två filmer inte har kunnat röra sin pojkväns hud utan att vara rädd för att döda honom. Hon har nu ett alternativ. Ska hon ta botemedlet och leva ett normalt tonårsliv? Alla dessa intressanta aspekter av filmen tycker jag lyfter den.

Många klagar på X-Men: The Last Stand, men jag tycker den är underskattad. Visst når den inte de två tidigare filmernas poetiska nivåer, men över lag är det en solid film. Det är få filmserier som lyckas hålla en lika hög nivå genom tre filmer, och med det i åtanke anser jag att man inte kan vara allt för hård mot The Last Stand. Faktum är att filmen i stor utsträckning lyckas hålla sig borta från upprepningar och imitationer, och istället håller saker och ting fräscha. Singers lugna, tankeväckande bildspråk och tempo är borta. Ämnen kanske inte hanteras så sparsmakat som tidigare, och ibland blir det klumpigt på ett sätt som undveks på Singers tid. Men trots detta görs det hela relativt snyggt, och med ett såpass högt tempo att man inte distraheras av övertydlig symbolik, eller klichéartade repliker (Presidenten: ”Then God help us”).

Med det sagt så finns det naturligtvis större problem med filmen. Och det är vanligtvis dessa grejer Marvel-nördarna blir rasande över. De partier som kretsar kring Jean Greys återkomst och förvandling till den okontrollerbar Phoenix är i grunden en intressant idé. Men själva resultatet känns väldigt klumpigt hanterat av Brett Ratner. Förklaringen till hennes förvandling är väldigt oklart. Detsamma gäller Cyclops död. Det hela känns väldigt slarvigt hanterat. Som att man inte kunde komma på en bra förklaring, och därför struntade i det och hoppades att ingen skulle märka i det höga tempot. Detta anser jag vara filmens största brist. Man hade också kunnat helt klippa bort karaktären Angel och hans historia, som känns totalt överflödig.

x35Men för mig är detta inget som egentligen drar ner filmen särskilt mycket. Man kan ursäkta dess brister, eftersom hantverket i övrigt är såpass professionellt och filmen i sig är såpass underhållande. Återigen har vi en fin ensemble. Hugh Jackman gör ett fint jobb trots den stora mängden ostiga repliker manusförfattarna gett honom. Halle Berry får lite mer att göra som Storm – jag är dock osäker på om det är positivt eller inte. Patrick Stewart är naturligtvis oklanderlig som Professor X, och detsamma gäller hans nemesis spelad av Ian McKellenFamke Janssen, en extremt underskattad skådespelerska, gör sig bra i rollen som Jean Grey/Phoenix. Nykomlingar till serien är bl.a. den karismatiske Kelsey Grammer som Dr Hank McCoy/Beast och den begåvade Ellen Page som Kitty Pryde/Shadowcat.

Utöver karismatiska skådespelare bjuds det återigen på snygg action och någorlunda effektiva personporträtt. Jag kan inte klaga alltför mycket på denna film. Jag tycker att den är bra. Kanske måste man vara ett riktigt Marvel-fan för att störa sig på avvikelserna från serietidningsoriginalet.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

x-banner

x2 1

Regissören Bryan Singers första film om mutanterna i superhjälteteamet X-men blev stilbildande för action inom denna genre under de kommande åren. Att filmer om superhjältar kunde göras på ett såpass seriöst sätt, där riktiga samhällsproblem om fördomar, utanförskap och andrafiering berördes på ett lyhört sätt, var väldigt banbrytande. Denna seriösa ton influerade andra filmer i genren och nådde sin höjdpunkt i Christopher Nolans Dark Knight-trilogi. 

X-men 2 (eller X2, eller X2: X-men United) anses av många vara en bättre film än sin föregångare. Som så ofta är fallet med uppföljare, behöver publiken inte introduceras till alla karaktärer, utan man kan gå direkt till handlingens kärna. Redan i filmens inledning märker vi skillnaden, där en häftig actionscen sätter standarden för de kommande två timmarna. Här finns mycket mer minnesvärd action, utan att ge avkall på de finstämda och intressanta personporträtten. Över lag känns filmen mer episk än sin föregångare. Men fortfarande står karaktärerna i fokus. Framför allt får vi en större insyn i Wolverines förflutna. Men mystiken kring hans bakgrund bibehålls ändå, tack vare att det mesta fortfarande höljs i dunkel.

CLH1.CA.0e.0414.X220.0.1

Singer liknade filmen vid Stars Wars: The Empire Strikes Back och dess struktur där karaktärerna skiljs åt och utforskas, där kärleksrelationer utvecklas och där stora avslöjanden görs. Det ligger något i detta. X-men-teamet splittras och jobbar på flera håll, för att sammanstråla i filmens klimax. Triangeldramat mellan Wolverine (Hugh Jackman), Jean Grey (Famke Janssen) och Cyclops (James Marsden) utvecklas allt mer. Och vi får, som sagt, veta mer om Wolverines förflutna. Bl.a. vem som injicerade metall i hans skelett.

x2 4

Filmens skurk är den militära vetenskapsmannen Stryker, som hatar mutanter. Brian Cox fungerar väldigt bra i rollen. Stryker vill använda Xaviers mutantlokaliseringsmaskin Cerebro, för att utrota alla mutanter i världen. Återigen faller skurkens megalomaniska plan lite i bakgrunden, bl.a. för att den är just lite för mycket serietidningsaktig, men också för att expositionen drunknar i för mycket tekniskt mumbo-jumbo. Men detta gör inte så mycket, eftersom man är mycket mer intresserad av karaktärernas relationer, än om skurkens plan. Vi vet att skurken inte kommer lyckas, men däremot vet vi inte hur Strykers och Wolverines relation kommer sluta, eller Xaviers och Magnetos för den delen. Strykers ”sanningsserum”, med vilket han på sätt och vis kan hjärntvätta såväl Magneto som Xavier, är dock ett genialiskt dramaturgiskt instrument. Detta resulterar i att vi får se Magneto hjälplös och ångerfull, samt en extremt fascinerande sekvens i en drömvärld som håller Xavier fången.

x2 6Att X-men måste samarbeta med skurken Magneto är intressant och bidrar till en hel del minnesvärda scener. Bland de bästa är då Magneto och Mystique likt  ett par tonåringar hånar Rouge (”We love what you’ve done to your hair”). Ian McKellen lyckas som Magneto vara både kall, sorgsen och camp.  Tyvärr resulterar samarbetet mellan de två fiendelagen i att Magneto känns som ett mindre hot – ett problem som förföljer X-menfilmerna.

Men man kan sammanfattat säga att X-men 2 har allting originalet hade, men med färre brister. Vi har ett högre tempo, bättre action. Vi har mer karaktärsutveckling och intressanta relationer. Filmen har fortfarande brister, men dessa är egentligen bara detaljer. Detta är en av de bästa X-men-filmen, och en av 2000-talets bättre superhjältefilmer över lag. Tack vare det högre tempot, de mer storslagna actionscenerna och den över lag bättre storyn överträffar uppföljaren originalet i detta fall.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »