Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2015

Inatt hade den första teaser-trailern till kommande James Bond-filmen Spectre premiär. Efter att ha sett igenom den ett antal gånger kommer här min analys. I detta inlägg begränsar jag mig till spekulationer utifrån det vi får se i trailern och den korta synopsis som släppts från produktionsbolaget. Jag har tagit del av rykten och bilder från inspelningarna, som till viss del kan räknas som spoilers. Dessa kommer jag dock inte beröra. Det kan dock vara värt att notera att filmen kommer innehålla minst tre spektakulära actionsekvenser som vi inte får se i trailern; en i österrikiska alperna, en i Rom och en i Mexico City. Se trailern nedan:

Filmen verkar utspela sig kort efter händelserna i förra filmen. Det första vi får se är MI6-högkvarteret, fortfarande i spillror sedan Silvas attentat. Moneypenny överlämnar en låda till Bond som innehåller de sista kvarlevorna från hans barndomshem Skyfall. Bond sitter i sin lägenhet och går igenom lådans innehåll. Detta är tredje gången vi får se Bonds lägenhet (de andra gångerna är Dr No och Live and Let Die). Ens hem säger en hel del om vem man är som person och så var verkligen fallet i Ian Flemings böcker. Genom att besöka Bonds hem i kommande filmen känns det som vi återigen kommer få ta del av en mer karaktärsdriven historia. Trailern vittnar om detta. Innehållet  i lådan är nämligen ett dokument över tillfälligt förmyndarskap och ett fotografi på Bond som barn tillsammans med en annan pojke och en vuxen man. Moneypenny säger att Bond har en hemlighet som han inte kan berätta för någon eftersom han inte litar på någon. Vad är denna hemlighet? I dokumentet kan man se att en person kallad Oberhauser varit Bonds förmyndare. Detta är troligtvis denne Oberhauser som är den vuxne mannen på bilden. Den andre pojken på bilden är förmodligen Oberhausers son – som i vuxen ålder spelas av Christoph Waltz. I novellen Octopussy beskrivs Oberhauser som en fadersfigur för Bond. Han blir också mördad i Alperna. Enligt det vi vet om storyn så ska Bond få ett kryptisk meddelande från sitt förflutna – är dess dokument det meddelandet?

spectre-dcraig-007-1st-look-720x480

Härnäst söker Bond upp ett gammalt bekant ansikte – Mr White (Jesper Christensen) från Casino Royale och Quantum of Solace. Har bor tydligen i en öde stuga vid en sjö i Österrike. Han verkar leva gömd och ser minst sagt illa åtgången ut. Den kalle, professionelle lönnmördaren och konspiratören verkar ha sina bättre dagar bakom sig. Bond har tydligen hört Whites namn nämnas på ”ett möte” (SPECTRE:s möte senare i trailern?) och visar honom en ring med den klassiska SPECTRE-symbolen. I 007-rullarna från 60-talet hade SPECTRE:s medlemmar liknande ringar. Mr White säger vid åsynen av ringen att Bond i princip inte vet vad han gett sig in på: ”You are but a kite dancing in a hurricane, Mr Bond”.

Vi får också se Bond skugga Lucia Sciarra (Monica Belluci) under en begravning. Vem är det som begravs? Vi får också se hur Bond inflitrerar vad som uppenbarligen är ett av SPECTRE:s toppmöten. Detta för tankarna direkt tillbaka till filmer som Thunderball, där en ansiktslös Blofeld satt som ordförande och diskutera organisationens ondskefulla planer. Filmmakarna har dock valt ett mer ödesmättat sätt att framställa detta och mina tankar går till filmen Eyes Wide Shut (fast utan allt sex såklart). Och så hör vi Christoph Waltzs röst säga: ”Welcome James. It’s been a long time. And finally here we are.” Detta bekräftar att Bond och Waltzs karaktär kände varandra som barn och under en tid kanske var i det närmaste bröder. Waltz framställs också som ledaren för mötet. Vi får bara se konturerna av hans huvud, medan hans ansikte är i mörker. Detta är naturligtvis avsett för att få publiken att tro att han är Blofeld. Jag är 75% säker på att Waltz kommer spela Blofeld, men det finns en chans att detta är ett villospår. Att det är någon annan som faktiskt är Blofeld (Belluci? Eller kanske Andrew Scott?). Ett argument mot Waltz som Blofeld är att Blofeld i böckerna var karaktärens riktiga namn. Här heter Waltzs karaktär uppenbarligen Oberhauser sedan barnsben och jag har svårt för tanken att Blofeld endast skulle vara ett alias. Inte minst om man tänker på romanen On HerMajesty’s Secret Service där Blofelds namn och släktträd spelar en stor roll i handlingen.

spectre hinx

Jag är oerhört taggad inför filmen! Trailern gjorde exakt det den skulle. Det som känns unikt är att den lägger fokus på story och inte på action. Detta tycker jag känns betryggande. Vi vet att actionscenerna kommer vara spektakulära. Sam Mendes lyckades med dem i Skyfall och jag är övertygad om att han kommer göra det igen. Trailern spelar lite på nostalgin hos mig som Bond-nörd. Ringen med bäckfisken på och SPECTRE-mötet ger mig en liten nerdgasm. Men också det faktum att Mr White är med gör mig förväntansfull. Storyn från Daniel Craigs två första filmer knyts därmed samman med denna film. En faktor till att SPECTRE och Blofeld var sådana minnesvärda skurkar i Flemings böcker var därför att de låg bakom mordet på Bonds hustru Tracy. Detta gjorde att Bond hade ett personligt motiv i sin kamp mot dem. Daniel Craigs Bond har ingen Tracy, men däremot Vesper (Eva Green) från Casino Royale. Bond blev kär i Vesper på riktigt, men hon drevs till självmord av Mr Whites organisationen Quantum. Om det här visar sig att Quantum på något sätt leds av SPECTRE, så betyder det i förlängningen att SPECTRE står bakom Vespers död. Vesper tjänar därmed samma funktion som Tracy i böckerna och ger Bond det där personliga hatet som behövs. Jag hoppas att detta kommer skildras i filmen.

Sammanfattningsvis så ska det bli väldigt intressant och kul att se den färdiga produkten. Jag hoppas på en film i stil med Skyfall, men som också lyfter på hatten till såväl 1960-talets Bond-filmer som Ian Flemings böcker.

Annonser

Read Full Post »

cannery1

För två-tre år sedan läste jag John Steinbecks De Himmelska Ängderna. Det var en mycket behaglig läsupplevelse och en bok som jag fortfarande tänker tillbaka på ibland. När jag var på den grekiska ön Naxos i somras besökte jag antikvariatet Papyrus. Där finns en uppsjö böcker från hela världen som besökande turister lämnat efter sig sedan decennier tillbaka. Jag köpte där tre stycken James Bond-böcker, men för att inte framstå som en total nörd inför kassörskan (som naturligtvis var oerhört intresserad av vad jag köpte – hon var uppenbarligen också en mycket dömande person som inte gillade James Bond-nördar), så slängde jag också in något mer ”finkulturellt”. Det var ett slitet exemplar av Cannery Row av Steinbeck.

Jag trodde först att denna bok skulle påminna mycket om De Himmelska Ängderna i utförande och upplägg. Baksidestexten vittnade om en samling relativt fristående skrönor från en och samma plats, löst sammanvävda i ett slags novellsamling. Men några sidor in blev det klart att Cannery Row var annorlunda. Till skillnad från i De Himmelska Ängderna finns här ett tydligt narrativ, som dock förvisso följer flera personer och ibland har ett episodiskt format.

cannery2

Steinbecks signum är hur han beskriver vad man skulle kunna kalla ”den lilla människan” (eller ”the little people”, som Carl-Henric Svanberg skulle ha uttryckt det). Det finns en oerhörd kärlek i Steinbecks porträttering av dessa enkla människor och han blandar i sitt berättande humor med tragik. Karaktärerna är samtidigt såväl äkta människor som arketyper. Boken har som sagt ett episodiskt upplägg och dessa episoder känns ibland som tragiska, poetiska farser. Miljön är typisk Steinbeck – amerikansk landsbygd under depressionen. Hans miljöbeskrivningar påminner om Mark Twain i sin romantiska stil. Detta var också fallet med De Himmelska Ängderna. Men den boken hade också något magiskt över sig. Det fanns en känsla av skrönor i stil med Selma Lagerlöf, som inte förekommer i Cannery Row. Här är tonen mer realistisk, men inte desto mindre romantisk.

Romanen innehåller ett flertal mycket minnesvärda karaktärer. Frankie är en av dem. Han är den mentalt efterblivne springpojken åt biologen Doc. Han vill alltid visa Doc sin kärlek, men misslyckas på grund av sin dumhet gång på gång. Istället gör han sig skyldig till förödmjukande klavertramp. Det är ett hjärtskärande porträtt i nivå med Lennie i Möss och Människor. Doc är det närmaste man kommer en ”normal” person. Han är en vänlig själ som ofta drabbas av sina mindre begåvade vänners dårskap. Mack är också välvilligt inställd, men otursförföljd. Han blir det närmaste man kommer en enskild huvudkaraktär i denna roman.

cannery3

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Cannery Row inte är lika magisk som De Himmelska Ängderna och inte heller lika klassisk som Möss och Människor. Men den är minst lika sentimental, varm och kärleksfull.

Read Full Post »