Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skådespelare’ Category

Christopher-Lee

Nyheten om att Christopher Lee är död kom för ungefär en vecka sedan. Det är svårt att i ett kort blogginlägg sammanfatta mina tankar och känslor kring denne legendariske skådespelare.

Lee är en av de där personerna som jag alltid har varit medveten om. Jag kan inte minnas första gången jag hörde talas om honom, utan han har alltid på ett eller annat sätt funnits där. Möjligtvis var Mio min Mio första filmen jag såg honom i. Men den roll som gjorde störst intryck på mig som barn var naturligtvis Fransisco Scaramanga, titelkaraktären i 007-rullen The Man with The Golden Gun. Filmen är en av de sämre i serien om James Bond, men Lee är en av de bästa och mest minnesvärda skurkarna. Han var den förste att spela skurkrollen som ett slags mörk dobbelgänger till Bond själv. Och Lee var minst lika charmig, iskall och till och med mer respektingivande än Bond själv.

Jag har alltid varit ett fan av klassisk skräckfilm och som sådan är det omöjligt att undvika Hammer Studios klassiska filmer från 50-, 60- och 70-talen. Det var via dessa som Lee fick sitt stora genombrott. Tillsammans med Peter Cushing spelade han i Terence Fishers klassiska The Curse of Frankenstein (1957) och Horror of Dracula (1958). Som Dracula var Lee lika bra som självaste Bela Lugosi, vilket han bevisade gång på gång i rullar som Dracula has Risen from the Grave, Taste the Blood of Dracula och Scars of Dracula, mfl.

lee_dracula

Listan på hans klassiska roller kan göras väldigt lång. The Wicker Man var en av hans egna favoritfilmer och är också en av mina. På senare år medverkade han i The Lord of The Rings och hans Saruman kommer förmodligen ses som lika klassisk som hans Dracula. Han var med i Star Wars II-III, trots att han inte gavs så mycket att göra. Och han har förmodligen varit med i fler Tim Burton-filmer än självaste Johnny Depp.

Christopher Lee var en väldigt produktiv skådespelare och en man som inte var petig när det gällde att välja projekt. Man kan nog lugnt säga att majoriteten av hans över 250 filmer inte är några mästerverk. Men Lees medverkan lyfte alltid kvaliteten på filmen i fråga. Han förkroppsligade begreppet värdighet trots att många av hans filmer låg långt under hans egen.

Annonser

Read Full Post »

Det första man tänker på med Ray Liotta är munnen, nästan alltid krökt i ett närapå sadistiskt leende. Det finns något rovdjursaktigt kring den. Sedan har vi hans ögonen. De smala, nästan sneda ögonen och den intensiva blicken. De höga kindbenen. De elaka ögonbrynen. Liotta har minst sagt ett minnesvärt utseende. Kanske är det därför han aldrig blivit en leading man. Istället får han numera nöja sig med biroller eller B-filmsprojekt. Detta gör honom, enligt mig, en aning underskattad. Han förtjänar helt enkelt bättre.

Det började bra. Liotta är kanske mest känd för huvudrollen i Martin Scorseses Goodfellas. Han är briljant i rollen som Henry Hill, vars historia vi får följa från barndomen i Brooklyn, till hans uppgång och fall i gangstervärlden. Filmen inleds med voice overn ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster”, och Liotta fortsätter att guida oss genom hela filmen.

En annan film där han verkligen lyser är i Cop Land. Denna film är kanske mest känd för att Sylvester Stallone gör en bra – riktigt jäkla bra – prestation i huvudrollen, men för mig stjäl Liotta varje scen  han är med i. Han spelar den korrupta polisen Figgsy som bränner ner sitt eget hus för försäkringspengarna och därmed oavsiktligt dödar sin drogmissbrukande flickvän.

Det finns något  intensivt och sårbart i Liottas sätt att gestalta sina karaktärer. Hans utseende kan framstå som ganska elakt, men hans tomma blick kan också vittna om outgrundlig smärta. Ofta växlar han mellan olika lägen – från rädsla till skratt, från kärleksfull till våldsam, från lugn till högljudd.

Följande scen ur Goodfellas illustrerar detta (lägg ocksåp märke till Lorraine Braccos perfekta  rolltolkning):

Av någon anledning kom aldrig någon mer roll i samma storleksordning som i Goodfellas. Utan Liotta har istället fått medverka i lågbudgetproduktioner, eller som birollsskådis i större filmer. Liotta spelade, kanske lite otippat, Frank Sinatra i HBO-filmen The Rat Pack 1998. Han lyfte fram de mindre smickrande sidorna hos Sinatra i en film som betonade hans häftiga temperament och samröre med maffian. Han hade också en stor biroll i filmen Hannibal och är en av de bidragande orsakerna som gör filmen hyfsat sevärd. Han hade roller i de kritikerrosade, men i efterhand något bortglömda, filmerna Narc och Identity.

Senast såg jag honom i en relativt stor roll i ensemble-dramat Crossing Over, där han spelade en sedvanligt obehaglig karaktär. På senare år har ha också haft biroller i filmer som The Place Beyond The Pines och kommer medverka i den kommande Sin City: A Dame to Kill For.

Det finns få som kan gestalta en riktig skitstövel så bra som Liotta. Samtidigt får han alltid publiken att gilla honom. Han kan vara hur elak och grym som helst, men tack vare det karismatiska leendet förlåter vi honom. Jag hoppas att Hollywood börjar visa det sadistiska leendet lite mer uppskattning. Det behöver exponeras mer!

Read Full Post »

Nyheten om Robin Williams död är mycket chockerande. Det finns egentligen inget att säga. Annat än att han var ett komiskt geni, en fantastisk skådespelare och av allt att döma en väldigt fin människa.

Williams har funnits med mig i hela mitt liv på ett eller annat sätt. Så tror jag det är för många i min generation. När jag var liten var en av mina favoritfilmer Hook. Min favorit där var Kapten Krok själv (har alltid gillar  skurkarna bäst). Men Williams i rollen som Peter Pan bar den emotionella kärnan i den filmen. Och så var det i många av hans roller. För trots att han var en sylvass komiker och imitatör, så gjorde han ofta roller där det fanns ett allvar under all humor. Ibland var filmerna hemskt sentimentala, men trots detta fanns det alltid en värdighet i Williams rollprestation. Mrs. Doubtfire var dels en komedi om en man utklädd till ett hembiträde. Men det var också ett drama om skilsmässa. Och en av få familjefilmer om skilsmässa där föräldrarna faktiskt inte återförenades på slutet. På så sätt fanns det ett allvar och en realism, även om filmen på ytan är en väldigt rolig komedi.

På senare år upptäckte jag Williams mer ”vuxna” filmer, såsom Terry Gilliams The Fisher King, Gus Van Sants Good Will Hunting och Peter Weirs Dead Poets Society. Dessa visade att Williams var så mycket mer än ”bara” en komiker. Han hade en så varm och hjärtlig utstrålning. I Insomnia och One Hour Photo fick man också se prov på obehagligare rollprestationer. Han hade en enorm räckvidd som är få förunnade.

Att Robin Williams hade personliga problem var ingen hemlighet. Jag tror aldrig jag sett en seriös intervju med honom. Han skulle alltid skämta till det. Och inte så lite heller. Det var ofta mycket underhållande, men visst fick man också ibland känslan av att det fanns en osäkerhet under ytan. Trots detta rekommenderar jag att ni ser på hans medverkan i Inside the Actors Studio. Det är mer av en stand up-rutin än en intervju. Med en Robin Williams på topp.

Read Full Post »

henry daniell

Henry Daniell var en mycket mångsidig skådespelare. Trots detta hamnade han i ”character actor”-facket och fick för det mesta spela biroller i filmer från Hollywoods guldålder. Det var främst olika sorts skurkar han gestaltade, trots att han hade förmåga att göra så mycket mer mångfacetterade typer. Hans bästa prestation, enligt mig, var i Val Lewtons psykologiska thriller The Body Snatcher (1945). Han fick ”third-billing” i denna film – bakom Boris Karloff och Bela Lugosi – trots att han var filmens egentlige centralgestalt. Han spelade den skrupelfrie doktorn MacFarlane, som ingår en Faust-pakt med Boris Karloffs gravplundrare. Samspelet mellan Daniell och Karloff  är fantastiskt. Karloff är sadistisk och spelar på doktorn osäkerhet. Daniells sätt att gestalta påminner på sätt och vis om Ian Hendry som också spelade onda män med en bubblande osäkerhet under ytan.

Men han kunde också gestalta andra diametralt annorlunda karaktärer. Kanske mest känd är han för rollen som Goebbles-karikatyren Garbitsch i Charlie Chaplins klassiker The Great Dictator. Han stal de scener han var med i och var på många sätt roligare än huvudrollsinnehavaren, vilket tydligen irriterade Chaplin.

Han spelade mot Greta Garbo i Camille som den slemmige Baron de Varville. I Jane Eyre spelade han den onde prästen och föreståndaren för barnhemmet.

Men det var som eleganta skurkar han blev mest känd. I medverkade i flertalet av Basil Rathbones Sherlock Holmes-filmer, bl.a. som Moriarty i The Woman in Green. Och som Lord Wolfingham i Michael CurtizThe Sea Hawk mot Errol Flynn.

Som ett fan av Hollywoods guldålder, och främst B- och skäckfilmerna från denna tid, anser jag att det finns många skådisar från denna period som förtjänar mer allmänt erkännande. Dwight Frye, Lionel Atwill, Skelton Knaggs och Peter Lorre är bara några av dessa namn. Men bland dessa tycker jag Henry Daniell är den mest underskattade. Han var extremt duktig.

Read Full Post »

philip_seymour_hoffman

En av samtidens främsta skådespelare,  Philip Seymour Hoffman, är död. Det är en minst sagt chockerande nyhet. Hoffman var en av de största i sin generation och en personlig favorit för min del. Det spekuleras kring att hans död ska ha samband med det narkotikamissbruk han tidigare brottats med.

Hoffman var en extremt varierad aktör. Han gjorde sig först känd som en karaktärsskådespelare som ofta gestaltade odrägliga eller obehagliga karaktärer. Men han hade ett avslappnat och mycket naturligt sätt som gjorde att oavsett hur avskyvärd hans rollfigurer var så tyckte man ändå om dem. Hans personliga humor och charm lyste alltid igenom. Varje gång han visade sig på vita duken kunde man som publik slappna av, viss om att man skulle få se någonting storslaget.

Han fick en Oscar för huvudrollen i Capote. Men listan med minnesvärda rollporträtt kan göras mycket lång. Bland mina favoriter finns filmer som The Talented Mr Ripley, Red Dragon, Mission Impossible III, Before the Devil Knows You’re Dead och The Ides of March. Hoffman dog allt för ung – blott  46 år. Han hade mycket mer att ge och trots att han lämnar en fantastiskt skådespelargärning efter sig så känns det ändå som om man aldrig hann se hans fulla potential. Han hade så många bra roller kvar.

Tre små barn har nu mist sin far. Tragiskt.

Aftonbladet, imdb.com, Empire

Read Full Post »

Peter-O'Toole-1962

Peter O’Toole var en av de riktigt stora. Nu har en av de sista från den klassiska generationen av brittiska skådespelare lämnat oss. O’Toole var extremt begåvad, och utstrålade i alla lägen klass – oavsett kvaliteten på filmerna han medverkade i. Han kunde kombinera en oerhörd pondus med en sårbarhet som kändes äkta och naken.

O’Toole kom från Irland och var en klassiskt tränad skådespelare som började inom teatern och spelade mycket Shakespeare, innan han gick över till film i början av 1960-talet. Hans genombrott, och fortfarande mest ikoniska roll var i David Leans episka Lawrence of Arabia. Under sin långa karriär var han extremt produktiv och medverkade i ett stort antal klassiker som The Lion in Winter, Zulu  Dawn, Caligula, My Favourite Years och The Last Emperor. Han medverkade också i många TV-produktioner som Masada, Hitler: The Rise of Evil och The Tudors.

Han var produktiv in i det sista. Det var alltid en positiv överraksning när O’Toole dök upp i olika sammanhang, och han kunde lyfta kvaliteten på det mesta bara genom sina blotta närvaro. Han kommer lämna ett  stort tomrum efter sig.

(EmpireSvD, Aftonbladet)

Read Full Post »

Film Title: It's Complicated

Här kommer del två av den lista med de skådespelerskor som jag anser är bäst. Skådisarna på min lista här är sådana som jag anser har en förmåga att försvinna in i sina karaktärer och gestalta dem på ett sätt som gör att man glömmer att de inte är riktiga människor.

Nedan kommer de resterande fem av mina 10 personliga favoriter, utan någon inbördes ordning.

Cate Blanchett

cate blanchett

Att höja Cate Blanchett till skyarna har på senare nästan blivit en kliché. Men det finns underlag för att göra detta. Blanchett har en otrolig förmåga att helt gå upp i och bli den person hon gestaltar. Hon ändrar röstläge, rörelsemönster och utseende för att försvinna in i sina karaktärer. Det verkar inte finnas någon typiskt ”Blanchettskt” roll, utan hon varierar sig väldigt mycket. Jag såg henne först i titelrollen i Elizabeth. Denna komplexa gestalt, som går från ung osäker tjej till världens mäktigaste kvinna, var makalös att bevittna. Hon fortsatte att spela starka, självständiga kvinnor i Charlotte Grey och Veronica Guerin. Men hon har också gjort tyngre, mer komplexa roller i Babel och Notes on a Scandal. För att visa på bredden i hennes filmkatalog är det naturligtvis nödvändigt att nämna hennes mer lättsamma filmer – som Lord of The Rings, Indiana Jones and The Kingdom of The Crystall Scull eller komedin Bandits. Oavsett kvaliteten i filmerna som satsar Blanchett allt, och ger publiken en karaktär man tror på.

Judi Dench

judi dench

För mig är hon naturligtvis alltid förknippad med rollen som M i James Bond-filmerna mellan 1995-2012. Dench transformerade en roll som i 30 år endast handlat om att förklara för tittarna vad handlingen skulle kretsa kring, till att bli ett slags moderssubstitut för den misogyna, sexuellt vilsne agent 007. Karaktärens kärna fångades väldigt bra redan i den första filmen GoldenEye. Där kallar hon Bond för ”a sexist, misogynist dinosaur. A relic of the Cold War”, för att sedan – i ett ögonblick av moderlighet – varmt säga ”James, come back alive”. Karaktäriseringen av M har varit konsistent genom de följande sex filmerna, men samtidigt utvecklats. I den senaste filmen Skyfall, var det M som var ”Bond-bruden”, och samtidigt ett slags adoptivmor. Och hon drabbas av samma slutgiltiga öde som alla kvinnor Bond någonsin älskat.

Utöver M, så är Judi Dench fantastisk i filmer som Shakespeare in Love, Chocolat, The Importance of Being Ernest, Jane Eyre och My Week with Marilyn. Men främst vill jag nämna Notes on a Scandal, som jag anser vara hennes kanske bästa rollprestation någonsin. Hon är helt fantastisk som den bittra, kalla och ensamma Barbara. Hon är vidrig, men så fascinerande att se. Jag ser väldigt mycket fram emot hennes kommande film Philomena.

Scarlett Johansson

scarlett_johansson-wide

Johansson har, liksom Jodie Foster, gått från vara en bra barnskådespelare (bl.a. i Just Cause och The Horse Whisperer) till att bli en av de främsta unga kvinnorna i Hollywood. Genombrottet som vuxen (nåja…) fick hon vid 17 års ålder i Sofia Coppolas mästerliga Lost In Translation. Johansson är här en gammal själ, trots sin ringa ålder. Hennes karaktär Charlotte är osäker men samtidigt mycket mogen. Johansson förmedlar ett djup och en intelligens som får henne att framstå som världsvan och nästan cynisk. Samtidigt är hon nyfiken och är oerhört sårbar.

Hon fortsatte med de mer seriösa rollerna i dramer som Girl with a Pearl Earring. Av någon anledning paras hon gärna ihop med äldre män, och efter två framgångsrika filmer mot Bill Murray respektive Colin Firth, spelade hon mot John Travolta i A Love Song for Bobby Long – den avdankade scientologens bästa roll på flera år. Hon gjorde mer utmanande roller i två filmer av Woody Allen. Den psykologiska thrillern Match Point, i vilken hon till en början spelar ett slags femme fatal, men hennes karaktär visar sig vare så mycket mer än så. I Vicky Christina Barcelona spelar hon den äventyrliga, men naiva Christina som hamnar i ett triangeldrama tillsammans med det bohemiska konstnärsparet Javier Bardem och Penelope Cruz. Hennes karaktärer är alltid av kött och blod. De har ofta brister. De kan vara klichéartade, men de är det alltid på ett sätt som känns äkta. Människor är faktiskt ofta väldigt klichéartade. Johansson försökte redan 2005 att bredda sig genom att medverka i actionfloppen The Island. Då sa kritikerna att hon inte passade i actionroller.Tji fick de, då hon några år senare spelade superhjälten/spionen/femme fatalen Black Widow i Iron Man 2. Här visade hon att kunde spela såväl i tunga dramer som i popcorn-rullar. Att vara lika delar girl next door som sexig actionhjältinna. Hon spelade rollen igen i The Avengers (och kommer reprisera den i ytterligare två Marvel-filmer i nuläget). Hon har ett antal till synes intressanta filmer som snart har premiär, bland dem Don Jon, Under the Skin och Her. Men för mig kommer hon alltid främst att vara Charlotte.

Kristin Scott Thomas

kristin scott thomas

Kristin Scott Thomas är en av de där skådespelerskorna jag önskar jag sett mer av. Även om hon bara har en mindre biroll, så är trollbinder hon publiken. Mest känd är hon väl förmodligen för huvudrollen i The English Patient som blev en romantisk megasuccé 1996. Hon nominerades till en Oscar för den filmen. Hon fortsatte på det romantiska spåret i The Horse Whisperer 1998, vilket är den film som jag föredrar. Dessa två filmer avfärdas ofta som sånt medelålders kvinnor finner oerhört erotiskt (dit kan man också räkna filmer som The Piano) – tantsnusk med andra ord. Men de är faktiskt väldigt bra filmer. Hon den där dansscenen med Robert Redford… Det är väldigt sensuellt, och en lysande illustration till George Bernard Shaws tes att dans är ett vertikalt uttryck för en horisontellt begär.

Scott Thomas medverkade också i Robert Altmans fantastiskt underhållande Agatha Christie-homagen Gosford Park, och har spelat i flertalet franska produktioner. Av dem kanske thrillern Ne le dis à personne, baserad på Harlan Cobens roman Tell No One, är den mest kända. Jag tycker också hon gör sig väldigt bra som den sexuellt hämmade, brittiska övre medelklasskvinnan Fiona – gift med Hugh Grants Nigel – i Roman Polanskis ojämna Bitter Moon. Hon spelade en annan Fiona gentemot Hugh Grants Charles i Richard Curtis rom com-klassiker Four Weddings and a Funeral.

Kristin Scott Thomas har en oerhörd förmåga att gestalta vanliga människor. Karaktärer som är som vem som helst, men som ändå är fascinerande att följa på film. Hon är en ”plain Jane”, som det är lätt för publiken att identifiera sig med. Kanske är det därför hennes rollporträtt är så effektiva.

Sigourney Weaver

sigourney_weaver

Det är svårt att inte bara tänka på hennes paradroll som Ellen Ripley i två väldigt bra och två inte-så-bra Alien-filmer. Men Sigourney Weaver är riktigt bad ass. I första Alien-filmen var hon till en början bara en i gänget, för att sedan genom list och ren beslutsamhet vara den ende överlevande, och den som gjorde slut på det utomjordiska monstret. Förvisso var ”the final girl” en nyligen etablerad skräckfilmskliché i slasher-genren (liknande karaktärer återfinns i bl.a. Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, The Texas Chain Saw Massacre mfl), men i och med uppföljaren Aliens blev Weavers Ripley en fullfjädrad actionhjälte och feministikon. I filmen blir hon också ett slags lejoninna, en modersfigur som räddar den lilla flickan Newt från en annan arg mamma – aliendrottningen.

Hon är oerhört duktig på att gestalta starka kvinnor som inte tål något skitsnack. Hon har pondus och en respektingivande närvaro. Men hon är också väldigt karismatisk, och har en sylvass komisk timing. Denna gav hon prov på i mästerverket Ghostbusters, där hennes kemi med Bill Murray var extremt bra. Det är science fiction och skräck man främst associerar med Weaver, dels på grund av att hennes första stora roller var i dessa genrer, men också för att hon på senare år haft mindre roller i filmer som Avatar och satiren Cabin in the Woods. Men hon har gjort andra saker också. Under 90-talet gjorde hon en hel del halvtaskiga komedier. Hon har dock också medverkat i ett flertal välgjorda dramafilmer. Främst bland dessa finns Gorillas in the Mist, baserad på den sanna berättelsen om vetenskapsmannen Dian Fossey, som kämpade för de utrotningshotade gorillorna i Rwanda. Hon hade också huvudrollen i Roman Polanskis intensiva, men något bortglömda, dramathriller Death and the Maiden.

På senare år har hon inte synts i några större roller, och hennes filmografi innehåller fler magplask än succéer. Men hon är ju Ellen Ripley – “Get Away From Her, You Bitch!

Read Full Post »

Older Posts »