Quentin Tarantino har jag någon form av hatkärlek till. Hans tre första filmer är otvetydigt mästerverk. De var banbrytande och väldigt oirginella då de kom och är än idag enastående. Tarantinos nisch var given. Han gjorde filmer om småskurkar, där brutalt våld, absurd humor, mästerliga dialoger och popkulturella referenser stod i förgrunden. Samtidigt visade de tre första filmerna också på en stark utveckling som filmskapare. Debuten Reservoir Dogs (1992) var en lågbudgethistoria som till stor del utspelade sig på en och samma plats – men som ändock höll publiken i ett skruvstäd med sitt välskrivna manus och sina extremt kapabla skådisar. Pulp Fiction (1994) var mer experimentell, men också mer välbalanserad. Det är – och kommer alltid förbli – hans magnum opus. Jackie Brown (1997) visade prov på en mognare regissör, med en mer nedtonad och känslomässig grundstory.
Så kom då Kill Bill-filmerna (2003/2004). Som ett fan blev man minst sagt besviken av Tarantinos nya stil. Istället för att fortsätta på den inslagna spåret och förfina sin egen stil, började Tarantino göra hyllningsfilmer till de genrer och filmer han växt upp med på 1970- och 80-talen. I Uma Thurmans The Bride såg vi en modern version av Frigga/Madeleine från kultklassikern Thriller (1973). Thurmans karaktär är förvisso lysande och en av få trovärdiga kvinnliga actionhjältar. Men de två filmerna var i övrigt inte mycket mer än en halvlyckad hyllning till spaghetti westerns, blaxplotation– och yakuza-genrerna.
Därefter kom Death Proof (2007) som var en hyllning till drive-in-bion från 1970-talet och de B-filmer som visades där. Filmen var en homage till de klassiska biljaktfilmerna, såväl som till slasher-filmer som Halloween eller Friday the 13th. Tyvärr var försöket liksom sina två föregångare bara halvlyckat.
Tarantinos problem blev nu allt tydligare och tydligare. Han är placerad i fel årtioende. Han borde gjort filmer på 1970-talet, istället för nu. Det är uppenbart att han älskar sin barndoms bioupplevelser, och att han vill introducera explotation-genrerna och B-filmsvärlden till en bredare publik. Men detta är dömt att misslyckas. Vill jag se en gammal B-film från 70-talet så ser jag en sådan. Då tittar jag på Piranha eller Naked Angels, eller Foxy Brown eller I Spit On Your Grave eller vilken som helst av Roger Cormans filmer. Att se Tarantinos hyllnings-rullar är som att gå på en konsert med ett tribute band. Det kan vara bra och underhållande. Men Jag ser hellre Alice Cooper än Alice Troopers.
Tarantinos besatthet av att göra hyllningsfilmer påverkade även hans kritikerrosade Inglorious Basterds (2009). Denna film var ett tekniskt mästerverk med en underbar rollista – Christoph Waltz, Michael Fassbender och Brad Pitt. Men filmen saknade det hjärta och den mognad som präglade Tarantinos bästa filmer, och den lämnade mig totalt oberörd.
Django Unchained (2012) är dock Tarantinos bästa film sedan Jackie Brown, trots vissa skönhetsfläckar. Tarantino envisas fortfarande med att proppa filmen full med retrohyllningar till favoriterna i sin DVD-hylla. Django är en gammal westernkaraktär som spelades av Franco Nero i en klassisk italiensk western från 1966. Filmen blev en kultklassiker med över 30 inofficiella uppföljare i Italien och Tyskland under slutet av 60- och början av 70-talen. Att använda de filmernas ledmotiv, och att låta Nero göra en cameo känns bara som kosmetiskt nörderi som inte bistår handlingen. De sprutande blodkaskaderna är även de hyllningar till B-filmernas orealistiska våld, och distraherar bara (precis som i Kill Bill). Detta gör också Tarantinos egna cameo-roll som en nyzeeländsk slavhandlare.
Filmen har många starka sidor. Manuset håller en oväntat hög nivå. Dialogerna är mer välskrivna är på länge. Filmen är extremt snygg. Fotografiet, miljöerna och kostymerna är alla utsökta. Christoph Waltz bjuder på ännu en fulländad rollprestation och är egentligen filmens centralgestalt. Jamie Foxx som Django hamnar helt i bakgrunden och blir helt anonym bredvid den excentriske tandläkaren och prisjägaren Dr. King Schultz. Leonardo DiCaprio är också briljant i rollen som den sadistiske plantageägaren Calvin Candie. Och Samuel L. Jackson är underbar i rollen som den vidrige Stephen. Detta är en väldigt bra westernfilm, men återigen – vill jag se en riktigt bra spaggethiwestern så ser jag något av genremästare som Sergio Leone. Dennes Once Upon A Time in the West är den bästa westernfilmen någonsin.
Något som också gör mig obekväm har Tarantinos uppenbara storhetsvansinne. Innan filmen gjordes så beskrev han sitt mål som följande:
[I want] to do movies that deal with America’s horrible past with slavery and stuff but do them like spaghetti westerns, not like big issue movies. I want to do them like they’re genre films, but they deal with everything that America has never dealt with because it’s ashamed of it, and other countries don’t really deal with because they don’t feel they have the right to.
Ingen dålig idé i sig. Men det hela verkar ha gått överstyr. Regissören påstod i en intervju att slaveriet aldrig diskuterats i USA förrän hans film. Och att han med sin film lyft upp frågan om USAs mörka historia i dagsljuset igen. Knappast. Eftersom filmen är så orealistisk både vad gäller estetik och historiska fakta, så blir slaveriet snarare mer av en fond mot vilken en klassisk hämnd-historia i samma stil som Kill Bill berättas. Det är för och nackdelarna med Tarantinos båda senaste filmer. Filmerna lyfter inte frågorna om slaveriet och förintelsen, utan använder dem – exploaterar dem – för att berätta en spännande historia. Det behöver inte vara något fel i det. Filmerna är trots allt hyllningar till explotation-genrerna. Men det levereras utan det hjärta eller det allvar som Tarantino kan ge sin publik om han vill.
Betyg 3 av 5
Kulturella Preferenser 
”Att se Tarantinos hyllnings-rullar är som att gå på en konsert med ett tribute band.” Mycket välformulerat och artikulerar precis det problem jag inte riktigt kunnat sätta fingret på med Tarantinos senare produktion. Av Kill Bill, Inglorius och Django, lägger jag dock min röst på Inglorious.
http://bilderord.wordpress.com/2013/02/08/combo-django-unchained-2012/
Vad menar du med att Inglorius Basterds saknar hjärta och mognad. Du får givetvis ha din personliga åsikt och jag respekterar den. Men jag fattar helt enkelt bara inte vad du menar.
Själv tycker jag att IB var helt fantastisk och en 2000-talets bästa.
Jag känner att Inglourious Basterds egentligen bara var yta, utan nåt egentligt djup. Fanns ingen riktig substans.
Jag tycker att alla Tarantinos bästa filmer har tredimensionella karaktärer som utvecklas under handlingens gång. Så var fallet med Reservoir Dogs där Harvey Keitels karaktär var en hård gangster, men också en man som vägrade överge den sårade Tim Roth. Bruce Willis i Pulp Fiction var också en väldigt intressant karaktär som präglats av historien om sin far i Vietnam och som likt sin far blev en krigare – fast i boxningsringen. Han tvingas dock svälja sin stolthet när han lägger sig i en match och han väljer att visa medmänsklighet då han skonar Ving Rhames maffiaboss senare i filmen. Och Jackie Brown är ett väldigt fint porträtt av två medelålders människor på olika sidor av lagen som utvecklar en kärleksfull, men inte helt okomplicerad, relation.
Inglourious har inget av detta djup enligt mig. Tarantino har beskrivit den som en ”judisk hämndfantasi” och mer än så är den inte, enligt mig. Dess karaktärer är alla tämligen endimensionella arketyper, såsom Brad Pitts hårdföre amerikanske militär, Mélanie Laurents hämnande ängel (en ny The Bride från Kill Bill), Christoph Waltzs sadistiske nazist, Michael Fassbenders gentlemannaspion etc. De saknar det djup som karaktärerna i Tarantinos tidigare filmer hade.
IB är fortfarande en bra film, men Tarantino kan så mycket bättre, tycker jag. Hans ”tribute-feber” gör också att han tappar den originalitet som präglade hans tidigare filmer. Kill Bill, Inglourious och Django är alla hyllningar till filmer/genrer från 70-talet. Att se Tarantinos ”covers” känns som att lyssna på ett tribute-band. Det är ett fint hantverk, snyggt gjort och underhållande… men i slutänden ändå otillfredsställande.
Vilken är din favorit regissör i Hollywood då? Mina är Steven Spielberg, Martin Scorsese, Quentin Tarantino, Cristopher Nolan, Stanley Cuberick, sir Francis Ford Coppola, Ang Lee, Tim Burton.