Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Welcome to my nightmare’

Alice Cooper är en av mina husgudar. Det torde inte vara en överraskning för trogna läsare av denna blogg. Bortsett från att han gör musik som både är fascinerande och underhållande, så är han något av ett geni. Dels ett musikaliskt geni; han har utgivit 26 studioalbum sedan 1969, där han experimenterat med olika musikaliska stilar som psykedelisk rock, garagerock, jazz, disco, pop, ballader, New Wave, heavy metal, glam metal, nu-metal, country, musikal och punk. Men det som har kommit att definiera hans karriär, och som kanske främst är det epitet han förknippas med är genren som kallas shock rock.

Med Salvador DalíDetta epitet har mer med Alice Coopers visuella stil och scenframträdanden att göra, än med hans musik. Det svarta sminket, boaormarna, lädret, blodet, giljotinen… De är alla essentiella ingredienser i det som gör Alice Cooper till Alice Cooper.

Dave Thompson är musikjournalist och har skrivit för såväl tidningarna Rolling Stone, Mojo, som Spin. Han har skrivit flera rockbiografier, bl.a. över U2, Depeche Mode och David Bowie. I Welcome to my nightmare berättar han historien om Alice Cooper, med hjälp av gamla tidningsartiklar, intervjuer och reportage. Han har även intervjuat flertalet personligheter som har haft något att bidra med i berättandet av historien.

Resultatet är uttömmande och täcker väldigt mycket. På ca 400 sidor berör han nästintill alla aspekter av Coopers karriär. Störst utrymme läggs på de tidiga åren – då Alice Cooper var ett band med fem medlemmar, och inte en soloartist. Dels behandlar Thompson ganska utförligt sångaren Vincent Furniers uppväxt i Detroit och Phoenix (lite för utförligt ibland), men fokuset ligger på gruppen som utöver Furnier, bestod av gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce, basisten Dennis Dunaway och trummisen Neal Smith. Historierna om hur dessa kämpade sig fram för att till slut få sitt riktiga genombrott med singeln I’m Eighteen är spännande och intressant.

Men det är också väldigt fascinerande att läsa om de mer obskyra åren i karriären. Början av 80-talet, där en handfull album producerades i en alkohol-ångande dimma. Alice Cooper var tvungen att gång efter annan återuppfinna, och omdefiniera sig själv och vad han var för slags artist. Mycket av detta berodde på alkoholen och vad den gjorde med honom.

Thompsons biografi är som en bibel för ett Alice Cooper-fan. Den täcker in väldigt mycket, vilket ibland resulterar i att jag tappar intresset. Men snart dyker det då upp ännu en dråplig historia som fångar min uppmärksamhet och får mig att fortsätta läsa.

Kalla Kulor Förlag är ett litet bokförlag som gett ut flertalet rockbiografier på svenska; Iron Man av Tony Iommi, Europe-boken Only Young Twice, en bok om Bruce Dickinson, mfl. De är ett litet förlag och verkar ha attityd, vilket är välkommet. Tyvärr måste jag klaga på deras jobb med denna bok. Översättningen av Per Planhammar är katastrofal. Det är som om boken översatts i Google Translate.

Ett exempel på detta är när filmen Dracula (1931) berörs. Där det på engelska står (antar jag) ”The bug eating caracter Renfield”, översätter Planhammar med ”insekten som äter upp karaktären Renfield”. Jag stannar upp i min läsning och funderar. Finns det någon stor människoätande insekt i Dracula? Nej, däremot äter Renfield flugor.

Ett annat liknande exempel är då det görs en jämförelse mellan Alice Cooper och gruppen Kiss. Enligt den svenska översättningen ska Alice Cooper, när han först hörde talas om Kiss, ha sagt: ”Tja, om det finns en Alice Cooper som jobbar, så borde fyra Alice Cooper jobba.” Vad exakt betyder det, herr Planhammar? På engelska  har det antagligen stått något i stil med ”If one Alice Cooper works (dvs. fungerar!), then four Alice Cooper should work (fungera!).” 

Den slarviga översättningen drar ner intrycket rejält. Thompson är dessutom lite för detaljrik i sin redogörelse för en gigants historia. Litterärt är detta inget storverk, men för ett fan som jag är den gedigna informationen väldigt välkommen.

Annonser

Read Full Post »

Omslaget till Welcome 2 My Nightmare

Här kommer min recension av Alice Coopers nya skiva Welcome 2 My Nightmare. Det är en konceptplatta och uppföljare till Coopers första soloskiva från 1975 – Welcome to my nightmare (som i texten kommer refereras till som WTMN). På originalet från ´75 får vi följa pojken Stevens mardrömsfantasier. Detta är en av Coopers mest klassiska skivor och hans bästa från solokarriären. Karaktären Steven är höljd i dunkel. Vi vet inte om han är ett barn eller vuxen. Om han drömmer mardrömmar eller är psykiskt sjuk. Karaktären Steven har dykt upp då och då under Alice karriär. Bl.a. på skivan The Last Temptation (1994) och senast nämns han på Along Came a Spider (2008). På den senaste skivan har Cooper återförenats med WTMN-producenten Bob Ezrin, samt gittaristerna Dick Wagner och Steve Hunter, som också var med på originalet. Gitarristen Tommy Henricksen har varit med och komponerat mycket av låtmaterialet. Gästspelar på skivan gör Vince Gill, Rob Zombie och Ke$ha. De tre kvarvarande medlemmarna av The Alice Cooper Group (1968-74) spelar på låten When Hell Comes Home.

"Första delen" från 1975

1. I Am Made Of You

Skivan börjar med en balladaktig, suggestiv låt. En lite udda och vågad början för en hårdrocksskiva. Men detta uppskattas. Att Cooper inte inleder sin uppföljare med en Welcome to my nightmare-liknande låt känns som en markering. Trots att skivan är en uppföljare så är det också en fristående skiva, med ett eget sound och ett annat innehåll. Texten har ett klart kristet tema:

In the beginning you were revelation
A river of salvation and now I believe
All I wanted, all I needed was someone to rescue me
I was drowning, I was dying, now I’m free

Produktionen är fin och låten byggs upp bit för bit för att nå en mäktig klimax – ett känslofyllt gitarrsolo. I bakgrunden hörs ibland pianoslingan från klassiska låten Steven från originalskivan. Härlig touch. Redan på första låten påminns vi om att detta är fortsättningen på en episk mardröm, men också om att Cooper inte är rädd för att experiment. Att han använder auto-tune och har en effekt på rösten vittnar därom. Att han inte är rädd för att pröva på nya saker uppskattas, även om jag hellre hört Alices nakna, rispiga stämma.

2. Caffeine

Detta är en riktig rocklåt. Den handlar om hur Alice – eller Steven? – inte vill somna eftersom han vet att han kommer hemsökas av mardrömmar. Refrängen sjungs på ett komiskt sätt, vilket störde mig först. Nu har jag dock vant mig och inser att detta är en riktigt härlig låt. Väldigt snyggt producerad, som resten av skivan. Bandet är tight och melodin har en fin hook.

Live med Tommy Henricksen

3. The Nightmare Returns

Denna korta låt är medvetet komponerad för att påminna om WTMN-trilogin Years Ago/Steven/The Awakening. Stämningsfullt och snyggt.

4. A Runaway Train

Detta är en snabb countryrocklåt. Melodislingan, Alices röst och texten har nåt Bob Dylanaktigt över sig. Denna känsla förstärks av gästgitarristen Vince Gill, som är countrymusiker. Återigen uppskattar jag experimentandan. Här finns ingen refräng, utan Alice berättar om hur han färdas tillbaka i mardrömmen. Kanske inte ett av de starkaste spåren, men texten är underhållande.

Cooper med legendariska producenten Bob Ezrin

5. Last Man On Earth

I intervjuer har Alice berättat att en av låtarna ska ha varit inspirerad av Tom Waits sound. Jag gissar att han talade om denna. Detta känns som motsvarigheten till WTMN:s cabarénummer Some Folks. Låten känns ännu inte lika stark som sin föregångare, men jag gillar den verkligen ändå. Den har en bluesiga känsla, utan några gitarrer, istället består kompet av bläckblås, violin och jazziga trummor (och banjo?). Ett riktigt retrosound. Alices melodi sätter sig verkligen, och återigen tycker jag texten är underhållande:

I’m the last man on earth
So tell me what it’s worth
Am I a beggar or a king?
Got no trouble, got no time, eternity is mine
I got a whole lot of everything

6. The Congregation

Här välkomnas vi till mardrömmens helvete. En stark rocklåt som påminner om soundet från tidigt 90-tal. Av någon anledning tänker jag på de Soundgarden-inspirerade låtarna från Alices The Last Tempatation (1994). Det är en fin låt. Inte den bästa på skivan. Av någon anledning tycker jag att de mer konventionella rocklåtarna är de svagare på skivan. De mer udda, experimentella spåren är starkare. Rob Zombie gästspelar på denna låt. Men han sjunger inte, utan har en kort monolog. Jag gissar att det är en liten blinkning mot Vincent Prices klassiska monolog från originalskivan.

7. I’ll Bite Your Face Off

Detta singelspår tycker jag nog faktiskt är det svagaste på skivan. Det är en OK rocklåt, med Rolling Stones-sound. Refrängen är ganska repetitiv och fantasilös. Men bandet är, som på alla låtar, tight. Produktionen är fin och det känns lite som Phil Spectors ”wall of sound” – mycket som fyller ut ljudrummet.

I'll Bite Your Face Off släpptes som singel

8. Disco Bloodbath Boogie Fever

Förmodligen den mest udda låten på skivan. Det är inte första gången Alice har med en disco-låt på ett album. Senast var på Goes to Hell (1976) med låten You Gotta Dance. Denna påminner inte så mycket om den. Tänk er snarare en psykotisk variant av KISSI was made for lovin’ you. Melodin sätter sig som ett tuggummi på hjärnan, liksom riffet. Alice framför den galna texten på ett väldigt psykotiskt och ibland ursinnigt sätt. Låten är väldigt rolig. Precis som på Alices tidigare discolåt så får discomusiken symbolisera helvetet. Detta kändes kanske lite mer aktuellt på 70-talet, men jag har inget emot det nu heller. En av de mer minnesvärda låtarna.

9. Ghouls Gone Wild

Ännu en snabb rockare, med en väldigt glammig melodi. Detta har man hört förut. Låten får mig att tänka på Sunset Babies (All got rabies) eller Steal That Car från 2005-års Dirty Diamonds.

10. Something To Remember Me By

För mig är alltid den obligatoriska balladen med stort B, en höjdpunkt på Alices skivor. Trots att Alice är känd för sin shock rock, så har han alltid haft stor framgång med sina ballader. Only Women Bleed hette den klassiska balladen från originalet WTMN. Så när jag först lyssnade igenom denna skiva så spetsade jag öronen när balladen drog igång. Skulle det bli flipp eller flopp (för han har gjort en eller annan flopp också)? För mig blir det en flipp. En väldigt stark låt. Kanske inte lika stark som Every Woman Has a Name eller Killed By Love från senare år. Jag skulle kanske ha uppskattat en lite mer avskalad version med mindre stråkar. Men en väldigt vacker melodi, och tack vare Alice sätt att leverera texten så blir den vacker, istället för smörig:

Baby, I may be gone tomorrow
But I’m here with you tonight
I’ll be holding you ‘till morning light
And baby I’m gonna watch you wake up
Scattered clothes across the floor
And hear you whisper to me ”love me again once more”

Live 2011

11. When Hell Comes To Town

Den tyngsta låten på skivan. Ett Black Sabbath-liknande riff pulserar ut och Alice låter riktigt grym då han sjunger om en hustrumisshandlare vars son planerar att mörda honom. Sonen visar sig vara just Steven, den förvirrade och rubbade pojken som vi känner från originalet WTMN. Låten skiljer sig ganska mycket från det i övrigt ganska humoristiska materialet på skivan. Texten är nattsvart, liksom resten av låten. Tre av medlemmarna från ursprungliga Alice Cooper Group spelar på låten – Michael Bruce, Dennis Dunaway och Neal Smith. Det är smått historiskt. Antar att denna låt också ska påminna om originalskivans mörkare partier. Samma teman som behandlas i låtarna Only Women Bleed och Steven tas också upp här. På originalet från 1975 hörde vi Stevens mamma ropa efter honom. Nu är det den misshandlande fadern som ropar efter honom.

12. What Baby Wants

Tid för ännu ett udda spår. Detta är en pop-låt. Och en duett med popsnöret Kesha. Hon ”spelar” Satan själv och låter lite som Katy Perry – vilket jag inte ser något problem i. En stark och ganska tilltalande röst. Den fungerar väldigt bra tillsammans med Alice rispiga rockröst. Texten är smart och rolig:

Baby tells lies, Baby looks you in the eyes
It’s her aphrodisiac, when she stabs you in the back
She comes on like a saint but that’s exactly what she ain’t
Not a damsel in distress, she’s the devil in a dress

Musiken är poppig med elgitarrer, jag tycker den påminner om Michael Jacksons Beat It. Jag har faktiskt inget emot det. Alice är känd för att experimentera och på senare år har det varit väldigt lite av den varan. Han har spelat ganska safe de senaste tio åren. Detta är en återgång till Alice sena sjuttiotal och tidiga åttiotal. Kanske inte vad gäller soundet, men i alla fall vad gäller mångfalden i låtmaterialet. What Baby Wants sätter sig också på hjärnan och det är en bra låt.

Kesha och Alice

13. I Gotta Get Out Of Here

Första tanken som slog mig när jag för första gången hörde denna låt var att det lät som R.E.M. Återigen finns här en wall of sound, med akustisk gitarr i grunden. Texten återbesöker tidigare låtar, och Alice/Steven vill vakna upp ur mardrömmen. Han får då reda på att han inte drömmer, utan är död. Eller det är så jag tolkar det i alla fall. En snygg låt, men jag hade velat ha något mer storslaget och känslomässigt mer engagerande att avsluta Stevens berättelse med.

14. The Underture

Och här kanske jag fick det. Denna låt är ett instrumentellt sammandrag av spår från denna skiva och från originalskivan. Oerhört snyggt gjort. Att höra de klassiska melodierna från 1975 hopslingrade med höjdpunkterna från den nya skivan gjorde så att håren på mina armar reste sig. Att skivan avslutas med den mäktiga Steven gör att jag ryser över hela kroppen.

Sammanfattning:

Alice Cooper tog en klar risk när han beslöt sig för att göra en uppföljare till sitt magnum opus, över 30 år senare. Men Welcome 2 My Nightmare är utan tvekan Alices bästa skiva sedan The Last Temptation (1994). Alice återförenas på detta album med personal och musiker som varit med på hans mest klassiska skivor. Jag tror att man främst har att tacka producenten Bob Ezrin för denna skiva. Ezrin producerade original-WTMN, samt andra Alice-klassiker som School’s Out (1972), Billion Dollar Babies (1973) och Goes to Hell (1976). Att musiker som Dick Wagner och Steve Hunter återvänt tror jag också bidragit till det starka materialet. Dock tycker jag det är synd att man inte märkte av närvaron från originalmedlemmarna mer på den sång de spelade på.

Welcome 2 My Nightmare är inte alls lika stark som originalet, men det hade man kanske inte kunnat förvänta sig. Jag tror att man hade kunnat tona ner humorn en hel del, och fokuserat lite mer på de mystiska och skrämmande elementen. Det hade nog resulterat i ett album som påminde mer om sin föregångare. Jag uppskattar att man inte bara försökt kopiera originalet, utan att man har försökt vara nyskapande, men lite mer kontinuitet hade uppskattats. Detta är dock bara detaljer.

Jag är ett Alice Cooper-fan och därför kanske en smula partisk. Men det betyder inte att jag automatiskt älskar allt som karln ger ut. Det senaste albumet Along Came a Spider (2008) led av dålig produktion och halvfärdiga låtar och hade egentligen bara ett par fina spår. Under hela 2000-talet har Coopers skivor låtit väldigt lika. Visst, han har från skiva till skiva rört sig mellan olika genres – Dragontown var nu-metal och The Eyes of Alice Cooper var garagerock – men på själva skivorna i sig har det inte funnits så många spår som stuckit ut. Varje skiva har haft sitt distinkta sound. Men här spretar alla låtar åt olika håll rent musikaliskt. Och det menar jag på ett positivt sätt. Det är lite som en galen revy-föreställning. Och det är just vad Alice Cooper ska vara. En galen och sadistisk revyartist. Hans turné 2009 hette ju Theatre of Death, och Welcome 2 My Nightmare känns som just en sådan.

Betyg 4 av 5

____________________________________________________

Läs gärna min serie i fem delar om Alice Cooper:

Del 1, del 2 (bl.a. om orginalet Welcome to My Nightmare), del 3, del 4 och del 5.

Read Full Post »

Alice Cooper back in action.

Mellan 1983 och ’86 var det tämligen tyst kring Alice Cooper. Han hade förmodligen mycket att ta hand om privat. Lappa ihop sitt äktenskap, anpassa sig till rollen som pappa, att hålla sig borta från alkoholen och inte minst handskas med sin nyfunna kristna tro. Efter att ha varit definitionen av dekadens och uppror kämpade han, enligt sin självbiografi Golf Monster, med hur han samtidigt skulle kunna vara Alice Cooper och kristen. Mycket av kampen handlade nog också om huruvida han skulle kunna fortsätta att vara Alice och samtidigt hålla sig nykter. Allt detta förändrade scenkaraktären Alice. Inte längre den frånstötande outsidern och rebellen, utan snarare en kallt beräknande ond mastermind. Cooper har själv beskrivit det såhär:

[…]that was a different Alice to the Alice we have now. That was the outrageous society’s whipping boy Alice who was drunk all the time and was stooped over and kinda half there. And every kid that was an outsider totally related to him. […] But when I got sober I immediately went ‘That Alice doesn’t work anymore.’ I need an Alice now that is a dominatrix. I need an Alice now that is the arch-criminal. The Moriarty – the smarter than society villain and that’s the character I play now. I kinda made him arrogant. There were two very definite Alices – the alcohol Alice and the non-alcohol Alice.

1986 gjorde Alice Cooper comeback med heavy metal-skivan Constrictor. Tillbaka var den svarta skräck-make-upen, tillbaka var boaormen och den skräckfilmsinpirerade scenshowen med giljotiner, svärd och tvångströjan. Musikstilen var denna gång mer mainstream heavy metal, vilket passade mer mogna Alice som hand i handske. Albumet följdes av en utsåld turné – The Nightmare Returns.

Året därpå kom uppföljaralbumet Raise your fist and yell, som också följdes av en stor turné. Alice Cooper orsakade återigen kontrovers, älskades av tonåringar och hatades av föräldrar.

Inspirerad av soundet hos band som Bon Jovi och Aerosmith slöt Alice upp med producenten och låtskrivare Desmond Child, och 1989 kom skivan Trash. Soundet var väldigt hair metal och popigt. Alice fick här också en av sina största hits någonsin – Poison. Comebacken som hade börjat med Constrictor fullbordades nu. Alices videos spelades hela tiden på MTV och han turnerade världen runt. Han var kontroversiell och anklagades ironiskt nog för satanism. Detta var någon som han tog väldigt illa vid sig av, evangelikal kristen som han var.

Hey Stoopid (1991) fortsatte han i samma stil som på förra skivan, men med ett lite större fokus traditionell riffbaserad hårdrock. Jag tycker att denna skiva är mycket bättre än sin föregångare. Men det var först 1994 som Alice skulle leverera sin, i mitt tycke, starkaste skiva sedan 1975:s Welcome to my Nightmare. Och på denna skiva skulle Alices kristna tro för första gången träda fram på riktigt.

The Last Temptation (1994) handlar om den unge pojken Steven, som lever ett uttråkat liv i en amerikansk storstad. En dag möter han The Showman, som erbjuder honom att komma och se en föreställning på The Theater of The Real. The Showman visar Steven vilken deprimerande framtid han går till mötes och erbjuder honom ett alternativ – att komma och ansluta sig till teatern. I utbyte mot Stevens själ.

Promo-bild för The Last Temptation

Det är en klassisk Faust-berättelse i Alice Cooper-tappning. Frågor om synd, frästelse, frälsning, tro, Gud och ondska behandlas på ett väldigt gripande sätt. Till och med liknelsen om Den Förlorade Sonen finns i allegorisk variant i och med låten It’s Me. Naturligtvis speglar detta Alice egna tankar om sin tro, men kan säkerligen också handla om hans kamp med alkoholen. Ur Stolen Prayer:

I walk the streets alone on feeble bones I ride
My sins are etched in stone, I got no place to hide
Well, I was unshakable in what I did believe
I feel so breakable but have I been deceived

[…]

I remember yesterday when things were black and white
Never thought I’d get confused on what was wrong and right
Well, I’m not unbreakable with armour on my skin
Well, it’s not unthinkable, I could be fooled again

Musiken är också mer klassisk Alice. Låten Sideshow påminner om klassikern Department of Youth, Lost in America är klassisk garagerock. Men mina favoriter är de episka Nothing’s Free, Bad Place Alone och Cleansed by Fire. Skivan sålde dock inte lika bra som de två föregående. Inte heller blev det någon riktigt turné som följde upp släppet. Det skulle dröja sex år innan Alice släppte ytterligare en skiva. Men under den tiden var han inte overksam, utan turnerade i stort sett konstant.

Nedan kör han Nothing’s Free 1997. En av de bästa låtarna på ovan nämnda album, även om keyboarden ligger lite högt här:

Read Full Post »

Cooper med en öl i mitten av 70-talet.

Efter att originalbandet Alice Cooper splittrats inledde sångaren Alice sin solokarriär 1975 med det klassiska konceptalbumet Welcome to My Nightmare. Skivan handlar om en resa igenom pojken Stevens mardrömsfantasier. Detta är en av Coopers mest klassiska skivor och hans bästa från solokarriären. Karaktären Steven är höljd i dunkel. Vi vet inte om han är ett barn eller vuxen. Om han drömmer mardrömmar eller är psykiskt sjuk. Den gamle skräckskådisen Vincent Price gör ett gästspel på skivan med en ondskefull monolog. Musiken är en blandning mellan rock, jazz, revy-musik och hårdrock. Albumet producerades av Bob Ezrin och gitarristen Dick Wagner var med och skrev flera av låtarna.

Vincent Price och Cooper

Alice Cooper fortsatte på en liknande bana med nästa skiva, Alice Cooper goes to Hell. Här experimenterar han med disco-musik, men har naturligtvis kvar sin rockstämpel. Skivan är också en konceptskiva med en handling. Den handlar helt enkelt om hur Alice (eller Steven?) hamnar i helvetet (som får symboliseras av discomusik). Go to Hell, Guilty och Wish you were here är de starkaste spåren härifrån.
Alkoholen började göra alltmer avtryck på Alice. Detta märktes mycket på nästa album, Lace and Whiskey, som är ett av hans svagaste. Efter detta lades Alice in på mentalsjukhus för att kunna handskas med sin alkoholism. Denna tid gav honom inspiration till nästa album, From the Inside. Varje låt på denna skiva sägs vara inspirerad av någon person Alice mötte på mentalsjukhuset. På skivan samarbetade han med Elton Johns kollega Bernie Taupin, vilket märks. Mycket av musiken är pianodriven och mer poporienterad. Hälften av låtarna är ballader. Vissa tämligen starka, såsom How you gonna se me now?, som baserades på ett brev Cooper skrev till sin fru under sin vistelse.

Faktum är att de största hitarna Alice hade under andra hälften av 70-talet var kärleksballader. Något ironiskt med tanke på hans skräckrock-image. Förutom ovan nämnda ballad var I never cry, You and Me och framför allt Only Women Bleed framgångar. Only Women Bleed handlar om hustrumisshandel och har senare framförts av bl.a. Ike & Tina Turner (samtidigt som Tina var ett offer för just hustrumisshandel).

Det skulle dock inte dröja länge innan Alice återföll i missbruket. Skivorna han gjorde under början 80-talet har han idag ingen minne av att spela in alls. Mer om detta blir det nästa gång.

Read Full Post »