Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The Buddha in the Attic’

buddha1

The Buddha in the Attic (på svenska: Vi kom över havet) är den amerikanska författaren Julie Otsukas andra roman. Den handlar om, vad man nog kan definiera som, japanska postorderfruar under mellankrigstiden. Dessa åkte från Japan till USA för att gifta sig med japanska män bosatta där. Boken har blivit kritikerrosad över hela världen och jag kan inte annat än att stämma in i hyllningskörerna med min späda stämma.

För mig är detta ett slags roman som jag aldrig stött på tidigare. Boken är skriven ”vi-form” och den följer de japanska kvinnorna som grupp. Det finns ingen enskild huvudkaraktär. Det är ett anonymt ”vi” och varje kapitel handlar om hur detta ”vi” mötte sina liv i Amerika på olika sätt. Otsuka använder sig av ett mycket poetiskt språk. Ibland för det tankarna till gamla episka dikter. Kapitel kan i stort sett bestå av flertalet meningar som alla inleds på samma sätt. Detta blir som mest tydligt i kapitlet ”Babies”:

We gave birth under oak trees, in summer, in 113-degree heat. We gave birth beside woodstoves in one-room shacks on the coldest nights of the year. We gave birth on windy islands in the Delta, six months after we arrived, and the babies were tiny, translucent, and after three days they died. We gave birth nine months after we arrived to perfect babies with full heads of black hair. We gave birth in dusty vineyeards in Elk Grove and Florin.

Och så fortsätter det. Otsuka upprepar fraser gång på gång i ett stegrande som leder till ett slags klimax i varje kapitel, för att sedan ebba av som ett eko som sakta dör.

buddha2

Berättelsen är oerhört tragisk och stundtals svår att läsa, speciellt kapitlen om våldtäkterna och barnafödandet. Det är en roman med många bottnar. Dels handlar den om den tragiska berättelsen om dessa japanska kvinnor. Postorderfruar, arrangerade äktenskap och barnäktenskap är fenomen som fortfarande i allra högsta grad existerar. Men romanen handlar också om kvinnoförtryck och om rasism. Angående det senare finns det uppenbara paralleller till vår samtid. Den japanofobi som drog över USA efter Pearl Harbour påminner om islamofobin i samma land efter 9/11.

buddha3

Trots det tunga ämnet och den sorgliga berättelsen blir det aldrig för mycket, eftersom språket är såpass sparsmakat och poetisk. Det tragiska blir därmed på ett paradoxalt sätt något oerhört vackert.

Annonser

Read Full Post »