Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘The Shining’

baba3

Alltid när folk frågar mig vilka slags filmer jag gillar svarar jag sanningsenligt att genren jag föredrar framför alla andra är skräckgenren. Men jag är alltid noga med att tillägga att det är gamla skräckfilmer jag tycker om. Majoriteten av de skräckfilmer som görs idag och som drar en stor publik är faktiskt ganska usla. Gud förbjude att någon skulle tro att jag gillade moderna filmer som Paranormal Activity, Saw, The Conjuring eller Mama eller liknande. Det gör jag inte! De är filmer som antingen är s.k. torture porn. Eller ännu värre fyllda med s.k. ”jump scares”, alltså uppbyggda enligt formeln ”tyst, tyst, BUU!!”. Det är filmer som egentligen inte är särskilt läskiga, men som skrämmer publiken genom att under en tyst scen plötsligt smälla till med ett högt ljud. Principen är densamme som om jag skulle smyga upp på en kompis och skrämma denne med ett högljutt ”Bu!”. Man reagerar instinktivt mot ett högt, plötsligt ljud. Det har ingenting att göra med verklig skräck. När man sett flera filmer som använder sig av denna teknik så är man också ganska luttrad. Man vet när ”det läskiga” kommer. Det är alltid när man följer en enskild karaktär och musiken tystnar. Man är beredd. Därmed har filmskaparna även förlorat överraskningsfaktorn som hela jump scare-taktiken bygger på, eftersom man inte hoppar till när man ser ”det läskiga” komma på flera mils avstånd. De moderna, mainstream-skräckisarna är genrens svar på McDonalds. De har ingen egentlig kvalité, de fungerar kanske skrämmande för stunden, men är inte någonting som stannar kvar hos publiken en längre stund. Man kanske hoppar till några gånger i biostolen eller TV-soffan, men rädslan sitter inte i ens en sekund efter att filmen är slut.

Annat är det med riktigt bra skräckfilmer, såsom (originalversionerna av) The Shining, Rosemary’s Baby, The Wicker Man eller The Haunting*. Dessa lyckas med det svåra att bygga upp en riktigt obehaglig stämning, helst helt utan att få en att hoppa till i stolen. En riktigt bra skräckis bjuder på en riktigt läskig upplevelse som sitter kvar och gnager långt senare, även efter att adrenalinet lagt sig. Den ska helst resultera i att man är lite mörkrädd när man går och lägger sig. Man pratar om att när något är läskigt så reser sig håret på ens armar. Det händer inte om man rycker till som följd av att någon skrikit ”Bu!” bakom ens rygg. Håret reser sig däremot när man är med om något riktigt obehagligt. Som när man vaknar mitt i natten efter en obehaglig dröm.

baba2

Man måste kunna relatera till en bra skräckfilm. Man måste kunna identifiera sig med karaktärerna och deras upplevelser. The Babadook saknar i vissa scener helt och hållet musik. När  mamman Amelia och hennes son Samuel hemsöks av den onda varelsen ger denne sig till känna genom knackningar i väggen, knarr och raspningar. I filmens final när den livrädda modern och sonen sitter på en säng som hoppar och skakar så saknas all musik. De ljud de hör, dessa är ljud som vi i publiken känner igen från när vi själva ligger och försöker somna. Det knäpper i väggarna, det knakar i taket och nån granne i lägenheten bredvid hostar i fjärran. Plötsligt hör man något som kanske får en att stelna till. Ens fantasi skenar iväg och man blir kanske ett ögonblick rädd för en inkräktare. Men snart  lugnar man ned sig igen. Något man inte hör är ”läskig musik” a la Pyscho. Därför är det så mycket obehagligare när The Babadook inte öser på med typisk skräckfilmsmusik som så många andra moderna skräckfilmer gör. Här bryts inte illusionen på samma sätt. Och det är lättare att känna igen sig.

The Babadook är en australiensisk skräckfilm i regi av Jennifer Kent. Den handlar om Amelia (Essie Davis) som kämpar med sorgen efter sin makes död samtidigt som hon försöker ta hand om sin son Samuel (Noah Wiseman). Denne har en livlig fantasi och är väldigt rädd för imaginära monster och spöken. En dag hittar de en pop-upp-bok med titeln ”Mr Babadook”. Amelia börjar läsa för sin son, men blir så illa berörd av den obehagliga boken att hon kastar den.  Snart börjar dock sonen påstå att Mr Babadook är verklig. Sakta men säkert tycks både Amelia och hennes son allt mer tappa kontrollen över sina liv. Håller de på att bli galna eller har Samuel rätt om den skrämmande varelsen?

baba1

Det finns flera anledningar till varför jag älskar skräckgenren. Som jag skrivit i andra inlägg på min blogg så är genren kanske den som bäst lämpar sig för givande analyser. Bra skräckfilmer handlar alltid om något mer utöver det som man möter på ytan. Hur mycket har det inte skrivits om symboliken i The Shining? Hur mycket säger inte romanen Dracula och dess filmatiseringar om sin samtid? The Babadook är en briljant psykologisk skräckfilm som dels fungerar endast som en obehaglig berättelse om en moder som går in en psykos. Den fungerar också som en hemsökelse-story, där en demonisk kraft hotar en familj. Men det fungerar också som en allegori om sorg och saknad. Det finns flera lager i denna enastående film.

Detta är den bästa engelskspråkiga skräckfilmen jag sett på länge. Den är på samma nivå som Låt den rätte komma in, Barnhemmet  eller The Others. Det är en film som har ett klassiskt gotisk bildspråk och en stämning som känns igen från Roman Polanski och Stanley Kubrick. Det finns ett tydligt släktskap med såväl The Shining som Rosemary’s Baby och Nosferatu. Det är inte en film du ska se om du vill hoppa och skrika i fåtöljen. Det är en gripande film som vågar ta sig tid att gestalta realistiska karaktärer och en jordnära berättelse som man som publik kan relatera till. Jag blir genuint illa berörd (på ett positivt sätt) av vad jag ser och när den plågsamt spännande och obehagliga filmen är slut sitter jag med ett leende på läpparna. Äntligen en riktigt bra skräckis! Det var länge sedan.

Betyg 4 av 5

*Kom precis på att alla dessa klassiska filmer har spelats in på nytt, med förödande resultat. Det är också en trend inom filmindustrin som borde få en påle körd genom hjärtat.

Annonser

Read Full Post »

Förmodligen har allt som kan skrivas redan skrivits om demonregissörens Stanley Kubricks magnum opus 2001 – A Space Odyssey. Därför är det helt utan några som helst pretentioner som jag författar denna text, fullt medveten om att jag inte på något sätt kan göra filmen rättvisa.

Jag kan ju börja med att avslöja att när jag såg denna film för första gången (under min gymnasietid) så fattade jag inte grejen. Jag gillade den inte. Till att börja med trodde jag att det var något fel på DVD-skivan, eftersom jag bara hörde musiken och inte såg någon bild. Det som sedan följde var det mest plågsamt långa jag någonsin bevittnat. Jag kanske förväntade mig ett rymdäventyr, som den svenska titeln utlovade. Enligt Merriam-Webster kan ordet odyssey översättas som ”a long journey full of adventures”, men också ”an intellectual or spiritual wandering or quest”. När det gäller att beskriva denna film är den andra definitionen att föredra. För detta är främst en intellektuell och metafysisk film, som ställer djupsinniga frågor om mänsklighet, evolution, existensen, teknologi, artificiell intelligens och utomjordiskt liv. Allt detta gick dock mig förbi då jag såg filmen för första gången. Jag verkar dock ha varit i gott sällskap. Bl.a. har Woody Allen uttalat sig om att han först inte gillade filmen, och att det krävdes att han såg om den flera gånger för att förstå dess genialitet.

Man måste nog vara på rätt humör när man slår sig ner för att se den. Man bör vara beredd på att det man bevittnar inte håller sig inom några traditionella filmiska ramar, utan att det handlar om ett högst originellt och okonventionellt narrativ.

Filmen är oerhört intellektuell och avsiktligt svårtolkad. Den ställer en mängd frågor, utan att ge några svar. Detta var typisk för Kubricks verk. Risken med en sådan teknik är att resultatet blir till en kall intellektualism och en extremt pretentiös film. Men så blir inte fallet här. Eftersom man som publik vaggas in i ett slags hypnotisk  tillstånd tack vare de långsamma, vackra bilderna och den klassiska musiken, så talar 2001 främst till ens hjärta och en känslor. Den förmedlar en stor känslan av bävan inför det okända.

Kubrick beskylls ibland för att göra ”kalla” filmer. Till viss del kan jag förstå varifrån denna kritik kommer. Regissören var ökänd för sin perfektionism. Varenda detalj är pedantiskt noga uttänkt. Scenografins stilrenhet gränsar ofta till det kliniskt rena, mycket tack vare den kalla, bleka ljussättningen. Hans mänskliga karaktärer riskerar ibland att hamna i bakgrunden för det större sammanhang i vilket de befinner sig. Därmed kan det vid första anblick verka som att det inte är karaktärerna som främst intresserade Kubrick, utan snarare de stora, djupa ämnen som hans filmer tog upp. Men faktum är att karaktärerna faktiskt står i centrum. För i Kubricks filmer blir dessa djupa frågor, ämnen och teman till egna karaktärer. På samma sätt som havet i Ernest Hemingways Den Gamle och Havet är en lika betydelsefull karaktär som den gamle mannen Santiago, så är rymden och det okända en karaktär i 2001. Det samma kan sägas om Overlook Hotel i The Shining, det extrema våldet i A Clockwork Orange eller den erotiska lusten i Eyes Wide Shut. Dessa är lika betydelsefulla och närvarande karaktärer som David, HAL, Danny Torrance eller Alex.  Kubrick besjälar dessa till synes döda objekt – eller t.o.m. abstrakta koncept – på ett sätt som påminner om romantikens mästare. 2001 genomsyras därmed med något slags astronomisk animism.

Filmen genomsyras av Kubricks signum – hans kliniska blick. En kamera som står still den mesta delen av tiden. Den observerar, likt HAL 9000s röda öga, vad som sker. Tystnaden är en lika betydande karaktär i denna film som den klassiska musiken, HAL eller David. Tystnaden blir den kalla rymdens och det okändas röst.

Som jag skrev inledningsvis är det svårt att i en simpel recension göra denna film rättvisa. Att skriva en recension på 2001 är som att skriva en på Michelangelos David, Da Vincis Mona Lisa eller Beethovens Femte Symfoni. Att sätta ett betyg på sådana mästerverk är omöjligt. Jag tycker till och med det är svårt att betygsätta böcker jag läser, eftersom en betygsskala på 1-5 inte alls kan göra en hel läsupplevelse rättvisa, vare sig jag gillar boken eller ej. Att ge Kubricks mästerverk en 5:a i betyg är därför missvisande, trots att jag anser att denna film – om man kan kalla den det – förtjänar alla lovord den kan få. Det är definitivt den bästa science fiction-filmen någonsin, och helt klart en av de bästa filmerna som någonsin gjorts.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

Surfade runt på mina sedvanliga webbtidningar idag efter jobbet. Det vill säga Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonblaskan. Hittade ganska mycket intressant, så jag tänkte jag kunde sammanställa det senaste inom kulturvärlden som kittlade mitt intresse idag.

En pressad Polanski 1977

Till att börja med så är Roman Polanski åter i tidningarna. I en ny dokumentär ber han tydligen om ursäkt för den våldtäkt han begick mot en 13-årig flicka för 33 år sedan. Då är väl saken ur världen? Han är min favoritregissör, men inte min favorit-människa. Ett fascinerande liv har han förvisso levt, trots att detta vidriga brott som ingår i det. Ska dock bli intressant att se den nya dokumentären. Men Marina Zenovichs dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired är enligt mig fulländad, så frågan blir vad nytt Roman Polanski: A Film Memoir, regisserad av Laurent Bouzereau, har att erbjuda? Speciellt då det förmodligen främst är Polanskis egen version som kommer fram. Men jag ska nog kolla in den i alla fall…

Dance! Monky! Dance!

En annan ny dokumentär är den om Conan O’Brien. Den har kanske inte setts på med så blida ögon av kritikerna, även om Jan Söderqvist ger den ett godkänt betyg. Jag gillar O’Brien, och dessa ord i recensionen gör mig sugen på att se dokumentären:

Det är mycket ilska och förorättad stolthet, men framför allt är det ett ofrivilligt blottande av ett tärande missbruk av andra människors uppmärksamhet.
Conan glömmer aldrig kameran, spelar alltid: tricksar, vitsar och grimaserar. Det blir till slut rätt sorgligt på ett ostrukturerat sätt.

Förövrigt så måste ni se detta klipp då O’Brien håller ett tal till en avgångsklass. Hysteriskt kul. Se hela!

En annan kontroversiell man som verkar ha ett fascinerande liv är WikiLeaks Julian Assange. Av någon anledning påminner hans historia om Polanskis. Här finns intriger, maktkamp, sex, rättsprocesser och politik. Som bäddat för en film. Jag skulle gärna se den. Varför inte i Polanskis regi?

Apropå film så undrar Jan-Olov Andersson i Aftonblaskan varför det går så dåligt för svensk film just nu. Svaret tror jag är att svenska filmer har en tendens att vara ganska halvtaskiga. Det görs inte så mycket bra film i Sverige helt enkelt. Då är Danmark mycket bättre. Andersson hoppas dock på Richard Hoberts nya En Enkel Till Antibes. Den gillar bl.a. Jeanette Gentele i SvD och jag tycker faktiskt den verkar lite intressant.

Judas och Freud

Intressant tycker jag också att teaterföreställningen/musikalen Judas verkar vara. Enligt Aftonblaskan och SvD så är det en väldigt bra föreställning, som dock inte är perfekt. Som religionsvetare finner jag naturligtvis ämnet väldigt fascinerande. Judas relation till Jesus är ju någonting som varit föremål för spekulation i över tvåtusen år! Allt från andra århundradets Judasevangelium, till 1970-talets rockopera Jesus Christ Superstar. Att dra med Freud i smeten verkar ju också intressant.

Musikalen artar sig till en äreräddning av Judas i klass med Josephine Teys frikännande av Shakespeares Richard III. Men det slutar inte där. Själva poängen är att peka på den psykologiska och politiska tendensen att utse en ärkeskurk som tydlig kontrast till De Goda, där jag själv hör hemma. Det blir oundvikligt att ta in Adolf Hitler på scenen.

Detta skriver Sara Granath och det låter som ett intressant och tänkvärt ämne. Om något liknande skriver fil dr Barbro Eberan i samma tidning. Välskriven och tänkvärd artikel där!

När vi ännu är inne på musikaler så är jag väldigt sugen på att se Malmöoperans uppsättning av Les Miserables. Jag såg Värmlandsoperans version när jag var typ tio år gammal och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag hade aldrig sett något liknande och var helt uppslukad och betagen. Jag har sedermera införskaffat musikalen på CD, men skulle gärna se den igen. ”Les Mis” har ju ett väldigt etiskt kristet budskap, och när vi ändå är inne på det…

Jag tycker att Nina Hagens hypade självbiografi Bekännelser verkar rätt spännande. Hon är ännu en av dessa anarkistiska rockikoner som blivit religiös på äldre dar (till den skaran kan man också räkna Alice Cooper och W.A.S.P.:s Blackie Lawless). Naturligtvis intressant för en religionslärare som jag själv. Men kvinnan verkar vara så himla (!) originell och paradoxal. Funderar allvarligt talat på att inhandla boken… eller kanske få den i födelsedagspresent (fyller år snart).

Alla hästar i Hagen?

En annan biografi jag är sugen på är en påhittad figurs sådan – Alan Partridge. Jag har tidigare skrivit om Steve Coogans figur, och nu kommer en låtsasbiografi ut: I, Partridge: We need to talk about Alan. Har höga förväntningar på denna!

Och en annan bok som har kommit ut som också handlar om en fantasifigur, men av ett annat slag, är Fragment. Den innehåller nämligen dagboksanteckningar, dikter, brev och liknande av Marilyn Monroe, denna vackra, tragiska och exploaterade ikon. Jag finner även dennes liv, och myten kring henne, fascinerande. Aftonbladet funderar kring om inte boken bidrar till exploateringen av Marilyn, medan Anne Heberlein i DN skriver:

En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.

Monroe.

En annan intressant litteraturnyhet är att Stephen King kommer med en uppföljare till kultboken The Shining (Varsel, på svenska). Boken handlar om pojken Danny Torrance i vuxen ålder och tydligen skall det förekomma vampyrer i handlingen. Den som känner sin King vet att  hans flesta verk löst sitter ihop och rör sig inom samma universum. Majoriteten av hans berättelser som på ytan är fristående, binds samman, främst genom hans magnum opus Det Mörka Tornet. Så jag skulle inte bli förvånad om King knyter ihop handlingen i den nya Shining-boken (som ska ha titeln Doctor Sleep) med exempelvis den vampyrspäckade Salem’s Lot eller nåt.

King.

Jag avslutar med en nyhet som gör mig lite stolt över att vara irländare (även om bonden i detta fall är från Nordirland – men det är samma sak för mig).

Det blev en hel del till sist. Skönt med helg nu.

Read Full Post »

YouTube kryllar av egenhändiga och underfundiga ihopklipp gjorda av amatörer hemma framför datorskärmarna. Här är en rolig sammansmältning av barnfilmen Willy Wonka & the Cocolate Factory (1971) och skräckisen The Shining (1980).

Read Full Post »