Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘You only live twice’

colsun1

Här kommer då min förstå recension under mitt Tema: Arvet efter Fleming. Jag anser att Colonel Sun, skriven av Kingsley Amis (under pseudonymen Robert Markham), kommer närmare kanonisk status än någon av de efterföljande ”fortsättningsromanerna”. Det finns flera anledningar till detta.

För det första är Kingsley Amis den ende fortsättningsförfattaren som varit involverad i arbetet med en av Ian Flemings egna Bond-böcker och som haft personlig kontakt med honom. Amis efterfrågades av bokförlaget att efter Flemings död redigera författarens sista manuskript The Man with the Golden Gun. Han hade tidigare skrivit det litteraturkritiska verket The James Bond Dossier som var den första seriösa analysen av James Bond-böckerna och Fleming hade själv givit verket sin välsignelse. Amis hade därmed en alldeles särskild insyn i Flemings författarskap.

Det faktum att boken är utgiven 1968 och därmed skriven inom samma tidsperiod som de ursprungliga romanerna gör också att den har en speciell status. Andra fortsättningsromaner har antingen förflyttat Bond till den samtid i vilken böckerna skrivits (80-talet för John Gardner, 90-talet för Raymond Benson och 2000-talet för Jeffrey Deaver) eller blivit någon av en ”historisk” roman då böcker skrivna på 2000-talet (av Sebastian Faulks och William Boyd) utspelar sig på 60-talet. Så antingen har Bond bytt tidsperiod och därmed blivit något av en annan karaktär eller så har han varit kvar i 60-talet, men setts ur ett nutida perspektiv. Så är inte fallet med Colonel Sun och detta gör boken mer autentisk enligt mig.

horak col sun

Detta är också den enda fortsättningsromanen som gjordes till seriestripp i The Daily Express. Manus och bild stod Jim Lawrence respektive Yaroslav Horak för, som också adapterat de senare Fleming-historierna.

Dessutom är detta den av fortsättningsromanerna som kommit närmast att filmatiseras som del av den officiella Eon-serien. Bond-producenten Harry Saltzman hade ca 1966 varit involverad i arbetet med fortsättningsromanen Per Fine Ounce skriven av Jeoffrey Jenkins. När bokförlaget Glidrose valde att publicera Colonel Sun istället för Jenkins bok tog Saltzman illa vid sig och avfärdade idén om att någonsin filmatisera Amis bok. Saltzman lämnade dock filmserien 1974 och då talades det om att använda Amis bok som underlag för en film. Amis hade dock flera gånger offentligt sågat Roger Moores Bond-filmer, vilket producenten Albert R. Broccoli inte uppskattade och han var därmed ovillig att filma boken (läs mer om detta här). Trots detta så har element ur boken använts i flera Bond-filmer; att M kidnappas och hålls fången på en ö användes i The World Is Not Enough (1999) och titelkaraktären var med i Die Another Day (2002). Här hette han dock Colonel Tan-Sun Moon istället för Colonel Sun Liang-tan och var nordkorean istället för kines.

colonel sun2

Dessutom håller boken en såpass hög kvalité att den skiljer sig markant från majoriteten av fortsättningsromanerna. Amis prosa ligger mycket nära Flemings och handling, miljöer och karaktärer känns som hämtade ur en av hans böcker. Titelkaraktären är en av Bonds mest minnesvärda motståndare. Sun är en hänsynslös och fascinerande skurk. Scenen då han torterar Bond är plågsam och t.o.m. mer sadistisk än det Fleming brukade hitta på. När Bond till slut övervinner sin motståndare är det väldigt tillfredsställande eftersom man som läsare verkligen kommit att avsky denne.

Det hela blir aldrig en imitation eller parodi. Amis har nämligen en egen röst. Ta bara en sådan simpel sak som hans actionscener. Dessa skiljer sig markant från Flemings. Amis skriver ofta dessa i presens och med fragmentariska beskrivningar av vad som sker. Det ger scenerna en känsla av fart och kaos, vilket är mycket effektivt. Nedan är ett exempel ur en scen då Bond och kvinnan Ariadne flyr från några beväpnade män vid Akropolis i Aten:

Down, then, down a face of irregular, almost vertical rock hanging on to the cables, the girl following. A gentler slope close to the wall, a final slither down more wall, helped by a single cable running horizontally. Run together across bumpy rock and earth – a yard away a jet of earth springing into the air. No report: silencer. Above them the sounds of scrambling and cursing.

Så här skrev aldrig Fleming, något som Amis måste varit mycket väl medveten om. Det är uppenbart att Amis inte försökte efterapa Fleming, utan istället skrev på sitt eget sätt och gav boken en egen stil.

Bonds chef M kidnappas av den kinesiske översten Sun. Sun planerar att bomba ett hemligt sovjetiskt toppmöte på en grekisk ö. Planen är att lämna M:s (och Bonds) lik vid platsen, för att få omvärlden att tro att det var britterna som låg bakom attentatet. Handlingen är ganska simpel. Men sett ur ett större perspektiv finns det dock flera intressanta detaljer i denna ganska enkla story. I den föregående romanen, The Man with the Golden Gun, blev Bond hjärntvättad av ryssarna och försökte att mörda M. Efter denna mörka inledning släpptes denna tråd av Fleming (som aldrig hann finputsa manuset innan sin död). I Colonel Sun får Bond dock tillfälle till botgöring. Han måste rädda M, den man han försökt mörda något år tidigare. Genom det bevisar Bond inte bara att han fortfarande är en agent att räkna med (vilket han redan gjort genom att döda Scaramanga i förra boken) utan också att han och M har en speciell relation. En relation som till och med överlevt Bonds mordförsök.

colonel sun

Amis refererar till de mörka kapitlen som präglat Bonds liv de senaste åren, såsom hans hämnd på Blofeld i You Only Live Twice. Boken är tämligen humorbefriad, men detta går i samklang med Flemings senare böcker. De tragedier som drabbat Bond de senaste åren, såsom mordet på hans fru, hans minnesförlust och hjärntvätt, har tagit ut sin rätt. Amis ger boken det djup som Flemings sista roman saknade. Detta kompenserar lite för TMWTGG:s brister.

Detta är också en av de mest politiska Bond-böckerna. Konflikten mellan Öst och Väst är grunden för handlingen och det kalla kriget har inte varit såhär närvarande i en Bond-bok sedan From Russia, with Love. Grekland blir, liksom Istanbul i FRWL, ett litet mikrokosmos där ett eget litet kallt krig utkämpas. Bond samarbetar med såväl den kommunistiske sovjetagenten Ariadne som med hennes politiske motståndare skepparen Litsas. Flertalet politiska diskussioner förekommer i boken. Att Bond samarbetar med en rysk agent har aldrig skett tidigare. Detta skulle också användas i en Bond-film, The Spy Who Loved Me (1977). Det är också intressant att det här är Kina som är skurkstaten och inte Sovjet. Detta reflekterade en trend på 1960-talet där kineser och östasiater ofta framställdes som skurkar på i film och litteratur. Detta avspeglade sig bl.a. i Bondfilmerna Goldfinger (1964) och You Only Live Twice (1967) där skurkarna finansierades av den kinesiska staten. Mot slutet av 60-talet och början av 70-talet blev läget mellan USA och Sovjet alltmer avslappnat, vilket visade sig också i Bond-filmerna som blev alltmer apolitiska. Colonel Sun är därför intressant eftersom den både speglar detenté-atmosfären, samtidigt som den är en av de mer politiska Bond-böckerna.

amis

Kingsley Amis bok är en av de absolut bästa fortsättningsromanerna om James Bond. Den ende av alla fortsättningsförfattare som kommit i närheten av Amis nivå är William Boyd med sin Solo. Colonel Sun är faktiskt bättre än flertalet av Flemings böcker, såsom Diamonds Are Forever eller Dr No. Med det sagt så saknar den också vissa av de saker som gjorde Flemings böcker så njutbara. Fixeringen vid varumärken och folks utseende lyser med sin frånvaro. Och att Amis hade en helt annan bakgrund och klass än Fleming är uppenbart. Den snobbism och elitism som präglade Flemings böcker återfinns inte här. Med det sagt är detta dock en mycket bra roman och faktiskt en lite värdigare avslutning på ”Berättelsen om James Bond” än Flemings eget bidrag.

—-

Med det sagt slutade ju inte ”Berättelsen om Bond” här. Några år efter Amis bok kom den underhållande James Bond: The Authorized Biography, skriven av John Pearson. Men det skulle dröja ända fram till 1981 innan nästa riktiga fortsättningsroman publicerades – John Gardners Licence Renewed.

Annonser

Read Full Post »

Den sista av Ian Flemings romaner om James Bond publicerades efter författarens död. Fleming hade avslutat ett första utkast och börjat redigera det, men hann aldrig avsluta arbetet. Han dog i augusti 1964 av en hjärtattack. Efter att bokförlaget låtit författaren Kingsley Amis se över manuskriptet gavs boken ut i april 1965. Fleming brukade fylla ut sina romaner med en hel del detaljer, såsom beskrivningar av miljöer, kläder, mat, personer och liknande. Detta hann han dock inte göra med sin sista roman och boken är därför en av hans kortare. De samtida kritikerna var inte särskilt imponerade och många framhöll att boken kändes halvfärdig. Jag skulle inte hålla med om det, men visst känns boken lite udda. Jag tycker att den främst tjänare som ett slags epilog till den storslagna Blofeld-trilogin. Och som sådan känns den lite abrupt.

Trots att boken till viss del saknar de levande miljöbeskrivningar och cyniska observationer som var Flemings signum, så finns det en hel del andra positiva och intressanta aspekter hos dem. You Only Live Twice slutade med en förvirrad Agent 007 med minnesförlust. I tron att han var en japansk fiskare vid namn Taro beslutade han sig för att ge sig av till den ryska staden Vladivostok i jakt på sitt förflutna. Samtidigt trodde hans överordnade att han dött i kampen mot sin dödsfiende Ernst Stavro Blofeld.

tmwtgg1

I början av The Man with The Golden Gun är James Bond tillbaka i London. Han kontaktar MI6 och begär att få tala med M. På hans gamla arbetsplats är man förvånade över att se honom vid liv ett år efter hans försvinnande. Secret Service anar oråd, men M går ändå med på att träffa honom. Vid mötet förklarar Bond att ryssarna hjälpt honom inse att han blivit utnyttjad som ett vapen och att Öst och Väst måste samarbeta för världsfred. Sedan försöker han mörda sin gamle chef med en cyanidpistol. M lyckas ta skydd och Bond faller ihop medvetslös. M inser att Bond blivit hjärntvättad av ryssarna. Han låter skicka Bond till ett behandlingshem för att han ska bli sitt gamla goda jag. Därefter måste 007 bevisa för MI6 att han fortfarande är att räkna med. M skickar honom på ett farligt uppdrag till Jamaica för att avrätta lönnmördaren och gangstern Fransisco Scaramanga, ”mannen med den gyllene pistolen”. På Jamaica lyckas Bond snart träffa Scaramanga. Denne anställer honom som säkerhetschef på sitt hotell och Bond har nu chansen att likvidera sin måltavla.

Bokens intressantaste del är inledningen, med en hjärntvättad Bond som försöker mörda självaste M. Idén är spektakulär och riktigt mörk. Bond beskrivs som robotisk, med tom blick. Tyvärr känns det som om denna inledande episod mest blir som en liten parentes då incidenten är överspelad. Efter att Bond blivit återställd och utskickad på sitt uppdrag nämns bokens mörka inledning knappt igen. Jag tror att detta dock sett annorlunda ut om Fleming haft chansen att ytterligare putsa på manuskriptet. Han hade mycket enkelt kunnat ha lagt in små reflektioner från Bonds sida över det inträffade. Eller varför inte små ångestattacker eller mardrömmar? En sak som kan ses som en kvarvarande psykologisk konsekvens efter mordförsöket på M är Bonds oförmåga att döda kallblodigt. Vid flera tillfällen har han tillfälle att döda Scaramanga, men väljer att inte göra det eftersom han inte vill göra sig skyldig till ett kallblodigt mord. Det är KGB-metoder, resonerar han. Detta står ju i bjärt kontrast till hur den KGB-programmerade Bond uppträdde. Den återställde Bond måste istället uppträda mer gentlemannamässigt, mer brittiskt. En annan effekt av hjärntvätten är att Bond är mycket mer allvarlig här. Hans sinne för humor är som bortblåst. Men det är också mycket möjligt att Fleming tänkt lägga in lite mer humor, men aldrig fick chansen.

tmwtgg

Något som också stör mig är att Bond verkar totalt ha glömt bort de senaste mycket mörka år med bl.a. hans hustru Tracys död. Förvisso fick han sin hämnd i förra boken. Och han fick framtidstro tack vare mötet med den japanska kulturen och sina nya vänner. Men ändå. Efter att Bond blivit återprogrammerad verkar allting vara som vanligt igen för vår hjälte. Status quo är återställt. Detta finner jag föga trovärdigt, men framför allt är det ett stort antiklimax till den kedja av händelser som började för fem böcker sedan i Thunderball. Bond mötte en ny hänsynslös fiende i SPECTRE, han blev förälskad, gifte sig, hustrun blev mördad, Bond blev deprimerad, drack för mycket, tappade livslusten, åkte till Japan och ströp sin hustrus mördare, skadades svårt, fick minnesförlust, trodde sig vara en japansk fiskare, åkte till Sovjet, blev hjärntvättat och försökte mörda sin egen chef M!

Och efter allt detta så är det enda Bond behöver några veckor på ett behandlingshem för att bli sitt gamla jag igen! Jag hoppas verkligen att om Fleming haft chansen, så skulle han ha broderat ut boken med fler referenser till ovanstående händelser. Jag tycker bokens grundläggande premisser är bra – att Bond måste bevisa vad han går för efter allt som hänt. Men boken hade tjänat på att gå mer in på djupet av Bonds inre. Som boken nu är känns det som att inledningen är en separat, fristående del och att storyn kring Scaramanga är en annan fristående del.

Med det sagt så är detta ändå en bra bok. Den är långt ifrån nån av de sämre böckerna i serien. Det som lyfter den är de mörka, mer psykologiska aspekterna, trots att dessa glöms bort längre in i historien. Romanen tjänar också på sitt korta format. Storyn är ganska simpel. James Bond ska döda Scaramanga. En sådan story går inte att göra hur lång som helst. Fleming håller tempot uppe genom hela boken och det blir aldrig några långa transportsträckor. Scaramanga är också en mycket karismatisk skurk, lika minnesvärd som Hugo Drax, Goldfinger eller Blofeld. Det antyds också att han är sexuellt attraherad av Bond. Finalen mellan honom och Bond är också klassisk. Efter en skottlossning på ett tåg genom Jamaicas träskmarker fortsätter kampen mellan de två skadade motståndarna ute i träsket. Bond har feber och hallucinerar. När han hittar Scaramanga sitter denne och äter en rå orm för att få energi.

tmwtgg2

Ian Flemings sista James Bond-roman är en klassisk bok, trots sina brister. Den har en mycket stark inledning, en bra story, en intressant skurk och välskrivna actionsekvenser. Över lag är det en bra Bond-historia, men som final på den större ”Berättelsen om James Bond” (som startade 1953 med Casino Royale) så är boken något av en antiklimax.

Read Full Post »

yolt pan

You Only Live Twice var den sista av Ian Flemings böcker som publicerades innan författarens död. Det är också den mörkaste av hans böcker. Mot slutet av sitt liv blev Fleming alltmer melankolisk, vilket speglades i hans litteratur. De samtida kritikerna visste inte riktigt vad de skulle tycka om dessa allt allvarligare Bond-äventyr. Jag tycker att de är bland de mest intressanta i Flemings produktion. Flemings mörka sinnelag gjorde att hans huvudkaraktär faktiskt utvecklades från bok till bok. Och trots att skurkarnas motiv och planer kanske inte var lika uppseendeväckande som i hans tidigare böcker, så lyftes de senare böckerna upp av en mer mogen ton och en djupare emotionell kärna. Med det sagt finns det fortfarande fantastiska drag i berättelsen. Precis som i On Her Majesty’s Secret Service så lutar sig handlingen mot ett antal otroliga sammanträffanden. You Only Live Twice kan inte beskrivas som särskilt realistisk. Historien känns som hämtade ur en gammal saga. Men jag tror att det är just detta som var Flemings tanke. Boken känns som en moderniserad version av någon uråldrig myt. En myt där hjälten måste besegra ett externt hot för att komma tillfreds med sina inre demoner. Och tack vare att man som läsare verkligen har sympati för den deprimerade Bond så blir man väldigt engagerad och mån om att se honom lyckas. Man vill se Sankt Göran besegra draken. Men man vill också se honom komma till ro med sig själv.

En mycket stark aspekt av boken är dess skildring av Japan och japansk kultur. Detta var också något de samtida kritikerna hade svårt för. De tyckte att den innehöll för lite action och att boken snarare fungerade som en reseskildring. Detta kan jag ha viss förståelse för. Men samtidigt är den japanska kulturen beskriven på ett så fascinerande sätt! Fleming är känd för sina miljöbeskrivningar, men aldrig tidigare har han beskrivit en främmande kultur på ett så levande sätt. Visst finns det en underton av rasism, men över lag kan man som läsare verkligen se hans fascination  för landet. Och enligt mig är Japan en mycket viktig karaktär i boken. Dess kultur, myter och andlighet spelar en stor roll för handlingen och karaktären James Bond. YOLT playboy

Efter att hans hustru Tracy mördats av Blofeld är James Bond en deprimerad man. Han dricker och spelar för mycket. Han är bitter och uppgiven. Han har misslyckats med sina två senaste uppdrag och M funderar på att ge honom sparken. Men som en sista utväg ger han istället Bond ett omöjligt uppdrag. Bond tas bort från 00-sektionen och får en diplomatisk uppgift. Japan har nämligen fått tillgång till hemliga Sovjetiska radiosändningar. Japanerna kallar detta projekt för Magic 44. Bond ska övertyga chefen för landets underrättelsetjänst, Tiger Tanaka, att dela med sig av dessa sovjetiska hemligheter.

Dr Guntram Shatterhand bor i en gammal borg på den japanska kusten där han ordnat en trädgård fylld med giftiga växter och farliga djur. Denna trädgård har blivit en vallfärdsort för suicidala japaner – av vilka det finns mängder i det hedersdominerade samhället, enligt Fleming. Dr Shatterhand samlar på död, menar Tiger Tanaka. Hans trädgård kallas för dödens trädgård. Den har blivit en nagel i ögat för de japanska myndigheterna och för att Bond ska få tillgång till Magic 44 måste han avrätta doktorn. Bond accepterar dealen och när han upptäcker att Dr Shatterhand egentligen är hans gamla fiende Ernst Stavro Blofeld ser han ett tillfälle att hämnas sin döda hustru.

You only live twice:
Once when you are born
And once when you look death in the face

Temat för boken är död och återfödelse. Och dessa teman gör den till den mest existentiella av Flemings böcker. Såväl Bond som skurken Blofeld genomgår ett slags död och uppståndelse.

Den Blofeld vi möter är inte densamme som i tidigare böcker. Från en iskall och intellektuell maffiaboss har han blivit en psykopat besatt av döden, klädd i en antik samurajrustning. Han har inga storslagna planer, som de i Thunderball eller On Her Majesty’s Secret Service. Det enda han ägnar sin tid åt är att utöka sin ”dödssamling”. Han bor med Irma Bunt i den gamla borgen vid den japanska kusten, omgiven av sin dödens trädgård. Han liknas flera gånger vid Dracula, en annan legendarisk skurk som dött och återuppstått.

Samurai

Detta ger boken en nästan mytisk känsla som förstärks av Flemings sätt att väva in den japanska kulturen, dess myter och religion i berättelsen. Vid ett tillfälle besöker Bond och kvinnan Kissy Suzuki en uråldrig helig plats – de sex beskyddarna. Dessa är sex stycken stenstoder som står och vakar vid kusten. Kissy ber en bön inför dem och Bond tycker sig se hur en av dem nickar till svar. Liksom han gjorde med voodoo i Live and Let Die så väver Fleming här in den lokala mystiken i berättelsen. Men där voodoon utgjorde ett hot, så är den japanska mystiken snarare beskyddande. På sätt och vis var boken före sin tid på denna punkt. Bond åker till Fjärran Östern och hittar en ny mening i livet. Detta flera år innan hippierörelsen började göra detsamma. Även om hippierörelsens främsta vallfärdsort var Indien, så handlar det i båda fallen om en exotifiering av asiatisk religiositet. Det är i här Bonds återfödelse äger rum. Tracys död dominerar bokens inledning. Men det är inte främst japansk religion som hjälper Bond att gå vidare. Snarare är det vänskapen han utvecklar med Tiger Tanaka och det enkla liv han upplever tillsammans med ama-flickan Kissy. Det är vänskap och naturen och till sist även hämnden som hjälper honom gå vidare. I bokens sista del går han under täckmantel i en japansk fiskeby som Taro Todoriki. Han spenderar några dagar i det primitiva samhället och känner sig väldigt hemma där. Efter att ha fått sin hämnd, efter att ha sett döden i vitögat, får han ett slag mot huvudet och minnesförlust. Han tror sig vara Taro på riktigt och stannar med Kissy i fiskebyn en lång tid. På MI6 i Lodnodn tror man att han är död och M författar hans dödsruna. Hans död och återfödelse är därmed fullbordad.

Slutet är briljant. Bond hittar en tidningsartikel där ordet ”Vladivsotok” förekommer. Ordet ringer en klocka någonstans i Bonds hjärna. Han vet inte varför, men av någon anledning känner han att han måste bege sig dit för att få reda på vem han är. Han lämnar Kissy, som är gravid med hans barn, och ger sig av på resan mot Ryssland. Det är en fantastisk cliffhanger.

Read Full Post »

1967 var ett underligt år för 007. Filmerna om James Bond hade bara blivit större och större. Allt eftersom de drog in mer pengar, fick de också större budgetar, vilket resulterade i mer spektakulära actionscener och mer otroliga handlingar. Detta är ett mönster som går igen i Bondserien. Och just då Bond blev så pass ”over the top” som möjligt, så bytte producenterna spår och återvände till rötterna, till Fleming och till en jordnära spionhistoria. Året 1967 var året som James Bond spårade ur för första gången. På mer än ett sätt.

Bond och Blofeld

För nästa film, You Only Live Twice (1967), är ett stort kvalitetsmässigt kliv ner för Bondserien. Det finns naturligtvis starka och svaga sidor hos filmen. Men de svaga är tydligast. Detta var tänkt att vara Sean Connerys sista film som Bond. Och man märker här att han är trött på rollen. Han var missnöjd med att rollen aldrig utvecklades (och dessutom tyckte han att han fick för lite betalt av producenterna). Men Connerys trötta spelstil är inte filmens enda brist. Man stuvade nämligen om i ordningen och filmade inte böckerna i deras egentliga kronologiska ordning. Man filmade You Only Line Twice före On Her Majesty’s Secret Service (fast böckerna egentligen har motsatt ordning). Därmed lade man krokben för sig själv. Manuset är inte det minsta likt boken. Bond möter för första gången Blofeld (Donald Pleasence) ansikte mot ansikte, men i nästa film känner de inte igen varandra (eftersom de i den boken aldrig tidigare möts). Manuset är har en ny handling och den onda organisationen SPECTRE:s plan med kapade rymdraketer är ganska löjlig. Liksom Bonds fejkade död (bara en ursäkt för att filmens titel ska ha någon mening). Liksom Bonds maskering till japan. Och hans låtsasbröllop med en kvinnlig agent. Och en hel del annat i filmen.

Men att få se Blofelds ansikte för första gången är naturligtvis kul. Att Bond verkar bli kär på riktigt för första gången, i Aki (Akiko Wakabayashi), är trevligt. Men det känns malplacerat i den i övrigt så förvirrade handlingen. Och det är synd att manusförfattarna tar död på henne och ersätter henne med den ointressanta Kissy (Mie Hama).

Löjligt.... Löjligt...

I alla fall så hoppade Connery efter denna film av Bond-serien. Men han skulle komma tillbaka.

 

You Only Live Twice var dock inte den enda Bondfilmen som hade premiär detta år. Ian Fleming hade tidigt sålt rättigheterna till sin första bok, Casino Royale, till ett annat filmbolag. 1967 låg rättigheterna hos Charles K. Feldman som hade närmat sig Bond-producenterna Broccoli och Saltzman. Men dessa var inte sugna på ett samarbete. Då Feldman inte kunde göra en Bondfilm med Sean Connery i huvudrollen så beslöt han istället sig för att göra en galen, stjärnspäckad parodi.

Peter Sellers möter sin fiende Orson Welles på casinot.

Stjärnspäckad blev den. En mängd av dåtidens storstjärnor medverkade. David Niven spelade en pensionerad James Bond. Peter Sellers spelade Evelyn Tremble, som också fick täcknamnet James Bond 007. Samma täcknamn fick Ursula Andress karaktär Vesper Lynd.  Liksom Joanna Pettet, Daliah Lavi, Woody Allen och Terence Cooper. Detta skulle tydligen förvirra Bonds fiender i SMERSH, men förvirrade nog publiken minst lika mycket. John Huston spelade M och Orson Welles var skurken Le Chiffre. Inspelningen var kaotisk. Sellers och Welles var osams och kunde inte spela in sina scener tillsammans. Inte mindre än fem olika regissörer var inkopplade. Filmen blev som en surrealistisk blandning av Rosa Pantern och Austin Powers. Den går naturligtvis inte att jämföra med de ”riktiga” James Bond-filmerna. Det var aldrig meningen att den skulle anses som en riktig Bondfilm. Jag tycker den är väldigt underhållande och har sina kvalitéer. Sellers, Niven och Welles är roliga att se. Vissa scener är ganska roliga. Musiken av Burt Bacharach är fantastisk.

Men det var minst sagt ett kaotiskt år för 007. Och det skulle snurra vidare. Med Connery ute så var man för första gången tvungen att hitta en ny James Bond. Fast snart visade det sig att Connery inte var så pass ute ur bilden som man först hade trott.

Read Full Post »