Willard: He was close, real close. I couldn’t see him yet, but I could feel him, as if the boat were being sucked upriver and the water was flowing back into the jungle. Whatever was going to happen, it wasn’t gonna be the way they call it back in Nha Trang.
Apocalypse Now Redux är den förlängda versionen av Francis Ford Coppolas mästerverk Apocalypse Now från 1979. Redux är drygt 50 minuter längre än originalet, och räknas på sätt och vis som en helt ny film. Men en helt ny film tycker jag väl ändå inte det är, så mycket av storyn ändras ju inte. Det tillkommer bara nya kapitel, så som scenen på det franska platanget i Kambodja.
För er som inte är bekant med filmen kan jag berätta att det är en fri tolkning av Joseph Conrads Mörkrets Hjärta, med handlingen förflyttad till 1970-talets Vietnamkrig. Kapten Willard (Martin Sheen) skickas ut på ett uppdrag i den kambodjanska djungeln, för att likvidera en avhoppad överste – Kurtz (Marlon Brando) – som har skapat ett eget rike inne i djungeln och gjort sig själv till en gud över infödingarna. Vi följer Willards båtresa allt längre in i djungeln, allt längre in helvetet och sitt eget plågade psyke.
Detta är vad man skulle kunna kalla en fulländad filmupplevelse. Man kan leta och leta, utan att finna någon brist i denna film. Skådespelarna är alla som klippta och skurna för sina roller. Sheen gör sitt livs roll. Brando är fasansfull som den väldige Kurtz. Kombinationen av missförstått geni och psykopat är fascinerande. Som Willards besättningsmän ser vi Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne och Albert Hall. De är ett klassiskt gäng, ett brokigt band udda, men förkrossande trovärdiga, karaktärer. Dennis Hopper och Robert Duvall måste naturligtvis också nämnas.
Storyn och dess mångbottnade lager är fängslande. Här finns kritik mot civilisation och kolonialism, och naturligtvis mot Amerikas kringspolitik. Här finns drag av Dante och här referas det till T.S. Eliot. Bl.a. citerar den döende Kurtz The Hollow Men. Dialogen är fantastisk och det finns ett sort antal klassiska, pseudofilosofiska repliker:
Kurtz: I watched a snail crawl along the edge of a straight razor. That’s my dream; that’s my nightmare. Crawling, slithering, along the edge of a straight razor… and surviving.
Scenografin och kameraarbetet är också fantastiskt. Färgskalan och det ibland expressionistiska bildspråket gör att man, även i filmens långsammare scener, sitter som klistrad. Den lämnar en obehaglig känsla efter sig. Det är en intensiv film, som man måste se i en enda sittning. Man dras in i den och den har en i sitt våld ändå tills slutet.
Betyg 5 av 5
Kulturella Preferenser 