Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Timothy Dalton’

När jag under det senaste året läst Ian Flemings och andra författares böcker om James Bond så har jag försökt att inte jämföra dem för mycket med filmerna. Det handlar om två olika medium som egentligen är omöjliga att jämföra. ”Boken var bättre än filmen” är för mig en absurd mening. Det är som att jämföra en middag med en konsert. Det ena är en smakupplevelse och det andra en audiell upplevelse. Det handlar om olika sinnen som tillfredsställd på olika sätt. Med det sagt så kan det ibland vara svårt att inte jämföra den litteräre Bond med den filmiska. Tydliga exempel är då jag blivit besvikna på litterära Fleming-karaktärer såsom Vesper Lynd, Pussy Galore och Tracy di Vincenzo, efter att filmversionerna varit så minnesvärda.

I mina recensioner av John Gardners och Raymond Bensons böcker så har jag främst jämfört dem med Ian Flemings böcker. När jag refererat till filmerna har det främst varit i negativ bemärkelse och syftat på filmseriens överdrivenhet och dess avstånd från Flemings originalversion. Men en sådan jämförelse är inte helt rättvis. Vissa filmer ligger närmare Fleming än andra och ibland gör de till och med karaktären Bond större rättvisa än fortsättningsromanerna. Faktum är jag har lättare att acceptera vissa av Pierce Brosnans filmer än många av Gardners/Bensons böcker. Detta kan delvis bero på att man inte tillbringar lika mycket tid med en film som med en bok och att i filmens snabba berättarstil så lägger man inte märke till de brister som i en bok hade varit plågsamt uppenbara. Men jag tror också att det kan bero på att ibland så förstod filmskaparna karaktären Bond bättre än romanförfattarna. Och ibland var det naturligtvis tvärtom. Den Bond vi möter i romaner som Icebreaker, Nobody Lives For Ever eller Zero Minus Ten är mycket mer den riktige Bond än den vi möter i filmer som A View to a Kill, Moonraker eller Day Another Day. Men å andra sidan har den Bond vi mötte i filmer som Licence to Kill, GoldenEye eller The World Is Not Enough mer gemensamt med Fleming än den vi möter i böckerna Role of Honour, COLD eller Never Dream of Dying.

Därför tycker jag att det är intressant att se hur det blir när man kombinerar dessa två världar – filmens Bond med litteraturens Bond. Böcker baserade på filmmanus, s.k. novalizations*, anses generellt sett inte vara stor litteratur. De är egentligen bara del av en films marknadsföring. Böckerna finns i affären några veckor i samband med filmens premiär och sedan glöms de bort. Med det sagt finns det naturligtvis novalizations som är bra. Som fördjupar filmens historia och gör den till något större än det vi såg på bioduken.

Den första Bond-filmen som gjordes om till en roman var The Spy Who Loved Me 1977. Anledningen till detta var förmodligen att detta var den första filmen i serien som inte hade någonting alls att göra med Flemings ursprungliga roman. Att ge ut en utgåva av Fleming-boken i samband med filmens premiär, med Roger Moore och Barbara Bach på omslaget, skulle förmodligen förvirrat den läsare som gillat filmen. Bakom bokversionen stod filmens manusförfattare Christopher Wood. Denne ansträngde sig faktiskt för att boken skulle påminna om Flemings böcker, trots den fantastiska historien. Wood gav även ut en bok baserad på nästa film, Moonraker.

Licence to Kill (Gardner, 1989)

ltkDet dröjde fram till 1989 innan nästa novelization kom. Licence to Kill var den första Bond-filmen utan en Fleming-titel. Filmen var specialsydd för den nye James Bond-skådisen Timothy Dalton, som velat göra Bond mörkare och mer realistisk. Trots att filmen inte är en av mina absoluta favoriter så anser jag att den är underskattad. Den är i princip den film som lagt grunden för Daniel Craigs filmer och har förmodligen ett av de bästa manusen i hela filmserien. Det är ett manus där Bond faktiskt har en klassisk protagonistroll och förändras under filmens gång. Han drivs av personliga motiv, är sårbar men samtidigt kall. Han drivs av blind vrede och måste överkomma sina egna brister för att i slutändan få sinnesfrid. Filmen för Bond tillbaka till Flemings vision, trots att handlingen inte är direkt baserad på någon av hand böcker. Hur funkar då detta manus i bokform? Jag föreställer mig att John Gardner borde kunna författa en riktigt bra bok nu när han fått ett såpass starkt manus att utgå ifrån.

Men jag har väldigt svårt att veta hur jag ska klassificera boken. Ett problem ligger i att jag sett filmen så många gånger. Boken ligger nära filmen. Och istället för att texten ger min fantasi material för att bygga upp bilder i huvudet, så ser jag filmens scener framför mig (detta upptäcker jag snart är fallet för samtliga novelizations). När jag läser boken ser jag i princip filmen spelas upp inför mitt inre öga. Att recensera boken blir därmed samma sak som att recensera filmen. Det går därmed inte att sätta den i relation till Gardners övriga böcker.

Boken passar inte in i Flemings eller Gardners kronologi. I boken Live And Let Die blir Felix Leiter utsatt för ett attentat då han matas till en vithaj. Filmmanuset använder flera tidigare oanvända scener och karaktärer ur Flemings historier, däribland just denna scen. Detta ställer till problem för Gardner. Han gör ett halvhjärtat försök genom att låta hajen bita av Felix Leiters benprotes och att betona det absurda i att samma man blir utsatt för en exakt likadan hajattack två gånger. Gardner ignorerar dock helt Flemings historia The Hildebrand Rarity, då han låter Bond möta en skurk som har exakt samma namn som skurken i den historien; Milton Krest, som dog i Flemings novell, har även här en båt som heter Wavekrest.arvet3
Gardner ansåg själv att böckerna som var baserade på filmmanusen inte borde räknas in som officiella delar av hans egen Bond-serie. I sina egna böcker ignorerade han det som skedde i dessa böcker. Författaren tyckte att det var väldigt svårt att göra om filmmanuset till en roman, inte minst på grund av att manuset hela tiden ändrades om. Han var inte särskilt nöjd med resultatet och svor att aldrig göra någon ytterligare novelization. Han beskrev processen såhär:

This was a one-off idea, and I thought it might be fun. It wasn’t. I did it, but I wouldn’t want to do it again. I should have known…I started working on it and the screenplay changed daily. I would get phone calls saying, ”John, scenes 230-235 are out, and new pages are being couriered to you.” It drove me mad. I also had to pad out the book a bit. There are huge jumps in the screenplay, which you can do on screen; but with a book you need to explain things. So I had to add a lot to explain how Bond got from here to there, that sort of thing.

Hans Licence To Kill är helt okej. Boken lägger som sagt inte till särskilt mycket, varken ur karaktärs- eller handlingssynpunkt. Den Bond vi möter här skiljer sig inte nämnvärt från den Bond vi möter i Gardners övriga böcker. Men på grund av att Gardners prosa ibland kan vara ganska ointressant så känns faktiskt filmens Bond närmare Fleming än denna bokversion.

GoldenEye (Gardner, 1995)

geTrots att Garder sagt att han inte skulle skriva ytterligare en novelization efter Licence To Kill, så gjorde han ändå det sex år senare då nästa film kom. Det verkar dock som att han ställde vissa krav, såsom att han inte skulle behöva anpassa sig efter sena manusändringar. På bokens framsida står det att den är baserad på manuset av Michael France och Jeffrey Caine. Med andra ord var det inte det slutgiltiga manuset, som Bruce Feirstein arbetade på. GoldenEye var Pierce Brosnans första Bond-film och är något av en modern klassiker. Ganska snart står det klart att Gardner ansträngt sig för att detta äventyr inte skall sticka ut allt för mycket jämfört med hans egna och Flemings böcker. Filmerna har ju alltid varit mycket mer överdrivna och mer orealistiska än vad böckerna var, men i Gardners novelization av GoldenEye har författaren tagit bort de mest överdrivna elementen. Såsom Bonds laserpistol och inledningsscenens överdrivan fria fall (där Bond i princip flyger ifatt ett störtande flygplan). Han ger också den i filmen ganska lösryckta inledningsscenen lite mer av ett sammanhang.

Ganska snart märker man dock att vissa skillnader jämfört med filmen kanske inte är till det bättre; Gardner tar exempelvis bort några av Bonds bättre one liners, bl.a. under biljakten i Monte Carlo. Det är oklart varför han gör det. Kanske fanns de inte i hans version av manuset eller så tyckte han inte om dem. Kanske försökte han göra boken lite allvarligare.

Nåt som drar ned intrycket och gör att boken känns mer som ett bearbetat filmmanus än som en roman är vad man kan kalla ”växelklippning” eller ”parallellscener”. Detta är vanligt på film – att scener med en karaktär/plats växlar till en annan karaktär/plats och tillbaka. I en bok blir detta lösryckt och hackigt berättande. I Bondböckerna är det väldigt sällan man får ta del av scener där Bond inte är med. Böckerna följer oftast hans perspektiv. Därför funkar det sämre när man på filmvis har flera avsnitt där man parallellt följer olika händelseförlopp.

Med trots vissa brister är denna bok bättre än Licence to Kill och det kan bero på att manuset är mer av en spionthriller. Kalla kriget-stämningen från filmen förmedlas väl i boken. Med undantag för den något överdrivna stridsvagnsjakten i St. Petersburg, som funkade briljant på film men känns väldigt opraktisk i bokform, så har boken en ganska seriös ton. Något som dock förvånar mig är att Gardner inte verkar kunna bestämma sig för huruvida boken är del av hans kanon eller ej. Bond nämner i förbigående sin kärlek från Never Send Flowers och SeaFire, Flicka von Grüsse. Vi får här veta att Flicka ligger i koma och inte ännu är död. Men samtidigt har Bond en ny kvinnlig M som chef. Detta motsäger boken COLD där den nya, kvinnliga M blir chef först efter Flickas död.

Jag hade gärna sett att Gardners novelizations ingick som en legitim del av hans övriga serie, men det blir uppenbart att de bör räknas som separata historier utan något samband med den litterära serien. Hade Gardner fått en större frihet tror jag att Licence to Kill och GoldenEye hade kunnat passa bra in i Gardners egen serie.

Tomorrow Never Dies (Benson, 1997)

tndRaymond Bensons sätt att ”översätta” ett filmmanus till romanform skiljer sig inte särskilt mycket från John Gardners. Språket är okomplicerat och läsningen går fort. Miljöbeskrivningar och detaljer tar liten plats och betoningen ligger i vanlig ordning på dialogen.

Det Benson gör extra bra är dock att han ger karaktärerna mer bakgrund. Både Wai Lin och skurken Elliot Carver får egna kapitel där vi får reda på deras bakgrund och personligheter. Dessutom får vi ser mer av deras personlighet, deras egenheter och stil. Detta är välkommet och lyfter faktiskt vissa karaktärer. Exempel på en karaktär som fungerar bättre i boken än i filmen är hantlangaren Stamper. I filmen var han bara en övermänskligt stark blond jätte. I Bensons version framställs han som en sadomasochist med låg IQ som tycker om att spela in videofilmer av mord och våldtäkter. Och Carver själv knaprar piller och har ständig migrän. Dessa personlighetsteckningar gör Benson i större utsträckning än Gardner och hans bok lyfts ett snäpp tack vare detta.

Benson utvecklar även Carvers plan en smula. General Chang (som bara var med i filmen ett ögonblick) har en något större roll och de två skurkarnas plan inbegriper bl.a. att låta en arvinge till Ming-dynastin bli Kinas nya kejsare. Carver har också för avsikt att starta ett nytt krig ungefär vartannat år för att få bra nyhetsstoff. Ett av de potentiella krig han nämner är ett där Ryssland skulle invadera Ukraina… Verkar som att hans plan till slut lyckades, med andra ord.

Bortsett från Bensons egna tillägg så håller sig boken nära filmen. Tanner har här Robinsons roll. Michael Kitchen (som spelade Tanner i GoldenEye) kunde inte medverka i filmen och därför tog Colin Salmons karaktär Robinson över hans roll i den färdiga filmen.

arvet4Filmens story i sig är inte lika bra som GoldenEyes, men författarens jobb är på en högre nivå. Fokuset på att utveckla karaktärerna och att ge läsaren flertalet nya scener och att skildra storyn ur flera olika perspektiv gör att läsupplevelsen blir något mer underhållande än GoldenEye, trots att det finns större grundläggande brister i storyn över lag.

Detta var Bensons första novelization och han försöker knyta an denna bok till övriga Bondböcker. Bl.a. så beskrivs Bonds utseende såsom Flemings Bond  beskrevs (a rather cruel mouth, the coma of hair over the eyebrow, a thin scar on his cheek osv) och hans hushållerska May från böckerna nämns. Något förvirrande är dock att Benson också hänvisar till filmerna (exempelvis nämns en konversation Bond haft med Moneypenny i filmen You Only Live Twice). Detta kan vara något förvirrande, men bör nog bara ses som internskämt. Han gör också ett halvhjärtat försök att koppla boken till sin egen pågående serie genom att hänvisa till vad som skedde i Zero Minus Ten, där Bond också besökte Hong Kong. Men man bör läsa denna novelization, liksom resten av dem, som tillhörande en separat kronologi (eller ett eget universum som det pratas så mycket om i dessa Marvel-tider). Benson har beskrivit det såhär:

The films are separate from the books–it’s like two parallel universes featuring the same character! There have also been things in the film series that contradicts what’s in the books, and vice versa. So it was best to simply think of the novelizations as what they were–books of the films.

The World Is Not Enough (Benson, 1999)
twineI Bensons andra novelization finns inte samma berättarglädje eller fart i berättandet som i Tomorrow Never Dies. Fokus ligger återigen på dialog och inte mycket görs för att fylla ut ”scenanvisningarna”. Ett kapitel tillägnas Renards bakgrundshistoria och gör honom till en mer komplex och intressant karaktär. Tyvärr kommer detta kapitel allt för sent, det är det tredje sista. Enligt Benson fanns det inte mycket utrymme för utfyllnad.

The World Is Not Enough var den första James Bond-filmen jag såg på bio och jag har alltid gillat den. Den har inte det bästa ryktet, men jag anser att den är ganska underskattat. Pierce Brosnan är utmärkt, actionscenerna väldigt imponerande och storyn har faktiskt intressanta emotionella aspekter och en snygg twist mot slutet.
Men kanske har nostalgi färgat min uppfattning om filmen. För när jag läser Bensons bok så framstår storyns brister mycket tydligare. Problem såsom logiska luckor, en svag grundstory och ganska dålig dialog blir tydliga när de inte förmedlas i en flashig högbudget-film.

Benson har sagt att han hade svårt för karaktären Elektra King, som jag tycker är filmens kanske bästa aspekt. Hon är mer komplex än vanliga elaka Bond-kvinnor. Hon är manipulativ och visar sig till slut vara filmens huvudskurk. Benson tyckte dock att det var svårt att förstå hennes motiv. I ett tidigt manusstadium fanns det politiska och etniska aspekter som spelade in i hennes agerande, men dessa ströks och Benson fick inte använda dem. Denna förvirring märks av i boken. Det känns som om Elektra hade bra potential men att Benson inte riktigt vetat vad han skulle göra av henne. Men man kan ju inte förvänta sig för mycket av en bok i denna kommersiella genre. Benson beskrev processen såhär:

I normally had about six to eight weeks to write a novelization, whereas I had a whole year for an original. With the novelization, you’re handed the plot, the dialogue, the settings, and you just have to flesh the script out in prose. Sometimes you have to embellish some scenes or even add some because if you just put into prose what’s in the script, you’d be about 30,000 words too short!

Det positiva är att man kan föreställa sig någon annan i rollen som Dr. Christmas Jones istället för Denise Richards. Hon är nämligen filmens största problem. Det blir därmed en lyx att få föreställa sig någon som faktiskt skulle kunna vara trovärdig som kärnfysiker, som exempelvis Gillian Anderson eller Jessica Chastain.

Die Another Day (Benson, 2002)
dadDie Another Day är det sämsta som gjorts i Bond-världen någonsin. Man kan avsky Moonraker eller Quantum of Solace hur mycket man vill, men de är Citizen Kane i jämförelse med denna film. Jag var 14 år när jag såg den på bio och upplevelsen kan i det närmaste liknas vid ett barndomstrauma. Det är en film som är dålig på så många plan. Många menar att  Brosnans filmer över lag var ganska svaga, men jag tycker att de tre första var bra eller helt OK. DAD sticker ut något oerhört i ton om man jämför den med de tidigare filmerna.
Tyvärr är det inte bara de dåliga specialeffekter och Halle Berry som drar ner filmen, det är också manuset som är hemskt på alla sätt och vis. Längre bort från Ian Flemings James Bond kan man inte komma. Austin Powers ligger närmare originalet. Oturligt nog för Benson så räckte det inte med ett asvkyvärt manus. Han hade också mindre artistisk frihet än tidigare:

For some reason my hands were tied much more with Die Another Day than with the others. There were new people at DANJAQ involved with overseeing the licenses and merchandising, and there were new directors at IFP. The previously mentioned Seoul scene and the chapter explaining how Colonel Moon survived the waterfall, met Miranda Frost, and changed his identity were the only original things I was allowed to add. For this book I was sent daily updates on the script and had to change the text to mirror the new script pages up until the book was finally turned in. I wanted to add more to Jinx’s background and explain why she happened to be at the Cuban clinic, but it was thrown out.

Bonds tid i nordkoreansk fångenskap där han torteras dagligen är ett helt okej avsnitt. Benson lägger också till ett kapitel om hur en totalt utblottad och övergiven Bond flyr från MI6 i Seoul och lyckas ta sig till Hong Kong. Det är ett underhållande kapitel eftersom Bond måste förlita sig på sin uppfinningsrikedom. I övrigt behåller boken den löjliga, orealistiska och oBondska tonen från filmen. Det känns som om Benson är medveten om manusets uselhet. Ingen skugga skall falla över honom. Ibland insinuerar han t.o.m. att han är medveten om hur löjligt orealistisk handlingen är, exempelvis då Bond tar en varm dusch i ispalatset och förundras över varför badrummet inte smälter!

Sammanfattningsvis kan jag nu konstatera att de novelizations som gjort av James Bond-filmerna kanske håller en relativt bra kvalité om man tittar på genren i sig, men om man ska bedöma dem som romaner så är det långt ifrån bra litteratur. Böckerna är inte mer än merchandise för filmerna, bör inte räknas som del av respektive författares ordinarie Bond-serier och är man inte ett hardcore-fan av Bond så finns det ingen anledning att läsa dem. De tillför inte särskilt mycket till karaktären. Känner man ändå för att läsa någon av dem bör man satsa på Tomorrow Never Dies eller GoldenEye.

Die Another Day var faktiskt den sista James Bond-bok som Raymond Benson gav ut. Efter dess publicering valde Ian Fleming Publications en ny strategi vad gällde författandet av kommande James Bond-böcker. Istället för att låta en och samma person skriva flera böcker så lät man författare med lite högre profil skriva enstaka fristående böcker. Den förste av dessa var Sebastian Faulks, som skrev den mycket lyckade Devil May Care. Den recenserades här på bloggen förra året. Några års enare vad det Jeffrey Deavers tur och hans Carte Blanche är den bok jag kommer recensera härnäst.

——

Fotnot 1: Jag har förgäves försökt hitta en svensk översättning till engelskans novelization. Det finns inget svenskt ord, förmodligen för att marknaden för sådana böcker aldrig varit så stor i Sverige. Och eftersom fenomenet med böcker baserade på filmmanus sakta men säkert håller på att dö ut, så tror jag inte att en svensk term kommer att myntas. En del använder ordet romanisering (en direktöversättning som också finns i holländskan), men enligt svenska Wikipedia har det ordet två helt andra betydelser i svenskan. Man skulle kunna krångla till det och använda begrepp som film-till-bok-adaption, manus-adaption osv, men det är krångliga ord som ingen skulle förstå. Bättre då att ha ett engelsk låneord. Böcker baserade på filmmanus kommer för mig fortsatt kallas för novelization, tills någon kommer med ett bättre förslag.

Fotnot 2: Författarcitat är hämtade från:

Annonser

Read Full Post »

Helen McCrory as Evelyn Poole in Penny Dreadful (season 2, episode 3). - Photo: Jonathan Hession/SHOWTIME - Photo ID: PennyDreadful_203_2785
Jag älskade den första säsongen av John Logans viktorianska skräckblandning Penny Dreadful. Det faktum att olika klassiska litterära karaktärer kunde interagera i en sammanhängande story utan att det kändes krystat var en av seriens starkaste sidor. Logans kärlek till de litterära förlagorna var också uppenbar och den första säsongen kändes som väldigt välskriven TV. Den lyckades både vara nyskapande och göra de litterära förlagorna rättvisa. Efter första säsongens sista avsnitt fanns det dock vissa orosmoln på horisonten inför nästa säsong. Skulle Logan kunna fortsätta hålla samma höga kvalité? Skulle serien blir för mycket fantasy och ha för många monster? Det fanns en risk att Penny Dreadful skulle utvecklas till en slags gotisk såpopera där seriens egen mytologi fick företräde över själva skräckelementen. Hur gick det då med andra säsongen?

Bland det första man lägger märke till är att säsong två byter fokus vad gäller typen av övernaturligt hot. I första säsongen var vampyrism och Draculas (?) undersåtar det våra hjältar kämpade mot, men dessa lyser med sin frånvaro i år. Nu är skurkarna istället häxor som använder sig av svart magi. Vad som hänt med vampyrerna och deras ledare får vi inte reda på. Tydligen lyckades Sir Malcolm och hans gäng utrota alla som fanns i London. Jag räknar med att de kanske återvänder under någon kommande säsong. Men att gå från vampyrer till svart magi är ett smart drag. Efter första säsongens sista twist – att Ethan Chandler visade sig vara en varulv – så betyder detta nya fokus på en mer ”abstrakt övernaturlighet” att andra säsongen turligt nog inte blir den monsterparad jag fruktade.

penny2

Vi har också en mer välutvecklad skurk än tidigare. Första säsongens vampyrledare fick vi aldrig någon egentligt bra bild av. Var denne Dracula själv eller bara en av hans undersåtar? Jag hoppas naturligtvis på det senare. Men Helen McCrorys häxmästarinna Mrs Poole är en fantastisk skurk. Hon är satanist och använder sig av voodoo-dockor som kräver riktiga spädbarnshjärtan. Hon är besatt av ungdomen och badar i unga möers blod á la Elizabeth Bathory. Hon är ute efter Vanesssa Ives (Eva Green), som Satan tydligen behöver för att sätta igång apokalypsen. För att komma nära Vanessa förför hon Sir Malcolm (spelad med gravitas av Timothy Dalton). Mrs Pooles historia med Vanessa är intressant och en stark aspekt av det fantastiska avsnittet The Nightcomers. I detta flashback-avsnitt får vi se hur Vanessa blev en (god) häxa under ledning av mentorn The Cut Wife (Patti LuPone). Denna mentors ärkefiende var Mrs Poole. Eva Green är navet i serien. Hon är en briljant skådespelare och precis som i förra säsongen visar hon vilken naturkraft hon är.

Häxornas kamp för att få tag på Vanessa utgör hörnstenen av säsongen. Men det finns naturligtvis en mängd bi-historier. Vissa av dessa fungerar mycket bra, men andra inte. Dorian Grays (Reeve Carney) medverkan känns, liksom under förra säsongen, som en bihandling som inte engagerar så mycket. Det hela blir mer intressant i det åttonde avsnittet då vi får se hans berömda porträtt (som dock alltid är något av en besvikelse på TV och film). Samtidigt utför han sin första riktigt onda handling, vilket är på tiden eftersom grejen med Gray är att han är ond fast det inte syns.

penny4

Historien om Dr Frankenstein, hans ”monster” och monstrets tilltänkte brud känns också som en sidohistoria som inte är lika intressant som huvudstoryn. Den är dock fortfarande ganska spännande och lyfts upp av de starka prestationerna från Harry Treadaway, Billie Piper och Rory Kinnear som den underbart tragiske John Clare (som han kallar sig under denna säsong).

Den bästa bi-historien är dock Ethan Chandlers. Polisen är efter honom och misstänker honom för värdshusmassakern han utförde i sin varulvsgestalt i slutet av första säsongen. Och när vi får reda på att Chandlers egentliga namn är Ethan Lawrence Talbot så hoppade mitt nörd-hjärta till! Han är därmed inte bara en varulv – han är The Wolfman själv! Och det hela känns ganska logiskt. Ethan är en man på ständig flykt från sig själv. Vi får också återkommande höra om hur hans rike far i USA vill att han återvänder. Det hela påminner om Universals The Wolfman (1943) och jag kan mycket väl tänka mig att den filmens story kan fungera som ett slags bakgrund till Josh Hartnetts karaktär här.

En annan underbar karaktär som får mycket mer utrymme är Mr Lyle, briljant gestaltad av Simon Russell Beale. Mr Lyle är både humoristisk, vis och tragisk.

penny5

Dialogerna är lika välskrivna som tidigare. Seriens estetik är återigen underbart gotisk. Regin är snygg och effektiv. Tempot är välavvägt och bjuder på såväl action, karaktärsutveckling som existentiella meditationer över livet och döden. Lägg därtill att serien – trots sina ganska fåniga premisser – ofta lyckas vara riktigt läskig och obehaglig! Den andra säsongen är minst lika stark som den första!

Betyg 4 av 5

 

 

Read Full Post »

penny1

Under 1800-talet hade den engelskspråkiga skräcklitteraturen något av en guldålder. Århundradet inleddes med Mary Shelleys klassiker Frankenstein och under 1830- och 40-talet hade Edgar Allan Poe och hans gotiska noveller sin storhetstid. Mot slutet av seklet skrevs under en period av drygt tio år sådana klassiker som The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886), The Picture of Dorian Gray (1890) and Dracula (1897). Det är därmed naturligt att det sena 1800-talet, det viktorianska eran, fortfarande fascinerar. Lägg därtill den politiska och sociala situationen. Storbritannien var ett industrialiserat land. Det brittiska imperiet styrde stora delar av världen och Englands befolkning växte. Klassklyftorna i London var enorma; fattigdomen och misären stor. Den strikta, viktorianska moralen levde parallellt med en dold dekadens. Mot denna bakgrund och ungefär samtidigt som Jack The Ripper härjade i imperiets huvudstad uppstod några av de mest ikoniska och klassiska skräckberättelserna.

Iden om att låta klassiska skräckkaraktärer mötas är långt ifrån ny. Det skedde redan i 1940-talets Universal-filmer. Och det har skett otaliga gånger på vita duken och i litteraturen. Serietidningen The Leauge of Extraordinary Gentlemen är ett exempel, liksom Kim Newmans Anno Dracula-böcker och skunkrullen Van Helsing. Det finns dock ett inbyggt problem i att låta klassiska litterära karaktärer interagera med varandra på detta sätt. Det som gjorde de enskilda verken så skräckinjagande var att det övernaturliga och fasliga angrep intet ont anande vanliga människor i en realistisk miljö. När Dracula kommer till London och börjar attackera sina offer så söker bokens protagonister först efter en naturlig förklaring. Dracula anföll inte en värld som redan genomsyrades av övernaturliga fenomen. Det uppstår problem när Dracula bara är en i mängden av monster. Om dramats hjältar redan stött på Mr Hyde, Mumien, Frankensteins monster och hans brud, då riskerar det hela att få något av Ghostbusters över sig.

Episode 101

Men detta är dock inte ett problem i Showtimes serie Penny Dreadful. Jag har skrivit om serien tidigare på bloggen och recenserade det första avsnittet förra våren. Då skrev jag såhär:

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Efter att ha sett hela första säsongen håller jag som tur är fortfarande med mig själv. Förvisso får vi under dessa åtta avsnitt stifta bekantskap med flera kända litterära gestalter såsom Frankensteins monster, Dorian Gray och Professor van Helsing, men det går aldrig till överdrift. Man får aldrig känslan av att dessa karaktärer har någon form av cameo-funktion, utan istället driver de handlingen framåt. Om någon av de litterära karaktärerna inte behövs så används de inte. Och de som faktiskt används brukas på ett tämligen originellt sätt, såsom Dr Frankenstein (Harry Treadaway) som fungerar som en slags blandning av sig själv, van Helsing och romanen Draculas Dr Seward. Faktum är ju att samtliga huvudkaraktärer är påhittade av seriens skapare John Logan, med undantag för Dr Frankenstein. Sir Malcolm Murray (Timothy Dalton), Vanessa Ives (Eva Green) och Ethan Chandler (Josh Hartnett) återfinns inte i någon av de litterära källorna. På sätt och vis kanske de till och med ersätter vissa av de klassiska karaktärerna. Chandler känns lite som en ny version av Draculas Quincey Morris, exempelvis.

Det John Logan har lyckats med är att konstruera en story där dessa karaktärer kan samexistera och interagera med varandra på ett sätt som inte känns krystat. Logan har tagit vara på den tidsperiod som gestaltas och tar denna till hjälp för att på ett övertygande sätt förankra dessa karaktärer i en gemensam värld. Han låter sina karaktärer befinna sig i en miljö som präglas av den tidstypiska spiritismen, som överklassen ägnade sig åt runt förra sekelskiftet. Det som för många på denna tid var en form av ockult hobby låter Logan fylla med mycket mer. Spiritismen är här en dörr mot det övernaturliga och den andra sidan. En dörr som kan släppa in demoner. Detta gör serien, i alla fall för mig, riktigt läskig stundvis – något som jag inte riktigt förväntat mig. Säga vad man vill om tidigare monster mashups, men läskiga har de nog aldrig varit. Logan binder dock samman den levande död där vampyrerna existerar med det dödens rike som finns på andra sidan den där dörren. Den ganska urvattnade vampyrismen knyts därmed samman med ockultism och demoner på ett obehagligt sätt. Med ens så befinner man sig inte längre i en klassisk monsterfilm, utan i The Exorcist och övergången märks inte. De övernaturliga fenomenen vävs samman med hjälp av en slags mytologi som inspirerats av tidstypisk egyptologi och av klassisk skräckfilmskatolicism.

penny5

Anledningen till att det fungerar tror jag främst är Logans uppenbara kärlek till de litterära källorna. Detta är en mycket litterär TV-serie med många vackra dialoger och monologer. Men den gör också de litterära verken rättvisa. Konceptet i sig borde rimligtvis innebära att man gör våld på originalhistorierna, men jag har exempelvis aldrig sett en mer Shelley-trogen gestaltning av Frankensteins monster. I Rory Kinnears skepnad är han den i sanning tragiske skapelse som varken Boris Karloff, Christopher Lee eller Robert De Niro till fullo lyckades gestalta. Kinnear är faktiskt fantastisk här. I en kombination av sorg och ursinne övertygar han totalt som skapelsen Caliban.

Det visuella är också anmärkningsvärt. Att scenografin och kostymerna känns autentiska skrev jag redan i min recension av första avsnittet. Faktum är att de känns såväl realistiska som stilistiska. Eva Green är alltid klädd i svarta, goth-aktiga dräkter men de känns ändå inte allt för ”kostymiga”. De känns som de slags kläder en udda och morbid välbärgad ung dam skulle haft på denna tid. Fotot är också mycket bra och färgskalan varierar mellan färglös grådaskighet, till varma röda blodfärger och murriga brittiska mahogny-rum. Musiken av Abel Korzeniowski är mycket stämningsfull och påminner mig om Woyzeck Kilars klassiska soundtracks.

Majoriteten av skådespelarna är jag också mycket nöjd med. Eva Green är en naturkraft som Vanessa Ives och får här chansen att visa upp så extremt många olika sidor. Hon är karismatisk, morbid, likblek, besatt, sexuell och bottenlöst olycklig. Josh Hartnett fungerar ypperligt bra som Ethan, en skeptiker som får mig att tänka tillbaka på Agent Doggett i The X-Files. Och 007 nr 4 Timothy Dalton gör mycket bra ifrån sig som den hänsynslöse, men samtidigt sympatiske, Sir Malcolm. Bäst av alla är dock Rory Kinnear.

penny3

Tyvärr fungerar inte Reeve Carney som Dorian Gray. Oscar Wilde skrev honom som en från början vacker, ung och naiv yngling, men som senare blev en karismatisk, sensuell och samtidigt manipulativ man. Carney har tyvärr ingen karisma alls och ser ut som en slemmig mus. Man förstår inte varför någon skulle falla för honom. Det måste verkligen vara någon övernaturligt över honom om Eva Green finner honom attraktiv.

Den sista twisten i det sista avsnittet vet jag inte vad jag tycker om. Utan att avslöja vad som händer så finns det en risk för att serien lämnar sina litterära rötter lite för mycket under en andra säsong och kanske faller in i samma fälla som tidigare mashups. Jag vill inte att detta blir en ”True Blood Anno 1890″! Jag hoppas dock att så inte blir fallet. En andra säsong ska komma under detta år och jag ser mycket fram emot den.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Jag har sett det första avsnittet av John Logans nya gotiska rysarserie Penny Dreadful. Detta är inte en recension. Att recensera första avsnittet av en TV-serie är som att recensera första kapitlet i en bok. Det säger ingenting om seriens kvalité över lag. Men här kommer ändå några första tankar.

Jag skrev i mitt inlägg den 17:e januari att jag såg fram emot serien. Dels för att jag är ett stort fan av gotisk och romantisk skräcklitteratur (Stoker, Schelley, Stevenson, Wilde, Poe). Dels för att jag också älskar de klassiska filmatiseringarna av dessa verk (främst filmerna från Universal och Hammer). Men mitt intresse kommer sig också ur det faktum att en hel rad aktörer och kreatörer ur James Bond-serien står framför och bakom kameran här. Inte minst då Skyfalls John Logan och Sam Mendes, samt Eva Green och James Bond IV – Timothy Dalton.

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Över lag tycker jag att de klassiska motiven och karaktärerna används på ett nytt och fräscht sätt. Eva Green och Timothy Dalton har fått dela på den roll som i en mer ordinär serie hade gått under namnet Abraham Van Helsing. Greens Vanessa Ives är den som har kunskap om ”den andra sidan”. Hon har ett intresse för spiritism och ockultism, vilket gör att serien väl fångar tidandan hos den viktorianska eran. Green utstrålar som alltid en förförisk intelligens och en mystik som passar serien utmärkt. Daltons Sir Malcolm är den handlingskraftige, drivne pragmatikern. Han är sammanbiten och cool. Josh Hartnett gör en välkommen återkomst till vampyr-genren och gör också en god insats.

Tidsandan har fångats utmärkt. Scenografin och kostymerna känns autentiska och ser mycket bra ut. Fotot är väldigt fint och stämningsfullt. Dialogen är skarp. J.A. Bayonas (Barnhemmet) regi i första avsnittet är tight och har ett bra tempo. Den tar sig den tid den behöver, utan att stressa. Dessutom verkar serien innehålla ett flertal starka, karismatiska karaktärer.

Till sist en tanke om vem som kan vara seriens big bad guy: Sir Malcom Murrys dotter har blivit bortförd av en vampyr. Dotterns namn är Mina. Mina Murry (senare Harker) är en karaktär ur romanen Dracula (mer om den här) och man kan gissa vem som fört bort henne. Jag hoppas dock att om Dracula förekommer i egen hög person, så kommer hans första framträdande byggas upp med hintar under åtminstone de två första säsongerna. Vore en liten besvikelse om våra hjältar stötte på honom redan under första säsongen.

Read Full Post »

Penny Dreadful är den kommande TV-serien från Showtime, där Frankenstein, Dracula, Dorian Gray och andra litterära skräckgestalter möts i det viktorianska London. Det verkar vara en monster mash i stil med Universals filmer från 1940-talet, men med den intelligens och kärlek som präglade Kim Newmans Anno Dracula. Bara den premissen gör mig väldigt sugen på att se resultatet. Jag är ett stort fan av gotisk skräcklitteratur och film. Och därmed finner jag också den viktorianska eran väldigt fantasieggande. Som om inte detta vore nog finns det en tydlig James Bond-prägel över produktionen. Upphovsmännen är manusförfattaren, respektive regissören, till senaste James Bond-filmen SkyfallJohn Logan och Sam Mendes. Dessutom förekommer ett stort antal skådespelare i serien som också haft stora roller i James Bond-filmerna. Huvudrollen görs av en av de bästa ”Bond-brudarna” någonsin, Eva Green. Timothy Dalton (som var en riktigt bra agent 007 i två filmer) spelar den mystiske Sir Malcolm. Rory Kinnear, som spelat Bill Tanner i de senaste två Bond-rullarna, kommer också medverka i rollen som Frankensteins monster. Liksom Helen McCrory, också från Skyfall. Den underskattade pretty boyen Josh Hartnett (ingen Bond-koppling) gör också en huvudroll.

Serien beskrivs som “psychosexual horror”, vilket rimmar bra med de teman som genomsyrar den viktorianska skräcklitteraturen. Serien rider uppenbart på True Blood– och American Horror Story-vågen. Men det behöver inte betyda att det är en efterapning. Bortsett från att detta är en skräck-TV-serie, så ser jag inga fler gemensamma nämnare. Jag hoppas på en snygg produktion, vilket trailern nedan vittnar om och Sam Mendes medverkan kommer garantera. Att manuset är relativt intelligent och välskrivet tror jag också är en möjlighet, då Logan visat prov på detta tidigare (i bl.a. Skyfall, Rango, The Aviator, The Last Samurai, Hugo och Gladiator). Hade någon annan mer medelmåttig regissör eller manusförfattare (av typen Joe Johnston) hållt i spakarna, så hade jag varit tveksam. Genren kan lätt bli löjlig eller tråkig. Men att det är just dessa herrar som står bakom gör mig lugn och förväntansfull. De viktorianska skräckfilmerna är inte alls lika vanligt förekommande idag, som under exempelvis 1950- och 60-talen då Hammer och American International Pictures spottade ut sig mängder av dessa av varierande kvalité. De senaste försöken att återskapa den klassiska gotiska skräckgenren har både gett goda (The Woman in Black) och sämre resultat (nyinspelningen av The Wolfman). Men att det är såpass begåvade namn både framför och bakom kameran gör att jag hoppas på något riktigt bra.

Amerikansk premiär för det första av åtta avsnitt blir det den 11 maj.

Read Full Post »

Promobild för Casino Royale

Nu är vi framme vid den sista delen i mitt James Bond-tema. Och här ska jag redogöra för de senaste 2, 5 filmerna.

Efter att man firat Bonds 40-års jubileum med den ekonomiska succén, men kvalitétsmässiga bottennappet, Die Another Day, så beslutar Bond-producenterna att byta ut Pierce Brosnan (förmodligen den mest populäre Bond sedan Sean Connery) och ersätta honom med den okände, blonde Daniel Craig. Brosnan hade option på en femte film och hade förmodligen tänkt sig spela James Bond en sista gång. Han fick tydligen sparken på ett ganska otrevligt sätt. Valet av Craig som hans ersättare blev snabbt kontroversiellt. I tidningarna stod det om inbitna fans som rasade över att Craig var ful, kort och blond. I själva verket var dessa nog en högljud minoritet. Pressfotot som släpptes på honom försäkrade de flesta om att han kunde se Bond-ig ut, och att han var en bra skådespelare visste de som sett Layer Cake eller Road to Perdition.

I samband med nyheten kungjordes också att nästa Bondfilm skulle vara en filmatisering av Ian Flemings första James Bond-roman Casino Royale från 1953. Detta var en våt dröm som gick i uppfyllelse för många fans. EON Productions (familjen Broccolis bolag som producerat alla Bond-filmer) hade tidigare saknat rättigheterna till boken och den hade aldrig givits en ordentlig filmatisering.

Det stod också snart klart att man i och med den nya filmen skulle välja att avbryta den kronologi som löst bundit samman alla tjugo 007-rullar sedan starten 1962. För trots att alla filmer hade varit tämligen fristående, utspelat sig i sin samtid, och att Bond egentligen inte åldrats på över 40 år (eftersom skådisarna byts ut då de blir för gamla) så hade de alltid löst bundits samman av olika faktorer – främst genom att hänvisa till händelser i tidigare filmer.

Men man ansåg helt enkelt tiden mogen för att bryta med den gamla tidslinjen och börja om från början igen. Och man började med den första Bond-boken, som aldrig tidigare filmats på ett seriöst sätt. Jag ställde mig först kritisk till att bryta kronologin, men i efterhand så inser jag att det var vist gjort. Tiden var förvisso mogen, kanske till och med lite övermogen. Idén om att ”börja om från början” eller ”reboota” serien hade funnits redan då Roger Moore slutat 1986. Det hade kanske inte varit en så dum idé att göra det redan då.

Eva Green och Craig i en känslosam scen från Casino Royale

För regin stod återigen Martin Campbell, som ju introducerat Brosnan i GoldenEye (1995). Casino Royale blev en succé både hos kritiker och publik. Bonds transformation från tämligen naiv och tjurskallig nykomling, till den mer smidige och elegantare, men också känslomässigt avtrubbade, spionen är effektivt iscensatt. Casino Royale har också förmodligen den bästa Bond-bruden i Eva Green som Vesper. Bond blir faktiskt kär i henne och bestämmer sig för att sluta på MI6. Manuset är så nära Flemings bok som är möjligt, samtidigt som nya saker skrivits in och hela storyn har förflyttats från Kalla Kriget till modern tid.

Alla de som varit emot Craig i rollen fick äta upp sina ord. Med ens hade nästan alla glömt bort Pierce Brosnan och Craigs insats hyllades universellt. Lite synd kan jag faktiskt tycka om Brosnan. Han hade under hela sin tid som Bond efterfrågat mer att arbeta med som skådespelare och hade gärna filmat boken Casino Royale. Brosnan kan spela bra om han får chansen, och det var synd att han fick såpass halvtaskiga manus att arbeta med på sin tid. För manuset till Casino Royale ger verkligen Craig mycket att använda sina skådespelartalanger till. Hans James Bond är förmodligen den mest dynamiske någonsin. I mångt och mycket påminner han om Timothy Dalton. De ville båda göra Bond mer mänsklig och realistisk. Farligare och mer våldsam. Dalton läste alla Ian Flemings romaner som förberedelse inför rollen. Något jag inte tror Craig har gjort. Men om Dalton var mer passionerad och hetlevrad, så är Craig en kall yrkesmördare där det bubblar under ytan. Man märker att det är kaos inom honom, men att han biter ihop och får utlopp för sin ilska då han slåss med diverse fiender. Av de två känns Dalton som den mer mänsklige, den man har mest sympati för. Daniel Craigs Bond är mer avtrubbad och nästan obehaglig. Men han kan också vara charmant och  den gentelman vi känner sedan tidigare. Bonds personlighet är något som dessa nya filmer gräver djupt i.

Bond: So you want me to be half-monk, half-hitman?
M: Any thug can kill. I need you to take your ego out of the equation.

Craig och Olga Kurylenko

Detta fick man se prov på i Craigs nästa Bond-film, Quantum of Solace. Den fick ganska ljummen kritik i tidningarna. Filmens största problem var att regissören Marc Forster inte var van att göra actionfilmer och att de många actionscenerna därmed var dåligt klippta, röriga och svåra att hänga med i.

Ett problem för många recensenter var också den nya versionen av karaktären James Bond. Filmen uppvisade en klumpigare, tjurskalligare, sorgsnare James Bond. Man tyckte James Bond i Daniel Craigs skepnad påminde för mycket om exempelvis Bourne-filmernas hjälte, och saknade elegansen, humorn och allt annat man förknippar med James Bond. Men då glömde de att detta på sätt och vis faktiskt var en helt ny filmkaraktär. Men som sagt, detta var en Bond som liksom Daltons liknade Ian Flemings litterära Bond mest. Ian Flemings James Bond var inte Roger Moore, inte ens San Connery. Flemings Bond var en man som mördade kallblodigt och sedan dränkte sitt samvete i sprit och kvinnor. När jag för första gången såg filmen tänkte jag på början av romanen Goldfinger, där Bond sitter på en flygplats och dricker whiskey och reflekterar över en mexikan han precis mördat. Jag påmindes också om boken You only live twice, där James Bond är så deprimerad över sin hustru Tracys död att han misslyckas med två uppdrag och hans chef, M, överväger att sparka honom. Just detta tema påminner stark om det i Quantum of Solace. Och för mig, som gammal Bond-nörd, var det kul att se Ian Flemings James Bond på vita duken (även om storyn inte var en Fleming-story, som förra filmen). Daniel Craigs Bond är oberäknelig. I ”den gamla filmserien 1962-2002” visste vi att Bond och bruden skulle få varandra, skurken skulle dö, Bond skulle rädda världen. Här är det inte lika självklart. Exempelvis tror man för ett ögonblick att Bond ska ta livet av sig själv och den kvinnliga huvudrollen. Detta hade man aldrig upplevt tidigare i en Bondfilm och det gjorde det hela mycket mer spännande.

Men det var också här som Craig fick bete sig lite mer och ser lite mer ut som den James Bond vi var vana vid. Kostymerna, som var ganska frånvarande i förra filmen, var frekventa här. James Bond är en snobb och ska klä sig i kostym. Det var också härligt att se när Bond vägrar bo på det hotell MI6 fixat åt honom, eftersom det är för sunkigt. Det blir istället det lyxigaste hotellet i stan. Detta är nästan Roger Moore-fasoner, vilket välkomnas.

Javier Bardem och Daniel Craig efter presskonferensen 03-11-2011.

Från den presskonferens som hölls den tredje november i år om nästa film i serien vet vi följande:

Titeln på nästa James Bond-film är SkyFall, och den började spelas in i november i år. Svensk premiär är i oktober 2012. Regissör är Sam Mendes (American Beauty, Revolutionary Road, Road to Perdition) och han har sagt att filmen skall påminna i ton om Casino Royale. Handlingen:

James Bond’s loyalty to M is tested as her past comes back to haunt her. As MI6 comes under attack, 007 must track down and destroy the threat, no matter how personal the cost.

Ralph Fiennes och Javier Bardem har skurkrollerna. Den kommer utspela sig i bl.a. Shanghai, Skottland och Istanbul. Naomi Harris (Pirates of the Carrabean 2 och 3) har en roll som karaktären Eve. Franska Berenice Marlohe har också en av de kvinnliga huvudrollerna, kallad Severin. Legendaren Albert Finney ska tydligen också vara med. Och naturligtvis återvänder Craig som Bond och Judi Dench som M. Jag tycker det låter lovande.

Länkar om Skyfall: 1,2,3,4,5,6

—————————————————–

[Lät mycket av ovanstående text bekant kan det bero på att en del är hämtat ur den recension av Casino Royale jag skrev i mars i år.]

Read Full Post »

Ever. Seriously.

När Roger Moore slutade som James Bond 1985, var Pierce Brosnan först påtänkt som hans efterträdare. Men Brosnans roll i TV-serien Remington Steele satte stopp för det.

Bond-producenterna, med Albert R. Broccoli i spetsen, vände sig då till Timothy Dalton som varit en kandidait inför rollen redan 1969 inför On Her Majesty’s Secret Service. Då Dalton hade dock tackat nej (!) till rollen, då han ansåg sig för ung. Men ca tjugo år senare, 1987, var han ca 40 år gav Bond den auktoritet rollen krävde.

Många fans hade dock vant sig vid tanken att Brosnan skulle spela Bond och blev besvikna när Dalton fick rollen. Inte nog med att Dalton måste fylla både Sean Connerys och Roger Moores skor – han blev också oundvikligen jämförd med Brosnan – mångas idealkanditat till Bond-rollen.

Detta tillsammans med det faktum att Dalton endast gjorde två filmer har resulterat i att han kommit lite i skymundan i Bond-historien. För många är Dalton ”han som inte var som så bra” och man blandar ofta ihop honom med George Lazenby (”han som bara gjorde en”). Det är väldigt synd tycker jag. Och orättvist mot både Dalton och Lazenby.

Jag tycker faktiskt att Timothy Dalton är en väldigt bra James Bond. Han kommer inte upp i samma nivå som Connery eller Moore (vilket han kanske hade gjort om han spelat rollen lika länge som de) men han är bättre än exempelvis den populäre Brosnan. Dalton efterträdde Moore i rollen, och står i stark kontrast till sin föregångare. Deras tolkningar är natt och dag ifrån varandra. Dalton tyckte att James Bond-serien hade lämnat Ian Flemings vision och blivit för lättviktiga. Han ville ta Bond tillbaka till rötterna, närmare Fleming, mer allvarlig. Han ville göra Bond mer realistisk och farlig. Och det gjorde han också.

Maryam d'Abo och Timothy Dalton

Daltons första Bond-rulle var The Living Daylights (1987). Detta är en klassisk spionthriller i Kalla Kriget-miljö, som för tankarna till From Russia With Love (1963) eller For Your Eyes Only (1983). Filmen är snyggt gjord, liksom alla filmer i John Glens regi och det känns som den sista ”klassiska” Bond-filmen (tillika den sista med en Fleming-titel på ett bra tag). Filmens manus är välarbetat och det är en spännande historia, där Bond inte vet vem han kan lita på. Man märker också att Bond blir kär i Kara Milovy (Maryam d’Abo) och han håller sig till henne genom hela filmen. Kemin är bra mellan Dalton och d’Abo – som har ett vackert, men (för Bond-sammanhang ovanligt) alldagligt utseende. Det uppskattas och känns realistiskt på något sätt. Man förstår också varför Bond faktiskt blir kär i henne. Filmen saknar en riktig final och avslutningen känns lite som en antiklimax. Det saknas också en riktigt bra skurk. Jeroen Krabbé känns som en biskurk, medans Joe Don Baker är ganska anonym som Brad Withaker. John Rysh-Davies är väldigt karismatisk som den mystiske General Pushkin.

Detta var den sista filmen som kompositören John Barry skulle göra musik till. Sammanlagt gjorde han musik till 13 Bond-filmer och bidrog i stor grad till att definiera hur en Bond-film skulle låta. Musiken i denna film hör till hans bästa, och titellåten med A-ha är en av de bättre, trots sitt något daterade sound.

Manuset till filmen hade skrivits innan huvudrollen tillsats och förmodligen hade både Roger Moore och Pierce Brosnan funnits i huvudet på manusförfattarna under arbetet. Detta tycker jag ger filmen en fin balans mellan den klassiska Bond-stilen och den hårdkokta stil Dalton bringade med sig då han tog över rollen. Vissa oneliners som Moore hade levererat med ett höjt ögonbryn, levererar Dalton sammanbitet och bistert. Med andra oneliners försöker Dalton emulera det mer lättviktiga arvet från Moore, men det fungerar inte riktigt lika bra.

Dalton och Cary Lowell

I nästa film, Licence to Kill (1989), var manuset skräddarsytt för Dalton. Det resulterade i den hårdaste Bond-filmen hittills, och personligen tycker jag att man tappade Bond-känslan lite grann. ”Bond-känsla” är ett väldigt subjektivt epitet, men jag tycker det har att göra med filmernas tidlöshet. Naturligtvis är alla Bond-filmer starkt präglade av sin tid. Ingen som ser Thunderball kan undgå att den är inspelad på 60-talet. Och ingen som ser Live and Let Die kan missa alla utsvängda byxor och afrofrisyrer a la 70-talet. Men hemligheten bakom att Bond-serien överlevt så länge tror jag har att göra med att karaktären James Bond på sätt och vis är obunden av tiden. Bond fungerar lika bra 1965, som 1973 som 2006. Förvisso förändras han lite. Kvinnorna får större, seriösare roller. Bond röker inte längre. Sovjet är inte längre den ständige fienden. Men Bond, gentelmannaagenten med aptit på lyxliv och farliga uppdrag, är ändå densamme. På så sätt märker jag att Licence to Kill saknar lite av den klassiska Bond-känslan, eftersom den känns som den Bond-film som åldrats sämst. Med andra ord, den liknar sin samtida actionfilmer från 80-talet allt för mycket. Hade man bytt ut Dalton och hans engelska dialekt mot Sylvester Stallone eller Bruce Willis, så hade filmer bara varit en i mängden av actionrullar från sent 1980-tal. Det är lite synd.

Den har naturligtvis sina kvalitéer. Dalton är bra. Han är ännu farliga här, då han är ute efter hämnd för ett attentat på sin gamle vän Felix Leiter (David Hedison). Dalton är sammanbiten och humorlös, vilket passar filmens stämning perfekt. Det ligger väldigt nära Ian Flenmings Bond, i min mening. Robert Davi är också minnesvärd som drogbaronen Sanchez. Han känns som Bonds like både i intellekt och råstyrka och känns som ett riktigt hot. Mer realistisk än de klassiska skurkarna under Connerys och Moores år. Det finns också ett gäng andra minnesvärda skurkar i Sanchez’ entoruage; Anthony Zerbe spelar den obehaglige Milton Krest, Benicio del Toro den psykotiske Dario och Anthony Starke gör en något bortglömd roll som veke, me trovärdige ekonomi-nissen Truman-Lodge.

Robert Davi (t.h.) är skurken Franz Sanchez

Tyvärr är de kvinnliga karaktärerna ganska bleka. Cary Lowells pojkflickiga Pam är väldigt okarismatisk och hon har ingen kemi med Dalton. Talisa Soto ser väldigt bra ut, men det blir plågsamt uppenbart att att hon endast är en fotomodell utan någon vidare skådespelartalang. Filmen är ganska melodramatisk på ett o-Bondskt sätt. Det känns lite olyckligt. Daniel Craig (vars Bond-stil påminner mycket om Daltons) visade tjugo år senare i Casino Royale att Bond kunde vara allvarlig och känslosam utan att vara melodramatisk. Men i Licence to Kill blir det lite för mycket, vilket blir tydligt i repliker som Sotos ”I love James so much” eller Lowells ”There’s more to this than your personal vendetta”.

När 1980-talet gick över i 1990-talet förändrades världen. Berlinmuren föll. Sovjetunionen imploderade och det Kalla Kriget tog slut. Detta hade konsekvenser även för en trivialitet som James Bond-serien. Hela det moderna spion- och underättelsesystemet hade varit ett resultat av spänningarna mellan Öst och Väst, och figuren Bond hade varit en fantasi-barn av denna tid. Nu var den tiden förbi och frågan var om James Bond skulle överleva in i 90-talet. Samtidigt skakades producenterna av Bond-filmerna av rättsprocesser som kom att fördröja inspelningen av nästa film. Och mannen som varit med att lansera Bond-filmerna i början av 60-talet – Albert R. Broccoli – blev på ålderns höst vid allt sämre hälsa. Det skulle dröja ända fram till 1995 innan en ny Bond-film såg dagens ljus. Då hade Dalton tröttnat på att vänta och mannen som en gång missat sin chans att spela Bond, fick nu upprättelse. Pierce Brosnans tid som James Bond är vad nästa inlägg i denna serie kommer att handla om.

Read Full Post »

Older Posts »