Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Kände mig lite nere härom dagen. Beslöt mig för att lyssna på lite musik. Först åkte nyupptäckta Kent på (jag vet att jag är minst 15 år efter alla andra, men fastnade aldrig för Kent i tonåren). Det var ett dåligt beslut. Min lätta melankoli hade inom loppet av några minuter förvandlats till djup depression. Nåja. Jag lyssnar sällan på musik för att förstärka eller motverka en specifik stämning. Finns det ens folk som gör det? Sätter på romantisk musik när det ska vara romantiskt? Eller ledsen musik när man är ledsen? För mig känns det då bara som man är med i en film eller TV-serie – dvs. det känns påklistrat. Så jag tror att jag gör som de flesta – sätter på musik för att man gillar den. Men ibland behöver man piggas upp lite, och då finns det inget säkrare kort än oldies från 50- eller 60-talet. Låtar som brukar muntra upp mig är Wear My Ring Around Your Neck med Elvis, Dreamin med Johnny Burnette, I saw Linda yeasterday med Dickey LeeGoodbye Cruel World med James Darren, The Wanderer med Dion, It ain’t me babe med Johnny Cash eller Judy min vän med Tommy Körberg. Medryckande melodier och arrangemang. Ibland allvarliga ämnen, men texterna har ofta nåt naivt och löjligt över sig, vilket får mig att bli en smula gladare när man vaknat på fel sida.

Men den av sång som fungerar bäst är Frank Sinatras klassiska version av That’s Life. Texten är oerhört uppmuntrande:

I’ve been a puppet, a pauper, a pirate, a poet,
a pawn and a king.
I’ve been up and down and over and out
And I know one thing
Each time I find myself laying flat on my face,
I just pick myself up and get back in the race

Annonser

Read Full Post »

Roger Moore mitt i smeten.

The Saint (Helgonet, på svenska) var en brittisk TV-serie som sändes mellan 1962-69. Serien var Roger Moores stora genombrott. Moore spelade Simon Templar, alias Helgonet, och detta är, vid sidan av James Bond, hans mest kända roll. Jag har tidigare skrivit om Moores skådespelartalang på denna blogg. Den är inte stor. Och han är den förste att erkänna det. Moore har byggt sin karriär på sitt utseende, utstrålning och gentlemannamässiga charm. De karaktärer han spelat (Templar, Bond och Lord Brett Sinclair i Snobbar som Jobbar) har alla egentligen varit samma karaktär, fast med olika namn. Moore spelar ingen annan än sig själv. Med andra ord – han spelar inte. Detta kanske man ser som något negativt. Men eftersom Moore inte har några pretentioner och inte hymlar med detta så har jag svårt att göra annat än gilla det.

Helgonet

Tidigare i vår inköpte jag hela The Saint-serien i en box med 32 DVD-skivor (priset var nedsatt till 299 SEK så jag kunde inte motstå frestelsen). Och jag måste säga att det är en väldigt underhållande serie. Kläderna och dekoren är typiskt sextiotal (detta märks inte minst i de senare färg-avsnitten). Intrigerna är ofta ganska långsökta, men inte desto mindre roliga. Det finns väldigt mycket löjligt i serien, mycket av det avsiktligt och annat oavsiktligt. De flesta avsnitt följer mall 1A och det bjuds inte på så många överraskningar. Personporträtten har sällan något djup – skurkarna (eller ”the un-godly” som Templar gärna kallar dem) är oftast karikatyrer och kvinnorna bildsköna ”damsels in distress”.

Det finns många paralleller till James Bond-filmerna, något som tilltalar en gammal Bond-nörd som jag. TV-avsnitten liknar ofta någon form av lågbudgetvariant av Bond. Det är inte bara Moores närvaro som påverkar detta. Själva upplägget är i många avseenden detsamma. Skillnaden mellan James Bond och Simon Templar ligger främst i att Bond alltid handlar på uppdrag av staten – han är en hemlig agent – medan Templar handlar utifrån sina egna motiv. Templar låter sig styras av en strikt moralisk kod. Oftast är han ute efter att hjälpa, men drar sig inte för att hämnas. Eller för att blåsa något skurk bara för skojs skull. Han beskrivs ibland som en modern Robin Hood, och beskrivningen är inte helt fel. Tittaren lär känna Templar och vet vad han tycker är rätt och fel. Vi vet nästan aldrig vad Bond tycker är rätt och fel. Det är också intressant att jämföra Moores gestaltning av respektive karaktärer. Jag skrev ovan att Moore egentligen spelar samma karaktär i de båda rollerna, och det är sant. Men en viss skillnad finns det. Hans Templar visar ibland känslor – oftast ilska eller upprördhet (exempelvis i avsnittet The Gentle Ladies) – medan hans Bond sällan gör detta. Bond är kallare än Templar – även om denne också är väldigt cool. Detta ligger naturligtvis i de litterära förlagornas och manusens natur. Ian Fleming skrev Bond som en kall yrkesman medan författaren till Helgonet – Leslie Charteris – beskrev honom mer som en man som handlade efter sin egen moraliska kompass.

Simon Templar looking very "James Bond-ish"

Nog med jämförandet med Bond. Bortsett från detta så är det också kul att se så många bekanta ansikten från Bondfilmerna i serien. Lois Maxwell, Honor Blackman, Anthony Dawson, Shirley Eaton, Robert Brown, Julian Glover och Walter Gotell är bara några av dem.

118 avsnitt gjordes av serien och en mängd olika historier berättades. Vissa var ganska jordnära och kunde lika gärna ha varit ett avsnitt av Morden i Midsomer (som första avsnittet The Talented Husband). Men andra var mer over-the-top; som när Templar slåss mot en muterad jättemyra i den walesiska vildmarken, i avsnittet The House on Dragon’s Rock. Långfilmerna The Fiction Makers och Vendetta for the Saint klipptes ihop av två dubbelavsnitt vardera. Den första var en tämligen löjlig och seg historia, men Vendetta var (trots sin TV-budget) ett av de bättre Helgonet-äventyren. I detta dubbelavsnitt/långfilm korsar Templar den sicilianska maffians vägar och möter bl.a. skurken Destamio. Denne spelas av Ian Hendry, som faktiskt gör ett bra rollporträtt där hans karaktär försöker dölja sin osäkerhet. Hendry är också med i Roman Polanskis fantastiska Repulsion. Vendetta for the Saint fungerar nog som en fin introduktion till The Saint-serien.

The Saint-loggan

Jag ville bara skriva något om denna TV-serie som jag tittat en del på den senaste tiden. Den går periodvis på TV (senast tror jag det var TV4 Guld), men då är det tyvärr bara färgavsnitten som visas (dvs endast säsong 5 och 6). Det är en löjligt underhållande TV-serie. Om du gillar gamla Bond-filmer, så lär du gilla den.

——————————————————

Nedan följer ett litet roligt klipp från ett tidigt avsnitt, som alltid inleddes med att Moore talade till kameran:

Read Full Post »

Price i "The Bat"

Som bekant älskar jag gamla skräckfilmer. Framför allt från 30- och 40-talen. Vincent Prices karriär tog fart först på 50-talet och på 60-talet var han en etablerad skräckstjärna, på samma nivå som Karloff och Lugosi varit ca 20-30 år tidigare. I slutet av 50- och början av 60-talet kom en ny våg av gotiska skräckfilmer (efter att 50-talet hade dominerats av science fiction- och katastroffilmer, som The Blob eller Them! ) från främst brittiska Hammer Studios. De producerade bl.a. många Dracula-filmer med Christopher Lee i titelrollen. Ungefär samtidigt som dessa filmer kom, gjorde den amerikanske regissören Roger Corman en filmserie löst baserad på diverse verk av Edgar Allen Poe. Och stjärnan i alla dessa Poe-filmer var Vincent Price.

Personer ur min generation känner kanske bäst till Price från rollen som uppfinnaren i filmen Edward Scissorhands från början av 90-talet. Detta var dock en av hans sista roller och trots att Price äger varenda kort scen han är med i, så är hans roll i Tim Burtons film ingenting jämfört med hur Price var under sina glansdagar.
Själv uppskattar jag främst hans insatser i filmer som The fall of the House of Usher (1960) eller The House on Haunted Hill (1959). Två strålande insatser. I ”Usher” spelar han en överkänslig, galen och plågad adelsman och i ”Haunted Hill” en sadistisk miljonär.

Nedan är ett klipp ur House of Usher:

Vincent Price är mest känd för sina skurkroller i skräckfilmer. Ofta var de plågade aristokrater med någon sadistisk läggning han porträtterade. Bortsett från hans charmerande, gentlemannamässiga utseende var han främst känd för sin röst. Mjuk, len och nästan nasal – men samtidigt kall. Han var också en mästare på att få in undertryckt skadeglädje eller sadism i sin röst. Han har lånat ut sin distinkta röst till bl.a. Alice Coopers låt Devils Food och Michael Jacksons låt Thriller.
Det finns ett antal skådespelare som gör sig bäst i skurk roller – Lugosi, Jack Nicholson, Christopher Lee, Ernst-Hugo Järegård – och Price är en av dessa. Tyvärr finns det inte många i deras klass kvar idag. Förutom kanske Nicholson, som sagt. Och i viss mån även Anthony Hopkins. Men även dessa två herrar har även de sett sina bästa dagar.

Förutom ovan nämnda filmer har jag också sett honom spela huvudrollen i den ursprungliga House of Wax (1953) och den ursprungliga I am Legend-filmatiseringen, med titeln The last man on Earth (1964), plus Poe-filmatiseringarna The Pit and the Pendulum Tales of Terror (´62), The Raven (’63), The Masque of the Red Death (’64), The Tomb of Ligea (’64), samt filmen och The Bat (’59). Andra kända filmer, som  jag tycker verkar intressanta är bl.a. Dragonwyck, Witchfinder General och Theatre of Blood.

Poster till "The Last Man On Earth"

Han spelade även skurken Egghead i den komiska TV-serien Batman. Det är med Vincent Prices skräckfilmer som med bl.a Bela Lugosis. Man ser dem dels p.g.a. den gotiska stämningen, men främst p.g.a. huvudrollsinnehavaren. Price gjorde sig ofta lustig över sina skräckfilmroller i mediala sammanhang. Och en majoritet av hans roller spelar han med en god portion humor och glimten i ögat.

"Egg-cellent!"

 

Read Full Post »

Queen: Deacon, Mercury, May och Taylor.

En av 1900-talets mest klassiska band och deras kanske främsta skiva. Det är en absurd blandning av musikgenrer. Allt från hårdrock, visa, avancerade körarrangemang, ballader, pop, dixeiland-jazz etc. Detta är en sådan skiva där man som lyssnare inte hoppar över något spår eftersom nästan alla låtar är klassiker. Den mest kända är förmodligen den episka Bohemian Rhapsody. Låten speglar hela skivan tämligen bra, då den i sig är en fantastisk blandning av olika musikstilar. Jag tycker dock att den är en aning sönderspelad – såsom klassiker oftast blir. Då föredrar jag hellre den häftiga The Prophet’s Song som är så episk en låt kan bli. Freddie Mercury visar här upp sin legendariska pipa och sjunger, via ett lager overdubs, i kör med sig själv. Men det finns också mer regelrätta rocklåtar, såsom Death on two legs och I’m in love with my car. Den sistnämnde sjungs av trummisen Roger Taylor, och är bra – även om den bleknar något jämfört med resten av låtmaterialet. Med jämna mellanrum finns också ett gäng udda låtar som flörtar med gamla varietémusikstilar, såsom Seaside Rendezvous eller Good Company.
Låten ´39 sjungs av Brian May och har karaktären av en trubadurvisa, även om texten är en sciencefictionberättelse. Love of My Life är en av världens vackraste ballader.
Det enda spåret man kanske hoppar över är Mays arrangemang av God save the Queen, som avslutar albumet.
Men man kan helt klart förstå varför denna skiva har den kultstatus den har. Queen gav genom åren ut en mängd skivor och de flesta håller en hög kvalité. Men det var något speciellt med just denna skiva. Dels speglar den det musikalisk fenomen som Queen var. Det är således en bra introduktion till bandet. Men albumet är mer än så. Det är en riktigt bra skiva. En av de bästa. En klassiker!

A night at the Opera

Betyg 5 av 5

 

Read Full Post »

Alan Partridge (Steve Coogan)

På DVD- omslaget till TV-serien I am Alan Partridge säsong 1 står det:

The bitter life of a failed chat show host turned early morning local radio presenter.

Detta sammanfattar serien tämligen väl. Alan Partridge är den brittiske komikern Steve Coogans paradroll, som först dök upp i radio i början på 90-talet, men snart gick över till TV. På TV var Alan programledare för fake chat showen Knowing me, Knowing you, och senare var han huvurpersonen i sitcomen I am Alan Partridge som gick i två säsonger. I sitcomen har Alan fått sparken från BBC och jobbar som radiopratare på lokalradion i Norwich. Alan Partridge är osäker, ytlig och narcissistisk. Han måste alltid hävda sig över andra människor, för att tillfredsställa sin osäkerhet. Han är socialt inkompetent och oerhört okänslig. Hans fru har i sitcomen lämnar honom för en fitness-intruktör. Han har rätt att träffa sin barn, sonen Fernando och dottern Denise, men de vill inte träffa honom. Han åtföljs ständigt av sin sekreterare Lynn, som han är väldigt beroende av men som han verkar tycka är något frånstötande. Följande dialog beskriver deras relation ganska väl:

Alan: You smiled then, Lynn.
Lynn: No, I didn’t.
Alan: Yes, you did. I can read you like a book. And not a very good book. Certainly not ‘Bravo Two Zero’ by Andy McNabb. Which actually improves with every read.

I säsong 1 bor han permanent på ett hotell, och i säsong 2 i en husvagn i väntan på att hans hus skall byggas klart. Då har han även en importerad baltisk flickvän, Sonja, som han stolt påpekar är 14 år yngre än han själv. Alan gillar ABBA, Queen och Roger Moore som James Bond. Han är konservativ, ”homospektisk” och är för strikta lagar mot brottslingar – eller som han kallar dem, ”scum, sub-human scum”. Som tittare tycker man synd om honom, man tycker han är elak och tyvärr känner man ibland igen sig. Coogan är fantastiskt pricksäker i rollen.

Serien har visats på SVT för några år sedan, men har aldrig blivit särskilt stor utanför Storbritannien. Där är den dock kult. Den finns också som import-DVD. Men jag tänkte helt enkelt dela med mig av några YouTube-klipp.

Alan och Lynn besöker hennes mors grav:

Alan promotar sin bok Bouncing Back på radio:

Alan försöker imponera på ett par irländare:

Alan pratar musik och The Beatles bästa skiva:

Alan har två lesbiska kvinnor som gäster på sin TV-show:

Read Full Post »

Vilken linup!

Årets Sweden Rock-lineup var för mig en våt dröm. Jag har åkt dit varje år sedan 2006 (förutom 2007) och i sommar blev det mitt femte besök! Fyradagarbiljetten bokades samma dag som de släpptes. Tyvärr fick jag förhinder och missade de två första dagarna, men det gjorde inte så himla mycket.

Ozzy Osbourne

Jag såg honom med Black Sabbath i Globen 2005. På årets SRF var han tämligen pigg, glad och levererade uteslutande klassiker. Trots att låtlistan krympt en hel del så smög han ändå in lite mer udda låtar som Goodbye to Romance och Shot in the Dark (som inte spelats på länge).

Whitesnake

Tidningarna har sågat Whitesnakes framträdande på SRF i år. Jag gick efter ca 40 minuter då soloorgierna tog över showen. Detta var tredje gången jag sett bandet på SRF, och jag känner inget behov av att se dem igen. Ett trött och väldigt överskattat band.

Rob Zombie

Rob Zombie är mig veterligen inte så ofta i Sverige. Han bjöd på en imponerande show och en grym hitkavalkad. Avslutade med favoriten Lords of Salem.

Black Label Society

Förre Ozzy-gitarristen Zakk Wyldes band levererade tung riffrock. Låtarna och franförandet var riktigt bra. Men man tröttnar ändå efter ett tag. Jag gick på toa när de avslutade med Stillborn.

Stryper

Stryper var förmodligen det största kristna hårdrocksbandet på 80-talet. De återförenades på 2000-talet och deras två släpp Reborn och Murder by Pride innehåller en hel del tungt riffande och bra material. De var förmodligen det mest udda bandet på årets festival med sitt evangeliserande budskap, sitt bedjande och bibelutdelande. Men jag tyckte de fungerade bra live. Dessutom känns det fräscht med någonting som bryter av mot det uttjatade satanistiska gimmickarna som florerar på SRF.

Festivalen var som vanligt awesome! Årets kulturhändelse, no doubt.

Länkar: DN.se, Aftonbladet 1, 2, 3, Svd.se 1, 2
—————————-
UPPDATERAD 2011-06-16:
Ozzys officiella YouTube-kanal postade nyss ett videoklipp från besöket på Sweden Rock Festival. I slutet får man se när Ozzy sprejade ner scenpersonalen med skum. Det var väldigt kul, i alla fall när man var där.

Read Full Post »

Detta är alltså inte den legendariske filmmusikkompositören. Nej, denne John Williams är en legendarisk klassisk gitarrist från Australien (han har dock medverkat till filmmusik, som The Deer Hunter). Nedan finner ni en video inspelad på 70-talet där han framför stycket Asturias av Isaac Albeniz. Han är extremt duktig.

Read Full Post »

Older Posts »