Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘TV4’

Ursäkta den klickbate-iga rubriken. Men jag har fått nog! Eller det är nog att ta i. Men Hasse Aro, eller egentligen TV4, är de senaste i raden av svenska mediaföretag som imiterar introt till TV-serien True Detective. Jag bryr mig egentligen inte. Har bara lagt märke till det återkommande bildspråket i de mest skilda sammanhang. Nedan ser ni introt till första säsongen av HBO:s succéserie. Sedan har ni imitatörerna, TV4, Anton Nordqvist, SVT och sist men inte minst Norstedt!

Originalet:

Och kopiorna:

Hasse Aros Brottsplats Sverige-trailer (får inte inbäddningen att funka, men öppna i ny flik för att se eländet!)

http://www.tv4play.se/iframe/video/3200820?starttime=0

Alfred Nordqvist kaffereklam

SVT Val 2014-intro (Se för Guds skull inte hela valvaken! Det var ändå inget bra slut.)

Svart Gryning av Cilla och Rolf Björlind

Svart gryning

Hör jag någon ropa ”PLAGIAT”?

Annonser

Read Full Post »

Det-som-inte-dodar-oss-Millennium-Del-4

Jag är inte den som gärna kommenterar aktuella kulturdebatter. Men den senaste tiden så har en debatt ägt rum som jag tycker är helt absurd och som på många sätt visar hur långt efter Sverige ligger på vissa fronter. Debatten har varit hätsk, trots att det rört sig om någonting såpass trivialt som en ny deckare. Men populärkultur har en förmåga att engagera och uppröra, vilket gör fenomenet så fascinerande.

Debatten har i princip gått ut på att författaren David Lagercrantz skrivit en fjärde del i den bortgångne Steig Larssons Millennium-serie. Detta på uppdrag av förlaget Norstedts. Vänner och bekanta till Larsson, samt författarkollegor och andra kulturpersonligheter, tycker inte att det är okej att någon annan tar över en död författares karaktärer. Visst, man kan tycka att utgivningen av Det som inte dödar oss främst är ett tecken på Norstetds girighet. Och det är det. Men bokens kritiker har i pricip spytt negativa superlativ över det faktum att någon annan haft mage att hitta på en ny historia kring de fiktiva figurerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

steig

SvD pratade med fyra kända svenska författare. Håkan Nesser tycker att Norstedt och Lagercrantz ”förlorar heder”. Ganska måttligt uttryckt kan man tycka. Maj Sjöwall säger:

Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart. Det sitter i hjärnan på oss som skapat dem. Man får inte glömma bort att de utvecklas under många år. Vi levde med dem i tio år.

Detta från en författare som sett sina karaktärer Martin Beck och Gunvald Larsson bli karikatyrer i närmast 30 TV4-producerade TV-filmer. Hur mycket har Haber/Persbrandt-serien gemensamt med Sjöwall/Wahlöös ursprungliga romaner? Var finns samhällskritiken och socialrealismen i dessa massproducerade och klichéfyllda deckare? Att någon annan skulle ta över deras karaktärer är alltså helt otänkbart? Jag undrar hur många av de som sett Beck-filmerna som ens känner till de fantastiska böckerna från 60-talet.

Men det blir värre. Den vanligen så kloke Leif GW Persson menar att Lagercrantz ”snott en död människas identitet”. Och Henning Mankell, förmodligen den svenska författare som mer än någon annan har ”sold out” med de bottenlöst usla Wallander-filmerna med Krister Henriksson, skräder inte på orden. Lagercrantz har i princip sålt sin själ till Satan och ”sålt ut sin trovärdighet”. Ironin i detta uttalande är hejdlöst. Den nya boken bygger också på en ”fuskprincip”, vad nu det innebär.

david-lagercrantz-pengar

Men dessa reaktioner är, trots deras hyckleri, ändå ganska milda jämfört med det Steig Larssons barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom skrev i DN för ett par veckor sedan. De kallar det för gravplundring. De höjer också Larssons författarskap till skyarna in absurdum då de skriver:

I sin artikel i Expressen den 21 juni ger Erland och Joakim Larsson exempel på hur andra författarskap har gått vidare efter upphovsmännens död. De nämner Ian Fleming och Agatha Christie som exempel. Hur kan de över huvud taget jämföra Stiegs romanprojekt med dess sociala udd med två renodlade nöjesförfattare? Har inte Erland och Joakim läst Stiegs böcker så bra att de inser att han ville något mer med sitt författarskap än bara att roa för stunden?

Jag har alltid haft svårt för då man gör en uppdelning mellan fin- och fulkultur. Visst, Larssons böcker är fulla av samhällskritik och han hade helt klart ett budskap han ville få ut. Men hans böcker är fortfarande populärkultur, spänningsböcker och nöjesläsning. Han kommer inte gå till historien som Sveriges svar på George Orwell , Charles Dickens eller Ray Bradbury. Jämfört med dessa är Larsson ”en renodlad nöjesförfattare”. Att barndomsvännernas argumentation helt saknar logik demonstrerar också av citatet:

Lek med tanken att Stieg varit i livet. Skulle han då verkligen ha ringt just David Lagercrantz när Norstedts behövde en fjärde bok?

DN:s Lotta Olsson bidrar dock med ett i stort välskrivet inlägg i debatten. Hon poängterar att Larssons främsta kvalitéer var som spänningsförfattare, men att han hade en unik röst. Jag håller med. Larssons trilogi blev en succé av en anledning och kommer förmodligen gå till historien som en milstolpe inom deckargenren. Han var en oerhört kompetent författare. Olsson jämför klokt nog Lagercrantz bok med andra ”fortsatta författarskap” och hennes poäng är att dessa aldrig nått upp till originalets kvalité. Här håller jag helt med henne. Men det är irrelevant huruvida ”fortsättningsromanerna” är lika bra som originalet. Det är inte kvalitén på enskilda verk som ska avgöra en principfråga som denna. Och den frågan är: Ska andra författare få överta en avliden författares karaktärer?

Tyvärr avslutar Olsson sin i övrigt ganska kloka text med:

Bristen på respekt för Stieg Larssons författarskap är sorglig. Jag är måttligt intresserad av vem som bär ansvaret, men nog börjar verkligheten framstå som en otäckare version av grundhistorien i Millenniumtrilogin.

Adam Svanells svar på detta är pricksäkert:

I slutändan är det dock DN:s Lotta Olsson som bäst sammanfattar konflikten kring boken. Det Eva Gabrielsson har råkat ut för är ju att en konspiration med förgreningar långt upp i samhällshierarkin – David Lagercrantz, Stieg Larssons familj och Norstedts – inte bara har stulit hennes tillgångar utan också försökt mörda henne, våldtagit henne och spärrat in henne på mentalsjukhus. Fast otäckare.

Jag finner all denna kritik vara helt absurd. Så kallade ”continuation novels” har förekommit i den engelsktalande världen i decennier. Siten History Today spårar fenomenets rötter så lång tillbaka som till 1700-talet. Då en författare till en populär bokserie dör eller slutar skriva böcker, så är det ganska vanligt förekommande att någon annan tar över. Dessa böcker anses sällan vara på samma nivå som originalen, men det är ingenting som någon egentligen blir upprörd över. När det rör sig om populära figurer har det snarare varit standard än undantag att andra författare tagit över och skrivit nya äventyr efter originalförfattarens död. Det faktum att Det som inte dödar oss fått bättre kritik i USA och Storbritannien än i Sverige säger kanske något om denna acceptans. Utländsk media betraktar förmodligen den svenska debatten en aning förvirrat. Varför detta ståhej?

Det har också riktats kritik mot den cirkus som Norstedts organiserat kring boksläppet? Cirkus? När författaren Jeffrey Deaver 2011 lanserade sin James Bond-bok Carte Blanche hölls ett exklusivt event på St. Pancras Station i London. Deaver gjorde entré i en Bentley (samma som Bond körde i boken), tillsammans med en stuntkvinna/fotomodell och riktiga kommandosoldater från The Royal Marines firade sig ned från taken och övergav ett ex av boken till författaren som han sedan visade upp för den samlade världspressen! Jämfört med detta är Norstedts PR oerhört återhållsam.

carte blanche

Det ”övergrepp” och den ”gravplundring” som enligt kritikerna har drabbat Steig Larssons figurer, har tidigare drabbat såväl Sherlock Holmes som James Bond, Scarlett O’Hara, Hercule Poirot, Jason Bourne, Philip Marlowe mfl. Med andra ord så är vår svenska noirsuperhjälte Lisbeth Salander i gott sällskap. Vad jag inte kan förstå är vad som skiljer denna korsning mellan Pippi Långstrump, Modesty Blaise och Sinead O’Connor från dessa andra klassiska figurer? Vad gör henne så speciell att hon bör undkomma denna praxis?

Det kan inte bero på Millennium-böckernas litterära kvalité, trots Brandén och Lindbloms försök att få det till det. De är kompetent skrivna samhällskritiska deckare. De är däremot inte på en högre litterär nivå än Arthur Conan Doyle, Raymond Chandler eller Agatha Cristie.

release

Närheten till Steig Larssons död har också lyfts fram som en anledning. Det är för tidigt. Såret är ännu inte läkt. Det klart man ska ha respekt för de som förlorat en kär vän. Men det är inte relevant i sammanhanget. Jag tror inte Eva Gabrielsson eller Larssons vänner någonsin skulle känna sig bekväm med det Norstedts gjort. Dessutom var det ett decennium sedan han dog. Det var knappt fyra år mellan Ian Flemings död och publiceringen av Kingsley Amis Bond-roman Colonel Sun. Gabrielssons kritik påminner om den som Fleimgs änka Anne framförde mot Amis. Hon kritiserade valet av författare och menade att denne på ideologisk grund inte skulle kunna göra originalet rättvisa. Det ironiska i Anne Flemings fall var att Kingsley Amis i högre grad än Fleming ansågs som en ”fin” författare. Flemings böcker sågs av sin samtid som pornografiska och sadistiska, medan Amis var en av ”de unga arga männen” som under 1950 och 60-talen skrev samhällskritiska böcker i Storbritannien. Amis var för långt åt vänsterhållet, enligt Ann Fleming och den kapitalism som nu driver Norstedts och Lagrecrantz går emot Larssons socialistiska värderingar, enligt Gabrielsson. Med andra ord – resten av världen hade denna debatt för över 50 år sedan. Kultur-Sverige visar här hur förbluffande förlegat det är.

gabrielsson

Att kalla det för ”gravplundring” eller ”övergrepp” känns på något sätt väldigt svenskt. Det är den klassiska jantelagen som återigen visar sitt fula tryne. Vem tror Lagercrantz att han är?! Hur understår han sig att göra anspråk på Larssons fantastiska böcker? En författare har tydligen någon form av gudomligt monopol och är den ende som kan göra sina påhittade karaktärer rättvisa. Trots att man inte lever längre.

Jag har svårt att förstå varför en ny Millennium-bok är så mycket värre än alla de Beck- eller Wallander-filmer som produceras årligen? Dessa har ytterst lite med de litterära förlagorna att göra. Kvalitén på dessa filmer är minst sagt bristfällig och frågan om de hjälper eller stjälper böckernas rykte är svår att besvara. Som sagt – hur många av de som sett TV4:s Beck-filmer känner ens till Sjöwall/Whalöös böcker?

Skillnaden är kanske att det handlar om film i dessa fall och inte om skönlitteratur. Film är ju inte lika fint som den ädla svenska deckarkonsten och kulturskribenterna bryr sig därmed inte. Men det är bara ett annat format, ett annat medium. Principen är densamma. Om man på allvar tror att en dålig uppföljare på något sätt kan förstöra originalet så är man lite dum. Att Steven Speilbergs klassiker Jaws fick en dålig och två askassa uppföljare påverkar inte Jaws som film eller dess status som tidlös thrillerklassiker. William Freidkins The Excorcist har fyra uppföljare (!), men originalfilmen är fortfarande känd som en av de mest skrämmande filmerna någonsin. På samma sätt kommer Larssons trilogi stå sig, oavsett hur många bra eller dåliga uppföljare av andra författare den får. Jag tror inte att Lagercrantz är ett lika stort hot mot Larsson, som exempelvis TV4 är mot Henning Mankell eller Maj Sjöwall. Det är dessa författarskap och litterära arv vi borde oroar oss över.

wallander_box

Nu när Sverige fått en sådan internationell succé som Millennium-böckerna så måste vi också inse att vi är del av en internationell populärkulturell marknad. En marknad som kanske har andra regler än vad vi är vana vid i Sverige. Och låt oss inte falla in i någon form av populärkulturell etnocentrism där det svenska sättet är det bästa sättet. Omvärlden har haft fenomenet ”continuation novels” i flera decennier. Visst kan man som anhörig till en författare känna en viss olust. Och sällan blir fortsättningsromanerna bättre än originalen. En författares unika röst går sällan att imitera på ett tillfredsställande sätt. Men så länge det finns en publik som vill ha nytt material, varför bör man inte tillgodose detta? En publik som inte kan få nog av Salander/Blomkvist vittnar ju endast om vilken genomslagskraft Larssons verk hade och vilken kärlek läsarna känner för dessa karaktärer. Fortsättningsromaner blir därmed oundvikligen en hyllning till originalet, oavsett huruvida de är dåligt skrivna eller utgivna av förläggare som gillar pengar.

______________

Fotnot:

SvD har här gjort en bra sammanfattande artikel om hela Millenium 4-debaklet. (som dock inte platsade i själva texten)

Read Full Post »