Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The Elephant to Hollywood’

Detta blir mitt sista inlägg i Tema: Michael Caine, men denna gång handlar det inte om en filmrecension. Det är en bok det handlar om. Jag har nämligen läst Caines självbiografi The Elephant to Hollywood.

Den något underliga titeln syftar på Caines resa från området Elephant & Castle, London till Hollywood. Resan är geografisk såväl som själslig och klassmässig. Ett genomgående tema är nämligen den klassresa Caine genom sin filmkarriär genomgått. Han betonar gång på gång den enkla, nästan fattiga bakgrund, han kommer ifrån. Hans mor jobbade som städare och hans far sålde fisk på den lokala marknaden. Caine berättar om tiden under Andra Världskriget då han som barn evakuerades till den engelska landsbygden, hur han tar sina första staplande steg som skådespelare på diverse lokala teatrar, samt hans militärtjänstgöring i Korea.

Michael Caine berättar med stor glädje om sina framgångar. Hur han träffade och arbetade med Hollywoods främsta elit, om sina husköp och en stor mängd intressanta historier bakom kulisserna på diverse filmer. Man får en genomgående känsla av att han är stolt över vad han åstadkommit, men han skryter aldrig. Han är ödmjuk och erkänner att mycket av hans framgång har berott på tur. Dalarna i sin karriär är inget han försöker sopa under mattan.

De bästa delarna av boken utspelar sig i början av Caines karriär. Då han arbetade hårt för att nå framgångar som skådespelare. Tydligen ansågs han inte ha rätt utseende, och fick ofta höra att han såg ut att vara homosexuell. Han beskriver ett stort antal tillfällen då han blivit starstruck. Som då han gjorde sin dittills största roll i en TV-pjäs med titeln The Compartment. Några veckor senare, vid Picadilly Circus, träffade han på Roger Moore, som sade till honom ”I want to tell you that you’re going to be a big star.” Caine stod med öppen mun, totalt talträngd…

Caine tar också upp ämnen som han brinner för. Han anser att militärtjänstgöring borde vara obligatoriskt för unga män, trots sina egna hemska upplevelser i Korea. Under inspelningen av Zulu i Sydafrika väcktes också ett starkt hat mot apartheidsystemet och alla former av rasism. Han skriver också om alla sina klassiska roller som Harry Palmer, Alfie och Jack Carter. Efter premiären av hans genombrottsfilm Zulu, så befann Caine sig på en restaurang med sin vän Terence Stamp. Vid ett annat av borden satt Harry Saltzman, som producerade James Bond-filmerna. Saltzman bjöd över Caine på en drink och erbjöd honom huvurollen i The Ipcress File. Caine tackade ja, och återvände sedan till sitt bord. Stamp frågade vad Saltzman velat och Caine förklarade: ”I’ve got a starring role in a movie and a seven year contract”. ”But you’ve only been gone two minutes!” utbrast Stamp.

Caines minnen av 60-talet präglas av The Swinging London; fester, alkohol, kvinnor. Men ganska snart märker man ett starkt sentimentalt drag genom historien. Som när han beskriver hur han försöker få sin mor att gå med honom på galapremiären av Zulu. Modern vägrar och Caine får gå själv. Men på röda mattan, bland fansen och autografjägarna, bakom vakterna som försöker mota undan dem, ser han sin mor stå och titta på sin son. Ett ögonblick han aldrig kommer glömma, skriver han.

Sentimentaliteten kommer också fram i berättelsen om hur han träffade sin hustru, Shakira. Han såg henne i en TV-reklam, och blev blixtförälskad. Övertygad om att han var tvungen att hitta henne, hörde han sig för och fick snart reda på vem hon var. Han ringde henne, bad om att få träffa henne och de båda blev snart ett par, och har varit gifta sedan 1973. Sentimental är han också då beskriver sin dotters födsel. Även vissa filminspelningar beskrivs med denna känsla. Kanske framför allt The Man Who Would Be King, Educating Rita och The Cider House Rules. Och när skräpfilmerna i hans karriär nämns, så är det oftast med en stor dos befriande humor.

Jag har läst en del biografier av musiker och skådespelare. Och det är inte alltid de lyckas. Det finns ofta intressanta delar för de läsare som är fans. Men ofta kan det bli tämligen ointressant, eller oerhört självbelåtet. Men så blir aldrig fallet med denna bok. Visst finns det delar som kunde kortats ner eller skippats helt, men Caines ödmjukhet, humor och sentimentalitet gör The Elephant To Hollywood väldigt charmig att läsa. Enligt omdömena på bokens baksida så skrev The Daily Mail:

To read Caine is to be in the company of an amiable, sentimental man who has achived great success – and hapiness – without appearing to be in the least smug.

Och det är en väldigt passande beskrivning.

Annonser

Read Full Post »