Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

YouTube kryllar av egenhändiga och underfundiga ihopklipp gjorda av amatörer hemma framför datorskärmarna. Här är en rolig sammansmältning av barnfilmen Willy Wonka & the Cocolate Factory (1971) och skräckisen The Shining (1980).

Annonser

Read Full Post »

Tony Iommi

Black Sabbath. Det första bandet som spelade riktigt tung hårdrock – heavy metal.  Bandet bildar tillsammans med Ozzy Ozbournes solokarriär och Alice Cooper mina tre favoriter inom den tyngre genren.

Bandet är mest känd för sin tid med Ozzy. Åtta album spelades in med honom på 70:talet. Men faktum är att bandet regelbundet gav ut skivor ända fram till 1995. Ett stort antal sångare, trummisar och basister har huserat under Black Sabbath-loggan, men den ständige medlemmen – mannen som i stort sett ÄR Black Sabbath – är gitarristen Tony Iommi.

Utan Iommi hade vi inte haft band som Metallica, Iron Maiden, Judast Priest, Mötley Crüe eller Motörhead. Han uppfann i stort sett det tunga hårdrocksriffet. Han har också i över fyrtio år hittat på nya, tunga riff med domedagsgung i.

Black Sabbaths år utan Ozzy har tyvärr i mångt och mycket fallit i glömska. Dio-eran har under senare år fått ett uppsving tack vare Heaven and Hell-återföreningen. Detta är naturligtvis något positivt, men fortfarande finns det en mängd finfina skivor där ute som är gravt underskattade. Nedan följer en liten genomgång:

Sångare: Ronnie James Dio

Heaven and Hell (1980)

Den mest klassiska post-Ozzy-skivan. En oerhörd nytändning och varje låt är ett litet mästerverk. Dio ger de gamla Sabbath-gubbarna nytt liv och sätter sin egen prägel på deras klassiska sound. Min favoritlåt är ”Children of the Sea”, typiskt episk Dio-låt med en grym Tony Iommi.

Sångare: Ronnie James Dio

Mob Rules (1981)

Uppföljaren har också en mängd fina låtar. Dock kommer den inte riktigt upp i sin föregångares höga nivå. ”Falling of the Edge of the World” har två av Iommis bästa riff.

Sångare: Ian Gillan

Born Again (1983)

Bandet kallades under denna period ibland för Black Purple. Sångaren Ian Gillan var tidigare och senare med i Deep Purple. Gillans röst över Iommis riff är förvänadsvärt bra. Trots att skivomslaget och produktionen är bland de sämsta i Sabbath-historien, så är detta en grym platta. Titelspåret och ”Zero The Hero” är kanske de mest minnesvärda låtarna.

Sångare: Glenn Hughes

Seventh Star (1986)

Först tänkt som Tony Iommis soloprojekt. Därför skiljer skivan sig en hel del från resten av Sabbath-katalogen. Titelspåret, balladen ”No Stranger to love” och bluesiga ”Heart like a wheel” är grymma.

Sångare: Tony Martin

The Eternal Idol (1987)

Sångaren Tony Martins debut. ”The Shining” och det ödesmättade titelspåret står ut från mängden.

Sångare: Tony Martin

Headless Cross (1989)

Trots att det finns en hel del bra riff och schyssta melodier på skivan, så är detta ett av de svagaste alstren. Martin är förmodligen den sämsta låtskrivaren av alla Sabbaths sångare, både vad gäller melodislingor och texter. Det verkar som att han försökt skriva texter i vad han anser ”klassisk Sabbath-stil”, men istället  för Geezer Butlers filosofiska drömbilder så blir det tonårssatanism. Produktionen är usel också. Ett positivt tillskott är gamle Rainbow-trummisen Cozy Powell. ”Black Moon” är det enda riktigt starka spåret.

Sångare: Tony Martin

TYR (1990)

Sångaren Tony Martins tredje Sabbath-skiva. Trots att han är betydligt blekare än sina företrädare så har han en fantastiskt omfång på rösten. ”Anno Mundi” har ett typiskt tungt och gungigt Iommi-riff. ”The Sabbath Stones” och ”Jerusalem” är också tunga klassiker.

Sångare: Ronnie James Dio

Dehumanizer (1992)

Här återkom Mob Rules-sättningen med Dio på sång, trummisen Vinny Appice och orginalbassisten Geezer Butler. Kanske den tyngsta skivan med klassiker som ”Computer God”, ”Master of Insanity”, ”I” och ”Too Late”.

Sångare: Tony Martin

Cross Purposes (1994)

Tony Martin är tillbaka vid mikrofonen. Skivan påminner mycket om föregående skivan med ett mer klassiskt Sabbath-sound. Ozzy hade känt sig bekväm med dethär låtmaterialet. ”Cross of Thorns” och ”Cardinal Sin” är de bästa spåren.

Sångare: Tony Martin

Forbidden (1995)

Officiellt sett det sista studioalbumet från Black Sabbath. Tyvärr deras sämsta skiva. Tony Iommi ger oss ett gäng bra riff, men de tappas bort i det i övrigt dåliga låtmaterialet. Titelspåret minns man dock.

Sångare: Ronnie James Dio

Heaven & Hell – The Devil You Know (2009)

Officiellt sett ingen Black Sabbath-skiva. Iommi ville förmodligen inte irritera Ozzy efter att orginal-Sabbath återförenades 1997. Men här är det Heaven and Hell/Mob Rules/Dehumanizer-sättningen som återförenats och resultatet är tunga mästerverk som ”Follow The Tears”, ”Turn of the Screw”, ”Rock n Roll Angel” och ”Breaking into Heaven”.

För den Black Sabbath-intresserade kan jag rekommendera fansidan Black Sabbath Online, och framför allt dess tidslinje.

Read Full Post »