Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘the man with the red tattoo’

Never Dream of Dying (2001)

never dreamof dyingEfter två ganska bra böcker kommer här den avslutande delen i Raymond Bensons The Union-trilogi. Och tyvärr är detta något av en besvikelse. Boken påminner i upplägg och dramaturgi om The Facts of Death – den hittills sämsta Benson-boken – och den har mer gemensamt med de samtida filmerna än med Flemings original. Intrigen känns allt för orealistisk och actionscenerna avlöser varandra utan att engagera över huvud taget. De bästa Bondböckerna innehöll faktiskt inte särskilt mycket action. Betoningen i böcker som Moonraker eller From Russia, with Love låg på karaktärerna och miljöerna för att i finalen explodera i en eller ett par briljant komponerade actionscener. Scener som verkligen var spännande. Eftersom Bensons sämre böcker har såpass många actionsekvenser så tappar dessa också i spänning. Bond bli mycket mer av en superhjälte här. Han tar oerhörda risker och agerar orealistiskt för en hemlig agent. Han kastar sig ut i eldstrider, kulorna viner runt honom – men naturligtvis blir han aldrig träffad. Återigen, det som fungerar på film fungerar inte i bokform.

Det finns flera problem här. Boken inleds med att Bond deltar i en fransk razzia mot en filmstudio. Det hela urartar och Bond orsakar en eldsvåda som tar död på 20 oskyldiga människor inne i filmstudion, inklusive en liten flicka. Det nämns att Bond känner skuld för det inträffande, men det berörs bara flyktigt på någon enstaka punkt i resten av boken. Hade olyckan lett till en djup existentiell kris för Bond då hade det varit en briljant inledning, men här får den bara honom att framstå som helt inkompetent. Detta är nog den bok av alla jag läst som gör störst våld på Bond som karaktär. Bond har mörka sidor och han har dåliga sidor, men här går det för långt. Man slutar helt enkelt att gilla honom. Han i princip vållat 20 oskyldiga personers död. Inklusive ett barn! Vilken idiot! Hur tänkte Benson egentligen?

never dream fan art

Fan art från 007 Art

Författaren återintroducerar här två av mina favoritkaraktärer från Flemings böcker – René Mathis och Marc-Ange Draco. Med Bonds franske kollega och vän Mathis gör Benson ett utmärkt jobb. Porträtteringen av honom är perfekt och han är en mycket karismatisk karaktär. De starkaste delarna av boken är faktiskt när vi följer Mathis privata jakt efter Union-ledaren Le Gerant på Korsika. Det är intressantare att läsa om honom än om Bond i denna bok! Benson lyckas inte lika bra med Marc-Ange Draco, Bonds gamla svärfar. Honom har vi inte hört av sedan Bond gifte sig i On Her Majesty’s Secret Service och idén att låta de två mötas igen är briljant. Men här har Draco en skurkroll, vilket inte fungerar särskilt bra. Jag hade inte haft något emot det om det var själva grunden i boken – att Bond måste slåss mot en person som faktiskt är hans närmaste familjemedlem. Vilka dilemman har skulle ställas inför! Vilken intressant story. Men precis som med branden i början av boken är Dracos medverkan bara en bihandling här. Det faktum att hans svärfar här är hans fiende verkar inte påverka Bond i det minsta. Det är som om Benson har bra idéer men inte vågar – eller får – gå hela vägen. Det hela resulterar i en mycket splittrad bok. Det finns intressanta idéer, men eftersom Benson inte tar dem till sin logiska konklusion så blir karaktären James Bond inte konsekvent. Sammanfattningsvis så har Never Dream of Dying visst potential, men realiseringen av Bensons bra idéer är minst sagt bristfälliga.

The Man with The Red Tattoo (2002)

the man with redRaymond Bensons sista bok om James Bond (om man inte räknar hans Die Another Day-novelization som publicerades senare samma år) är inledningsvis bättre än sin direkta föregångare. Benson anstränger sig för att fokus ska ligga på karaktärer och miljö. Bond återvänder här till Japan, ett land som bär på hemska minnen för honom. Det var här han dödade sin ärkefiende Blofeld och drabbades av minnesförlust i Flemings You Only Live Twice. Men det var också här han lyckades gå vidare från depressionen som drabbade honom efter hans hustrus död. I Flemings bok var Japan levande beskrivet och boken innehöll förmodligen Flemings bästa reseskildringar. Benson försöker här leva upp till de förväntningarna och hans beskrivningar av japanska miljöer och landets kultur är mycket bra. Men naturligtvis långt ifrån Flemings nivå. Den lovande inledningen visar sig dock vara vilseledande. Det blir snart tydligt att detta är en av Bensons sämsta romaner och en av de segaste Bond-äventyren överhuvudtaget.

Ett problem som hemsöker Bensons författarskap är hans behov av att emulera de samtida 007-filmerna. Hans böcker är snarare ett arv från Pierce Brosnan-filmerna än från Fleming. Hans Bond är Brosnans Bond, inte Flemings. I Bensons tidiga böcker är det tydligt att hans försökt eftersträva Flemings stil, detta är som tydligast i hans två bästa böcker Zero Minus Ten och High Time to Kill. Men i resten av hans produktion är prosan mekanisk och ointressant. Benson har ingen egen röst och är heller inte särskilt begåvad på att dramaturgiskt utforma sina äventyr. Hans böcker har samma struktur som actionfilmer. Istället för att vara spionromaner så är de i princip actionfilmer i bokform. Actionfilmer har generellt sett en hel del logiska luckor i sina narrativ som man inte lägger märke till eftersom spänningen och tempot är så högt. I bokform lägger man dock märke till dem, speciellt om boken i övrigt är seg och tråkig. Bond agerar på flera håll ologiskt, som då han går med på att ta med sig kvinnan Mayumi – som skurkarna vill döda – till skurkarnas hemliga anläggning bara för att hon tjatar på honom. Hade jag varit Bond hade jag hällt sömnmedel i hennes kvällsmat och smugit iväg själv för att undersöka anläggningen. Nu framstår Bond bara som oproffsig och lite dum. I en film hade man kanske inte reflekterat över att Bondbruden följer med honom när hon egentligen inte behövt göra det. Men här är hon ju bara i vägen. Och att Benson skriver kvinnliga karaktärer som bara är i vägen säger också en hel del om hans förmåga att gestalta kvinnor. Den är till och med värre än Flemings!

Ett problem som är besläktat med actionfilmsformatet är också att handlingen alltid stoppas av actionsekvenser. Bond är ute på sitt uppdrag, samlar ledtrådar, spionerar, lägger pussel och handlingen rör sig smidigt framåt. Men detta avbryts ideligen av utdragna, orealistiska och föga spännande actionsekvenser. Detta är ett uppenbart försök att imitera filmerna, men boken blir sämre och faktiskt segare av det.

Inledningsvis verkar boken lovande, som sagt. Men snart inser man som läsare att detta är ett havsverk, skrivet av en författare som tappat intresset. Att Benson redan är en mycket ojämn författare gör inte kombinationen bättre. Att Bond återvänder till Japan skulle kunna ha inneburit en bok med ett större djup där gamla demoner återvänder. Men vi får allt för lite av detta. Bond har en dröm om sin gamla flamma Kissy, men denna scen påverkar inte honom i det minsta och hade den strukits hade det inte märkts.

Bokens titelkaraktär och den store skurken är tyvärr en besvikelse. När man namnger en bov efter dess skurk förväntar man sig en stort hot. Så var fallet med titelkaraktärerna i Goldfinger, Dr No och The Man with the Golden Gun. Men den japanske ultranationalisten Yoshida är väldigt ointressant. Och hans ondskefulla plan, att attackera ett G8-möte med virusbärande myggor, känns banal. Jag vet att myggor sprider sjukdomar, bl.a. malaria som dödar hundratusentals människor varje år. Men trots detta så känns myggor som ett fånigt hot i ett Bondäventyr. Då är en gammal hederlig bomb mycket mer spännande.

Detta är en av de Bond-böcker som för mig tagit längst tid att läsa. Det är inte den sämsta storyn Benson skrivit. Jag menar – själva handlingen är väl helt okej. Men man märker att författaren är trött på Bond. Detta är en dåligt skriven och tråkig bok och det finns knappast någon litterär kvalité alls här. Om det inte är Bensons sämsta, så är det åtminstone hans absolut tråkigaste.

 

Annonser

Read Full Post »