Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tony Martin’

I julklapp fick jag i år bl.a. Tony Iommis självbiografi Iron Man: My journey through Heaven and Hell with Black Sabbath. Som grundare och den ende konstante medlemmen i bandet så är Iommi i princip Black Sabbath! Hans historia är därmed väldigt intressant för ett fan som jag själv. Jag har ju som bekant tidigare läst Ozzy Osbournes självbiografi I am Ozzy där man fick följa bandet ur dennes perspektiv. Men då naturligtvis bara de år Ozzy stod vid mikrofonen. Här får man även läsa om alla andra sångare, trummisar, keyboardister och basister som kommit och gått under Sabbaths nästan 45-åriga historia. Vi får läsa om exakt hur Ronnie James Dio ersatte Ozzy och hur trummisen Bill Ward gjorde några halvhjärtade försök att återvända under tidigt 80-tal.

Vi får läsa om obskyra sångare som Ray Gillen, Dave Donato och Jeff Fenholt. Och om hur Iommi under mitten av 80-talet inte kände igen sitt band, vilket många fans också upplevde. Hur han blev blåst av managern Patrick Meehan men ändå var så desperat att han under en period återvände till honom. Vi får läsa om gitarristens svåra cocainmissbruk, hans många äktenskap och om hur det känns att vara tvungen att sparka ut medlemmar ur bandet.

Jag tyckte att det var intressant att läsa vad Iommi skrev om Tony Martin, som sjöng på fem Sabbath-plattor på 80- och 90-talen. Martin hade en fantastisk röst, men hade noll utstrålning på scen. Iommi nämner detta, liksom Martins divalater. Men han verkar också ångra sättet han behandlade honom på, bl.a. att sparka honom för en kort återförening med Dio. Det var också intressant att läsa om hur musikskapandet gått till i de olika varianterna av Sabbath. Hur Iommi kände en väldigt tung börda av ansvar över att hitta på riff under 70-talet, så att de andra medlemmarna sen kunde komma in och bidra med sitt. Med Dio var det annorlunda, då denne var mer involverad i låtskrivandet än Ozzy och själv kunde hitta på riff och liknande. Det var också intressant att höra hur nöjd Iommi var med TYR-sättningen (Iommi, Tony Martin, basisten Niel Murray och trummisen Cozy Powell). Detta är nämligen en väldigt underskattad period i Sabbaths historia. Kapitlet om Ronnie James Dios cancer och bortgång var väldigt sorglig läsning.

Som sagt har jag tidigare läst I am Ozzy och det är intressant att jämföra dessa två böcker. Tonen skiljer sig markant. Tony Iommis bok är väldigt mer sansad och allvarlig. Ozzys var väldigt rolig och man skrattade flera gånger under läsningen. Iommi har också en hel del roliga rockstjärnehistorier, men man måste nog vara ett riktigt fan för att verkligen uppskatta boken. Ozzys fungerade förmodligen även för de som kanske inte var jättefans av hans musik. Språket flyter också bättre i Ozzys bok. Detta kan bero på att denne förmodligen hade råd med en bättre spökskrivare än Iommi.

Kort efter att jag läst ut Tony Iommi bok, når mig den förskräckliga nyheten att Iommi har cancer (1, 2, 3). Man får verkligen hoppas att han inte går samma öde till mötes som sin kollega Ronnie James Dio! Det verkar dock inte som arbetet med Black Sabbaths comeback-album avbryts.

Läs också på bloggen:

Läs mer om Tony Iommi, Black Sabbath och det kommande albumet på den fantastisk (och nydesignade) fansiten Black Sabbath Online.

Annonser

Read Full Post »

Tony Iommi

Black Sabbath. Det första bandet som spelade riktigt tung hårdrock – heavy metal.  Bandet bildar tillsammans med Ozzy Ozbournes solokarriär och Alice Cooper mina tre favoriter inom den tyngre genren.

Bandet är mest känd för sin tid med Ozzy. Åtta album spelades in med honom på 70:talet. Men faktum är att bandet regelbundet gav ut skivor ända fram till 1995. Ett stort antal sångare, trummisar och basister har huserat under Black Sabbath-loggan, men den ständige medlemmen – mannen som i stort sett ÄR Black Sabbath – är gitarristen Tony Iommi.

Utan Iommi hade vi inte haft band som Metallica, Iron Maiden, Judast Priest, Mötley Crüe eller Motörhead. Han uppfann i stort sett det tunga hårdrocksriffet. Han har också i över fyrtio år hittat på nya, tunga riff med domedagsgung i.

Black Sabbaths år utan Ozzy har tyvärr i mångt och mycket fallit i glömska. Dio-eran har under senare år fått ett uppsving tack vare Heaven and Hell-återföreningen. Detta är naturligtvis något positivt, men fortfarande finns det en mängd finfina skivor där ute som är gravt underskattade. Nedan följer en liten genomgång:

Sångare: Ronnie James Dio

Heaven and Hell (1980)

Den mest klassiska post-Ozzy-skivan. En oerhörd nytändning och varje låt är ett litet mästerverk. Dio ger de gamla Sabbath-gubbarna nytt liv och sätter sin egen prägel på deras klassiska sound. Min favoritlåt är ”Children of the Sea”, typiskt episk Dio-låt med en grym Tony Iommi.

Sångare: Ronnie James Dio

Mob Rules (1981)

Uppföljaren har också en mängd fina låtar. Dock kommer den inte riktigt upp i sin föregångares höga nivå. ”Falling of the Edge of the World” har två av Iommis bästa riff.

Sångare: Ian Gillan

Born Again (1983)

Bandet kallades under denna period ibland för Black Purple. Sångaren Ian Gillan var tidigare och senare med i Deep Purple. Gillans röst över Iommis riff är förvänadsvärt bra. Trots att skivomslaget och produktionen är bland de sämsta i Sabbath-historien, så är detta en grym platta. Titelspåret och ”Zero The Hero” är kanske de mest minnesvärda låtarna.

Sångare: Glenn Hughes

Seventh Star (1986)

Först tänkt som Tony Iommis soloprojekt. Därför skiljer skivan sig en hel del från resten av Sabbath-katalogen. Titelspåret, balladen ”No Stranger to love” och bluesiga ”Heart like a wheel” är grymma.

Sångare: Tony Martin

The Eternal Idol (1987)

Sångaren Tony Martins debut. ”The Shining” och det ödesmättade titelspåret står ut från mängden.

Sångare: Tony Martin

Headless Cross (1989)

Trots att det finns en hel del bra riff och schyssta melodier på skivan, så är detta ett av de svagaste alstren. Martin är förmodligen den sämsta låtskrivaren av alla Sabbaths sångare, både vad gäller melodislingor och texter. Det verkar som att han försökt skriva texter i vad han anser ”klassisk Sabbath-stil”, men istället  för Geezer Butlers filosofiska drömbilder så blir det tonårssatanism. Produktionen är usel också. Ett positivt tillskott är gamle Rainbow-trummisen Cozy Powell. ”Black Moon” är det enda riktigt starka spåret.

Sångare: Tony Martin

TYR (1990)

Sångaren Tony Martins tredje Sabbath-skiva. Trots att han är betydligt blekare än sina företrädare så har han en fantastiskt omfång på rösten. ”Anno Mundi” har ett typiskt tungt och gungigt Iommi-riff. ”The Sabbath Stones” och ”Jerusalem” är också tunga klassiker.

Sångare: Ronnie James Dio

Dehumanizer (1992)

Här återkom Mob Rules-sättningen med Dio på sång, trummisen Vinny Appice och orginalbassisten Geezer Butler. Kanske den tyngsta skivan med klassiker som ”Computer God”, ”Master of Insanity”, ”I” och ”Too Late”.

Sångare: Tony Martin

Cross Purposes (1994)

Tony Martin är tillbaka vid mikrofonen. Skivan påminner mycket om föregående skivan med ett mer klassiskt Sabbath-sound. Ozzy hade känt sig bekväm med dethär låtmaterialet. ”Cross of Thorns” och ”Cardinal Sin” är de bästa spåren.

Sångare: Tony Martin

Forbidden (1995)

Officiellt sett det sista studioalbumet från Black Sabbath. Tyvärr deras sämsta skiva. Tony Iommi ger oss ett gäng bra riff, men de tappas bort i det i övrigt dåliga låtmaterialet. Titelspåret minns man dock.

Sångare: Ronnie James Dio

Heaven & Hell – The Devil You Know (2009)

Officiellt sett ingen Black Sabbath-skiva. Iommi ville förmodligen inte irritera Ozzy efter att orginal-Sabbath återförenades 1997. Men här är det Heaven and Hell/Mob Rules/Dehumanizer-sättningen som återförenats och resultatet är tunga mästerverk som ”Follow The Tears”, ”Turn of the Screw”, ”Rock n Roll Angel” och ”Breaking into Heaven”.

För den Black Sabbath-intresserade kan jag rekommendera fansidan Black Sabbath Online, och framför allt dess tidslinje.

Read Full Post »