Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Biografier’ Category

Alice Cooper är en av mina husgudar. Det torde inte vara en överraskning för trogna läsare av denna blogg. Bortsett från att han gör musik som både är fascinerande och underhållande, så är han något av ett geni. Dels ett musikaliskt geni; han har utgivit 26 studioalbum sedan 1969, där han experimenterat med olika musikaliska stilar som psykedelisk rock, garagerock, jazz, disco, pop, ballader, New Wave, heavy metal, glam metal, nu-metal, country, musikal och punk. Men det som har kommit att definiera hans karriär, och som kanske främst är det epitet han förknippas med är genren som kallas shock rock.

Med Salvador DalíDetta epitet har mer med Alice Coopers visuella stil och scenframträdanden att göra, än med hans musik. Det svarta sminket, boaormarna, lädret, blodet, giljotinen… De är alla essentiella ingredienser i det som gör Alice Cooper till Alice Cooper.

Dave Thompson är musikjournalist och har skrivit för såväl tidningarna Rolling Stone, Mojo, som Spin. Han har skrivit flera rockbiografier, bl.a. över U2, Depeche Mode och David Bowie. I Welcome to my nightmare berättar han historien om Alice Cooper, med hjälp av gamla tidningsartiklar, intervjuer och reportage. Han har även intervjuat flertalet personligheter som har haft något att bidra med i berättandet av historien.

Resultatet är uttömmande och täcker väldigt mycket. På ca 400 sidor berör han nästintill alla aspekter av Coopers karriär. Störst utrymme läggs på de tidiga åren – då Alice Cooper var ett band med fem medlemmar, och inte en soloartist. Dels behandlar Thompson ganska utförligt sångaren Vincent Furniers uppväxt i Detroit och Phoenix (lite för utförligt ibland), men fokuset ligger på gruppen som utöver Furnier, bestod av gitarristerna Glen Buxton och Michael Bruce, basisten Dennis Dunaway och trummisen Neal Smith. Historierna om hur dessa kämpade sig fram för att till slut få sitt riktiga genombrott med singeln I’m Eighteen är spännande och intressant.

Men det är också väldigt fascinerande att läsa om de mer obskyra åren i karriären. Början av 80-talet, där en handfull album producerades i en alkohol-ångande dimma. Alice Cooper var tvungen att gång efter annan återuppfinna, och omdefiniera sig själv och vad han var för slags artist. Mycket av detta berodde på alkoholen och vad den gjorde med honom.

Thompsons biografi är som en bibel för ett Alice Cooper-fan. Den täcker in väldigt mycket, vilket ibland resulterar i att jag tappar intresset. Men snart dyker det då upp ännu en dråplig historia som fångar min uppmärksamhet och får mig att fortsätta läsa.

Kalla Kulor Förlag är ett litet bokförlag som gett ut flertalet rockbiografier på svenska; Iron Man av Tony Iommi, Europe-boken Only Young Twice, en bok om Bruce Dickinson, mfl. De är ett litet förlag och verkar ha attityd, vilket är välkommet. Tyvärr måste jag klaga på deras jobb med denna bok. Översättningen av Per Planhammar är katastrofal. Det är som om boken översatts i Google Translate.

Ett exempel på detta är när filmen Dracula (1931) berörs. Där det på engelska står (antar jag) ”The bug eating caracter Renfield”, översätter Planhammar med ”insekten som äter upp karaktären Renfield”. Jag stannar upp i min läsning och funderar. Finns det någon stor människoätande insekt i Dracula? Nej, däremot äter Renfield flugor.

Ett annat liknande exempel är då det görs en jämförelse mellan Alice Cooper och gruppen Kiss. Enligt den svenska översättningen ska Alice Cooper, när han först hörde talas om Kiss, ha sagt: ”Tja, om det finns en Alice Cooper som jobbar, så borde fyra Alice Cooper jobba.” Vad exakt betyder det, herr Planhammar? På engelska  har det antagligen stått något i stil med ”If one Alice Cooper works (dvs. fungerar!), then four Alice Cooper should work (fungera!).” 

Den slarviga översättningen drar ner intrycket rejält. Thompson är dessutom lite för detaljrik i sin redogörelse för en gigants historia. Litterärt är detta inget storverk, men för ett fan som jag är den gedigna informationen väldigt välkommen.

Annonser

Read Full Post »

Detta blir mitt sista inlägg i Tema: Michael Caine, men denna gång handlar det inte om en filmrecension. Det är en bok det handlar om. Jag har nämligen läst Caines självbiografi The Elephant to Hollywood.

Den något underliga titeln syftar på Caines resa från området Elephant & Castle, London till Hollywood. Resan är geografisk såväl som själslig och klassmässig. Ett genomgående tema är nämligen den klassresa Caine genom sin filmkarriär genomgått. Han betonar gång på gång den enkla, nästan fattiga bakgrund, han kommer ifrån. Hans mor jobbade som städare och hans far sålde fisk på den lokala marknaden. Caine berättar om tiden under Andra Världskriget då han som barn evakuerades till den engelska landsbygden, hur han tar sina första staplande steg som skådespelare på diverse lokala teatrar, samt hans militärtjänstgöring i Korea.

Michael Caine berättar med stor glädje om sina framgångar. Hur han träffade och arbetade med Hollywoods främsta elit, om sina husköp och en stor mängd intressanta historier bakom kulisserna på diverse filmer. Man får en genomgående känsla av att han är stolt över vad han åstadkommit, men han skryter aldrig. Han är ödmjuk och erkänner att mycket av hans framgång har berott på tur. Dalarna i sin karriär är inget han försöker sopa under mattan.

De bästa delarna av boken utspelar sig i början av Caines karriär. Då han arbetade hårt för att nå framgångar som skådespelare. Tydligen ansågs han inte ha rätt utseende, och fick ofta höra att han såg ut att vara homosexuell. Han beskriver ett stort antal tillfällen då han blivit starstruck. Som då han gjorde sin dittills största roll i en TV-pjäs med titeln The Compartment. Några veckor senare, vid Picadilly Circus, träffade han på Roger Moore, som sade till honom ”I want to tell you that you’re going to be a big star.” Caine stod med öppen mun, totalt talträngd…

Caine tar också upp ämnen som han brinner för. Han anser att militärtjänstgöring borde vara obligatoriskt för unga män, trots sina egna hemska upplevelser i Korea. Under inspelningen av Zulu i Sydafrika väcktes också ett starkt hat mot apartheidsystemet och alla former av rasism. Han skriver också om alla sina klassiska roller som Harry Palmer, Alfie och Jack Carter. Efter premiären av hans genombrottsfilm Zulu, så befann Caine sig på en restaurang med sin vän Terence Stamp. Vid ett annat av borden satt Harry Saltzman, som producerade James Bond-filmerna. Saltzman bjöd över Caine på en drink och erbjöd honom huvurollen i The Ipcress File. Caine tackade ja, och återvände sedan till sitt bord. Stamp frågade vad Saltzman velat och Caine förklarade: ”I’ve got a starring role in a movie and a seven year contract”. ”But you’ve only been gone two minutes!” utbrast Stamp.

Caines minnen av 60-talet präglas av The Swinging London; fester, alkohol, kvinnor. Men ganska snart märker man ett starkt sentimentalt drag genom historien. Som när han beskriver hur han försöker få sin mor att gå med honom på galapremiären av Zulu. Modern vägrar och Caine får gå själv. Men på röda mattan, bland fansen och autografjägarna, bakom vakterna som försöker mota undan dem, ser han sin mor stå och titta på sin son. Ett ögonblick han aldrig kommer glömma, skriver han.

Sentimentaliteten kommer också fram i berättelsen om hur han träffade sin hustru, Shakira. Han såg henne i en TV-reklam, och blev blixtförälskad. Övertygad om att han var tvungen att hitta henne, hörde han sig för och fick snart reda på vem hon var. Han ringde henne, bad om att få träffa henne och de båda blev snart ett par, och har varit gifta sedan 1973. Sentimental är han också då beskriver sin dotters födsel. Även vissa filminspelningar beskrivs med denna känsla. Kanske framför allt The Man Who Would Be King, Educating Rita och The Cider House Rules. Och när skräpfilmerna i hans karriär nämns, så är det oftast med en stor dos befriande humor.

Jag har läst en del biografier av musiker och skådespelare. Och det är inte alltid de lyckas. Det finns ofta intressanta delar för de läsare som är fans. Men ofta kan det bli tämligen ointressant, eller oerhört självbelåtet. Men så blir aldrig fallet med denna bok. Visst finns det delar som kunde kortats ner eller skippats helt, men Caines ödmjukhet, humor och sentimentalitet gör The Elephant To Hollywood väldigt charmig att läsa. Enligt omdömena på bokens baksida så skrev The Daily Mail:

To read Caine is to be in the company of an amiable, sentimental man who has achived great success – and hapiness – without appearing to be in the least smug.

Och det är en väldigt passande beskrivning.

Read Full Post »

I julklapp fick jag i år bl.a. Tony Iommis självbiografi Iron Man: My journey through Heaven and Hell with Black Sabbath. Som grundare och den ende konstante medlemmen i bandet så är Iommi i princip Black Sabbath! Hans historia är därmed väldigt intressant för ett fan som jag själv. Jag har ju som bekant tidigare läst Ozzy Osbournes självbiografi I am Ozzy där man fick följa bandet ur dennes perspektiv. Men då naturligtvis bara de år Ozzy stod vid mikrofonen. Här får man även läsa om alla andra sångare, trummisar, keyboardister och basister som kommit och gått under Sabbaths nästan 45-åriga historia. Vi får läsa om exakt hur Ronnie James Dio ersatte Ozzy och hur trummisen Bill Ward gjorde några halvhjärtade försök att återvända under tidigt 80-tal.

Vi får läsa om obskyra sångare som Ray Gillen, Dave Donato och Jeff Fenholt. Och om hur Iommi under mitten av 80-talet inte kände igen sitt band, vilket många fans också upplevde. Hur han blev blåst av managern Patrick Meehan men ändå var så desperat att han under en period återvände till honom. Vi får läsa om gitarristens svåra cocainmissbruk, hans många äktenskap och om hur det känns att vara tvungen att sparka ut medlemmar ur bandet.

Jag tyckte att det var intressant att läsa vad Iommi skrev om Tony Martin, som sjöng på fem Sabbath-plattor på 80- och 90-talen. Martin hade en fantastisk röst, men hade noll utstrålning på scen. Iommi nämner detta, liksom Martins divalater. Men han verkar också ångra sättet han behandlade honom på, bl.a. att sparka honom för en kort återförening med Dio. Det var också intressant att läsa om hur musikskapandet gått till i de olika varianterna av Sabbath. Hur Iommi kände en väldigt tung börda av ansvar över att hitta på riff under 70-talet, så att de andra medlemmarna sen kunde komma in och bidra med sitt. Med Dio var det annorlunda, då denne var mer involverad i låtskrivandet än Ozzy och själv kunde hitta på riff och liknande. Det var också intressant att höra hur nöjd Iommi var med TYR-sättningen (Iommi, Tony Martin, basisten Niel Murray och trummisen Cozy Powell). Detta är nämligen en väldigt underskattad period i Sabbaths historia. Kapitlet om Ronnie James Dios cancer och bortgång var väldigt sorglig läsning.

Som sagt har jag tidigare läst I am Ozzy och det är intressant att jämföra dessa två böcker. Tonen skiljer sig markant. Tony Iommis bok är väldigt mer sansad och allvarlig. Ozzys var väldigt rolig och man skrattade flera gånger under läsningen. Iommi har också en hel del roliga rockstjärnehistorier, men man måste nog vara ett riktigt fan för att verkligen uppskatta boken. Ozzys fungerade förmodligen även för de som kanske inte var jättefans av hans musik. Språket flyter också bättre i Ozzys bok. Detta kan bero på att denne förmodligen hade råd med en bättre spökskrivare än Iommi.

Kort efter att jag läst ut Tony Iommi bok, når mig den förskräckliga nyheten att Iommi har cancer (1, 2, 3). Man får verkligen hoppas att han inte går samma öde till mötes som sin kollega Ronnie James Dio! Det verkar dock inte som arbetet med Black Sabbaths comeback-album avbryts.

Läs också på bloggen:

Läs mer om Tony Iommi, Black Sabbath och det kommande albumet på den fantastisk (och nydesignade) fansiten Black Sabbath Online.

Read Full Post »

Surfade runt på mina sedvanliga webbtidningar idag efter jobbet. Det vill säga Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonblaskan. Hittade ganska mycket intressant, så jag tänkte jag kunde sammanställa det senaste inom kulturvärlden som kittlade mitt intresse idag.

En pressad Polanski 1977

Till att börja med så är Roman Polanski åter i tidningarna. I en ny dokumentär ber han tydligen om ursäkt för den våldtäkt han begick mot en 13-årig flicka för 33 år sedan. Då är väl saken ur världen? Han är min favoritregissör, men inte min favorit-människa. Ett fascinerande liv har han förvisso levt, trots att detta vidriga brott som ingår i det. Ska dock bli intressant att se den nya dokumentären. Men Marina Zenovichs dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired är enligt mig fulländad, så frågan blir vad nytt Roman Polanski: A Film Memoir, regisserad av Laurent Bouzereau, har att erbjuda? Speciellt då det förmodligen främst är Polanskis egen version som kommer fram. Men jag ska nog kolla in den i alla fall…

Dance! Monky! Dance!

En annan ny dokumentär är den om Conan O’Brien. Den har kanske inte setts på med så blida ögon av kritikerna, även om Jan Söderqvist ger den ett godkänt betyg. Jag gillar O’Brien, och dessa ord i recensionen gör mig sugen på att se dokumentären:

Det är mycket ilska och förorättad stolthet, men framför allt är det ett ofrivilligt blottande av ett tärande missbruk av andra människors uppmärksamhet.
Conan glömmer aldrig kameran, spelar alltid: tricksar, vitsar och grimaserar. Det blir till slut rätt sorgligt på ett ostrukturerat sätt.

Förövrigt så måste ni se detta klipp då O’Brien håller ett tal till en avgångsklass. Hysteriskt kul. Se hela!

En annan kontroversiell man som verkar ha ett fascinerande liv är WikiLeaks Julian Assange. Av någon anledning påminner hans historia om Polanskis. Här finns intriger, maktkamp, sex, rättsprocesser och politik. Som bäddat för en film. Jag skulle gärna se den. Varför inte i Polanskis regi?

Apropå film så undrar Jan-Olov Andersson i Aftonblaskan varför det går så dåligt för svensk film just nu. Svaret tror jag är att svenska filmer har en tendens att vara ganska halvtaskiga. Det görs inte så mycket bra film i Sverige helt enkelt. Då är Danmark mycket bättre. Andersson hoppas dock på Richard Hoberts nya En Enkel Till Antibes. Den gillar bl.a. Jeanette Gentele i SvD och jag tycker faktiskt den verkar lite intressant.

Judas och Freud

Intressant tycker jag också att teaterföreställningen/musikalen Judas verkar vara. Enligt Aftonblaskan och SvD så är det en väldigt bra föreställning, som dock inte är perfekt. Som religionsvetare finner jag naturligtvis ämnet väldigt fascinerande. Judas relation till Jesus är ju någonting som varit föremål för spekulation i över tvåtusen år! Allt från andra århundradets Judasevangelium, till 1970-talets rockopera Jesus Christ Superstar. Att dra med Freud i smeten verkar ju också intressant.

Musikalen artar sig till en äreräddning av Judas i klass med Josephine Teys frikännande av Shakespeares Richard III. Men det slutar inte där. Själva poängen är att peka på den psykologiska och politiska tendensen att utse en ärkeskurk som tydlig kontrast till De Goda, där jag själv hör hemma. Det blir oundvikligt att ta in Adolf Hitler på scenen.

Detta skriver Sara Granath och det låter som ett intressant och tänkvärt ämne. Om något liknande skriver fil dr Barbro Eberan i samma tidning. Välskriven och tänkvärd artikel där!

När vi ännu är inne på musikaler så är jag väldigt sugen på att se Malmöoperans uppsättning av Les Miserables. Jag såg Värmlandsoperans version när jag var typ tio år gammal och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag hade aldrig sett något liknande och var helt uppslukad och betagen. Jag har sedermera införskaffat musikalen på CD, men skulle gärna se den igen. ”Les Mis” har ju ett väldigt etiskt kristet budskap, och när vi ändå är inne på det…

Jag tycker att Nina Hagens hypade självbiografi Bekännelser verkar rätt spännande. Hon är ännu en av dessa anarkistiska rockikoner som blivit religiös på äldre dar (till den skaran kan man också räkna Alice Cooper och W.A.S.P.:s Blackie Lawless). Naturligtvis intressant för en religionslärare som jag själv. Men kvinnan verkar vara så himla (!) originell och paradoxal. Funderar allvarligt talat på att inhandla boken… eller kanske få den i födelsedagspresent (fyller år snart).

Alla hästar i Hagen?

En annan biografi jag är sugen på är en påhittad figurs sådan – Alan Partridge. Jag har tidigare skrivit om Steve Coogans figur, och nu kommer en låtsasbiografi ut: I, Partridge: We need to talk about Alan. Har höga förväntningar på denna!

Och en annan bok som har kommit ut som också handlar om en fantasifigur, men av ett annat slag, är Fragment. Den innehåller nämligen dagboksanteckningar, dikter, brev och liknande av Marilyn Monroe, denna vackra, tragiska och exploaterade ikon. Jag finner även dennes liv, och myten kring henne, fascinerande. Aftonbladet funderar kring om inte boken bidrar till exploateringen av Marilyn, medan Anne Heberlein i DN skriver:

En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.

Monroe.

En annan intressant litteraturnyhet är att Stephen King kommer med en uppföljare till kultboken The Shining (Varsel, på svenska). Boken handlar om pojken Danny Torrance i vuxen ålder och tydligen skall det förekomma vampyrer i handlingen. Den som känner sin King vet att  hans flesta verk löst sitter ihop och rör sig inom samma universum. Majoriteten av hans berättelser som på ytan är fristående, binds samman, främst genom hans magnum opus Det Mörka Tornet. Så jag skulle inte bli förvånad om King knyter ihop handlingen i den nya Shining-boken (som ska ha titeln Doctor Sleep) med exempelvis den vampyrspäckade Salem’s Lot eller nåt.

King.

Jag avslutar med en nyhet som gör mig lite stolt över att vara irländare (även om bonden i detta fall är från Nordirland – men det är samma sak för mig).

Det blev en hel del till sist. Skönt med helg nu.

Read Full Post »

Pocketutgåva av "I am Ozzy"

Jag har just läst ut Ozzy Osbournes självbiografi med det fantasifulla namnet I am Ozzy. Boken är skriven tillsammans med Chris Ayres. Medförfattaren (eller spökskrivaren snarare) är en tidigare krigskorrespondent. Ganska passande, kan tyckas.

Jag diggar verkligen boken. På senare år har det kommit en mängd rockbiografier där Mötley Crües/Niel StraussThe Dirt är det främsta exemplet. Precis som denna är I am Ozzy full med vilda rockstjärnehistorier där alkohol och droger ofta spelar en av huvudrollerna. Det är extremt underhållande läsning. Ozzy är också väldigt rolig och jag skrattar till flera gånger under läsningen. Det finns en mängd roliga formuleringar, som då Ozzy ska beskriva sin scenskräck:

My mouth was dryer than a Mormon wedding.

Black Sabbath, tidigt 70-tal. Ozzy och Tony Iommi.

Men man får också ta del av baksidorna av rockstjärnelivet. Alkoholismen och drogberoendet gör Ozzy till ett riktigt svin ibland. Han sviker sina barn, slår sin fru, glömmer sina föräldrar. Trots att boken på många ställen är mycket underhållande, så är det också en oerhört tragisk och sorglig historia. Ett av de mest gripande styckena är då Ozzys gitarrist Randy Rhodes tragiskt dör i en flygkrasch. Men kanske är det mest sorgliga ändå Ozzys ständiga kamp med drogerna och alkoholen. På något sätt är det en sak att han hängav sig åt dessa saker under 70- och 80-talen. Men att det skulle dröja ända till ca 2004 innan han lyckades bli relativt ren är inte inte alls rock n’ roll – det är bara tragiskt.

I boken får man naturligtvis lära känna Ozzy på ett nytt sätt. Man får höra hans sida av historien. Vilket både är en för- och nackdel. I vissa konflikter som kantat hans karriär – konflikter med Black Sabbath, Bob Daisley, Ronnie James Dio – är han förvånadsvärt tyst. Förmodligen eftersom det är han (och hustrun/managern Sharon) som främst agerat illa vid dessa tillfällen och att det inte går att skylla på alkoholen.

1986 - The Ultimate Sin Tour

Men det är verkligen ett intressant levnadsöde, och väldigt roligt berättat. Är man dessutom ett fan av Ozzys musik blir det naturligtvis extra roligt. Som framgått tidigare på denna blogg, så är Ozzy en av mina stora favoriter, men även om man inte diggar hans musik så tror jag man finner denna bok underhållande. Dock får jag en känsla av ”produkt” från boken, som det mesta Ozzy ger ut nu för tiden. Snarare än att kännas som ett initiativ från en man som vill berätta om sitt händelserika liv, så känns det som ännu ett sätt för  Ozzy/Sharon att tjäna pengar. Trots att Ozzy är extremt ärlig – nästan obekvämt ärlig – så känns det ändå lite för tillrättalagt ibland.

Ozzy live 2010

Mer Ozzy på bloggen:

Ozzy Osbourne och Elisabeth Tarras-Wahlberg

Read Full Post »