Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Trigger Mortis’

Anthony Horowitz är den senaste i raden av kända författare som fått uppdraget att skriva en fristående James Bond-roman. Konceptet, som frångår deras gamla idé om att låta en författare skriva en flera böcker, har Ian Fleming Publications kört på sedan 2008. Hittills har det lett till två utmärkta bidrag; Sebastian Faulks Devil May Care (2008) och William Boyds Solo (2013) var de bästa fortsättningsromanerna sedan Kingsley Amis Colonel Sun (1968). Jeffrey Deavers bidrag från 2011 var en intressant experiment, men tyvärr en mycket svag bok.

Anthony Horowitz har tidigare skrivit de bästsäljande Alex Rider-böckerna för tonåringar, som var ett slags James Bond Jr-historier. Och han har tidigare erfarenhet av att ta över en död författares karaktärer, då han skrivit två fortsättningsromaner om Sherlock Holmes. Han har också skapat de två überbrittiska TV-serierna Midsomer Murders och Foyle’s War. Mot bakgrund av detta verkade han på förhand som klippt och skuren för att skriva en roman om agent 007. Att han dessutom fått använda opublicerat Ian Fleming-material, valt att placera boken mellan Goldfinger och For Your Eyes Only och skulle återintroducera Flemings Pussy Galore var också någonting som särskilde honom från övriga fortsättningsförfattare. Men hur blev då resultatet?

trigger1

Trigger Mortis har naturligtvis både positiva och negativa aspekter. Jag måste säga att jag var tveksamt inställd mot tanken på att återse Pussy Galore. Filmversionen av karaktären är fantastiskt gestaltad av Honor Blackman, men Flemings original är tyvärr en av hans sämre och mest problematiska karaktärer. Som tur är spelar hon ingen större roll för handlingen i Trigger Mortis. Hon är med i inledningen, men Bond och Pussy gör efter några kapitel slut och hon återvänder till gangsterlivet i USA. Och faktum är att Horowitz faktiskt lyckas åtgärda vissa aspekter av originalets svagheter. I bokens inledning tränas Bond i racerkörning av en kvinnlig racerförare – Logan. Det är en underhållande liten episod. Bond försöker flörta med Logan, men utan större framgång. Pussy Galore dyker då plötsligt upp vid hotellet, blir kidnappad och räddas av Bond och Logan. Men efter det så överger de två kvinnorna Bond och drar iväg tillsammans. Horowitz kompenserar därmed för Flemings pinsamma hantering av Pussys sexualitet. Bond har med andra ord inte omvänt henne från hennes lesbianism. Hon är tydligen bisexuell och återvänder till att leva med en kvinna efter Bond. Kanske var Bond inte mer än lite sexuell experimentering från hennes sida? Att förödmjuka honom på detta sätt tycker jag är ganska underhållande.

trigger2Horowitz fortsätter att åtgärda Flemings tidstypiska homofobi i ett senare kapitel. Dock är jag osäker på om det är lika framgångsrikt. Bond har här en vän och kollega som är homosexuell, något Bond verkar acceptera. Jag förstår författarens tanke med detta, men för mig blir det anakronistiskt. Flemings Bond var allt annat än liberal. Han var, som sin skapare, en man av sin tid. Det vill säga något av en sexist, smårasist och homofob. Han hatade inte homosexuella, men bilden man får av dem i Flemings böcker är att de var opålitliga och avvikande. Bond var en man av sin tid, med andra ord. I You Only Live Twice associerade Fleming homosexualitet med förräderi. I From Russia with Love är Bond involverad i en diskussion om huruvida ”intellektuella” borde anställas av underrättelsetjänsten. Hans meningsmotståndare menar att de flesta intellektuella är opålitliga eftersom de är homosexuella. Bond invänder inte mot detta, utan konstaterar istället ”Not all intellectuals are homosexual”. I Goldfinger menar Bond att många homosexuella förmodligen bara var förvirrade: ”Pansies of both sexes were everywhere, not yet completely homosexual, but confused, not knowing what they were… He was sorry for them, but he had no time for them.” Man kan tycka vad man vill om dessa passager. De är hemskt homofobiska, men jag tycker att man måste se dem som barn av sin tid. Men en Bond som år 1957 (då denna bok utspelar sig) accepterar och anser en homosexuell som sin vän blir, med tanke på ovanstående citat, orealistiskt och gör våld på karaktären. En modern Bond, t.ex. i Daniel Craigs version, skulle självklart kunna ha homosexuella vänner. I filmen Skyfall hintas det t.o.m. om att Bond kanske deltagit i homoerotiska situationer! Och det tycker jag inte gör våld på den Bond Craig gestaltar. Men det beror på att även denne Bond är en man av sin tid – 2000-talet – och därmed delar samtidens värderingar. Om man tycker att 50-talets Bond är omodern på vissa fronter (vilket han uppenbarligen är) och att han ibland har alltför omoderna värderingar är det kanske bättre att undvika dessa och istället låta den moderna (film-) varianten vara den mer progressiva av de två. Men Horowitzs ser det uppenbarligen som en utmaning att handskas med karaktärens mer obekväma sidor och all heder åt honom att han försöker. Resultatet är dock inte helt lyckat.

trigger2

Trots små försök att modernisera Bond så är detta dock i stort en genuin Bond-bok i Flemings anda. Språket och stilen påminner om Fleming. Det är effektivt, hårdkokt och stilrent. Jag hade kanske önskat lite mer miljöbeskrivningar och atmosfär och känslan för miljöerna är kanske inte så väldigt närvarande. Men med det sagt är det en underhållande, spännande och välskriven bok. Den tog mig två dagar att läsa igenom, vilket kan jämföras med Carte Blanches tre veckor. Samtidigt står den kanske inte heller ut från mängden på samma sätt som sin direkta föregångare – Boyds Solo. Historien är högst standardartad och ingen ny mark bryts. Faktum är att storyn är i princip en karbonkopia av Goldfinger, som i sig var en kopia av Moonraker. En tredje bok med i stort sett exakt samma upplägg är tyvärr lite trist oavsett hur kompetent skriven den är. I Solo befann sig en något äldre Bond mitt i ett brinnande inbördeskrig i Afrika, ute på ett uppdrag han hade moraliska dubier kring, han blev skjuten i bröstet och gav sig ut på en personlig vendetta. Boyd försökte åtminstone göra något litet med honom som karaktär. Men eftersom Horowitz låter denna bok utspela sig mitt i Flemings kronologi så kan han egentligen inte låta Bond utvecklas alls. Lägg därtill att perioden han valt förmodligen är den minst intressanta perioden av Flemings produktion – efter starten då Bond fortfarande definierades som karaktär, men innan de mörka åren som avslutade Flemings oeuvre. Och kanske är det här läge att nämna Horowitzs kommentarer om att Bond inte ska ha några brister etc (”I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.”). Tyvärr avspeglas detta i den bok han har valt att skriva. Och det gör att boken inte når upp till Solos nivåer. Men den är fortfarande bättre än Faulks Devil May Care eller Flemings egna Dr No.

trigger1

Horowitz använder sig som sagt av ett Fleming-material. Det handlar om ett oanvänt manus till en potentiell TV-serie om Bond som aldrig blev av. Fleming skrev flera manus, varav vissa låg till grund för novellerna i For Your Eyes Only. Det manus Horowitz använt hade titeln Murder on Wheels och handlar om hur James Bond måste delta i racingloppet vid Nürburgring där en SMERSH-styrd rysk förare ska mörda en brittisk racermästare. Vid första anblick gifter sig de två författarnas texter sömlöst. Det går inte att se vad som är skrivet av Fleming och vad som är skrivet av Horowitz. Men vid närmare eftertanke så känns racingavsnittet ändå något malplacerat och in krystat. Horowitz jämför i bokens efterord racerloppet med Moonrakers bridgematch eller Goldfingers golfmatch, men jämförelsen haltar. I de matcherna mötte Bond skurken för första gången och blev misstänksam eftersom dessa rika män fuskade i spel. Racingloppet i Trigger Mortis är del av en ond plan från SMERSHs sida. Det blir aldrig riktigt klart vad racingen har att göra med skurken Jason Sins onda plan om raketsabotage. De är två trådar som inte riktigt vävs ihop på ett tillfredsställande sätt. Kopplingen mellan dem känns lite långsökt. Bond får syn på Sin av en slump och fattar misstanke eftersom han verkar ha samröre med SMERSH. Och visst, flera av Flemings historier byggde på en hel del slump. Men det gjordes utan att man som läsare tänkte på det. Här blir de logiska luckorna lite för stora.

En annan del av historien som känns totalt bortslösad är det som händer Pussy Galore i början av boken. Bond är ute på landsbygden och tränar racing inför sitt uppdrag i Tyskland. Han får hjälp av racingföraren Logan. Pussy dyker upp vid Bond hotell, men blir kidnappad av två män som kör iväg med henne i en bil. Bond och Logan bevittnar detta och kör efter skurkarna. Dessa har begett sig till en skog, där de sliter kläderna av Pussy, binder upp henne och börjar måla henne i guldfärg. Dessa är helt klart några av Goldfingers undersåtar som kommit för att hämnas. Bond dödar dem och räddar Pussy. Det är en bra episod i sig, men tyvärr följs den inte upp över huvud taget. Vi får aldrig reda på vilka dessa män var. Avsnittet har ingen som helst bäring på historien i övrigt. Det är en i princip fristående del som inte för historien framåt alls, utan bara känns som en malplacerad hyllning till Horowitzs favoritbok. Hade författaren knutit an till denna händelse i slutet av boken så hade saken varit en helt annan. Båda skurkarna Jason Sin och Auric Goldfinger jobbade för SMERSH. Sin är korean, liksom Goldfingers hantlangare Oddjobb. Tanken att de två haft någon form av kontakt med varandra är inte långsökt. Varför inte låta Oddjobb vara en länk mellan dem? Men vi får aldrig någon sådan återkoppling. Avsnittet hade lika gärna kunnat ha strukits ur boken.

trigger4

Bokens skurk Jai Seung ”Jason” Sin är förövrigt helt ok. Tyvärr byggs han aldrig upp som ett riktigt hot. Visst, han är grym och samvetslös och har en bakgrundshistoria som kan mäta sig med de bästa av Flemings skurkar. Men hans ego resulterar i att han vill flera tillfällen omedvetet ger Bond ledtrådar som ger Bond ett övertag, vilket får Sin han framstå som… inte så himla smart. Han blir inte det intellektuella hot mot Bond som Flemings skurkar oftast var. Han är ganska standardartad och inte särskilt minnesvärd. Men kanske är han ändå en av de bättre skurkarna sedan John Gardners tid. Sins död är dessutom identisk till hur en av Gardners skurkar tas av daga.

Trigger Mortis är en mer konsekvent och jämn bok än exempelvis Devil May Care eller för den delen Goldfinger. Tonen är genomgående stabil och det blir aldrig allt för orealistiskt. Den är bättre än såväl Jeffrey Deavers som Sebastian Faulks bidrag till serien.  Den når inte upp till Goldfingers nivåer (trots den bokens brister), men jag skulle nog ranka den högre än Dr No. Trots alla mina invändningar så är detta en mycket bra bok. Jag har under det senaste året läst samtliga James Bond-böcker av Fleming, Amis, Pearson, Gardner, Benson, Faulks, Deaver och Boyd. Detta är med andra ord den fyrtiofemte och sista Bond-romanen i detta mitt lilla läsprojekt, som på bloggen gått under banderollen Tema: Ian Fleming och Tema: Arvet efter Fleming. Man kan ju tro att jag efter detta dryga år skulle vara trött på Bond. Och ja, efter att ha läst Carte Blanche kändes det mörkt. Men att läsa Anthony Horowitzs bok var inget annat än lustfyllt. Detta är en kvalitetsbok och det kändes stundtals verkligen som att återse Flemings James Bond. Och ett bättre betyg än så kan man knappast få som fortsättningsförfattare.

Annonser

Read Full Post »

trigger1

Om en dryg vecka släpps Anthony Horowitz James Bond-bok Trigger Mortis, den 41:a fortsättningsromanen efter Ian Flemings död (om man utöver den ”ordinarie serien” räknar de sex Young Bond-böckerna, de tre Moneypenny Diaries-böckerna, John Pearsons 007-biografi och de sju novelizations som skrivits). Jag ser fram emot boksläppet. Under se senaste åren har Ian Fleming Publications frångått sin tidigare strategi att låta en och samma författare skriva flera äventyr (Gardners 14 st, Bensons 6 st), utan har istället låtit någon mer respekterade författare få skriva fristående böcker. Hittills har två av tre försök – Sebastian Faulks Devil May Care och William Boyds Solo – blivit mycket lyckade. Horowitz har tidigare skrivit en fortsättningsroman om Sherlock Holmes som av allt att döma ska ha gjort Arthur Conan Doyles litterära arv rättvisa. Beslutet att låta den nya boken utspela sig direkt efter Goldfinger år 1957 och att den delvis är baserad på opublicerat Fleming-material är spännande. Den synopsis som släppts tyder på ett klassiskt 007-äventyr. De tidigaste recensionerna har också lovat gott. So far so good.

trigger2Det finns dock små orosmoln på horisonten. Horowitz har sagt att hans favoritbok är Goldfinger, som enligt mig är en av Flemings svagare böcker. Det är en bok som saknar en egentlig identitet, den har inga bra kvinnliga karaktärer och den sista tredjedelen är ganska halvtaskigt skriven (för en mer utförlig analys, läs min recension). Att Horowitz i den kommande boken kommer återintroducera Pussy Galore kan vara en dålig idé. Hon är en av Flemings sämsta kreationer och förmodligen den kvinnliga karaktär som åldrats sämst sedan publiceringen (bl.a. omvänder Bond henne från hennes homosexualitet…). Jag har svårt att se hur ett Ian Fleming-fan kan placera Goldfinger högst på rankinglistan. Det är vanligt att personer som sett ett par James Bond-filmer brukar säga att Goldfinger är den bästa filmen, men en ”riktig finsmakare” vet bättre och kan se bortom filmens kultstatus. Jag funderar på om Horowitz låtit sig påverkas av just den status som filmen Goldfinger har. Men detta är förstås bara spekulationer från en fan boy.

trigger4

Ett större problem är de uttalanden författaren gjort om Daniel Craig-erans Bond-filmer. Man kan kritisera Skyfall (bovens plan var minst sagt långsökt och komplicerad), men den kritik Horowitz framför tycker jag är illavarslande. Han har sagt:

Bond is weak in it. He has doubts. That’s not Bond. Secondly, the villain wins. The villain sets out to kill M – the film finishes with the villain killing M. So why have I watched it?

Hans kritik mot filmen är att Bond visar sin svaghet och att det ”inte är Bond”. Horowitz glömmer då den Bond vi möter i Flemings Casino Royale, On Her Majesty’s Secret Service, You Only Live Twice och The Man with the Golden Gun. I YOLT beskriver Fleming hur en deprimerad Bond misslyckats med två uppdrag. Just den boken var en av Skyfalls huvudinfluenser.

trigger3

Horowitz går vidare med kritik mot de SPECTRE-trailers som visats:

I’m looking at the trailer and I am seeing a photograph of Bond’s family. The mum and the dad are in there and their faces are missing because the picture has been burned in a fire. This is going to be to do with his family background, and I know the fans are all terribly excited to know more, but I’m saying, “Don’t tell me, I don’t want to know.” I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.’

Vi har sett Bond ”act, kill, win” i 99,9 % av de filmer och böcker som gjort om honom. Det Craig-eran gör är att försöka revitalisera formatet och ta vara på aspekter av Flemings skapelse som inte tidigare fick plats. Om vi i Trigger Mortis återigen bjuds på en oövervinnerlig Bond, den som vi mött i majoriteten av fortsättningsromanerna, så kommer boken kännas högst irrelevant. Man måste som författare våga bjuda på något nytt. Och det karaktären Bond behöver är lite karaktärsutveckling och realism. Och visst, vi vill kanske inte veta allt för mycket av hans bakgrund – det skulle ta bort mycket av mystiken – men det skadar inte att låta Bond bli en lite mer ”fleshed out” karaktär. Dessutom har Horowitz fel i sak; det brända fotografiet föreställer inte Bonds föräldrar utan hans tillfällige förmyndare Hannes Oberhauser (en Fleming-skapelse) och dennes son Franz.

Jag hoppas innerligt att dessa kommentarer inte tyder på en allt för ytlig och repetitiv bok (i stil med Goldfinger). De bättre Bond-böckerna är de där han känns mer mänsklig, även i fortsättningsromaner som Colonel Sun, Death is Forever, SeaFire, High Time to Kill eller Solo. Supermänniskan Bond har mer att göra med Roger Moore-filmerna än med Ian Fleming.

 

Read Full Post »

Efter Ian Flemings död 1964 dröjde det inte länge innan Glidrose Publications, som ägde rättigheterna till den litteräre James Bond, gav andra författare i uppdrag att skriva ytterligare böcker om den populäre agenten. Dessa böcker kallas på engelska för continuation novels, vilket jag översatt som fortsättningsromaner. Jag har tidigare på bloggen recenserat några av dessa (dessa kan ni läsa här och här).

colsun1Den förste att ge ut en Bond-roman efter Flemings död var Kingsley Amis. Detta gjorde han under pseudonymen Robert Markham och boken Colonel Sun publicerades 1968. Det sägs att Glidrose hade tänkt att låta flera kända författare skriva 007-äventyr under denna pseudonym, men att idén rann ut i sanden. Detta tycker jag dock låter väldigt underligt ur en kommersiell synvinkel. Av någon anledning skrev Amis aldrig några fler Bondböcker än den utmärkta Colonel Sun.

Under 1970-talet gavs ett gäng udda böcker ut. Först var det John Pearsons halvparodiska och metafiktionella biografi över Bond – James Bond: The Authorized Biography of 007. Detta var en mycket underhållande och på sina håll välskriven bok, men kan knappast beskrivas som kanonisk. Några år senare gavs två böcker baserade på filmmanus ut. Christopher Wood skrev manusen till filmerna The Spy Who Loved Me och Moonraker och gjorde sedan om dessa manus till böcker som gavs ut i samband med respektive films premiär. Dessa var de första av Bond-filmernas s.k. novelizations (böcker baserad på filmmanus).

I slutet av 1970-talet fick den brittiske författaren John Gardner i uppdrag att skriva nya böcker om James Bond och 1981 kom den första – Licence Renewed. Gardner lät böckerna utspela sig i sin samtid, men Bonds ålder var den samma som då Fleming skrev om honom. Gardner beskrev det såhär:

I described to the Glidrose Board how I wanted to put Bond to sleep where Fleming had left him in the sixties, waking him up now in the 80s having made sure he had not aged, but had accumulated modern thinking on the question of Intelligence and Security matters. Most of all I wanted him to have operational know-how: the reality of correct tradecraft and modern gee-whiz technology.

På samma sätt som Bond-filmerna, så mötte läsaren här en evigt ung Bond (som dock hade lite grått hår vid tinningarna). Ett annat sätt att förklara Bonds ålder är att Flemings böcker ur Gardner-Bonds perspektiv utspelade sig på 60- och 70-talen (istället för på 50- och 60-talen). Detta skulle dock åndå innebära att Bond närmade sig 60 i Gardners senare böcker.

gardnerus1

Gardner skrev totalt 14 böcker om James Bond, samt två novelizations. Hans stil skiljde sig en hel del från Flemings. Böckerna blev allt mer amerikaniserade och innehöll flertalet oväntade vändingar, plot twists. Modern (för sin samtid) teknik spelade ofta en stor roll och mycket förändringar drabbade Bond och MI6. Bond körde inte längre sin Bentley, utan en SAAB 900 Turbo. Han använde inte längre en Walther PPK, utan en ASP 9 mm. Och han befordrades från kommendörkapten till kapten.  Gardner försökte helt klart göra Bond till sin egen karaktär, vilket man bör förvänta sig. Men i hans senare böcker blev det allt mer uppenbart att han tröttnade på 007 och kvalitén varierade rejält.

1997 tog amerikanen Raymond Benson över jobbet som författare av James Bond-serien. Uppenbart var att Benson var ett Ian Fleming-fan. Faktum var att han aldrig tidigare skrivit en skönlitterär bok och att hans expertis kring James Bond-fenomenet gav honom jobbet. Glidrose (som snart bytte namn till Ian Fleming Publications – IFP) hade vissa krav på honom som främst gick ut på att böckerna skulle påminna mer om de populära Pirece Brosnan-filmerna. Bonds chef M skulle vara en kvinna (gestaltad av Judi Dench i filmerna), en större betoning skulle läggas på action, humor och prylar. Bensons uppgift gick i stor utsträckning ut på att balansera dessa krav och samtidigt vara något sånär trogen Fleming.

Jag har tidigare skrivit om problemet med Bonds ålder i fortsättningsromanerna. Om Bensons Bond är samma Bond som i Flemings böcker skulle han vara ca 80 år i Bensons böcker. Men om man ser Bensons böcker ”ofilmade Brosnan-manus” känns det mer logiskt än som en fortsättning på Flemings serie. Benson hänvisar mycket till saker och ting från Flemings böcker, men han är aldrig specifik med när dessa saker skedde. Jag tänker mig att Bensons Bond är ett slags reboot, förmodligen ungefär lika gammal som Pierce Brosnan (född 1953) och att denna nya kronologi innebär att Bond mötte Drax, Goldfinger och Dr No o.s.v. någon gång under 1980-talet istället för på 50-talet (eller 70-talet, som Gardners Bond). Har man detta synsätt slipper man fundera på problemet med Bonds ålder eller acceptera en orealistisk evigt ung Bond (samma förhållningssätt kan förresten också appliceras på de senare filmerna). Att relationen till kronologin från de tidigare 007-böckerna är något lös blir tydligt då Benson till stor del ignorerade det som hände i Gardners böcker. För mig är Bonds ålder och den lösa kronologin dock ett problem. I Flemings böcker så utvecklades Bond som karaktär, något som inte hittills varit möjligt i fortsättningsromanerna. Han finns istället i ett ständigt status quo och blir en mindre intressant karaktär.

benson_3

Raymon Bensons första bok hette  Zero Minus Ten och han skrev han sex böcker fram till 2002, samt tre novelizations. Hans produktion var mycket ojämn och han lyckades aldrig riktig hitta en balans mellan en det Flemingska och en mer actionfilmsliknande stil. Språket kanske till en början påminde mer om Flemings än vad Gardners hade gjort, men kvalitétsmässigt gick det snabbt utför.

Efter att filmserien med 2006 års Casino Royale försökt återgå mer till Ian Flemings ursprungsvision av James Bond, så gjorde Ian Fleming Publications detsamma. 2008 skulle Fleming fyllt 100 år och i samband med detta gav man den prisbelönte författaren Sebastian Faulks i uppdrag att skriva en roman om agent 007. På omslaget till boken Devil May Care stod det ”Sebastian Faulks writing as Ian Fleming”. Med detta menade man att Faulks skrev i samma stil som Fleming och hans bok var en direkt fortsättning på Flemings serie. Den utspelade sig på 1960-talet och var därmed inte lika frånkopplad från Flemings böcker som Gardners och Bensons bidrag hade varit. IFP fortsatte på idén om att ge mer välkända författare i uppdrag att skriva enskilda Bond-böcker. 2011 utkom Jeffrey Deavers Carte Blanche som dock, i stil med Gardner och Benson, uppdaterade Bond och lät honom befinna sig i nutid. Boken var en spännande bladvändare, men utan någon egentlig Bond-känsla. William Boyd lät liksom Faulks sin bok  Solo utspela sig i slutet av 1960-talet och hans bidrag var den bästa 007-romanen sedan Colonel Sun.

Till hösten kommer Anthony Horowitzs bidrag med (den något tveksamma) titeln Trigger Mortis. Författaren har fått tillgång till ett oanvänt manus från Fleming, som kommer ligga till grund för bokens första kapitel. Horowits bok kommer vara den första som faktiskt utspelar sig samtidigt som Flemings böcker. Den kommer utspela sig 1957, två veckor efter händelserna i Goldfinger. För första gången någonsin kommer vi också få återse en klassisk Bond-brud, då Goldfingers Pussy Galore kommer vara en del av äventyret. Det ser jag fram emot.

Jag kommer under de kommande veckorna att läsa och recensera flera av fortsättningsromanerna om James Bond. Eftersom det finns över 40 stycken sådana (inklusive spin off-serierna Young Bond och Moneypenny Diaries) så har jag varit tvungen att göra ett urval. Jag kommer åtminstone läsa/recensera samtliga böcker av Gardner (förutom de som redan finns recenserade här på bloggen) och Benson. Möjligtvis även deras novelizations. Vi får se om det blir några fler utöver dessa. Det beror på om jag orkar antar jag. Recensionerna kommer över lag inte heller vara såpass detaljerade som de jag gjorde under mitt Tema: Ian Fleming.

Först ut är Kingsley Amis klassiker Colonel Sun

Read Full Post »