Den sista filmen i Francis Ford Coppolas trilogi om familjen Corleone kom 16 år efter Part II. Anledningen bakom dröjsmålet var ganska simpel – det fanns inget behov av ett tredje kapitel. I alla fall inte ur konstnärlig synvinkel. När vi senast såg Michael så var det slutet av hans tragiska berättelse. Det fanns egentligen ingen annanstans man kunde ta karaktären. Men ur ekonomisk synvinkel så fanns det naturligtvis ett behov hos Paramount Pictures. Så stort var behovet att man tidvis övervägde en mängd olika historier och huvudkaraktärer. Ett tag var det till och med tal om att låta Sylvester Stallone spela huvudrollen som Michaels son Anthony. Med andra ord var man desperat. I slutet av 80-talet var Coppola också tämligen desperat. Ett stort antal floppar hade lämnat honom i ekonomiskt trångmål och han behövde en hit. The Godfather Part III stressades igång. Den gjordes därmed inte för att historien krävde det, utan på grund av att Coppola och studion främst hade ekonomiska motiv. Och det är inget större fel i det, men tyvärr blev filmen lidande.
Part III förekommer ofta på listor över de sämsta tredje delarna av filmtrilogier. Och det tycker jag är lite orättvist. Det går inte att bunta ihop den med urvattnade filmer som Jaws 3D, Robocop 3 eller Alien 3. Anledningen till att publiken känner så starka negativa känslor gentemot filmen beror naturligtvis på att ribban satts så hög att fallet därmed blir mer smärtsamt. The Godfather och dess uppföljare var närmast perfekta filmer och kändes som en enda storslagen historia. Part III är dock en helt OK film som jag känner har fått ta lite oförtjänt mycket skit.
Det främsta problemet är att filmen inte har en lika stark grundhistoria som sina föregångare. Första filmen handlade om hur Michael förvandlades från en ung idealist till en kall och beräknande gangster och hur han tog över Corleone-familjen och blev den mäktigaste maffiabossen i landet. Film nr två handlade om två generationer – en far och en son, som valde två olika vägar i livet. Medan fadern lyckades realisera the american dream, lyckades sonen endast med att alienera sig själv från alla som någonsin brytt sig om honom. Berättelsen om Michael och den skugga hans far kastade över hans liv var därmed över. Vad skulle en tredje film då kunna handla om? Jag hade nog faktiskt velat att man återigen fokuserade på den yngre Vito Corleone. Mellan tillbakablickarna i andra filmen och händelserna i originalet finns det ungefär 20 år av spännande kriminell aktivitet som man skulle kunna undersöka. I första filmen nämns det att det var ungefär tio år sedan det senaste maffiakriget. Vem skulle inte vilja se en lite mer aktiv Don Vito i Robert de Niros gestalt utkämpa detta gangsterkrig i 1930-talets New York? Man skulle också kunna fokusera på hur en tonårig Michael upplever detta. I början av första filmen tog han, till skillnad från sin bröder, avstånd från sin familjs kriminella verksamhet. Vad fick honom att ta den ståndpunkten? En sådan film hade fortsatt att utforska relationen mellan Vito och Michael, vilket var grunden för de två första filmerna.
Men istället för detta så väljer Coppola att satsa på ett säkrare och mer förutsägbart kort. Istället för att experimentera med formatet, vilket han gjorde så framgångsrikt i Part II, så gör han en uppföljare enligt modell 1A. Och liksom många avslutande delar i andra trilogier så är detta också en mer positiv och inte lika mörk historia som andra delen. Filmen handlar om hur Michael söker botgöring för sina synder. Hur han försöker gottgöra dem han svikit och hur han försöker förändras. Han vill bli en god människa och driva en laglig verksamhet. Och visst, det är inte långsökt att tänka sig att en man som Michael på ålderns höst försöker rätta till de fel han begått. Jag tycker inte att det stämmer överens med hans karaktär, men okej – det skulle kunna fungera. Tyvärr är historien inte alls lika intressant som i de två första filmerna.
Den person som kanske fått utså mest kritik för filmens brister är något förvånansvärt regissörens dotter Sofia Coppola. Från början var det tänkt att Winona Ryder skulle spela Michaels dotter Mary, men hon var tvungen att dra sig ur i sista minuten och ersattes med Sofia. Denne har fått mycket kritik för sin insats. Men jag tycker hon fungerar helt ok. Hon ger ett lite tafatt och osäkert intryck, som om hon spelar mer självsäker än vad hon är. Men jag tycker att hon därmed är trovärdig. Hon är en typisk tonårstjej. Huruvida avsikten från Sofias sida var att framställa henne som sådan vet jag inte. Men oavsett avsikt så funkar det.
Övriga skådespelare gör också bra ifrån sig. Mest imponerad blir jag kanske av Andy Garcia, som spelar Michaels oäkta brorson Vincent. Garcia är mycket karismatisk i en av sina tidigaste roller. Har är cool och hetlevrad på samma gång. Hans beskyddare är Michaels syster Connie, som för tredje gången spelas av Talia Shire. Denne har fått mycket mer utrymme denna gång och hon är strålande som ett slags manipulativ Norma Desmond.
Tyvärr är Al Pacino är inte lika bra som tidigare. Detta är Pacino post-Scarface. Med andra ord så är han mycket mer extrovert i sitt agerande än på 70-talet. Förr hade han förmågan att vara underbart minimalistisk och samtidigt energisk. Dock inte längre. Nu gäller stora rörelser, dramatiska ansiktsuttryck och högt tonläge. Han spelar över på samma sätt som han gjort i princip alla filmer (med få undantag) sedan början av 1980-talet. Ett problem är att Michael inte riktigt känns som samma person vi sett tidigare. Här är han en snäll äldre man fylld av ånger. Inget av kylan, bitterheten eller ilskan finns kvar från tidigare. Visst, det klart att åldern förändrar en person. Men jag har svårt att se att Michael från Part II skulle komma att bli en så trevlig, karismatisk och snäll äldre herre. Det är en karaktärsutveckling som inte känns äkta.
Något som inte hjälper honom är manuset. Bortsett från en historia som inte engagerar så är också dialogerna inte alls lika skarpa som tidigare. Tidvis är en rätt ut sagt klumpiga och stapplar fram. Tyvärr blir detta tydligt redan tidigt i filmen då Michael och Kay träffas för första gången på åtta år. Detta är en viktig scen som borde vara full med olika sorters känslor. Gammal bitterhet, gamla sårade känslor, men också gammal kärlek och önskningar om försoning. Men dialogen är för mycket på näsan. Det är som om George Lucas hade skrivit den:
Michael: I spent my life protecting my son. I spent my life protecting my family!
Kay: Let’s be reasonable here, Michael. I mean, that’s your big thing, isn’t it? Reason. Backed up by murder.
Michael: Oh, God, you hate me. You hate me.
Kay: No, I don’t hate you, Michael. I dread you.
Michael: I did what I could, Kay, to protect all of you from the horrors of this world.
Kay: But you became my horror.
Al Pacino verkar trivas bra med det överdramatiska tonläget, men stackars Diane Keaton verkar plåga sig fram. Det känns som att hon redan här är väl medveten om att filmen hon spelar i inte på långa vägar kommer leva upp till de tidigare. En annan scen som fint illustrerar bristerna i dialogen är den då Mary säger till sin far att hon vill ha en närmre relation med honom. Det är en helt vardaglig scen. De omfamnas och då plötsligt väser Pacino: ”I would burn in hell to keep you safe.” Vem säger så? Han låter helt psykotisk. Dessutom har hennes säkerhet inte varit ett issue ännu. Hon har inte varit utsatt för någon fara och de har inte diskuterat något sådant. Repliken är helt opåkallad och allt för melodramatisk.
Det hela resulterar i att filmen känns onödigt pretentiös. Allt är väldigt teatraliskt och dramatiskt. Coppola slår an en mycket allvarlig ton och publiken ska uppenbarligen vara högst engagerad i denna bistra historia. Men med tanke på att man inte bryr sig särskilt mycket så blir det hela lite löjligt. Film ett och två var också dramatiska, men där var hantverket mycket bättre och karaktärerna kändes som om de var av kött och blod. Man älskade Vito, tyckte synd om Fredo, led med den plågade Michael osv. De var alla tredimensionell karaktärer, välskrivna och kompetent gestaltade. Här känns det mer som om att man återser ett gäng med gamla vänner som man växt ifrån. De var mycket roligare när de var yngre och behovet av att umgås med dem finns inte riktigt kvar. Dessutom har de där kompisarna som var så viktiga för gruppdynamiken inte kommit till återföreningen och det hela resulterar i en lite obekväm stämning. Tom Hagen (Robert Duvall) fattas. Michael har tagit med sig en ersättare (George Hamiltons advokat Harrison) och han verkar trevlig och så, men vi har liksom ingen relation med varandra. Den där nye killen förstår ju inte våra internskämt och kommer känna sig utanför när vi pratar gamla minnen.
Filmen utspelar sig under 1980-talet. De tidigare filmerna utspelade sig på 40-50-talen (samt 20-talet i flashbacks). Detta var en tid med mycket bättre smak och design. Miljön känns därmed inte så klassisk här. Mycket av mystiken kring gangstervärlden är så tätt förknippad med en äldre tid. Filmen ser och känns annorlunda ut. Lite tråkigare, lite vardagligare.
Det finns dock starka sidor. Scenerna på Sicilien känns mer tidlösa och påminner mer om vad man förknippar med klassisk Gudfadern. Scenen då Michael biktar sig för en biskop är stark. Den är fint agerad, har fint inramat foto och faktiskt välskriven dialog. Här känns det också som om Pacino hade kunnat spela över å det grövsta, men han håller sig i skinnet. Några snabba snyftningar är allt. Men de är mycket effektiva.
En annan stark scen är försoningen mellan Kay och Michael, också på Sicilien. Vissa kanske tycker att den är lite såpopa-aktig, men jag tycker den funkar och berör. Den är milsvida bättre än deras tidigare scen som jag nämnde ovan. Kemin mellan de båda är stark.
Och den tragiska slutscenen är också mycket bra. Enligt mig är den lika ikonisk som något ur de två första filmerna. I övrigt är filmen kompetent regisserad, även om den har lite dåligt tempo till och från. Fotot är fortfarande fint, liksom Nino Rotas bombastiska musik. Francis Ford Coppola såg filmen som en epilog till Part I och Part II. Och som sådan fungerar den ändå hyggligt. Den är intressant, men överflödig och hade kunnat kokats ned till några textrader i slutet av andra filmen.
Betyg 3 av 5
Kulturella Preferenser 