Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skräckfilm’ Category

Helen McCrory as Evelyn Poole in Penny Dreadful (season 2, episode 3). - Photo: Jonathan Hession/SHOWTIME - Photo ID: PennyDreadful_203_2785
Jag älskade den första säsongen av John Logans viktorianska skräckblandning Penny Dreadful. Det faktum att olika klassiska litterära karaktärer kunde interagera i en sammanhängande story utan att det kändes krystat var en av seriens starkaste sidor. Logans kärlek till de litterära förlagorna var också uppenbar och den första säsongen kändes som väldigt välskriven TV. Den lyckades både vara nyskapande och göra de litterära förlagorna rättvisa. Efter första säsongens sista avsnitt fanns det dock vissa orosmoln på horisonten inför nästa säsong. Skulle Logan kunna fortsätta hålla samma höga kvalité? Skulle serien blir för mycket fantasy och ha för många monster? Det fanns en risk att Penny Dreadful skulle utvecklas till en slags gotisk såpopera där seriens egen mytologi fick företräde över själva skräckelementen. Hur gick det då med andra säsongen?

Bland det första man lägger märke till är att säsong två byter fokus vad gäller typen av övernaturligt hot. I första säsongen var vampyrism och Draculas (?) undersåtar det våra hjältar kämpade mot, men dessa lyser med sin frånvaro i år. Nu är skurkarna istället häxor som använder sig av svart magi. Vad som hänt med vampyrerna och deras ledare får vi inte reda på. Tydligen lyckades Sir Malcolm och hans gäng utrota alla som fanns i London. Jag räknar med att de kanske återvänder under någon kommande säsong. Men att gå från vampyrer till svart magi är ett smart drag. Efter första säsongens sista twist – att Ethan Chandler visade sig vara en varulv – så betyder detta nya fokus på en mer ”abstrakt övernaturlighet” att andra säsongen turligt nog inte blir den monsterparad jag fruktade.

penny2

Vi har också en mer välutvecklad skurk än tidigare. Första säsongens vampyrledare fick vi aldrig någon egentligt bra bild av. Var denne Dracula själv eller bara en av hans undersåtar? Jag hoppas naturligtvis på det senare. Men Helen McCrorys häxmästarinna Mrs Poole är en fantastisk skurk. Hon är satanist och använder sig av voodoo-dockor som kräver riktiga spädbarnshjärtan. Hon är besatt av ungdomen och badar i unga möers blod á la Elizabeth Bathory. Hon är ute efter Vanesssa Ives (Eva Green), som Satan tydligen behöver för att sätta igång apokalypsen. För att komma nära Vanessa förför hon Sir Malcolm (spelad med gravitas av Timothy Dalton). Mrs Pooles historia med Vanessa är intressant och en stark aspekt av det fantastiska avsnittet The Nightcomers. I detta flashback-avsnitt får vi se hur Vanessa blev en (god) häxa under ledning av mentorn The Cut Wife (Patti LuPone). Denna mentors ärkefiende var Mrs Poole. Eva Green är navet i serien. Hon är en briljant skådespelare och precis som i förra säsongen visar hon vilken naturkraft hon är.

Häxornas kamp för att få tag på Vanessa utgör hörnstenen av säsongen. Men det finns naturligtvis en mängd bi-historier. Vissa av dessa fungerar mycket bra, men andra inte. Dorian Grays (Reeve Carney) medverkan känns, liksom under förra säsongen, som en bihandling som inte engagerar så mycket. Det hela blir mer intressant i det åttonde avsnittet då vi får se hans berömda porträtt (som dock alltid är något av en besvikelse på TV och film). Samtidigt utför han sin första riktigt onda handling, vilket är på tiden eftersom grejen med Gray är att han är ond fast det inte syns.

penny4

Historien om Dr Frankenstein, hans ”monster” och monstrets tilltänkte brud känns också som en sidohistoria som inte är lika intressant som huvudstoryn. Den är dock fortfarande ganska spännande och lyfts upp av de starka prestationerna från Harry Treadaway, Billie Piper och Rory Kinnear som den underbart tragiske John Clare (som han kallar sig under denna säsong).

Den bästa bi-historien är dock Ethan Chandlers. Polisen är efter honom och misstänker honom för värdshusmassakern han utförde i sin varulvsgestalt i slutet av första säsongen. Och när vi får reda på att Chandlers egentliga namn är Ethan Lawrence Talbot så hoppade mitt nörd-hjärta till! Han är därmed inte bara en varulv – han är The Wolfman själv! Och det hela känns ganska logiskt. Ethan är en man på ständig flykt från sig själv. Vi får också återkommande höra om hur hans rike far i USA vill att han återvänder. Det hela påminner om Universals The Wolfman (1943) och jag kan mycket väl tänka mig att den filmens story kan fungera som ett slags bakgrund till Josh Hartnetts karaktär här.

En annan underbar karaktär som får mycket mer utrymme är Mr Lyle, briljant gestaltad av Simon Russell Beale. Mr Lyle är både humoristisk, vis och tragisk.

penny5

Dialogerna är lika välskrivna som tidigare. Seriens estetik är återigen underbart gotisk. Regin är snygg och effektiv. Tempot är välavvägt och bjuder på såväl action, karaktärsutveckling som existentiella meditationer över livet och döden. Lägg därtill att serien – trots sina ganska fåniga premisser – ofta lyckas vara riktigt läskig och obehaglig! Den andra säsongen är minst lika stark som den första!

Betyg 4 av 5

 

 

Annonser

Read Full Post »

penny1

Under 1800-talet hade den engelskspråkiga skräcklitteraturen något av en guldålder. Århundradet inleddes med Mary Shelleys klassiker Frankenstein och under 1830- och 40-talet hade Edgar Allan Poe och hans gotiska noveller sin storhetstid. Mot slutet av seklet skrevs under en period av drygt tio år sådana klassiker som The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886), The Picture of Dorian Gray (1890) and Dracula (1897). Det är därmed naturligt att det sena 1800-talet, det viktorianska eran, fortfarande fascinerar. Lägg därtill den politiska och sociala situationen. Storbritannien var ett industrialiserat land. Det brittiska imperiet styrde stora delar av världen och Englands befolkning växte. Klassklyftorna i London var enorma; fattigdomen och misären stor. Den strikta, viktorianska moralen levde parallellt med en dold dekadens. Mot denna bakgrund och ungefär samtidigt som Jack The Ripper härjade i imperiets huvudstad uppstod några av de mest ikoniska och klassiska skräckberättelserna.

Iden om att låta klassiska skräckkaraktärer mötas är långt ifrån ny. Det skedde redan i 1940-talets Universal-filmer. Och det har skett otaliga gånger på vita duken och i litteraturen. Serietidningen The Leauge of Extraordinary Gentlemen är ett exempel, liksom Kim Newmans Anno Dracula-böcker och skunkrullen Van Helsing. Det finns dock ett inbyggt problem i att låta klassiska litterära karaktärer interagera med varandra på detta sätt. Det som gjorde de enskilda verken så skräckinjagande var att det övernaturliga och fasliga angrep intet ont anande vanliga människor i en realistisk miljö. När Dracula kommer till London och börjar attackera sina offer så söker bokens protagonister först efter en naturlig förklaring. Dracula anföll inte en värld som redan genomsyrades av övernaturliga fenomen. Det uppstår problem när Dracula bara är en i mängden av monster. Om dramats hjältar redan stött på Mr Hyde, Mumien, Frankensteins monster och hans brud, då riskerar det hela att få något av Ghostbusters över sig.

Episode 101

Men detta är dock inte ett problem i Showtimes serie Penny Dreadful. Jag har skrivit om serien tidigare på bloggen och recenserade det första avsnittet förra våren. Då skrev jag såhär:

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Efter att ha sett hela första säsongen håller jag som tur är fortfarande med mig själv. Förvisso får vi under dessa åtta avsnitt stifta bekantskap med flera kända litterära gestalter såsom Frankensteins monster, Dorian Gray och Professor van Helsing, men det går aldrig till överdrift. Man får aldrig känslan av att dessa karaktärer har någon form av cameo-funktion, utan istället driver de handlingen framåt. Om någon av de litterära karaktärerna inte behövs så används de inte. Och de som faktiskt används brukas på ett tämligen originellt sätt, såsom Dr Frankenstein (Harry Treadaway) som fungerar som en slags blandning av sig själv, van Helsing och romanen Draculas Dr Seward. Faktum är ju att samtliga huvudkaraktärer är påhittade av seriens skapare John Logan, med undantag för Dr Frankenstein. Sir Malcolm Murray (Timothy Dalton), Vanessa Ives (Eva Green) och Ethan Chandler (Josh Hartnett) återfinns inte i någon av de litterära källorna. På sätt och vis kanske de till och med ersätter vissa av de klassiska karaktärerna. Chandler känns lite som en ny version av Draculas Quincey Morris, exempelvis.

Det John Logan har lyckats med är att konstruera en story där dessa karaktärer kan samexistera och interagera med varandra på ett sätt som inte känns krystat. Logan har tagit vara på den tidsperiod som gestaltas och tar denna till hjälp för att på ett övertygande sätt förankra dessa karaktärer i en gemensam värld. Han låter sina karaktärer befinna sig i en miljö som präglas av den tidstypiska spiritismen, som överklassen ägnade sig åt runt förra sekelskiftet. Det som för många på denna tid var en form av ockult hobby låter Logan fylla med mycket mer. Spiritismen är här en dörr mot det övernaturliga och den andra sidan. En dörr som kan släppa in demoner. Detta gör serien, i alla fall för mig, riktigt läskig stundvis – något som jag inte riktigt förväntat mig. Säga vad man vill om tidigare monster mashups, men läskiga har de nog aldrig varit. Logan binder dock samman den levande död där vampyrerna existerar med det dödens rike som finns på andra sidan den där dörren. Den ganska urvattnade vampyrismen knyts därmed samman med ockultism och demoner på ett obehagligt sätt. Med ens så befinner man sig inte längre i en klassisk monsterfilm, utan i The Exorcist och övergången märks inte. De övernaturliga fenomenen vävs samman med hjälp av en slags mytologi som inspirerats av tidstypisk egyptologi och av klassisk skräckfilmskatolicism.

penny5

Anledningen till att det fungerar tror jag främst är Logans uppenbara kärlek till de litterära källorna. Detta är en mycket litterär TV-serie med många vackra dialoger och monologer. Men den gör också de litterära verken rättvisa. Konceptet i sig borde rimligtvis innebära att man gör våld på originalhistorierna, men jag har exempelvis aldrig sett en mer Shelley-trogen gestaltning av Frankensteins monster. I Rory Kinnears skepnad är han den i sanning tragiske skapelse som varken Boris Karloff, Christopher Lee eller Robert De Niro till fullo lyckades gestalta. Kinnear är faktiskt fantastisk här. I en kombination av sorg och ursinne övertygar han totalt som skapelsen Caliban.

Det visuella är också anmärkningsvärt. Att scenografin och kostymerna känns autentiska skrev jag redan i min recension av första avsnittet. Faktum är att de känns såväl realistiska som stilistiska. Eva Green är alltid klädd i svarta, goth-aktiga dräkter men de känns ändå inte allt för ”kostymiga”. De känns som de slags kläder en udda och morbid välbärgad ung dam skulle haft på denna tid. Fotot är också mycket bra och färgskalan varierar mellan färglös grådaskighet, till varma röda blodfärger och murriga brittiska mahogny-rum. Musiken av Abel Korzeniowski är mycket stämningsfull och påminner mig om Woyzeck Kilars klassiska soundtracks.

Majoriteten av skådespelarna är jag också mycket nöjd med. Eva Green är en naturkraft som Vanessa Ives och får här chansen att visa upp så extremt många olika sidor. Hon är karismatisk, morbid, likblek, besatt, sexuell och bottenlöst olycklig. Josh Hartnett fungerar ypperligt bra som Ethan, en skeptiker som får mig att tänka tillbaka på Agent Doggett i The X-Files. Och 007 nr 4 Timothy Dalton gör mycket bra ifrån sig som den hänsynslöse, men samtidigt sympatiske, Sir Malcolm. Bäst av alla är dock Rory Kinnear.

penny3

Tyvärr fungerar inte Reeve Carney som Dorian Gray. Oscar Wilde skrev honom som en från början vacker, ung och naiv yngling, men som senare blev en karismatisk, sensuell och samtidigt manipulativ man. Carney har tyvärr ingen karisma alls och ser ut som en slemmig mus. Man förstår inte varför någon skulle falla för honom. Det måste verkligen vara någon övernaturligt över honom om Eva Green finner honom attraktiv.

Den sista twisten i det sista avsnittet vet jag inte vad jag tycker om. Utan att avslöja vad som händer så finns det en risk för att serien lämnar sina litterära rötter lite för mycket under en andra säsong och kanske faller in i samma fälla som tidigare mashups. Jag vill inte att detta blir en ”True Blood Anno 1890″! Jag hoppas dock att så inte blir fallet. En andra säsong ska komma under detta år och jag ser mycket fram emot den.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

baba3

Alltid när folk frågar mig vilka slags filmer jag gillar svarar jag sanningsenligt att genren jag föredrar framför alla andra är skräckgenren. Men jag är alltid noga med att tillägga att det är gamla skräckfilmer jag tycker om. Majoriteten av de skräckfilmer som görs idag och som drar en stor publik är faktiskt ganska usla. Gud förbjude att någon skulle tro att jag gillade moderna filmer som Paranormal Activity, Saw, The Conjuring eller Mama eller liknande. Det gör jag inte! De är filmer som antingen är s.k. torture porn. Eller ännu värre fyllda med s.k. ”jump scares”, alltså uppbyggda enligt formeln ”tyst, tyst, BUU!!”. Det är filmer som egentligen inte är särskilt läskiga, men som skrämmer publiken genom att under en tyst scen plötsligt smälla till med ett högt ljud. Principen är densamme som om jag skulle smyga upp på en kompis och skrämma denne med ett högljutt ”Bu!”. Man reagerar instinktivt mot ett högt, plötsligt ljud. Det har ingenting att göra med verklig skräck. När man sett flera filmer som använder sig av denna teknik så är man också ganska luttrad. Man vet när ”det läskiga” kommer. Det är alltid när man följer en enskild karaktär och musiken tystnar. Man är beredd. Därmed har filmskaparna även förlorat överraskningsfaktorn som hela jump scare-taktiken bygger på, eftersom man inte hoppar till när man ser ”det läskiga” komma på flera mils avstånd. De moderna, mainstream-skräckisarna är genrens svar på McDonalds. De har ingen egentlig kvalité, de fungerar kanske skrämmande för stunden, men är inte någonting som stannar kvar hos publiken en längre stund. Man kanske hoppar till några gånger i biostolen eller TV-soffan, men rädslan sitter inte i ens en sekund efter att filmen är slut.

Annat är det med riktigt bra skräckfilmer, såsom (originalversionerna av) The Shining, Rosemary’s Baby, The Wicker Man eller The Haunting*. Dessa lyckas med det svåra att bygga upp en riktigt obehaglig stämning, helst helt utan att få en att hoppa till i stolen. En riktigt bra skräckis bjuder på en riktigt läskig upplevelse som sitter kvar och gnager långt senare, även efter att adrenalinet lagt sig. Den ska helst resultera i att man är lite mörkrädd när man går och lägger sig. Man pratar om att när något är läskigt så reser sig håret på ens armar. Det händer inte om man rycker till som följd av att någon skrikit ”Bu!” bakom ens rygg. Håret reser sig däremot när man är med om något riktigt obehagligt. Som när man vaknar mitt i natten efter en obehaglig dröm.

baba2

Man måste kunna relatera till en bra skräckfilm. Man måste kunna identifiera sig med karaktärerna och deras upplevelser. The Babadook saknar i vissa scener helt och hållet musik. När  mamman Amelia och hennes son Samuel hemsöks av den onda varelsen ger denne sig till känna genom knackningar i väggen, knarr och raspningar. I filmens final när den livrädda modern och sonen sitter på en säng som hoppar och skakar så saknas all musik. De ljud de hör, dessa är ljud som vi i publiken känner igen från när vi själva ligger och försöker somna. Det knäpper i väggarna, det knakar i taket och nån granne i lägenheten bredvid hostar i fjärran. Plötsligt hör man något som kanske får en att stelna till. Ens fantasi skenar iväg och man blir kanske ett ögonblick rädd för en inkräktare. Men snart  lugnar man ned sig igen. Något man inte hör är ”läskig musik” a la Pyscho. Därför är det så mycket obehagligare när The Babadook inte öser på med typisk skräckfilmsmusik som så många andra moderna skräckfilmer gör. Här bryts inte illusionen på samma sätt. Och det är lättare att känna igen sig.

The Babadook är en australiensisk skräckfilm i regi av Jennifer Kent. Den handlar om Amelia (Essie Davis) som kämpar med sorgen efter sin makes död samtidigt som hon försöker ta hand om sin son Samuel (Noah Wiseman). Denne har en livlig fantasi och är väldigt rädd för imaginära monster och spöken. En dag hittar de en pop-upp-bok med titeln ”Mr Babadook”. Amelia börjar läsa för sin son, men blir så illa berörd av den obehagliga boken att hon kastar den.  Snart börjar dock sonen påstå att Mr Babadook är verklig. Sakta men säkert tycks både Amelia och hennes son allt mer tappa kontrollen över sina liv. Håller de på att bli galna eller har Samuel rätt om den skrämmande varelsen?

baba1

Det finns flera anledningar till varför jag älskar skräckgenren. Som jag skrivit i andra inlägg på min blogg så är genren kanske den som bäst lämpar sig för givande analyser. Bra skräckfilmer handlar alltid om något mer utöver det som man möter på ytan. Hur mycket har det inte skrivits om symboliken i The Shining? Hur mycket säger inte romanen Dracula och dess filmatiseringar om sin samtid? The Babadook är en briljant psykologisk skräckfilm som dels fungerar endast som en obehaglig berättelse om en moder som går in en psykos. Den fungerar också som en hemsökelse-story, där en demonisk kraft hotar en familj. Men det fungerar också som en allegori om sorg och saknad. Det finns flera lager i denna enastående film.

Detta är den bästa engelskspråkiga skräckfilmen jag sett på länge. Den är på samma nivå som Låt den rätte komma in, Barnhemmet  eller The Others. Det är en film som har ett klassiskt gotisk bildspråk och en stämning som känns igen från Roman Polanski och Stanley Kubrick. Det finns ett tydligt släktskap med såväl The Shining som Rosemary’s Baby och Nosferatu. Det är inte en film du ska se om du vill hoppa och skrika i fåtöljen. Det är en gripande film som vågar ta sig tid att gestalta realistiska karaktärer och en jordnära berättelse som man som publik kan relatera till. Jag blir genuint illa berörd (på ett positivt sätt) av vad jag ser och när den plågsamt spännande och obehagliga filmen är slut sitter jag med ett leende på läpparna. Äntligen en riktigt bra skräckis! Det var länge sedan.

Betyg 4 av 5

*Kom precis på att alla dessa klassiska filmer har spelats in på nytt, med förödande resultat. Det är också en trend inom filmindustrin som borde få en påle körd genom hjärtat.

Read Full Post »

Jag har sett det första avsnittet av John Logans nya gotiska rysarserie Penny Dreadful. Detta är inte en recension. Att recensera första avsnittet av en TV-serie är som att recensera första kapitlet i en bok. Det säger ingenting om seriens kvalité över lag. Men här kommer ändå några första tankar.

Jag skrev i mitt inlägg den 17:e januari att jag såg fram emot serien. Dels för att jag är ett stort fan av gotisk och romantisk skräcklitteratur (Stoker, Schelley, Stevenson, Wilde, Poe). Dels för att jag också älskar de klassiska filmatiseringarna av dessa verk (främst filmerna från Universal och Hammer). Men mitt intresse kommer sig också ur det faktum att en hel rad aktörer och kreatörer ur James Bond-serien står framför och bakom kameran här. Inte minst då Skyfalls John Logan och Sam Mendes, samt Eva Green och James Bond IV – Timothy Dalton.

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Över lag tycker jag att de klassiska motiven och karaktärerna används på ett nytt och fräscht sätt. Eva Green och Timothy Dalton har fått dela på den roll som i en mer ordinär serie hade gått under namnet Abraham Van Helsing. Greens Vanessa Ives är den som har kunskap om ”den andra sidan”. Hon har ett intresse för spiritism och ockultism, vilket gör att serien väl fångar tidandan hos den viktorianska eran. Green utstrålar som alltid en förförisk intelligens och en mystik som passar serien utmärkt. Daltons Sir Malcolm är den handlingskraftige, drivne pragmatikern. Han är sammanbiten och cool. Josh Hartnett gör en välkommen återkomst till vampyr-genren och gör också en god insats.

Tidsandan har fångats utmärkt. Scenografin och kostymerna känns autentiska och ser mycket bra ut. Fotot är väldigt fint och stämningsfullt. Dialogen är skarp. J.A. Bayonas (Barnhemmet) regi i första avsnittet är tight och har ett bra tempo. Den tar sig den tid den behöver, utan att stressa. Dessutom verkar serien innehålla ett flertal starka, karismatiska karaktärer.

Till sist en tanke om vem som kan vara seriens big bad guy: Sir Malcom Murrys dotter har blivit bortförd av en vampyr. Dotterns namn är Mina. Mina Murry (senare Harker) är en karaktär ur romanen Dracula (mer om den här) och man kan gissa vem som fört bort henne. Jag hoppas dock att om Dracula förekommer i egen hög person, så kommer hans första framträdande byggas upp med hintar under åtminstone de två första säsongerna. Vore en liten besvikelse om våra hjältar stötte på honom redan under första säsongen.

Read Full Post »

Zombie-genren har på senare år upplevt en rejäl boom. Zombiernas popularitet kan förmodligen härledas till deras oerhörda enkelhet. De är monster enligt mallen 1 A. De är så oerhört simpla och straight forward att det är svårt att misslyckas med dem. De är döda människor som återvänder från graven för att äta de levande. Dessa grundläggande premisser kan användas till så mycket kreativt.  Man kan göra rysliga skräckisar som George A. Romeros stilbildande Night of the Living Dead. Eller underhållande splattersatir som hans Dawn of the Dead. Eller så gör man en nervig apokalyptisk thriller som Danny Boyles 28 Days Later. Eller en actionfilm som World War Z. Eller renodlade komedier som Shaun of the Dead eller Zombieland.

Gemensamt för de flesta bra zombie-filmer är att de har blodigt splatter, karismatiska mänskliga karaktärer, hög spänning och humor. World War Z var tämligen humorbefriad, men bjöd på ett spektakel av action och spänning. Och Zombieland var kanske inte så spännande, men kul var den. Båda dessa är lyckade filmer inom genren, om än inga klassiker i stil med Romeros tidiga filmer.

The Walking Dead har inte karismatiska karaktärer. Den har ingen spänning. Och framför allt ingen humor. Dessutom bjuds det inte på några nya idéer alls. Allt har man snott från någon av ovan nämnda filmer. Serien börjar bra och den första säsongens sex avsnitt är tämligen god lättsmält underhållning. Men därefter går det utför, framför allt vad gäller tempot. Hela säsong två tillbringas på samma plats – en farm på landet. Ganska snart står det klart att detta inte är en skräckserie. Det är en vanlig såpopera, fast med zombies i periferin.

Och visst, jag hade kanske intresserat mig för alla klichéartade intriger (otrohet, oönskade graviditeter, avundsjuka) om karaktärerna hade varit i den minsta mån intressanta. Men det är de inte. Det lilla intresse för dem som byggdes upp under den första säsongen försvann under den andra eftersom det snart blir uppenbart att de inte har några konsekventa karaktärsdrag alls. Deras personligheter förändras ständigt för att passa handlingen eller föra den framåt. Om man ens kan tala om någon form av rörelse framåt här! Det enda karaktärerna gör är att prata. I oändlighet om sina ointressanta och fullkomligt irrelevanta och faktiskt onödiga små intriger, bråk och personliga problem. ”Kan jag inleda en romans med dig när jag måste vara fokuserad på att överleva?” ”Kan jag föda det här barnet när jag bedragit min man?” No one cares.

Varje avsnitt består också av ungefär samma upplägg: Gruppen av överlevare har någon form av strategi för att klara av veckans hinder. Någon i gruppen får för sig att av någon outgrundlig anledning göra något dumt som helt motsäger vad den personen i vanliga fall är för en karaktär vilket resulterar i att denna person eller någon annan hamnar i knipa. Dvs. riskerar att bli uppäten av zombies. Allt för ofta agerar karaktärerna som om de är helt omedvetna om att världen tagits över av köttätande zombies! ”Nä, jag ska bara ta en promenad där jag tidigare stött på flera zombies.” ”Nä, vi ska bara ha sex i skogen fast vi vet att det finns en massa zombies där.” ”Nä, jag ska bara åka in till en bar i stan för att dricka trots att stan är full med zombies!” Förvisso är det en typisk skräckfilmsklyscha att människor agerar idiotiskt för att sedan blir dödade, men här tas det till helt nya höjder!

I huvudrollen som Sheriffen Rich Grimes ser vi träbocken Andrew Lincoln som gör sitt bästa med att framstå som en hård, principfast man med ett hjärta av guld. Han misslyckas. Som hans tråkiga fru ser vi Sarah Wayne Callies som får Ann Petrén att verka full av liv och sprudla av energi. Tillsammans har de en dum son. Grimes bästa kompis och kollega spelas av Joe Bernthal som är om möjligt ännu blekare än Lincoln.

Norman Reedus i rollen som badass gör att man orkar med serien. Han får hjälp av den karismatiska Laurie Holden (eller Marita Covarrubias, som jag kallar henne) och den alltid väldigt bra  Jeffrey DeMunn som sällskapets gamle vise man. Steven Yeun står för det enda spåret av humor som finns här.

Säsong 1 består av sex avsnitt som är hyfsat sevärda. Men med det sagt skulle jag hellre rekommendera vilken som helst av de filmer som jag tidigare nämnt i inlägget. Samtliga är bättre. Säsong 2 är bland det tråkigaste jag sett på länge. Tänk er TV-såpan Glamour plus zombies, minus all den potentiella humor som uppstår av en sådan kombination.

I betyg skulle första säsongen få en 3:a. Andra skulle få en 1:a. Tillsammans blir det en svag tvåa. Nä, nu ska jag fortsätta kolla på House of Cards istället!

Betyg 2 av 5

 

Read Full Post »

Jag gillar alla filmgenrer men om jag var tvungen att välja en favoritgenre skulle det vara skräckfilmen. Ingen annan genre speglar människans psykologi på ett mer mångfacetterat sätt. Skräckfilm och -litteratur bearbetar sin samtids undermedvetna på ett sätt som ingen annan genre gör. I detta ligger min fascination. Med det sagt så finns det vissa subgenrer inom skräckfilmen som jag har svårt för. ”Torture porn”- och ”found footage”-genrerna exempelvis. Inte för att det är något fel på dessa i sig, utan snarare på grund av att många filmer inom dessa kategorier är havsverk. Blair Witch Project var nyskapande och bra men därefter har inte mycket särskilt intressant gjorts på området. Formatet är urvattnat och uttjatat.
En annan subgenre jag har svårt för är slasher. Konceptet består i princip av att en maskerad mördare dödar tonåringar en efter en. Även denna genre känns uttjatad. Under 1980-talet hade den sin storhetstid med serier som Friday the 13th och Nightmare on Elm Street. Under 1990-talet dalade populariteten av dessa filmer, för att få en renässans i slutet av decenniet i och med filmer som Scream, I Know What You Did Last Summer med flera. Jag har alltid ansett att filmerna bygger på ett väldigt simpelt koncept som är föga intressant. Personporträtten är ofta ganska ytliga. Majoriteten av karaktärerna har ju endast en funktion – de är offer. Sällan är skurkarna intressanta eftersom de alla följer samma mall: de är maskerade psykotiska mördare som hämnas någon gammal oförrätt genom att döda tonåringar. Vare sig de heter Jason, Freddy eller Michael Myers så är de alla stöpta i samma gamla ointressanta form. Man får sällan någon större insyn i deras psyke och när försök görs att fördjupa dem så är det också enligt samma klichéartade mall.

Men med det sagt så tycker jag ändå att det är viktigt att inte avfärda en hel filmgenre. Bästa sättet att närma sig en genre man har svårt för är att gå till originalen. Att gå tillbaka till början då idéerna var nya och innovativa. Innan klichéerna tog över. John Carpenters Halloween var inte den första slasher-filmen. Fröna till genren hade såtts redan med Val Lewton på 1940-talet och kanske framför allt med Alfred Hitchocks Psycho. Föregångare i genren var The Texas Chainsaw Massacre och Black Christmas på 1970-talet. Men den förmodligen mest betydelsefulla filmen, som innehöll allt som senare skulle bli obligatoriska klichéer inom genren, var just Halloween.

Största delen av filmens speltid handlar främst om att vi får ta del av karaktärernas vardag. Huvudpersonen är Laurie Strode en ganska helylle och skötsam tonårstjej. Vi får ta del av hennes skolgång, umgänge och hur hon sitter barnvakt åt en grannpojke. Det är på så vis en ganska realistisk och vardaglig historia. Men hela tiden lurar den psykotiske Michael Myers runt hörnet, smygandes efter och förföljande sina offer. Jamie Lee Curtis är extremt bra i huvudrollen. Hon är så oerhört naturlig, enkel och realistisk i sitt porträtt. Detta är och förblir en av hennes bästa rollprestationer. Hon är här urtypen för ”the final girl”, som också skulle bli en kliché inom genren.

Skräcken kommer inte ur splatter eller våld utan ur den tryckande tystnaden och obehagliga stämningen som frambringas ur den tyste mördarens iakttagande av sitt blivande offer. Carpenter arbetar mycket med subjektiv kamera vilket kom att influera senare filmskapare. Här är det väldigt effektivt. Som mest obehagligt blir det i  den isande inledningsscenen då vi får se det första mordet ur den psykotiske åttaårige Michaels synvinkel. Man får se flera sekvenser ur mördarens perspektiv vilket gjorde att filmen, då den lanserades, fick utstå mycket kritik. Genom att publiken identifierade sig med mördaren via den subjektiva kameran uppmuntrade filmen till sadism och våld mor kvinnor, menade kritikerna. Men syftet med att se handlingen genom Michael Myers perspektiv är helt klart att frambringa ett större obehag hos publiken. Inte uppmuntra våld. För att ytterligare spä på skurkens ondskefulla uppenbarelse har vi Dr Loomis, briljant spelad av Donald Pleasence. Dennes ödesmättade ord om Myers ondska bidrar också till den skräckinjagande stämningen.

Ett annat grepp som diskuteras är ”the final girl” och huruvida denne är en feministisk eller misogyn slags karaktär. Jag skulle argumentera för det förstämda trots att betoningen av karaktärens fromhet och avsaknad av sexuell drift kan tolkas som det senare. Kvinnliga karaktärer med sexuell aptit straffas ofta i dessa filmer genom att tidigt mördas av skurken. Men lyfter man fram det faktum att samma öde också drabbar manliga karaktärer med samma sexdrift så försvinner de kvinnoförtryckande aspekterna anser jag. Det verkar då främst som om sexualitet i sig är föremål för mördarens blodlust och därmed inte bunden till kön.

Filmens brister ligger i de sekvenser som ska ha ett högre tempo, som då Myers jagar en desperat Laurie. Någonting känns fel i sättet man valt att filma och klippa i dessa sekvenser. Man blir aldrig riktigt rädd för att Myers ska få tag på henne. Istället stör man sig på varför de båda karaktärerna inte skyndar på. Ett annat problem – som också tyvärr skulle bli en typisk ingrediens i slasherfilmerna – är det man kan kalla för ”folk som orealistiskt agerar som idioter”. Detta användes i senare filmer för komisk effekt men här känns det oavsiktlig och snarare som brister i manuset. Varför springer Laurie till ett hus med två små barn när hon jagas av Myers? Varför försöker hon inte slå larm efter att ha ”dödat” honom? Istället lägger hon sig och vilar i samma rum som om hon bara väntar på att han ska vakna upp igen. Vilket han gör gång på gång. Förr eller senare borde hon lära sig, tycker man. Och varför letar inga poliser efter den förrymde psykopaten Myers? Varför faller ansvaret att hitta honom bara på Dr Loomis? I vilken annan film som helst skulle US Marshalls och FBI dras in i en intensiv jakt på en förrymd mördare. Det är sådana logiska luckor och brister i trovärdigheten som drar ned vad som i övrigt är en nästan perfekt psykologisk skräckis.

Faktum är att jag blev något överraskad av det psykologiska djup som filmen tar sig tid att gestalta. Detta gör den till mer av en psykologisk skräckfilm än en slasher. Åtminstone jämfört med den uppsjö av efterapningar som följde. Carpenter ger oss ett allvarligt porträtt av en seriemördare med en intressant bakgrund och fascinerande karaktärer. Det är helt enkelt en mycket bra och läskig skräckfilm trots sina brister.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

The Evil Dead (1981)

Fansen debatterar om filmen är medvetet rolig eller om humorn är oavsiktlig och beror på den låga budgeten och de numera föråldrade specialeffekterna. Enligt mig råder det ingen tvekan om att Sam Raimi redan i denna film gjorde en svart komedi. Detta är en underbar film. Att budgeten var minimal märks på det där positiva sättet som resulterar  i en äkta B-filmsklassiker. Kameraarbetet är ömsom amatörmässigt, experimentellt och klichéartat. Klippningen likaså. Specialeffekterna är det som åldrats sämst men det bidrar bara till filmens charm. Humorn ligger i filmens överdrifter. Inte bara vad gäller blodigt våld och splatter. Faktum är att överdrifterna blir som effektivast då de driver mer skräckfilmsklichéer. Rökmaskinerna går på högvarv för att producera dimma. Musiken är dramatisk. Dörrar knarrar. Sneda kameravinklar ger ett bildspråk som för tankarna till tyska skräckfilmer från 1920-talet. Samtidigt är filmen genuint obehaglig, utan att förlita sig allt för mycket på fuskiga medel såsom  ”bu!-formulan” (dvs. långa tysta sekvenser som plötsligt avbryts av ett högt ljud som skrämmer publiken). Det obehagligaste sekvenserna är de som är ”point-of-view shots”, s.k. subjektiv kamera. Detta var något John Carpenter använt sig av i klassikern Halloween. Kameran glider snabbt över marken och smyger på  offren. Tjuvkikar in genom fönstren. Man antar att det är någons/någots synvinkel, men vi får aldrig reda på vems/vads. Med det sagt är detta långt ifrån någon psykologisk skräckfilm. Det är främst en splatterfilm. Men det som fortfarande skrämmer efter 30 år är inte de bloddrypande scenerna, utan de som i Val Lewtons anda döljer det skräckinjagande i skuggorna.

Betyg 4 av 5

Evil Dead II (1987)

Denna uppföljare vrider upp den komiska faktorn. Det handlar inte längre om en skräckfilm med en mörk komisk ådra. Nu är det istället en splatterkomedi, vars mål inte är att skrämma publiken. Kanske äckla den lite grann, med allt blod och splatter, men inte skrämma. Den högre budgeten gör effekterna bättre men tar bort lite av originalets oslipade charm. Bruce Campbell är här lite mer som man känner honom med sina one-liners, galna blick och akrobatiska ögonbryn. Han är oerhört campy, ett slags hjältevariant på Vincent Prices campiga skräckfilmsskurk. Han levererar ostiga repliker på ett väldigt underhållande sätt och är drivkraften genom hela filmen. Till en början har jag svårt för att en bihandling vävs in, där några andra människor är på väg till stugan i skogen samtidigt som Ash slåss mot de odöda. Detta tar bort känslan av att stugan är ett slags limbo eller helvete avskilt från omvärlden. Men eftersom fokus inte ligger på skräck här, utan på slapstick och humor, så har man överseende med detta. Det resulterar i varje fall i en häftig final där Ash, genom att ersätta sin avhuggna arm med en motorsåg, blir en B-filmsikon.

Betyg 3 av 5

Army of Darkness (1992)

Här byter man genre. Ash transporteras genom en portal i tid och rum till någon form av engelsk medeltid. Här blir han ledare i kampen mot de mörka krafterna. Budgeten är astronomiskt mycket större än förut och skräcken är helt frånvarande. Men splattret och galghumorn finns kvar, fast här i fantasyskrud. Mycket av humorn är av samma typ som återfinns i The Naked Gun-filmerna, dvs. främst ordvitsar som är så dåliga att de är bra (”Backstabber”, säger skurken efter att ha fått ett svärd i ryggen. Eller skelettarméns uppsjö av ordvitsar på ben-tema: ”I’ve got a bone to pick with you”, ”Put your backbones into it!” etc ). Karaktären Ash har här utvecklats till en actionhjälte som känns som ett slags bisarr mix av Clint Eastwood och Jim Carrey. Lustigt nog tror man på karaktärens utveckling genom de tre filmerna, från timid tonårskille till motorsågssvingandes action man. Trots att detta inte kan räknas som en skräckfilm, utan snarare hör hemma i fantasygenren, så påminner bildspråket mycket om det man finner i klassisk skräckfilm. Kyrkogården är som hämtad ur någon gammal Frankenstein-film från 1930-talet. På det hela taget är det en grymt underhållande och fruktansvärt löjlig film.

Betyg 3 av 4

Read Full Post »

Older Posts »